Animus har äfven en feminin form, som heter anima.
Hagar hade börjat räkna för Petrus Luth och borrat sig genom quatuor species, förrän en annan ännu lärt tabulan. Läraren hade ämnat göra halt vid divisionen af hela tal såsom det högsta tänkbara mått för kvinnlig räknekonst, men om få dagar var gränsen öfversprungen och marschen fortsatt in på bråkens område. Här gick det framåt med samma hejdlösa fart. Oförväntadt befann man sig midt inne i regula de tribus, och så fortgick det vidare, vidare, till dess att den andfådde läraren slutligen måste bekänna sig hafva uppnått gränsen för sina aritmetiska kunskaper. Men hade Petrus Luth gifvit ett finger, så tog hans lärjunge hela handen. Steg för steg såg han sig inledd på nya kunskapsfält. Han uppritade kartor i sanden och invigde sin åhörarinna i elementerna af geografin. Nästa steg ledde till det lilla man då visste om naturens riken. Ett steg vidare, och man var inne i bibliska historien. Därifrån kom man till kejsar Augustus och Rom, därifrån till ytterkanten af metafysiken. Det gick som ett trolleri. Gåtans enkla lösning var den, att en djäkne i högsta klassen af 1600-talets skola ej skulle fylla måttet för andra klassen i nittonde seklet, med undantag dock af latin och grekiska, där han kunde prata kull en nutidens professor. När den brydde unge läraren såg sitt eget kunskapsförråd taga ett hastigt slut och kände sig stå allt mera svarslös gent emot närgångna frågor, förklarade han sina lektioner afslutade.
Mellan ett begåfvadt barn och dess intresserade lärare uppstår snart en förtrolig vänskap. Djäknen och hans elev sutto under den gamla eken på Turholms gårdsplan. Hagar bröt kvistar från eken, ifyllde gåsört och lejontand, som växte på gården, band hop en krans, lade kransen kring djäknens bruna hatt, såg honom smilande i ögonen och sade honom med sin mest bevekande röst, som icke var alldeles fri från koketteri:
— Lär mig latin!
Petrus Luth tog till flykten med hastiga steg. Han litade ej på sin ståndaktighet. Denna efterhängsna snärta, ännu i den ålder när barn få ris, var oemotståndlig. Hvar hade hon lärt sig detta? Icke i Kaskas torp, än mindre i Turholms ladugård.
Tidigt på morgonen dagen efter hade Hagar fått lof att gå med Anders Hackspet att vittja fågelsnaror i skogen. Fångsten var lycklig, den gamle knekten råkade vara vid bästa lynne. Han bar, utom järparna, äfven en ståtlig tjäder, fallen med ära för hans säkra lod.
De satte sig att hvila på en kullfallen fura vid stranden och framtogo sitt medhafda matförråd, torrt bröd, jämte en träflaska fylld med mjölk. Den första septembersolen glittrade i det våta gräset och försilfrade ett sakta strömdrag i Hertonäs sund. Tusen brokiga svampar, årstidens barn, betäckte i yppig färgprakt skogsfruns mossgröna klädningsfållar.
— Anders, sade Hagar, hur har du fått ett så besynnerligt namn? Hackspet!
— Det skall vara spett, icke spet, svarade knekten med det lustiga grin, som stundom upplyste hans barkade fysionomi.
— Hvarför skall det vara spett?
— Det var nu där vid Moskva under herr Jakob. Nej, vid Troitska var det. Vi stodo fyra man till häst på utpost vid floden. Två skulle vakta, två rasta. Det var kallt, vi gjorde upp eld. Hade metat laxöringar. Ville steka dem. Brukade svärden som stekspett. Hack, sade korporal Bjugg, när har du sist tvättat din skjorta? I julas, sa’ jag. Och nu är det snart Marie, sa’ Bjugg. Vi tvätta våra skjortor, Hack, sa’ han, så länge vi rasta. Godt, sa’ jag, de torka vid elden ... Vi stodo som Gud skapat oss, när två af Sapiehas kosacker kommo rännande emot oss. Bjugg till att varsko posten, jag fick de etterormarna öfver mig. Ryckte spettet ur elden, så hett det var, där satt en bränd fisk kvar på det. Ryggen fri mot en lind. Parerade spjuten med rödheta spettet. Svedde kosackernes skägg, så det fräste i dem ... Si, till den dagen hette jag Hack, men sedan kallade skvadronen mig Hackspett.
Hagar skrattade. Hon hade velat se kosackernes svedda skägg!
— Men, sade hon, det finns andra underliga namn än Hackspett. Cannabis ... hvad är han för en?
— Cambis? Han är en tassig karl på Hertonäs. Bor här vid sundet.
— Anders, här är en ekstock, låt oss ro öfver! Jag vill se Cannabis. Det sägs, att han slår ihjäl biskopar med latin.
— Nej, är han så grym? Det har någon ljugit på honom. De säga, att ibland är han klok, men så kommer det öfver honom, att han slår stenarna.
Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka råkade inom Hagars trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att på Hertonäs bodde en utmärkt sadelmakare, och fuxen behöfde ny grimma. De rodde öfver det smala sundet med dess lilla klippö.
Hertonäs, en variant af det gamla namnet Hertugnäs, var ett af de många gods, som under Gustaf Vasa öfvergått från kyrkan till kronan. Vid tiden för denna berättelse ägdes gården af två bröder, Henrik och Thomas Lydikssöner Jägerhorn, som allodialsäteri om 1⅛ mantal.
På stranden vid sundet låg ett fiskartorp, där man byggt en ny sjöbod för fiskredskapen. Den gamla förfallna boden stod ledig och uppläts till sommarbostad åt en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmästare, hvilken socknen inackorderat i kost och underhåll hos fiskarefolket. Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt någon mer, om icke prästen och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit honom, trotsade tiden. Cannabis, eller förkortadt Cambis, hette han numera i folkets mun — Cannabis, hampa, detta var inseglet på ett lif som hemfallit åt glömskans stora inkognito. Hvaraf han fått namnet var likaså obekant, ty af hampans sega trådar fanns intet kvar i denna trådslitna, söndersmulade tillvaro, om icke möjligen en seg lifstråd. Troligen hade skolmästaren engång trakasserat en pojke med deklinerandet af detta alldeles icke svårlösta latinska ord, och så hade det klibbat vid hans person för hela hans återstående lif.
