Trettionionde kapitlet.
Två olycklige vinhandlare.
Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.
Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.
Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.
“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“
“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter sina små historier.
Den första handlade om
Monsieur Dudeffant och hans hustru.
Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.
Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant, som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst den frukt som var förbjuden.
En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.
Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.
“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“
Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.
Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.
Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare.
Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“
Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.
Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.
Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.
“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till hertigen.
Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:
“Sök henne i min lustgård.“
Mannen rusade in i lustgården och sökte.
Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han fann ej sin hustru.
Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, men icke hustrun.
Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.
Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.
Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen.
Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.
Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana missproportioner.
“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.
“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.
“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den olycklige till förståndet.“
“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en dåre säger.
“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita Björnen.
Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom vinhandlaren.
Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om
Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.
Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.
Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere kunder än de fleste andra i samma handel.
På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far icke varit annat än vattenbärare.
Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma, och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son cousin“, “de sa mère“ och så vidare.
Men det var en sak som verlden icke kunde förklara.
Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet.
Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.
Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde kunna tro allt om vinhandlare.
Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner och rikedomar.
Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.
När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“
Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.
Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod.
En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga viner.
Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.
Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes uppgift.
Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.
Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.
När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.
Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta generationen, dog madame Maugiron.
Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att pruta på kyrk-räkningen.
Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?
Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons namn.“
Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra.
Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött med godo.
Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.
Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.
I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.
Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det för fyra.
Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.
Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet och vedträet qvar.
Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att brinna.
Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.
Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.
Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.
Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.
Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke längre än till midjan.
Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.
Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom.
Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.
Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.
“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“
Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han öppnade dem i paradiset.
Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde helgonen vid upphalningen.
Det bar allt högre och högre.
Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade.
Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga ånyo.
“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.
Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.
Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?
Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse Paris för begge delarne.
Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält.
Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke mindre.
Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt vatten, aldrig.
Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron.
Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt.
I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.
Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.
Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina oskyldiga viner.