Fyratiofjerde kapitlet.
Hôtel de Ville (stadshuset).
Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde böja sina tinnar.
Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad hitintills kunnat förevisa.
Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl ornerade med en smak motsvarande det hela.
Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt kanske skönaste palats.
Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.
Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin piedestal.
Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och målningar.
Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala om dem det störtat.
Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?
La place de Grève!
En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!
Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den beqvämaste.
Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste idéen bland alla.
Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor, läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla tider.
Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om dessa herrar hade smak för ananas och oranger.
På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin, förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.
Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig funnits.
De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.
Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.
Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“
De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga jernet.
Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“
Men hvem ropade sist?
Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.
Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.
Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“
Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt så länge!
Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!
Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.
Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.
Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.
Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda.
Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de grofva.
Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma omtanke och lycka.
Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...
Ändtligen, ändtligen republiken!
Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma bifallsstormar.
“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för republikens regering!“
“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.
Och republikens regering kommer.
Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.
Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.
Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.
Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden.
Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och Jocelyns älsklige skald.
“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“
Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas själ.
Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?
Man måste se och höra Lamartine, för att kunna förstå allt detta.
Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, men blott för en stund.
Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande massornas hufvud.
Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.
Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma:
“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“
Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:
“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“
Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen.
Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt folks vägnar.
“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“
“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“
“Således ären I en republikansk regering?“
“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att sanktionera den.“
“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“
“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga tideräkning?“
“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.
Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.
“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“
“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.
Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och, sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd fana.
Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.
Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.
Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.
Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.
Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka folkets ännu knappast invigde afgud.
Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta duk fladdrar öfver hans hufvud.
“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner den trefärgade fanan genom våra segrar och sina nederlag. Det är republikens och kejsardömets frejdade fana.“
“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“
“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“
Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig emot honom.
Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.
“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“
Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande stjernor.