Dörren till gamla sjöboden stod öppen och tillät en blick i eländets bostad. Ingen eldstad, intet husgeråd, intet fönster, endast en öppen glugg. Väggarna likasom öfverlimmade med fiskfjäll, golfvet betäckt med torkadt sjögräs. Gräset var ej från i går och tjenstgjorde som sänghalm. Här och där sågs en afrifven bokperm eller ett fläckadt enstaka blad af en bok fläkta för luftdraget, som strömmade in genom gluggen.
Vid stranden satt skolmästaren på en sten — ruinen af en lärd man, nedsjunken under nivån af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes knapphändigt af trasor, hans långa, tofviga grå hår var en lekboll för vinden, hans bara fötter buro märken af hvassa stenar och törnbuskar. Likväl fanns någonting mänskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af desse stilla grubblare, hvilkas ande tär på sig själf, i brist på bränsle från världen därute. Nu begrundade han något som tycktes uppfylla honom med glädje och segervisshet.
— Ja, sade han vid sig själf, jag har funnit det. Eureka! Samma paradigma! Samma syntaxis! Samma prosodia! Det finnes icke mer än en deklination och en konjugation, men två numeri, förstår du, det komma vi icke ifrån. Du för dig och jag för mig, men båda tillsamman äro vi flera. Latin som grekiska, det är intet annat än munarter. Latinet från grekiskan, grekiskan från koptiskan, koptiskan från hebreiskan och så vidare, du förstår? Det finnes icke mer än ett språk — urspråket, det som var före Babels torn, och det har jag funnit!
Han lade tonvikt på detta jag, uppreste sig från stenen och stod där stridsfärdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett föremål för världens beundran. Hemligheten af hans fall låg förborgad i detta jag, som brutit så många starka andar i förgudningen af sig själfva. Ingen är så lärd, så stor, så upphöjd öfver människors vanliga mått, att icke en afgrund öppnar sig under hans fot i detta samma försåtliga, allt förtrampande, allt förnekande, gudatrotsande jag.
— Men — tillade Cannabis, i det han uppmärksamt betraktade en nätstolpe, som troligen skulle föreställa en solvisare — det är tid att vi börja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru många absentes?
Och han beväpnade sig hotande med en färla af rötofs, kastande en sträng blick på stenarna, alarna, enrisbuskarna, nätstolparna, hvilka stodo där talrika nog att föreställa en manstark klass.
I detsamma fick han sikte på Hagar, som förvånad betraktade honom, medan hennes följeslagare gått att uppsöka sadelmakaren. Fantomen försvunno, anblicken af en lefvande varelse, ett barn i skolåldern, återförde honom till besinning. Han for med handen öfver pannan, antog uppsynen af en välvillig lärare och frågade om Kajsa ville gå i skola hos honom.
Hagar var rädd, hon vågade icke svara.
— Så, så, sade Cannabis uppmuntrande, äst du ett flickebarn? Taceat mulier ... Vi måste räkna två genera: masculinum, femininum och därtill neutrum. Men det hindrar oss ej att ha ett commune. Scholaris och studens äro communis generis. Animus, själen, har äfven en feminin form, som heter anima, lifvet. Morte carent animæ, lifsgnistorna kunna icke dö. Och om någon säger dig, Kajsa, att du ej får gå i skola för att du är en flicka, så svara dem, att icke allenast alla dygder, utan äfven så lärda ting som scientia, eruditio, doctrina, facultas, humanitas, litteræ och många andra äro feminini generis. Skola vi börja nu genast?
Den ur sin rot uppryckta anden, som förtärde sig själf, hade nu fått ett stycke bränsle utifrån. Detta nya skolbarn skrattade icke åt honom, som alla de öfriga, åt hvilka han erbjudit sin föraktade skola. Hon ingick på hans fixa idé, hon tog den för allvar, och detta gjorde honom lycklig.
Hagar betänkte sig. Läsa för honom? Om han icke vore så afskyvärdt trasig! Om han icke inbillade sig, att hon var en sten! Skolan var allt annat än inbjudande. Men det var dock en skola, och en latinskola! Om hon skulle försöka? Tullnären var borta på resor ... Ensam tordes hon icke ... Men om Anders Hackspet ...
— Jag skall komma i morgon, svarade Hagar.
— Klockan sex! Det är bäst på morgonen. Jag är stundom så tung i hufvudet, de många pojkarne göra mig så mycken förtret. Har du böcker? Har du grammatika? Eutropius? Cornelius Nepos?
— Nej.
— Vänta litet! Du skall få låna af mig. Men tala ej om det! Förstår du? Tala ej om det!
Cannabis såg sig försiktigt omkring, gick till sin sjöbod, afröjde i ett hörn sjögräset, lyfte en lös stock i det otäta golfvet, framdrog därunder en halfmurken kista och valde därur två böcker, som han lämnade Hagar med ny förmaning om tystlåtenhet. Det var grammatikan och Eutropius. Den fattigaste bland fattige hade också en dold skatt, som han omsorgsfullt gömde för allas blickar. Det var hans kära gamla skolböcker.
Och nu hade han fått det som han i långa år efterlängtat, det som han så länge förgäfves sökt, en verklig elev, som kunde hvad dessa stenar och buskar icke kunde: höra, tala, förstå, lära. Den trasige stackarens magra ansikte lyste af glädje. Han skulle uppbjuda all sin skolmästarekonst för att göra något af denna elev.
Frågan var blott, om icke stenar och buskar åter skulle tränga sig fram mellan mästaren och den lefvande, talbegåfvade lärjungen. Lyckligtvis hade han själf insett, att hans hufvud var klarast i tidiga morgonstunden.
