Fyrtiotredje kapitlet.
Folket i S:t-Germain.
“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till verlden.
“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans, som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ... Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet: Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république! hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly, utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“
“Nej, tala!“
“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“
“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“
“Att utnämna en provisorisk regering.“
“Man har då en provisorisk regering?“
“Ja visst.“
“Och hvilka har man utsett dertill!“
“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“
“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“
“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt land, vårt kära Frankrike?“
“Hvad tänker ni göra, Berryer?“
“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“
“Icke jag, monsieur Berryer.“
“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“
“Aldrig.“
“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“
“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“
“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“
“Ni tror då att det leder dit?“
“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“
“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“
“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“
Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!
En betjent inträdde.
“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära att få tala med herr grefven.“
“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.
“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.
“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“
“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.
“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“
“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.
“Låt dem komma upp“, sade grefven.
Betjenten gick.
“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“
En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i grefvens arbetsrum.
“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.
“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, svarade den beväpnade.
“Beordrade? af hvem?“
“Af vår anförare Armand Cambon.“
“Af hvad skäl?“
“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“
“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen vakt“, svarade grefven stolt.
“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor åtbörd.
“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“
“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha vakt utanför mitt hus.“
“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.
“Och den lyder?“
“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi qvar såsom poster här utanför.“
Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.
“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer, närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.
När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.
En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens rum.
“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.
Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.
Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.
“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.
“Ja, madame.“
“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“
“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.
“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare damen.
“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande för en man af folket.
“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.
“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“
“Ni håller då mycket af er unge anförare?“
“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man ens kunde sätta det i fråga.
Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan ifrågasätta något sådant.
“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter några sekunders tystnad.
“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“
“Och hvad har han gjort!“
“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens regering.“
“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än förskräckelsens.
“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den ifrån oss.“
Den beväpnade bugade sig för att gå.
“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“
“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“
Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.
“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen. “Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt skilda, evigt dragas till hvarann?“
“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett minne.“