Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.
Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes regent.
Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.
Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar.
Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af triumfens glädje.
Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende anletsdrag?
Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?
Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?
Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?
Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna.
Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.
Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.
Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.
Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg.
Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från norden.
Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes för menniskofot.
Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.
Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne.
De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats, som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.
Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva rättighet.
“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid triumfbågen.
“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“
“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda sablarne synas.“
“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“
“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes ... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“
“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“
“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.“
“Det är vackert nog det“, menade Armand.
“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“
“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“
“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“
“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“
“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna natt?“
“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“
“Hvad då?“
“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog upp psalmen?“
“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed borde det kunna vara qvitt.“
“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“
“Hvarför så?“
“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“
“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare såsom spicken än som griljerad.“
“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i samma innerliga förhållande som restauratören.“
“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“
“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några dagar.“
“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar, då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej, sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars i armen.
Sonnez trompettes immortelles!
L’écho du peuple vous répond.
Aux étrangères sentinelles
Jettez ces mots: les rois s’en vont!
Marchons, garde civique!
Marchons, peuple héroïque!
Marchons tous en avant,
En avant le cri de ralliement:
Vive à jamais la république!“
Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.
Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!
Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade pistolskott?
Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?
Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva.
Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina kläder.
Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna!
“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.
“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med armbågen mot ett träd.
“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“
“Jag kan icke bestrida det.“
“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“
“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det är.“
“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“
“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med hvarandra.“
“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“
“Lyckligtvis, säger ni?“
“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka tänkare.“
“Af förståndige.“
“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“
“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande stammen.
“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“
Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.