Hagar lyckades öfvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon efterses. Antingen de gåfvo fångst eller icke, låg alltid ekstocken tillreds vid sundet, och kort därefter hade skolmästaren sin elev vid sjöboden. Den eländigaste, den mest förtorkade, den af alla stoftets maskar förhärjade, af alla vandrares fot förtrampade grenen från kunskapens träd hade ännu bevarat ett grobart frö, som slog rot i ett annat, nästan lika skyddslöst, åt alla vindar prisgifvet människoväsen.
7. Sammansvärjning och möte.
Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta?
Det var långt lidet på sena hösten, när tullnären Lydik Larsson åter satt ensam vid den stora öppna spiseln i Turholms sal. Mörkret stirrade så nattsvart in genom rutorna, att det kunde skäras med knif; granveden i brasan sprakade som muskötskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen under barken, drefs ut af lågorna och sökte sig, oroligt springande upp och ned långs vedträet, en utväg till flykt. Tullnären kände åter en änklings enslighet; än en gång öfvervägde han det brydsamma valet mellan en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han skulle i morgon inflytta till staden och därefter företaga en längre resa.
Betty Luth eller Hagar? En af de två.
Han räknade på fingrarna, den gamle räknemästaren. Betty såg icke oskaplig ut, var beskedlig och ärbar. Tjugufyra år var hon, han femtioett. Tjugusju år mellan sommar och höst, däri låg intet otänkbart. Men antag, att han, Lydik, lefde ännu i tolf år och Betty skulle blifva änka vid trettiosex år, så skulle hon gifta om sig, och någon ung odåga skulle anamma det mödosamt hopsparade innehållet i tullnärens kassakista. Vidare — ty det fanns ett vidare, kanske flera — behöfde brodern, Petrus Luth, penningar för sina studier. Så funnos tre oförsörjda systrar, som skulle underhållas ...
Hagar var snart elfva år, hon skulle tolf år härefter vara tjugutre. Fosterfadern skulle utse åt henne en bra man, en burgen man, som ej skulle tära på hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var läraktig ... maken till hufvud fick man söka. Nu, sedan hon lärt sig räkna, hade hon användts att summera tullspecialerna och på en timme hunnit med mera, än tullskrifvaren på tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedögde, skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? På Hagars siffror kunde man lita. Nå ja, barn var hon, späd som en ärtvinda, men lofvade hon ej att blifva vacker? Hennes bruna ögon och smekande röst kunde ingen emotstå. Låt henne blifva femton år, och hon skall styra huset som en prinsessa ... Vågskålen tyngde så djupt för Hagar, att valet var nästan afgjordt.
Lisbet Wolle hade inträdt med sin vanliga syssla att duka aftonmåltiden. Hon såg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar någonting på sitt hjärta, men tullnären brydde sig ej om att fråga. Förmodligen var det åter en ko som sinat.
— Käre far, sade hushållerskan.
— Nå, hvad är det?
— Just ingenting. Jag ville fråga, om Hagar ...
— Jaså. Är det åter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och ser gärna, att alla göra det.
— Det är inte allt guld, som glimmar.
— Så? Nå, hvad är det som glimmar i dag?
— Hon läser.
— Mycket bra. Det har hon förstånd till; därför har jag låtit henne läsa för Petrus Luth.
— Men hon läser mest hela dagen och stundom på nätterna. Hon läser underliga böcker, som ingen förstår, och försummar sysslorna.
— Måtta skall det vara med allt, Lisbet. Lägg för henne vissa timmar, hälften åt böckerna, hälften åt hushållet!
— Det är inte allt, käre far. Hon är ute alla morgnar med Anders i skogen. Skräddarens Margit har sett henne på Hertonäs hos den tokige skolmästaren.
Tullnären rörde skrattande om brasan, så att gnistorna flögo från granveden.
— Hos Cannabis! Se på ett sådant illmarigt stycke! Det är henne likt, det hade jag bort gissa, så snart hon engång fick lukt på latinet. Och Anders, den åsnan, följer henne rätt som en stallgumse. Det är ock likt henne, hon lindar eder alla om fingret.
— Inte mig, vill jag tro, invände Lisbet Wolle förnärmad. Det är ännu inte allt, käre far.
— Jaså. Det är ännu icke allt? Kanske företager hon sig att förhäxa gröten?
Lisbet började gråta.
— Att käre far kan tokas med så bedröfliga saker! Det måste ju gå en barmhärtig människa till sinnes att se ett barn uppväxa i stygga hedniska konster och mista sin fattiga själ. Är inte Cambis, eller hvad han må heta, besatt af djäfvulen? Håller han inte skola med albuskarna? Läser han ej katekesen med stenarna? Lita på, han får dem att svara, och det får Hagar med. Priska berättar, att när Hagar kommer i ladugården, se korna så underligt på henne. Hon tänker läsa katekesen med dem också, bakfram, det förstås.
— Hör nu, Lisbet, det där är enfaldigt prat. Jag skall tala med flickan om Cannabis. Han är tokig, som hvar man vet, och icke vill jag, att han skall förvrida hufvudet på vår flicka. Säg henne det!
— Men det är ännu inte allt, käre far. Ni har kanske hört, att hon är en tattarunge? Det sitter i blodet, det går inte ur henne, lita på det. Ingen vet hvems hon är och hvarifrån hon kommit. Simon Berg har berättat, att hon är hittad i snödrifvan, hon har fallit från mån. Hon kan bibeln och psalmboken utantill, men hvar vers bakvänd. Är något borta, så hittar hon det, och väntas främmande, säger hon: nu komma de! Si om detta inte är tattarekonster, vill jag aldrig koka en ärtsoppa mer. Och därför — hon hade svårt att få ordet fram — och därför kan käre far behålla Hagar, men jag vill tjena i ett kristeligt hus ... jag och Priska och hennes man och Lena och Ulla och Lisa ... och är det så, att flickan blir kvar, så måste vi alla uppsäga tjensten.
— Uppsäga tjensten? Hvad är detta för tokprat? Är flickan bortskämd, hvem har skämt bort henne, om icke ni? Hvem har klemat med henne och låtit henne få sin vilja i ditt och datt, som holländarne säga, om icke just ni, Lisbet, ni och alla de andra? Sickingen, edra skvallertaskor, ha ni icke beprisat henne som ett mönster för kloka ungar? Och när ni kammat henne om morgnarna, Lisbet, har ni icke inbillat henne, att hon är något slags Askunge, som en dag skall gå klädd i gyllenduk?
