Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Sigfrida stod där med stäfvan och betraktade förvånad de främmande barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu.

De voro upptäckta; det stod ej att hjälpa. Hagar fattade raskt sitt beslut.

— Känner du icke igen oss? Tyst, tala icke om för någon kristen själ, att du sett oss här! Jag har lånat min kjol åt Bennu för att elaka människor söka honom, och nu måste han bort, långt bort! Spring fort hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du har; Bennu måste få sina kläder tillbaka. Vänta ... han är hungrig. Gif honom brödet, som är för min morgonvard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen; jag skall sedan tala om det för mor!

Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik dessa två! Ljushårig, from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom, utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade honom. Nu såg hon honom så underlig åter. Men hon frågade icke, hon räckte honom ej sin hand, hon fällde stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.

Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han förstod icke kyssen, han förstod blott, att de förr varit goda vänner. Sedan han flydde från Kaskas torp, hade han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han på Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och värmen kom den gången nästan så högt som från solen.

— Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil till Skuru.

Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att möta Sigfrida. Han åt, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vände sig darrande ditåt. Tramp hördes af hofvar ... nej, det var en fåle, som i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i beteshagen. Intet ljud af förföljarne. Den annars så oförfärade gossen var rädd för ett fallande löf. Han hade för första gången gjort bekantskap med den fruktansvärda makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den mest förhärdade — samvetets makt.

Hagar återvände, ånyo förvandlad till flicka, med broderns kläder i ett knyte, och nu var det två systrar, som vågade sig öfver genvägar ut på den farliga landsvägen till Pojo. Vandringen lyckades utan äfventyr. Man erfor sedan, att förföljarne från Gerknäs tagit vägen åt Lavila.

Hagar hade öfverlämnat åt Sigfrida omsorgen om korna och följde flyktingen ända till Skuru. Där återtog Bennu sin manliga dräkt. Syskonen uppsökte fartyget, som låg segelfärdigt till Stralsund. Hagar förde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle öfver till Tyskland.

— Hvarför icke? svarade Hendersson. Sex daler för frakt och kost.

— Sex daler för en så flink skeppsgosse, som gör nytta för en matros? Ni skulle fråga hvad han begär i månadspenning!

Skepparen skrattade.

— Pysen går ju så bredbent, som ville han rida på bogsprötet. Men får gå för fem daler. Vill han icke? Nå, fyra daler, det är mitt sista pris.

Underhandlingen slöts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade således tre daler kvar att söka sin lycka i den okända världen. Ingen huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle räcka den fader- och moderlöse sin stödande hand. Han var hafvets flytande spån, utan strand eller fäste, prisgifven åt alla vindar och böljor i den stormiga tiden, när svallvågen bortsköljde länder och riken, klippfasta borgar och de tryggast rotade existenser i den mänskliga tillvaron.

— Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.

— Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst.

Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga, som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och fordrade svar.

Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn. Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något tillnamn alls?

Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till honom:

— Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget! Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.

— Jag vill heta Ingen, svarade gossen sorgset, under det förkrossande intrycket af sin öfvergifna belägenhet.

— Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt. Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef, för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall ingen fråga din faders namn. Ditt namn, som du själf gjort, skall vara mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och berömd för annat än att hon är din syster ... Farväl!

Hon räckte brodern sin hand till afsked.

En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu:

— Hvad heter du?

— Ingen.

— Jag menar, hvems barn ären I?

— Ingens.

Mannen vände sig till Hagar:

— Hvad säger gossen? Äro edra föräldrar döda?

— Vet icke. Vi ha inga föräldrar.

— Skall gossen till Tyskland?

— Ja.

— Till hvem?

— Det veta vi icke.

Den främmande betraktade Hagar med forskande blickar.

— Kan du läsa?

— Ja.

— Har du läst om Tobias’ ledsagare?

— Ja. En ängel.

— Jag skall blifva för gossen hvad ängeln var för Tobias.

Nu var det Hagar, som forskande och förvånad betraktade den främmande mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa ögon. Han ingaf förtroende. Hagar fick mod att fråga om han var skickad från stjärnorna.

— Kanske, sade främlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen!

Och han ledde den halft motsträfvige unge flyktingen öfver landgången ombord på skeppet.

