Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes kammarjungfru.
“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.
“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.“
“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.
När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.
Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.
Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.
Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.
Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.
Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med sin blick.
Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.
Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.
Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, vid hvilken han stannat.
Men tystnaden blef för långvarig.
Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i händerna.
Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.
Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.
Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.
Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:
“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer en annan dag?“
Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.
Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.
Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.
“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“
Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.
Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.
“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var inne ... Men hvad är det!“
Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska simpelt tyg.
Hon tog och betraktade den, sägande:
“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder.
Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar af blod.
Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.
Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.
Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.
“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“
“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.
Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger än föder.
Dertill kom den blessyr han fått under striden.
“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“
“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen något.“
Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.
“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, ty ...“
En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.
“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.
Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en hertiginna.
Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.
Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser.
“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan.
Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren.
Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet.
Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste “Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige barrikad-kämpen.
Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och drufhagel!
Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet.
Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast?
Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal och charpie af Bryssel-spetsar.
Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt. Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast utstyrda hufvud i verlden.
Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en duchesse.
“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade ansigtet.
“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.
I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.
Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.
Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.
Han mumlade några osammanhängande ord:
“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“
Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.
Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.
Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?
“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde ...“
Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.
Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.
Armand tystnade.
Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.
Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.
“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“
Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.
Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.
“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... hvad jag bäfvade för er!“
Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.
Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.
“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.
Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.
Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru.
“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade kammarjungfrun.
“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans namn? hans namn?“
“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.
“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“
Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.
En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och tillslöt dörren efter sig.
“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan all inledning.“
“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“
Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig soffan.
“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på rösten.
“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“
“Er hand, monsieur!“
Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.
“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, hviskande.
“Ja, mademoiselle.“
“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“
Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och gick.
Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix.
Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i boudoiren.
Då sprang hon upp.
“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“
Adelaïde såg förvånad på sin vän.
“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“
“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din gåfva?“
“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det? hvar är det?“
“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“
“O min Gud! du har det icke?“
“Nej, Diane.“
“Du har gifvit bort det?“
“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen.
“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand Cambon!“
“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur.
“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma, arma Adelaïde!“
“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min frånvaro?“
“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“
“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne grafvar!“