— Ja, snyftade Lisbet, det ha vi alla gjort, men si Priska säger, det är just den rätta tattarekonsten, som öfvergår alla andra, att vända folks ögon så, att det svart är blir hvitt och det fördömeligt är blir öfver all måtta älskansvärdt! Det är rätt åt oss, käre far, för ni har varit en god husbonde, men si vi stå inte längre ut. Snart är allhelgona; vi lämna städseln tillbaka.
— Gå er väg, Lisbet, och sof på den dårskapen! Kalla hit Hagar! befallde tullnären strängt.
Det fanns likväl något i hushållerskans enfaldiga anklagelseakt, som bragte husbondens redan nästan afgjorda beslut att vackla. Han anade, att sammansvärjningens trådar utgått från fogdens hustru och gingo ut på att jaga från huset en rival om makten. Men han kunde icke dölja för sig, att ju de två barnens härkomst var ganska tvifvelaktig. Och därtill mäster Sigfrids spådomar! Skulle han, Lydik Larsson, upptaga i sitt ansedda, välordnade hus ett fosterbarn af så tvetydigt rykte och för hvars framtid siaren förutsagt så oberäkneliga, ja så hotande tilldragelser?
Hagar inträdde. Hon var blek, måhända af för mycken läsning vid så unga år. Hennes blick var skygg och frågande; man kunde nästan misstänka ett ondt samvete. Det förekom tullnären, som hade flickan sedan tre månader vuxit, magrat och mognat.
— Du har läst latin för Cannabis?
— Ja, Petrus ville icke mera läsa med mig.
— Jag har lofvat dig läsa för Petrus, men icke för Cannabis.
— Käre far har icke förbjudit det.
Tullnären betänkte sig. Hon hade rätt.
— Mycket som ej är förbjudet är ej därför tillåtet. Hvarför har du ej frågat mig?
— Käre far var bortrest.
— Hm ... jag kom ju tillbaka. Nå, det var väl bara hick och behej med den tokige karlen? Han lärde dig, som han lärde stenar och albuskar?
— Han gaf mig böcker och läxor. Han frågade och förklarade alla ord. Han var alltid klok från sex till nio på morgonen.
— Såå? Lärde du något?
— Grammatikan, Eutropius och Cornelius. Därefter gaf han mig Virgilius, som jag nu stafvar på. Käre far må tro, att Virgilius vet mer än en präst! Jag tycker om Æneas, han var en hjälte från det trojanska kriget.
Hon lyckades locka ett löje på den stränge domarens läppar. Lydik Larsson hyste, såsom de fleste olärde män, en till vidskepelse gränsande vördnad för lärdomen.
— Jaså, du har kommit in i trojanska kriget. Det var väl icke i går det. Sköto de ihjäl hvarandra med muskedundrar och stora kanoner?
— Nej, de kastade spjut.
— Aha, det var lansknektar. Nå, hvad togo de i tull för en tunna sill i Troja?
— Det står ej i boken.
Åter smålog den stränge domaren. Det är smickrande för en olärd att förbluffa den lärde med en snärjande fråga, som icke får svar.
— Nåväl, jag förlåter dig, barn, att du gifvit dig i krig utan min vetskap, men gör icke om det! Cannabis går i trasor, jag skall skicka till honom ett par stöflar och en vinterpäls. Vi flytta till staden i morgon, och om en vecka följer du mig tillbaka till Kaskas torp. Din fostermor väntar dig.
De stora bruna ögonen betraktade honom förvånade, men alldeles icke gladt öfverraskade. Hagar hade i öfverflödet på Turholm nästan förgätit det fattiga torpet.
— Får jag ej läsa mer för Cannabis? frågade hon.
— Vi få se nästa sommar. Skicka hans böcker tillbaka, jag skall förskaffa dig egna i staden.
Tullnären hade ändrat beslut. Han beundrade detta barn, han höll henne mera kär, sedan man velat jaga henne från huset. Men upptaga henne till sin, det vågade han icke ännu. Han ville betänka sig än ett år, och vågskålen började sjunka för Betty Luth.
Följande dag flyttade Turholms sommargäster med båt till det nära belägna gamla Helsingfors. Sammansvärjningen hade lyckats och misslyckats. Hagar skulle resa, men samtidigt fingo fogden Berg och hans hustru Priska sitt afsked ur tjensten.
För egen person gjorde tullnären en omväg och medtog Hagar. Han ägde ett tegelslageri på Estnäsudden, där nu det nya Helsingfors är beläget.
Halföns hårda berg, i vår tid så rikt öfverbyggda, voro en fullständig vildmark år 1637. Öde klipphällar, bevuxna med tät barrskog, som gick intill stränderna; en smal, djup hafsvik i öster och norr; öppna fjärdar, lika skogbevuxna klippöar, i söder och väster; en smal landtunga, sammanbindande halfön med fastlandet, utan spår af väg eller broar, sådan var nejden. När isen ej byggde broarna, skedde all samfärdsel med båt. Vid södra och norra hamnarna voro notvarp, som besöktes af kringboende fiskare. Sillen, då ännu allmän i Östersjön, innan dess portar förknappades vid Bälten och Öresund, höll sig ute i öppna hafvet och lämnade vikarna till disposition åt sin förkrympta afkomma, strömming och hvassbuk. Här och där sågs en nothängare eller ett båthus vid stranden. Hafvet gick upp till nuvarande Kaserntorget och strömmade genom nutidens esplanader till Tölö vik, hvarigenom allt område söder om detta sund var en kringfluten ö.
Lydik Larssons tegelslageri låg ungefär där finska senaten i våra dagar rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par låga boningshus, täckta med torf, se där palatsets föregångare! Lera hämtades från det kärr strax invid, där nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på pålverk. En plats var afröjd ungefär till halfva Senatstorgets bredd, men där universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i granarnas grenar.