Nu fick Hagar ej dröja längre. Sorgsen vände hon åter på väg till torpet. Hafvets våg, som ryckt med sig den ena flytande spånen, kastade den andra tillbaka mot stranden. Skulle de någonsin mötas mer i tidernas strömdrag?

11. Halmskrinet.

Hagars stjärna hade gått ned öfver Turholm. När vintern kom, sedan Lydik Larsson bortskickat flickan, i afsikt att ännu ett år betänka sig, innan han tog en fosterdotter, kände tullnären sig åter ensam under de långa kvällarna. Han bodde nu i staden. Det föreföll honom, som blefve mörkret med hvarje år svartare, huset tomare, han själf knarrigare och de vackra silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spöklikt pockande. Han ledsnade att beständigt höra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes! De voro ju redan många nog för en ensam man. Inträdde han i stugan, hade Lisbet Wolle glömt att tända brasan. Gick han i mörka förstugan, misstänkte han en tjuf bakom dörren. Sökte han tjenarne, funnos de icke där de skulle finnas, och deras arbete befanns försummadt eller slarfvigt uträttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snörband, lintotten frågade: hvar är värdinnan? Väfstolens ränning skrek efter inslag, spolen hittades under skåpet som leksak för katten. Lisbets gröt var vidbränd, fisken halfkokt och mjölken surnad. Husbondens toilett befann sig i ett allt annat än vårdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna söndriga, tullnärens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor i tullnärens draglåda. Själfva tullens dyrbara långa kolumner lågo ej där de skulle ligga; det hemgjorda bläcket, kokt på galläpplen, blef allt brunare och obeskrifligare; gåspennan tycktes doppad i talg. Det gick icke. Hela huset förenade sig med den föregående talaren, lintotten. Alla dammiga vrår, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor instämde i samma förtviflade fråga: hvar är värdinnan?

Tullnären stod icke längre ut. En solskensdag på vårsidan 1638 klädde sig Lydik Larsson i sin bästa blå rock med de gula mässingsknapparna och anmälde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke. Ingen holländare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma dag visste hela staden, att fattiga Betty, som väfde hemspunnet lärft för sex öre alnen, numera kunde kläda sig i finaste kammarduk. Lika hastigt följde bröllopet tre veckor därefter. Petrus Luth utpinade af alla de nio muserna ett latinskt fröjdekväde, och Sara kallade sin man Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef rikare. Lärftsväfverskan fick en knarrig, men godsint änkling; änklingen fick en husesam hustru.

Två år därefter, i början af sommaren 1640, förnams på Turholm den späda rösten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson fröjdade sig åt en arftagerska och tänkte vid sig själf: hvilken bondtur, att jag icke drog tattareflickan till huset!

Snart skulle han dock påminnas om tillvaron af ett barn lika rotlöst som snöflingan, där hon sväfvar mellan himmel och jord. Han stod på sin tullbrygga, mönstrande in- och utseglande fartyg, när en fiskare från Snappertuna räckte honom ett bref. Det var skrifvet på ett groft, skrynkligt papper, som luktade starkt ingefära och lät förmoda, att det i sig förvarat denna omtyckta krydda, hvilken användes som ofelbart hälsomedel mot många slags krämpor. Utanskriften lydde:

Taga flickan? Det var så dags! Tullnären stoppade vresigt brefvet i rockfickan och beslöt att icke göra sig därmed vidare omak. Han hade engång begärt barnet, och Dordej hade svarat: »Taga henne ifrån mig! Vet ni, att Thomas är hennes laglige förmyndare?»

Några dagar förgingo, men Lydik Larsson lyckades ej slå ur hågen Dordejs prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sällsynta naturgåfvor? Skulle hon ej göra honom heder, om han gåfve henne uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty säga därom? Och hans eget barn? Platt ingen reson att numera upptaga en fosterdotter.

Händelsevis kom en trasslig rättegång att öka tullnärens bekymmer. Till adelns privilegier hörde nämligen rättigheten att tullfritt utskeppa sina landtbruksalster och införa vissa varor för eget behof. Denna rättighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors’ borgare klagade hos generalguvernören, att kringboende adelsmän i sitt namn utskeppade och införde andras varor, hvarmed de gjorde lika förfång åt stadens handel som åt kronans tull. Generalguvernören grefve Per Brahe var icke den man, som ville göra intrång i adelns rättigheter, men han höll strängt på ordning i landet. Han upptog klagomålet, lät anställa räfst och befallde rättegång inför Åbo hofrätt, efter ju adelsmän ej kunde dömas af lägre domstol.

