Trettioandra kapitlet.
Det ena krucifixet.
I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve de Vandeul.
Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska märkvärdighet.
Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.
Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och tröstlöshet.
Masséna hade också skäl dertill.
Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen beskyddat eller tjenat.
När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4 April 1817, endast 59 år gammal.
Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.
Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne, när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.
Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.
“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.
Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men visligen tiga med rublerna och förräderiet.
I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde, såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex, hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.
Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än aldrig så rik och mäktig.
Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.
Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.
De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“
Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.
Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.
Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren.
De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin förmögenhet.
Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de likväl aldrig att göra godt.
Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon.
Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr.
Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för hans välförhållande i denna sak.
Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.
Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet.
Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes?
Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.
Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla vapensköld.
Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.
De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.
En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.
Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild.
“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.
“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den bäres inuti?“
“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“
“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.
Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelaïdes.
“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.
“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.
Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.
Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.
“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig kanske mera än mycket annat.“
“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.
“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något botemedel.“
“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af himmelen.“
“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“
“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.
“Nå?“
“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“
“Du älskar?“
“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“
“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin vän.
“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än döden!“ fortfor Diane.
Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.
Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.
Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:
“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning.
“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.
“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom.
“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt drömde jag om honom.“
“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.
“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“
“Men har han aldrig talat vid dig?“
“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös som min.“
“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“
“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig skall våga nalkas dem för att begära min hand.“
“Men du nämnde att du talade med honom i går?“
“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst, rustad som till fälttåg.“
“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista. Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert hjerta.“
“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.
“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi likväl lefva för hvarandra.“
Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.
“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke själarnes förening.
“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, segra och lef!
“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“
“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“
En lång stum omfamning följde på dessa ord.
Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne.
Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.
“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig det?“
“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.
“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum.
Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han upp och gick emot henne.
“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“
“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid henne.
“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“
“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största nöje kan afhöra.“
“Det handlar om er dotter.“
“Aha! ... var god och tala.“
“Diane lider ... lider djupt.“
“Jag vet det.“
“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“
“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.
“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“
Grefven såg något förundrad på hertiginnan.
“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.
“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd fordrar.“
Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.
“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att den unge mannen är rik.“
“Han är rik, monsieur.“
“Ni känner då den unge mannen, madame?“
“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.
“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.
“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i Frankrike.“
Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef alltmer förvirrad af detta leende.
“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“
Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma sig det.
“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“
“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“
“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne!“
“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“
Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.
“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“
“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“
“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“