Tullnären hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en köpare. Han hade ej tid att vänta ett par hundra år på en bättre affär. Hagar medfördes för att beundra en jättegryta i bergsluttningen, där nu biblioteket anlagt sin jättegryta för seklernas lärdom. Tullnären tilltrodde Hagar numera allt, äfven lösningen af naturens gåtor. En sådan var jättegrytan: hon ansågs svarfvad af forntidens resar.
När båten landade vid bryggan, låg där en galeas, som lastade tegel. En bondkvinna satt på bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af öfverraskning, och nästa ögonblick kramades Hagar så stadigt af Dordejs armar, att en hög rodnad uppsteg på barnets kinder.
— Si jag har dig ändå, jag har dig, min svalhöna, mitt smöröga, och du är inte bergtagen, du är inte såld åt den lede fienden! Så de kunnat ljuga på dig, det illgärdsfolket! När jag fick höra det af smeden, som var till Helsingestaden att köpa järn och träffade Simon Berg vid tullbryggan, sa’ jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa’ jag, det står jag aldrig ut med att höra sådant träffeligt tal om min flicka. Jag tager Tommu med mig och far till Helsingeland, här går en skuta i morgon dit med torsk och skall taga tegel från Lydikens bruk till barlast på hemresan. Si så hittade jag dig som ett aspfjun för vinden! Är du inte min egenhändiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? Är du inte min nattmara, otäcking du, som inte gifvit mig någon fred nu i femton veckor, sedan jag lät lista dig från mig? Och dig skulle jag lämna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar från mor din med ... jaså, där är gudfar! Goder dag, Lydiken, jag såg eder inte strax. Bry han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som nyjäst öl. Barnet är ju klädt som en majstång. Sådan väf i den kjolen! Trolle mig, den är inte af Kaskas får, det är tyskull, det där. Och tröja med knappar! Riktiga kängor med remmar och herrfolks strumpor, halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du få sådant på Kaskas? För si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet kraklamente om den saken.
Dordej fortfor under en ström af ord och känslor att nypa den bestörta flickan i alla fållar och veck. Hon ville äfven se linnet, det gick ej af för mindre, det måste framdragas under halsduken. Därefter följde granskning af föremålets person, hvilket skedde handgripligt därmed, att flickan togs i båda axlarna och uppställdes till mönstring.
— Så! Jaså! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du läst? Du har läst, jag ser det på dig. Är det gudliga böcker, Lydiken? Ni lofvade barnet kläder som fattigt folk, och så kläder ni henne i tyskull. Äro edra böcker också af främmande får?
Samvetsfrågan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom det andra tämligen lätt. Han omtalade sin afsikt att nästa vecka föra flickan tillbaka. Dordej kunde ju gästa några dagar i staden och följa dem åt.
— Tackar för husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan med mig ombord. Det är inte att sinka i denna årstiden. Far och ungarna vänta, Sigfrida räcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva ... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen?
Tommu stöflade fram med uppsyn af en martyr och räckte Hagar den grofva handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som märkte allt, märkte ej flickans förlägna tystnad under detta oväntade och hjärtliga möte, men tullnären frågade sig själf, om ej Dordej och hennes barn för mindre än fyra månader sedan varit för Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det klokast att icke förhasta sig.
Dagen därpå följde Hagar sin fostermor till Kaskas torp.
8. I grefvens tid.
Tiden var krigisk ända in i bakverken.
Läsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det är lågt, mycket lågt och obemärkt. Låt en stormil eller en eldslåga plåna det ut från jordens yta och i nästa by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket därinne är lika obemärkt. Barnen? Hvem tänker på de tusen ljusgröna plantor, dem vandrarens fot förtrampar i vildmarken? Och de skola dock en dag blifva furor, om de få lefva, de skola blifva en högvuxen skog. Detta låga tak aftecknar sig mot en hög horisont, uppfylld af åskmoln. Dessa fattiga barn känna i sig ett stort tidehvarfs hjärta klappa. Gå dem icke liknöjd förbi; de ha engång andats och lefvat, såsom du själf!
Åren på 1630-talet gingo som en vält öfver mellersta Europa, krossande hvad där ännu återstod af välstånd och människolycka. Här i norden herskade ett lugn, som kunde förliknas vid dalens stillhet bakom bergen. Stormens dån förnams som en fjärran hörsägen, men han kräfde sin skatt af blod och trångmål. År efter år utsändes några tusen unge män i krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit återvände omsider en eller två, någre som krymplingar, andre betäckte med stolta ärr. Landets must förrann i okända djup, man visste ej hvart. Man såg ingen fiende, men man sporde i luften hans hotande närvaro. Tyskland kände ju alla till namnet; alla hade hört talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man begynte höra talas äfven om Donau. Invaliderne hemförde fältkartor i grofva träsnitt, där man fick läsa ortsnamnen för de berömdaste fältslagen, och höllo i byarna fria föredrag om sina segrar. Ännu låg allt detta någonstädes bortom himlaranden i morgontöcknen. Men en liten skymt af världen begynte småningom klarna bortåt södra sidan om Östersjön. Där fanns verkligen något annat än kejsaren och påfven i Rom, mot hvilkas illistiga anslag böner lästes i kyrkorna. Där funnos kristna människor, som ledo förtryck och hvilka man måste hjälpa, för att ej påfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss öfvermäktiga. Vi måste hjälpa dem; hvem skulle annars göra det?
Riksdagsmännen återvände från Stockholm med mer eller mindre dunkla föreställningar om kardinalen i Frankrike och Europas jämvikt. Vi måste upprätthålla den. Så kommo rykten om segrar: vi hade segrat; rykten om nederlag: vi hade blödt. Öfverallt vi. Och dock sutto vi här i så ostörd ro, som skatter och utskrifningar tilläto. Ingen brist var på frågor och tårar; till båda funnos dagliga anledningar. Men rågen fortfor att växa på sveden, grytan fortfor att koka på elden, yxan fortfor att hugga i skogen, väfspolen hade icke saktat sin pilsnabba flygt mellan ränningens trådar. I det yttre syntes föga förändring, om ej här en förvildad åkerteg eller där en folktom, förfallen stuga, som förr sett kraftige män och fyllda brödspett under det sotiga taket. Förändringen var en inåtgående. Folket begynte, utan att veta huru, växa in i Europa.
Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkräft sin blodskatt nästan utan afbrott i mer än sjuttio år. Men detta nya krig var ej som de förra mot moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man försvarat egna hemknutar; nu ville man försvara tro och frihet i hela världen. Detta lyfte ett litet folk. Häfdatecknarne må tvista, om trettioåra kriget var i sin rätta grund en kamp för herravälde eller en kamp för tro: det finska folket visste blott ett, att det stred för tron. Hvad angick herraväldet ett folk som aldrig gått ut på eröfringståg, aldrig ofredat sina grannar, sedan det själf fick kristen tro, aldrig rest sig, kämpat och blödt för annat än eget försvar?
Ett land, som fört krig mot fiender i sjuttio år och krig mot frosten så långt det mindes tillbaka, var icke bortskämdt af goda dagar. Det såg icke allestädes så ut som i det bördiga och jämförelsevis folkrika Nyland. Död var bondens barske beskyddare, nionde Carl; död var den store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, förrän han drog ut att ordna Europa. I de stora, folktoma ödemarkerna herskade rofdjuren, i de aflägsna utkanterna adeln och fogdarne. Herrarne togo bondens arbete efter behag, redo öfver hans växande sved, körde ihjäl hans hästar och kastade honom i fängelse, när han vågade knota. Fogden tömde hans sädeslada, utmätte hans ladugård och fordrade om igen hvad han redan fått. Mönsterherren tog hans söner till ledet och utsände dragoner att fånga dem som lupit till skogs. Landshöfdingen hade vant sig att årligen få en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utsträckta fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler. Prästen, som ock skulle lefva, tog sedan hvad öfrigt fanns och svarade den höge herre, som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestädes. Men präster funnos från yttersta dagens högra och vänstra sida: sådana som svulto med folket i försakande nit och sådana som uppträdde illa beskänkte i predikstolen eller hårluggades sig emellan och stämde hvarandra till rätta för grofva okväden.
Finland var fattigt på allt, utom på tappre krigare, lefvande kraft och brinnande tro. En öfverherde importerades från Sverige att ordna den halft förvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hårdhändta kraft. I nio år hade Isak Rothovius rensopat västra Finlands altaren såsom med en skurtvage, när en statsman af första ordningen, Axel Oxenstjernas berömde medtäflare och motståndare, riksdrotset grefve Per Brahe, landsteg vid Åbo den 21 November 1637 såsom Finlands generalguvernör och i verkligheten såsom dess vicekonung. Hans tid har fått ärenamnet »grefvens tid» såsom motsats till en annan, illa beryktad grefvetid under Gustaf Vasas regering.
Fältmarskalken herr Åke Tott befann sig sommaren år 1638 på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, när han förnam, att grefve Brahe, som under vintern gjort sin första ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville företaga en ny, kortare utfärd från Åbo till Björneborg. Lavila gård låg strax till vänster om vägen, ej långt från Totts öfriga förläningsgods, Irjanti och Vuojoki. En så mäktig herre och gammal krigskamrat kunde ej obemärkt resa Lavila förbi, äfven om herr Åke ej haft en enskild och viktig anledning att bevisa grefven all den ärebetygelse som stod i hans makt.
Alltså befann sig herr Åke vid midsommar i Åbo för att inbjuda grefven med hans husfru till Lavila och på samma gång vidtaga nödiga förberedelser. Lavila var det minst försedda af herr Åkes omväxlande tre residens. Ekolsund var det nyaste och ståtligaste, Gerknäs det förnämligaste som arfvegods och båda därtill ägande alla förmåner af en förtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten öfver enformiga åkerfält, kunde endast för sina goda jagtmarker förtjena uppmärksamhet. Ett jagtparti skulle således ingå i festens program.
Hvilken skada, att tiden ej medgaf öfverförandet från Ekolsund af de rådjur och dofhjortar, som där underhöllos för jägarnes kulor! Lavilas skogar kunde vintertid erbjuda en ringad björn samt lodjur och räfvar alla årstider, men sommartid fanns intet annat värdigt villebråd än dess elgar. Årstiden var så olämplig som möjligt för elgjagt. Hvad ville man göra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under föregående årens skoningslösa jagter utsändes i god tid stallmästaren Lars Palikka med sitt folk att förvissa sig om de ståtliga djurens närvaro och, såvidt möjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde förmodas flöja bort till aflägsnare, mera fredade skogsbygder.
Palikka med sina trettio man till häst fick ett mödosamt arbete. Elgarna hade på sommaren skingrat sig åt alla håll, åt Kumo, åt Säkylä, åt Yläne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den bestämda jagtmarken, om han ej medfört en pojke, som lärt sig att härma lätet af alla skogens invånare. Den lille spenslige pilten om tolf år var den oförvägnaste ryttaren af de trettio. Han banade sig väg genom kärr och snår, där ingen annan kom fram; han efterapade elghonans lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern så förvillande likt, så genomträngande långt, att skogens stolta högdjur läto bedraga sig och återvände åt Lavilas nejder, där de förnummo den falska signalen. På tredje dagen kunde stallmästaren rapportera, att han trodde sig säker om trettio elgar.
— Godt, sade fältmarskalken, i morgon gäller det. Jag antager, att sex äro stadiga i vår skog. En dukat för hvar elg, som vi fälla öfver sex, men fälla vi mindre än sex, må du akta din hals.
— Jag afstår guldet och repet åt Bennu, svarade stallmästaren torrt. Utan honom hade ers nåd fått sikta på kråkor.
Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som så ofta i högsommaren bådar en solklar middag. Klockan tio, när tåget från Åbo närmade sig, skingrades molnen. Det var ett långt tåg af vagnar och ryttare. Per Brahe var ingen slösare, hans sparsamhet gick ofta i mångens tanke för långt, men när han uppträdde som magnat, förstod han att göra det. På vinterresan genom ödemarkerna till Kexholm följdes han icke af flera än som bekvämt kunde få natthärberge i ett rymligt pörte. På sommarresan till Björneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf adlige pager, medförde en furstlig betjening samt därtill sin grefvinna, Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af Åbotraktens talrika adel och flera andra inbjudna högställda gäster, hvaribland presidenten i hofrätten, herr Jöns Knutsson Kurck. Var Kurck förnäm, så var den nye generalguvernören ett hufvud högre, och underhöll Kurck ett hof i Åbo, så inristade Per Brahe i sina förfäders minnesvårdar på Visingsö: »rexit», han regerade.
Detta lysande tåg af mer än tvåhundra gäster mottogs vid Lavilas gränsegrind af fältmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och grånad i förtid vid sina fyrtio år, satt han till häst, ehuru plågad af gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vräk dem i diket, framåt! Till fots gick herr Åke numera med krokig rygg och släpande ben, men engång i sadeln, satt han ännu som gjuten i brons; här var han ännu den forna snöplogen. Unge herr Klas, hans son, nu åtta år gammal, red Pilen, sin favorithäst, och Pilen, dresserad i tidens bästa ryttareskola, kråmade sig under den lätta bördan, som hade han platt förgätit sin ringa härkomst från Kaskas torp. Lars Palikka med sex ryttare i gårdens bästa munderingar ledsagade fältmarskalken.
Brahe åkte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hästar förspända och med gyllene grefvekronor öfversållade täckvagnen. Han var då i blomman af sin kraft, trettiofem år, högrest, kraftfull och blid, med det intagande uttryck af ädelhet, klokhet och mildhet, som målarens pensel och skulptörens mejsel bevarat åt eftervärlden. Det långa, benade håret föll i rika böljor ned öfver spetskragen, och resmanteln sammanhölls vid halsen af ett enkelt guldspänne. Grefvinnan var fyra år yngre, med Stenbockska släktens energiska, men behagliga drag. Hon följde modigt sin make på hans vida ödemarksresor i Finland.
Tåget höll stilla. Enligt hofsed skulle värden ha nedstigit af hästen för att kyssa grefvinnans hand, men herr Åke satt kvar. Aldrig hade ett pikstygn af gikten kommit mera olägligt. Den ceremoniösa välkomsthälsningen blef kort. Färden fortsattes under äreportar och fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som åskådare.
Alldeles utan äfventyr uppnåddes icke Lavila gård. Lille herr Klas befanns utomordentligt road att för detta lysande sällskap visa sin ryttarekonst och borrade sina små sporrar så tappert i Pilens sidor, att den unga hästen, yster och ovan vid ett så talrikt följe, förlorade tålamodet. Hans ryttare lät honom dansa vid den grefliga vagnens sida, då olyckligtvis Pilen råkade i en obehaglig beröring med vagnshjulen och företog sig att skena framåt landsvägen på fältmarskalkens eget välkända sätt, utan förskoning för allt som hade armar och ben att förlora. Oreda uppstod, skrik hördes bland åskådarne. En af betjeningen blef kullriden och upptogs med ledbruten arm. Det var presidentens grant utstyrde hofmästare, Antonius Pape.
Lars Palikka fick en vink att eftersätta den skenande hästen. Då hördes en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med högra framhofven. Åter en hvissling, och det skrämda djuret, ännu darrande i alla leder, lät taga sig utan motstånd. Bennu klappade favoriten på halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde invändningar:
— Släpp tygeln! Jag håller mig nog i sadeln, jag reder mig själf!
Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridspö. Det gällde båda piltarnes ära inför en stor publik. Bennu fattade ridspöet, slungade det långt bort öfver gärdet och fortfor att leda Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur sadeln och anföll sin unge stallmästare med näfvar och naglar, till icke ringa förlustelse för de talrike åskådarne.
Gossen från Kaskas, fyra år äldre, hade förstånd nog att värja sig endast med armbågen som en sköld, men icke slughet nog att hålla god min. Lille Klas såg honom skratta med alla de kringstående och skrek med de åtta årens djupt sårade ärelystnad:
— Gå bort! Gå bort! Jag afskedar dig, du får icke mera vara min stallmästare!
Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till gården. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hälsa Finlands generalguvernör välkommen till Lavila gård. Ingen tänkte på två trätande pojkar.
Lavila hade sina skäl att stå klädt i bröllopsskrud, med praktfulla tält uppslagna på den rymliga gården. En hedersvakt af tolf dragoner och tjugufyra man Åbo läns infanteri mottog gästerne. Herr Åke klef med möda ur sadeln och räckte sin hand åt grefvinnan vid vagnssteget. Pager af Finlands äldsta adel höllo stigbyglarna. När gästerne infördes till boningsrummen för att ordna sin resdräkt, framburo andra pager silfverhandfaten.
Där fattades likväl något vid mottagandet; där fattades en värdinna på Lavila. Herr Åkes första husfru, Sigrid Bjelke, hade gått ur tiden för fyra år sedan, efter att hafva gifvit sin make tre söner, af hvilka endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien okänd gammal faster, fru Elin, tjenstgjorde för tillfället som husmoder i herr Åkes gård, men drog sig blygsamt tillbaka vid gästernes ankomst. Hon var en af de gammaldags fruar på landet, som aldrig lärt hofseder, talade dålig svenska och kunde uttrycka sitt hjärtas mening endast på sitt modersmål finskan.
Herr Åke hade nogsamt insett denna betänkliga brist i ett välordnadt hus och, trots sina krämpor, redan ett par år gått i trägna friaretankar. Ryktet visste berätta, att unga finska fröknar, hvilka på närmare håll sett den bistre änklingen krokna för sina krämpor, funnit honom mera passande för sadeln än för brudstolen och, utan respekt för hans hjälterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr Åke var icke den som lät sig förskräcka. Han lyfte oförfärad sin blick till ett af de förnämsta partier i Sverige, till ingen mindre än den högättade, då tjuguåttaåriga Kristina Brahe, syster till grefve Per och för närvarande vårdarinna för dennes i Sverige kvarlämnade barn. Fröken Kristina var en äkta Brahedotter. I denna mäktiga släkt underordnades alltid hjärtat under statsklokhetens beräkningar, och alltså öfverlämnade hon åt sin broder att svara friaren. Grefve Per öfvervägde och fann fältmarskalken, herr Åke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, något för lätt. En Brahedotter borde skrifva rexit äfven på sin mans förfäders grafvar. En Tott kunde väl åberopa Erik XIV och drottning Karin, men just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska högadeln vissa betänkligheter.
Herr Åkes frieri till Kristina Brahe hade hängt på grefveläppar mer än ett år, när det nu på Lavila gällde att ställa magnat mot magnat. I rikedom stod Lavilas herre långt under herrn till Visingsborg och kunde ej ens mäta sig med herr Jöns Kurck till Laukko. Men något för något. Sparsamhet hörde ej till en krigares dygder.
Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rätter, inväntade långa bord på gårdens gräsplan bordsbönens och psalmens slut. Mat och dryckesvaror beräknades icke för falska smuttare. Allt var stadigt, såsom det skulle vara för ett tidehvarf som grep Europa i kragen. Af herr Åke Totts middag finnes ej en sådan lång viktualielista kvar, som vi läsa från månget annat sextonhundratalets gästabud, men köksmästaren från Stockholm hade ej sparat på tidens smak, som fordrade bastanta, starkt kryddade rätter. Drottningssoppan på gäddor serverades med hårdkokta äggulor, mandelbollar, lök och nejlikor. Oxsteken hade legat ett dygn i hvitt vin, försatt med citron, innan han fräste på spettet och frambars pepprad, starkt späckad, med champignoner och kapris. Äfven den kokta laxen var späckad med fläsk; tjädrarna, dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med öfverflödande garnityrer af timjam, johannislök, persilja, pomeranser, oliver och körsbär. Hemvuxna musseroner och på tråd torkade murklor garnerade fisk och stek. Vildpastejen af renkött och rapphöns fick icke saknas, ehuru man inväntade jagtens rikare byten. Desserter framburos af många slag, äfven syltade törnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strömmar. Tiden var krigisk ända in i bakverken, som, med en smickrande anspelning, föreställde Würzburgs belägring år 1631, där samma kanonkula öfverhöljde konungen och grefve Brahe med grus.
Musik hade hämtats från Åbo. Tre hvitklädda morianer från Ekolsund betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas högkarmade stol. Två dvärgar från Tavastland iskänkte sekt i silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste holländska tulpaner, sammanhållen af en fin guldkedja, tagen vid någon plundring i Polen och fäst vid tulpanerna med en fint arbetad silfvernål, föreställande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Värden föreslog under kanondunder i tre korta, styfva tal välgångsskålar för hennes majestät drottningen och hennes tappra armé, för grefven, grefvinnan, presidenten och de öfrige gästerne.
Den talrika sviten undfägnades på en äng invid gården. Hästarna betade i ett af dessa hafrefält, som Lars Palikka kallade jordbruksskräpet.
Efter en timmes rast smattrade åter trumpeterna, jagten skulle begynna. Gästerne, äfven damerna, stego till häst. Men den som ej lyckades klifva i sadeln, det var den berömdaste ryttaren bland dem alla, herr Åke själf. Han hade slösat med sina jättekrafter, som hans kunglige morfar med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet från hans fälttåg, gikten, hade icke kommit väl sams med det spanska vinet och krökte den väldiges knäveck i nästan lika spetsig vinkel som Euras snöplog. Kämpen från Grebin brottades med sin fiende så, som blott Åke Tott kunde det; han röt som i spetsen för sin brigad, men i sadeln lyckades han icke komma.
— En hängbår!
Och kort före den tid, då Johan Banér i sin hängbår gäckade alla kejsarens härar, bars en annan af den store konungens lärjungar, lika bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila.
Jaga stod på dagens program, och jaga skulle man. För mycket statsman för att älska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock ädling nog att icke förakta sporten. Hundarna löskopplades, elgarna drefvos till de pass, där jägarne väntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften med ljusblå bollar af rök, ekot återvände mångfaldigadt från bergen. I ett nu voro de skygga djuren försvunna i småskogen, där deras månggreniga horn söndersleto kvistar och snår. Blodspår utvisade, att flera kulor träffat. Jagtens ära var räddad, men icke bytet. Endast en ståtlig elgtjur blef på platsen, fallen för grefvens kula.
Herr Åkes stämma, där han låg på hängbåren, oförmögen att lyfta geväret, öfverröstade trumpeternas skall:
— Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici! — och fältmarskalken pekade åt det håll, där hjorden försvunnit. Än en gång igenkändes den stämma, som kommenderat vid Grebin: »hakkaa päälle», hugg in!
Jagten flög fram i sporrstreck åt det anvisade hållet. Men Lavilas skog var oländig och elgarna mera hemvana där än ryttarnes hästar. Efter två timmars ansträngande kamp mot kullfallna stammar, snår och bergsklyftor, återvände jägarne, uttröttade, med endast två skjutna elgar, den ena af dem en halfvuxen kalf.
Herr Åke lade intet band på sitt vresiga lynne.
— Jag skall hänga den skurken Palikka i den högsta gran, som burit ett bastrep. Trettio långbenta räklar lofvade han mig i ärligt skotthåll. Jag skall spika hans öron öfver mitt hundstall.
— Vår jagt har utfallit excellent för denna årstid, anmärkte grefve Per, beredvillig att förklara nederlaget som seger. — Min bäste fältmarskalk, jag vill hålla Visingsborg mot ert Lavila, att vi i Mars eller Oktober skulle hafva nedlagt trettio högdjur på denna superba jagtmark.
En rörelse uppstod omkring grefvinnan. Hon hade burit middagens bukett vid sin barm och under ridten tappat detta dyrbara minne, jämte dess guldkedja och silfvernål.
Man sökte utan framgång. Jagten hade långtifrån utfallit så lysande som dess tillställare hoppats, men en krigare måste vara beredd på lyckans omskiften. Det borde dock räknas såsom en seger, att den förnämste gästen återvände som pristagare.