Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen, der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som redan var till hälften tömd.
“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.
“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“
“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon det rätta sammanhanget med uppgörelsen.
“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.
“Måtte det bara icke bli för lugnt!“ yttrade Collette skakande på hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en skål för hans välgång!“
“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera champagne, mera champagne!“
“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.
Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:
“Si l’on attaquait notre France,
On reverrait que les français
Savent allier la vaillance
Aux nobles loisirs de la paix.
Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
KÖR (af en mängd personer vid de
öfriga borden).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören, störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar; “viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive le roi!“
“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.
KÖREN (uppresande sig från alla bord och
stolar, klingande med glasen).
“Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i restaurationen.
“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är mördad! skynda, skynda!“
“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.
“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.
“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.
Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.
KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka
till salongen).
“Oui, pour la défense publique,
S’il fallait voler aux combats,
Les français seraient tous soldats;
Vive, vive la république!“
För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ — denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade en ny karakters-mask beträdt tiljan.
Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.
I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.
Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.
Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur, upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.
Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.
“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.
“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.
“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.
“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en vördnadsfull bugning.
“Ja, men ingen annan än du.“
“Hvarför blott jag?“
“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och följaktligen måste vara den heliga alliancen.“
“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det fullständigt.“
“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.
“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.
“År 1830 som du väl vet.“
“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.
“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“
“Det trodde jag visst icke.“
“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; “men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“
“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“
“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“
“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“
“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“
“Hvad vill du med den?“
“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom du, heliga alliance!“
“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och helgad af jesuiterne.“
“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“
“Hur då?“
“Jag fruktar.“
“Hvad då?“
“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.“
“Du skämmas? ... det är icke möjligt.“
“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.
“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och den andra på tigerhufvudets.
Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt annan verkan.
“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.
Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som föregick nere i salongen.
“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden.
Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult.
“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och vrår af den stora salongen.
Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men blödande och sanslös.
Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som kullslagit honom.
De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.
Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.
Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.
Det var också den sista under konungadömet.