Trettiosjette kapitlet.
Morgonen den 24 Februari 1848.
Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari uppgick öfver Paris.
Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.
Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.
Men hvarken barrikader eller hus anföllos.
Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med defensiven.
Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars snille?
När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som agnar.
Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.
Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och befästade högvakter, de ännu innehade.
Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.
På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats.
Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.
I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn.
Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde till kungaborgen.
Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af ett sådant.
De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar.
På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte en sqvadron af samma garde till häst.
Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata.
Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre gården med de tre gallerportarne.
Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle anses för vansinnigt.
Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats.
Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr.
Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat folk.
Men det hjelpte icke.
Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.
Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft.
Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?
I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.
I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.
Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle Lopéz.
Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande kulor på S:t-Honoré.
Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt gatan.
I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.
Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.
Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.
Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.
“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“
“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna tåspetsarne för att blifva längre.
“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.
“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; “bara fria medborgare!“
“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“
“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall bli roligt!“
“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“
“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la république!“
“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och skriken sedan!“
“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.
“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.
“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje.
“Den som tar ned från hästen en gardist får sig en sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“
“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.
“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“
“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så skall du ge mig din karbin.“
“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning.
“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade mästaren.
“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men hur rena de voro, det vete gud.
Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare place du Palais-Royal.
Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden.
Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast ingången.
Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner.
Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner.
Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för kaffekoppar.
Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en fransman.
En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place du Palais-Royal.
“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere röster.
“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“
Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade kammaren öppnades.
Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde blusernes klass.
Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap.
Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som ett lejons man ned öfver skuldrorna.
Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé.
När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som skall anfallas.
Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas.
Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska tribunen.
“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, det är republiken. Vive la république!“
“Vive la république!“ skallade i salen.
De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.
I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför.
Armand Cambon instörtade i salen.
“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“
“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.
“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“
Nu blef ett annat lif på kaféen.
Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne spändes.
“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt sin bössa och sina pistoler.
“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.
“Framåt då!“ ropade han; “antingen öfver kanonerna eller under dem!“
“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“
“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“
Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.
Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.