Trettiosjunde kapitlet.
Striden på place du Palais-Royal.
Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom kula, ömsom drufhagel.
Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver lik.
Femtio voro de som hade följt Armand ut.
Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke flere än tio efter sig.
De öfrige fyrtio stannade på vägen.
De stannade icke, de lågo.
“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne artillerister.
“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med bösskolfven.
“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den öfriga servisen.
Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.
Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom den numera fria gatan in på platsen.
Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.
Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna slamrade mot gatstenarne.
Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.
Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde betraktas såsom ett led.
“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för fyra sous.“
“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.
I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva.
När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna betrakta hvarandra.
Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes kaskar som lidit af kulorna.
Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.
Men af de små eleverne syntes ingen.
Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.
Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.
Hvad skrattade man åt?
Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.
Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.
Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.
Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för.
Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.
Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.
Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.
Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren omöjlighet.
Man kan tänka sig deras harm.
Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.
Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.
Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon tolf gånger om dagen.
“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“
Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.
Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.
Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet.
Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.
Ingenting är rysligare än folkhämnden.
Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod.
Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau d’Eau.
Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets öde.
Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande segerrop.
Men ännu är detta segerrop för tidigt.
Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.
Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne med jern.
Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat kanonerna.
Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?
Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?
Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!
Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.
Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne hvita.
Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela platsens stenläggning röd.
Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa murar!
“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.
Det är Armand Cambons röst.
“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.
Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver famnstjocka murar.
Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas kring dess bastioner.
Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.
Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.
Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot fönster och portar.
Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga lågorna in i hvarje öppning.
Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.
En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.
Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“
Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.
Besättningen sträcker vapen.
Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.
Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta armar.
Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.
Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än segerns ära.
Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.
Yxorna sänka sig långsamt.
Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.