Fyratioandra kapitlet.
Folket i Tuilerierna.
Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som branden, som lava-strömmen.
Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres.
Allt? — Nej, icke allt.
“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll; “aktning för allt som ej kan återställas!“
Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet!
En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor, springer i stycken.
Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie.
För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene fåtöljer och kinesiska porsliner.
Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren.
Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor från karusell-platsen.
Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.
“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.
Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.
Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.
Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör lågan eller vinden.
Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större noggrannhet förstöras.
Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.
Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.
Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna att spegla sig uti.
Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.
I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd.
Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter honom.
“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit, pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“
“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne; “kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt ... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden? skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ... O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf det första man sätter foten på kungliga golf?“
“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer? ... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från benen.“
En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka ansigte.
“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ... tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“
Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning, framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin tjenst.
De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den kungliga taffeln dukades för sådana gäster?
Hvita Björnen utdelar befallning på befallning.
Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.
En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.
Hvilka skyar för keruber och helgon!
Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.
Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.
En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis.
Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare.
Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.
Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.
Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.
Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.
De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.
Hofmän veta att finna sig i allt.
Men folkets majestät är äfven mycket törstig.
“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“
“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“
En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.
“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med hans viner!“
Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.
Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.
Han slår botten ur alla vinfastagerna.
Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra.
Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux.
Det blir en flod i de ofantliga källarne.
Floden stiger för hvarje ögonblick.
Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till sina kamrater att göra sammaledes.
Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka vinets gud.
Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna och förmaken.
Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande intet, utom konstverk, guld och diamanter.
Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner.
“Ce peuple fier auprès du trône
Gardait, un fusil à la main,
Les diamants de la couronne,
Et la sentinelle avait faim.“
Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är länsad. Endast servisen står qvar.
Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men ingen hand vidrörer dem.
Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma blickar åt alla sidor.
Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara till för att vaka öfver ordningen och segern.
Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu befaller och den alla lyda.
Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu falska profeter hunnit förvilla det.
Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas Orleanska familjen.
Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga sig bort.
Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos.
Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens vapen utanpå och diamantsmycken inuti.
Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting mindre än att förklara och försvara sig ...
Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången till Tuilerierna.
På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i stora bokstäfver:
Mort aux voleurs (död åt tjufvar)!
Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig, utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall.
Det var halftimmen till 2.
Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma.
Tredje gången var den 24 Februari 1848.