Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière, promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra trottoaren af Boulevard de la Madeleine.
Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers nyfikna blick.
Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, närmade sig henne mera springande än gående.
Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden, Armands kusin, Félix Lambert.
Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.
Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.
“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke slagit ett.“
“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“
“Och han hemkom?“
“Utan att någon fara händt honom?“
“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“
“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle glömma det.“
“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“
“Hur framförde ni det?“
“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“
“Och han blef glad, säger ni?“
“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“
“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“
“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore den farligaste rival.“
“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom utanför operahuset?“
“Nej, söta Collette.“
“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“
Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.
“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“
Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.
Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra.
Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der fruntimmer déjeunera?
Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!
“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade en.
“Ja, madame, än monsieur le marquis?“
“Äfven han, madame.“
“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“
“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt bestigit.“
“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt bifall.
“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla andra, gifvit Ludvig Filip.
Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta.
Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken nytta.
“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“
“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ... Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“
“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma.
“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande.
Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning deraf att han ofta begagnade grå hatt.
“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares öra.
“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“
Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall.
“Det var en haj!“ hviskade Félix.
“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“
“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, Collette?“
“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.
Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta personer, som också trakterade sig med savarin.
Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter de betalade och gingo.
“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.
“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“
“Hvart ni vill, Collette.“
“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“
Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess trottoarer.
Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga byggnader.
Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.
Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra kastaniernas kronor!
År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge de få lefva.
Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en evig ungdom.
Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer!
Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!
Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!
Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!
Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor!
Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket att uppteckna som lifvet och döden.
Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen klädedrägt.
De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem, antingen från norr eller söder.
Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas såsom tummelplatsen för det politiska lifvet.
Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830 stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande maj national-församlingens palats.
Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken, men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin aska gödt frihetens heliga jord.
I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines, sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på slagfältet.
Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna Boulevard des Italiens.
Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de tillverkningar, som bakom det ligger utbredda.
Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden.
Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest förföriska famntag.
Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som klingar: umbär!
“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“
“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“
“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“
Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren innanför.
De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen.
På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.
De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem.
Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini, “Vattendragarens“ kompositör.
Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då troligtvis icke kände ens till namnet.
“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus.
“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga ... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen kunde höra hvad som lästes.
“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix.
“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine, för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“
“Lefve reformen!“ instämde tusen röster.
Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och hvars portar voro fyrdubblade.
Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna.
“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst från midten af massan.
“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen ... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“
“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden.
“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom.
Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller känslan kan fatta eller älska.
Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis, der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar.
La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och konstvärdet af ornamenterna.
På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med en krona öfver.
Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett ymnighetshorn i sin hand.
Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn.
Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades.
En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.
Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största delen af folket var obeväpnad.
Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som vunnit de skönaste lagrarne.
“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“
Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor.
Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och bullrande.
Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.
När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.
De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt mellan dess rysliga käftar.
“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“
Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas mörka, men idoga nästen.
På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder; men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa ut i det gemensamma hafvet?
På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett snöre fästadt vid hans högra öra.
När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik.
I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen.
Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen.
Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och flydde.
En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så framt nämligen de konskriberade vore musici.
“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, då, då ... o min gud!“
“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix, hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som gjorde sådant intryck på hans följeslagerska.
“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ... Jag blir här så underlig till mods.“
Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799.
Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand:
“Ce petit jardin fut planté
L’an premier de la liberté.“
Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande. Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är liflig.
Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig; och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af infanteri.
Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter.
Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens gyllene bild.
“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ... Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“
Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente efter regemente.
Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende.
Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris bevistat.
Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod.
Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter musköten mot ett fredligare yrke.
80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika antal, som utgår.
Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara den mest sannolika.
Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner tillväxa.
Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och underlydande, finnes ej i Frankrike.
Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land, der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd!
“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte Collette.
“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var lyckligt.“
“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“
“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada ansigte.
“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“
“Hvarför hafva de kommit till Paris?“
“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru.
“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“
“Nej.“
“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“
“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“ sporde Collette nyfiket.
“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta ... derunder!“
Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind.
Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick hamna på evighetens strand?
“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“
“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som brinner mot solen!“
Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade.
Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder.