Fyrtionde kapitlet.
Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.
“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre olycklige vinhandlaren.
“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels tålamod.
“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.
“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“
“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, komplimenterade vindragaren.
“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för sig sjelf.
“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare lycklige?“
“Föreslå, min vän.“
“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“
“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli att skratta.
“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“
“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet.
“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor.
“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“
“Och ni lofvar att bära dem?“
“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“
“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars dåren.
Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.
Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.
Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.
“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge pjeserna.
“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“
Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte ånyo hennes oro.
“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“
Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.
Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap.
Nu fasade hon för hans klokhet.
Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin arm.
Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af skrufstäd.
“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess make.“
Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.
Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela faubourg S:t-Germain.
Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.
En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan.
“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga Bathilde.“
Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.
Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.
Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i famnen.
Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.
Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.
“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg.
Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes juveler.
Han hade smak, den fule Pascal.
Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville draga sig undan.
Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.
Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.
“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den som räddar mig!“
Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.
Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.
Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.
Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.
Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.
“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.
“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något för grymt.“
“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.
“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta det, Simon.“
“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“
“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“
Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.
“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du som en oxe.“
Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan.
Det sista starka nödankaret brast.
Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit förgäfves.
O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!
Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den legitima principen!
Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda åsar!
Arma markisinna!
“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.
“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.
“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara spetsar!“
“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare elden.
“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“
Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på champagne.
“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till de glödgade jernen!“
Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var rådligt att nappa på.
Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda qvinnans öga.
Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes trotsa döden.
“Ni darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; “men jag, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“
Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne.
“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“
Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod.
Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan.
“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“
Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.
Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon.
Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte mot dörren.
Han hörde ljud af röster och brådskande steg.
Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.
Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.
Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.
Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.
Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.
“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“
“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“
“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man skall icke säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“
Dervid blottade han sin sabel.
Utan att svara, drog Simon sin, och för andra gången korsades mästarens och lärjungens klingor.
Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.
En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara mattan.
Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge förberedda hämnd.
Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.
Ögon och klingor gnistrade.
Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke skulle blifva deras sista.
“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.
Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.
Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.
Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.
“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.
“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver henne.
“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“
“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.
Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men hälften var tillräckligt.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.
“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga hämnd.“
“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“
Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.
Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.
Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag.
Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte Armands hand till sitt bröst.
Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista stunder.