Sonen af söder och nord. Sednare delen / Romantisk skildring från revolutionen i Paris 1848

Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.

Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.

“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“

“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i luften.

“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt ledighet.“

“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare stod.

“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“

“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“

“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans anlete, men ...“

“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.

“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“, yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk att göra med.“

“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène! ... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre folket!“

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under praktiken.

Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.

Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.

Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på ungefärlig sabellängd.

Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot marken.

“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“

Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.

“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“

“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“

“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“

“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.

“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.“

“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.

Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.

Jättens klinga trängde djupt ned i marken.

“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.

“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt för ett steg till reträtt.

“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“

“Hvarför det då?“

“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“

“Hvem säger det?“

“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?“

“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.

Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.

Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.

Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen.

Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.

Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke heller för tung i den sednares.

Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.

Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.

Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?

Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo, såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.

Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta och afvärja.

Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.

Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.

Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:

“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig, innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“

Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större häftighet.

“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“

Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.

Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.

En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat vredens demon ur hans hjerta.

Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den numera så veke mannen.

En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.

Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens öfverlägsenhet i vapens handhafvande.

När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår.

Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:

“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“