Sjette kapitlet.
Sjukbesöket.
Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset vid rue d’Anjou.
En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.
Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan mot marken.
“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade hertigen.
“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.
“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde hertigen, skakande på hufvudet.
Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.
“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen.
“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans husbonde.
“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“
“Ja, monseigneur, mycket bättre.“
“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.
“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.
“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.
“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt korstecken med den lediga handen.
Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.
“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som öppnat dörren till tamburen.
“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan.
“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo skakande på hufvudet.
Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare än portvaktarens.
“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“
“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.
“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för blod-konjektioner.“
“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.
“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade hertigen.
“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade betjenten.
“När var doktorn sist här?“
“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“
“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“
“Doktorn nämnde ingenting derom.“
“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“
“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“
“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i betjentens hand.
“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte mycket om guldmynt.
“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“
“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå sängen.“
“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte vägen genom rummen.
Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige egaren af omkring tjugo millioner francs.
Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats invid sängkanten.
“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“
“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig väl, när jag spisar om nätterna.“
“Hur förhöll det sig?“
“En olidlig magplåga.“
“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“
La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och räcker till fet-tisdagen.
“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes.
“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“
“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“
“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som likväl var blek som döden.
“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som erfordras.“
“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“
“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“
Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför sängen.
“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.
Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens handtryckning.
“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“
“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“
“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos henne att tro er om ...“
“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“
“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit underfund med något?“
“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“
“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“
“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare än de föregående.
“Men har ni då icke sagt henne ...?“
“Hur kunde jag ha styrka dertill!“
“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“
“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“
“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade bankiren med vrede.
“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på ert bord.“
“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“
“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“
“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.
“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att äfven teckna sina.“
“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den mest sjelfförnöjda min.
“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit kallade till Tuilerierna.“
“När?“
“Förliden natt.“
“Med anledning af mitt namn?“
“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta den andra vågskålen sväfva i luften.“
“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“
“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“
“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.
“Jag har icke hört det.“
“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.
“Deremot berättas det ...“
“Hvad?“
“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“
“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med förskräckelsen i sina anletsdrag.
“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“
“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.
“Thiers och ...“
“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“
“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“
“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“
“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“
“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd mig, bäste hertig!“
“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“
“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man måste gå diplomatiskt till väga.“
“Utan tvifvel.“
“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet.
“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en begrundande min.
“Så säg då!“
“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“
“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“
“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“
“Till hvem?“
“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket att syssla med den välsignade reform-banketten.“
“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“
Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som rest sig upp i sängen.
“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa hertig.“
Hertigen dikterade:
“Min käre vän!
Tidtals under loppet af de sednare månaderna har jag varit plågad af yrsel och blod-konjektioner uppåt hufvudet, och som mina läkare finna nödigt att jag någon tid håller mig inne för att medicinera, får jag bedja er vara god och derom underrätta bestyrelsen för den blifvande reform-banketten, för den händelse att jag, af nyss anförda skäl, icke deruti skulle kunna deltaga.
Paris den 19 Februari 1848.
Er tillgifne
A. Géronnière.
Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i gapskratt.
“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“
“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“
“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, anmärkte bankiren.
“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“
“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf den åt hertigen.
“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.
En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i rummet.
“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.
Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.
“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.
“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i underlifvet.“
“Er puls, monsieur?“
“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“
“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“
“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“
“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.
Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han skådade ut på gården.
Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som han upptagit ur sin ficka.
“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, uppmanade läkaren.
“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.
I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.
“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras fram till sängen.
Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande orms.
Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.
Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.
“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.
“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.
“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, fortfor rösten.
“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.
Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.
När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet bredvid sängen.
Men läkaren var försvunnen.