Språket en spegel av kulturen

Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant ord som det nämnda som en fläck på vår odling.

Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som tullsnokar, bylingar, borgarbrackor, bondbassar — att ej nämna än värre exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.

Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att kalla bedrägerier och förfalskningar för oegentligheter, stöld för lån och mutor belöningar eller att urskulda lögnen genom att kalla den nödlögn för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att leda språket in på en farlig väg.

Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga, avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt möjligt undvikande förkonstling och pryderi.

Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier — och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som livsvatten, tankeställare, tröstare och liknande såsom namn på en livets och tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.

Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från början fullkomligt oskyldiga »gutår», egentligen gottår (d. v. s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! — i den bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel på sedernas omskapande inverkan på språket!

Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk — saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet Ni, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening, så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet du genom sin begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.

Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för sammanblandning av ordet hopp, som betyder förhoppning, och det hopp, som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej känsel och känsla. Och vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa tron i motsats till det ord tro, som endast betyder förmoda. Kanske mången helst skulle vilja med olika ord beteckna kärleken mellan man och kvinna och den allmänna människokärleken.

LJUD- OCH FORMUTVECKLING.

Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av språkvetenskapen, som vi kalla betydelseläran. Det kan dock vara skäl att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor av språket.

Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de ljud, av vilka orden bildas, den yttre form, som orden antaga vid fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den betydelse, det tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.

Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet uppställas.

Vi vända oss först till ljudläran. Denna handlar om språkets yttre, rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden, som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna, självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter, som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.

Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till denna är bl. a. våra talrika och klara a-ljud, som t. ex. till så stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som betecknas med bokstäverna o, å, l, r. Klarhet och skärpa böra ju framför allt eftersträvas av riksspråket, d. v. s. det språk, som gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt svenska språkområde.

Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra uttalet, för ljudlagar. Dessa äro av många slag, men verka i allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v. haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de ännu stavas.

Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är. Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir ’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim visa sig äga det!

Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet, då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått. Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av dess beteckningssätt — orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika »klassisk», efter vilka regler den än stavas.

Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära, så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden — rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.

Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v. s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck, vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang. Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».

Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs: »Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.» Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna. (Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»; »hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor.»

Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken lyte och lack, i sus och dus. En hel del sådana vändningar förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom rubb och stubb, si och så. Som vi se, användas härvid än begynnelserim och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana sammanställningar må tilläggas: barn och blomma, hus och hem, gammal som gatan, med hull och hår, buller och bång, rim och reson, rätt och slätt. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: Kaka söker maka. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s. kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på måfå gripna kaka, som rimmade bättre.

Vi övergå så till formläran. Här bör det vara klart för oss, att en formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex. äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s. v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare, regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en viss olikhet i användningen.

De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller analogi med äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar analogibildningar. En dylik form är t. ex. simmade av simma i stället för det äldre sam genom påverkan från det vanliga böjningsmönstret rimma, rimmade o. s. v. Av tämja bilda vi det regelrättare tämjde för det gamla tamde, av två få vi tvådde, som ersätter tvog (jfr sådde av så). Böjningen gräva, grov blir gräva, grävde; het blir hette. I stället för lyfte och miste få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade lyftade och mistade. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare, »starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen vrok, som eljest nu heter vräkte. Heidenstam använder halp vid sidan av hjälpte. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har Strindberg röck för äldre och vanligare ryckte, hos S. Lagerlöf förekommer formen dög som biform till dugde.

En annan analogibildning är förändringen av fager, fägre till fager, fagrare. Och det gamla uttrycket läsa ett lås ha vi förenklat till låsa ett lås — uttrycket blir ovillkorligen därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.

Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en allé, flera alléer liksom kraft, krafter. Andra slag av mera ingripande analogiska ombildningar ha vi redan talat om (sid. 37). Vi ha kanske märkt besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett plenum, flera plena, faktum, fakta. Man kan få höra mindre bildat folk tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort fakta» o. s. v.

Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom tillägg av den rent svenska ändelsen -are, särskilt vanlig vid yrkesnamn, såsom åkare, borgmästare o. s. v. Så få vi även jämte officer, officerare, vidare sekreterare, ja även kamrerare.

Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde anföras: värmar blir värmlänningar, gutar blir gottlänningar efter mönstret av smålänningar m. fl. Något bättre står sig formen jämtar bredvid jämtlänningar.

Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka på, huru vi av hava få ha, av bliva bli, av taga ta, av giva ge — former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.

En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer», under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som vi binder, vi band (för binda, bundo). Under medeltiden hette det även vi köpto, han köpte. Nu heter det alltid köpte i såväl ental som flertal. Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom. Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.

Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet eller tydlighet. Länge ansågs ett härad, flera härad som den enda riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen härader. Ännu äro skepp, bord o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror ha även fått flertalsändelser, såsom tyger, viner, teer. Dessa former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s. v.

Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen elementer (liksom systemer, landskaper o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906 ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna och tar alltså upp denna »falska» böjning.

En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver (tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju hästarna, stolarna, men hittills vanligen i skrift barnen, borden. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen -na, varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker upptagit även formerna barnena, bordena o. s. v.; dessa förefalla oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.

En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d. v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen sola ho’, stoln han o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen den och stolen den. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.

En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck, är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det skald och skaldinna, konstnär, konstnärinna o. s. v. Nu blir det allt vanligare att tala om kvinnliga skalder, konstnärer, författare. I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna av doktor och docent ha ingen direkt motsvarande feminin form, vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen medförde — den kvinnliga studenten kallades studentska. Men doktorinna betyder ju ej kvinnlig doktor!

Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka sin prägel på språket — spegeln av folkets liv och uttrycket för dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna feminina nybildningar, sådana som huldinna, tjusarinna. Nu se vi ej mycket sådant.

Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna, under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn. Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.

STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.

Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag. Därför få vi ock många olika stilarter. Med stil mena vi då de språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll. Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt egenartad. Till lägre stil hör det vanliga, mer eller mindre vårdade samtalsspråket. Högre stil finna vi ofta i predikningen, i högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k. vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval — de många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder.

Normalstilen är skriftspråkets breda ström, vetenskapens, föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare, främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar.

Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt intresse.

Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v.

För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar, utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar, fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver».

Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla, klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet.

Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket, utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den har därför även sina egna lagar.

Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex. sådana ord som rysligt, förtjusande, härligt, gudomligt. Vi skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas, kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora.

Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap, att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke.

En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt brukliga i det vanliga folkspråket — därmed är dock ej sagt, att var och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i fråga om ordförrådets svenskhet stå på ett helt annat plan än vårt riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista tidernas många hembygdsdiktare.

Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande dialekternas ordskatter.

Att språket ej är någon naturprodukt, vars utveckling står utom vår viljas räckvidd, framgår av vad vi redan sagt. Språket är av människan skapat, är en spegel och ett uttryck för den genom mänskligt arbete skapade kulturen, och det sammanhänger på det intimaste med hela vår odling och dess utveckling. På oss beror det, om språket skall utvecklas i god eller dålig riktning.

Kärleken till vårt språk, intresset för dess rykt och renhet lever i våra dagar starkare än någonsin. Språket går framåt. Och ett omfattande studium av språkets historia, liv, uppgift och väsen pågår likaväl som av vår litteratur och dess hävder.

Vad vi här ej kunnat mer än antyda, är den ofta omärkliga, men betydelsefulla fördjupning språket vinner samtidigt med fördjupningen av hela vårt andliga liv. Orden äro oftast desamma, ha samma betydelse, men ha dock för den tänkande och förstående fått en rikare innebörd.

På ett storslaget sätt är det, som språket fyller sin uppgift såsom uttryck för mänskligt själsliv. Vi kunna i vår egen tid se, huru språket förmår ge uttryck åt skaldens drömmar och tänkarens tankar, åt forskningens och vetenskapens alla oerhörda framsteg, åt otaliga nyvinningar på teknikens, samfärdselns och industriens områden. Språket är en väldig spegel av vår odling, forntids och nutids. Språket är det, som mer än något annat binder oss samman med våra fäder, binder oss samman till ett folk, binder oss vid släkten, som gått, och släkten, som komma.

LITTERATURANVISNINGAR.

• Noreen, Ad., Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig framställning (1903 f., utkommer i nio band).
• ——, Spridda studier I-III (1895-1913).
• Ljungstedt, K., Grunddragen af modersmålets historia (1898).
• ——, Språkets lif (1899).
• Borgström, M., Svenska språkets historia (1916).
• Söderwall, K. F., Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning (1870).
• Koch, Ax., Om språkets förändring (1896).
• Cederschiöld, G., Om svenskan som skriftspråk (4:e uppl. 1916).
• ——, Om kvinnospråk och andra ämnen (1900).
• ——, Språk i språket (Verdandis småskrifter 163-164; 1909).
• Tegnér, Es., Språkets makt över tanken (1880).

Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Svenska Akademien (från 1893) är av omfattande värde för kännedomen om det svenska språkets utveckling, ordens historia, härledning, betydelse och betydelseförändringar, deras användning hos de olika författarna o. s. v.

W. W^s HANDBÖCKER