Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till vapen och Gud till folkets hjelp.
Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter omsider kalla Molé.
Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? Nej, det var icke sanning.
Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen icke ville.
Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.
Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.
Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?
“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli 1830.
Molé suckade och gick.
Men Notre-Dame ringer.
Hvar är Molé? Molé synes ej.
Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.
Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.
Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att gå.
Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu förhoppningar.
Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot — sanningen.
Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?
Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen.
Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig Filips krona.
Det ana hvarken Guizot eller hans konung.
Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller på.
Konungen frågar efter Thiers.
Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller ett stort fel.
Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.
Konungen samtycker.
Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren.
Konungen samtycker.
Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar.
Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier de Hauranne.
Han samtycker.
Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är guddomligare.
Thiers tager godnatt af konungen.
Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet. De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva.
Thiers lägger sig.
Konungen lägger sig.
Men Notre-Dame fortfar att ringa.
Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod Armand Cambon på Pont-Neuf.
Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345 alnar och en bredd af 34.
Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris.
Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest ungefär på midten af bron.
Bron saknar icke sina historiska minnen.
Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn, hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till ganska högt pris.
Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de minsta bitar.
Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter.
Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort icke nämner något derom.
Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter.
Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande.
Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring fruarna.
På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga proviant.
Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast anfört några, är en märkvärdig bro.
Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris, Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden, oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa.
Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon, en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för döfva och blinda.
Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader.
Franska folket är strategiskt af naturen.
Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.
Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.
Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten.
Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra.
I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita fjellspetsar jag skådar!“
Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken.
“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss skynda!“
Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd af sina kamrater.
Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar.
Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.
Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne.
Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.
Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.
Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken stodo två likkistor.
“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.
“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de sina.“
“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.
Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.
De öfrige följde honom, medtagande båren.
Det lilla huset kallas: La Morgue.
Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och slägt äro okända.
Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska undersökningar och den andra för utställning af de döde.
Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen.
Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom rutorna.
Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som denna.
Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.
Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han söker på andra ställen.
Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden burits.
Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från floden.
De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften sjelfspillingar.
Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?
Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras slut, hvilka legat derinne?
Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga Paris?
Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar den.
Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur la Morgue.
De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än när de fördes in.
“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän på den yttersta dagen!“
Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en hand på hvardera.
“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“
“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så här:
“France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître
Sur ce funèbre monument?
— Ils ont vaincu si promptement,
Que j’était libre avant de les connaître!“
“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“
“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“