I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och var tvungen se till huru han själf kunde två sina händer rena. En vecka sedan han mottagit Dordejs bref såg han sig nödsakad att resa till Åbo, landvägen för att ej fördröjas af motvind på sjön.

När han närmade sig Karis, fick han anledning att ihågkomma sin guddotter.

— Jag vill se till, hvad jag kan göra för henne, tänkte han vid sig själf. Hon blir fjorton år, hon kan få tjenst som barnflicka, men icke hos mig!

Torpet fanns på sin plats. Det såg bofälligare ut, tiderna hade blifvit sämre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen, som hotade instörta.

— Guds fred!

— Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma. Sitt ned!

Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som började gråna.

— Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder sig! Hagar gör eder omak, Dordej?

— Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni för bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol, barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs aftonbönen med barnen! Läser hon inte? Visst läser hon, men det är bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.

— Har hon fått böcker att läsa?

— Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.

— Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig; jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.

— Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.

— Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir femton år eller sexton.

— Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så, att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa’ sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller. Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir fullvuxen.

— Dordej — sade Lydik Larsson eftersinnande — mäster Sigfrid var fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?

— Hvad skulle ej de finnas? När mäster Sigfrid var döder och Thomas blef förmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att förvara. Det är försegladt med mästarens eget signet. Hvad skulle vi töras bryta det, vi?

— Däri ha ni gjort rätt, men blott för en tid. Förstår ni ej, Dordej, att barnens egendom ligger där utan ränta, nu när de bäst tarfva ett underhåll. Hvar är gossen?

— Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bättre än jag. Såsom utsädet är, blir skörden. Bennu har vuxit upp bland herr Åkes gudlöse ryttare; nu har han skjutit en karl på Gerknäs och måst rymma till Tyskland. De voro här på jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara för syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen själ ömkade Greger Andersson. Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, så länge han lefver, men det tros, att han repar sig.

— Nåväl, är det ej bäst, att Thomas som förmyndare upplåter skrinet och jag betygar som vittne hvad däri finnes?

— Hvad säger du, Thomas?

Thomas nedlade murslefven, strök sig med afviga handen om näsan och lät förnimma, att han ej skulle öppna skrinet förrän i barnens egen närvaro, när gossen blef myndig.

— Det vill säga om sju år, genmälde tullnären misslynt. Vi två äro ej gula om näbben mer, och gossen är ute på farliga stigar. Ung eller gammal, ingen af oss bär signet på lefnadens tid i sju år. Nu lida barnen nöd, och vi lefva. Hvarför töfva med det, som hör en förmyndare till?

Thomas förblef obeveklig. Skulle han taga skäl och vansläktas från sitt folks kardinaldygd?

— Nåväl, sade Lydik Larsson, då står ett förslag åter. Jag reser till Åbo och skall i aller ödmjukhet uppvakta presidenten i hofrätten, herr Jöns Kurck. Vill ni, mot vederbörligt kvitto, öfverantvarda skrinet till mig, så skall jag låta öppna det i presidentens och vittnens närvarelse. Sedan jag förvisso vet värdet af barnens egendom och, där presidenten det tillråder, tagit en part ut för barnen, skall jag åter låta försegla skrinet med hofrättens signet, och det beror då af förmyndaren, om han vill förvara skrinet hos sig eller lämna det mot kvitto i hofrättens förvar. Detta senare vore säkrast. Ert torp kan brinna eller plundras af tjufvar.

Ny rådplägning. Hvad allt de lagfarne hitta på! Den okunnige torparen hade en vidskeplig vördnad för alla signeter, men det han höll i sin hand tycktes honom vara säkrare än det han lämnade ifrån sig. Thomas svarade nej.

Hans klokare hälft var af annan mening.

— I fars tid, sade Dordej, sköflade krigsmännen allt hvad de öfverkommo. I vår tid göra fogdens tjenare mångenstädes detsamma. Minns du i vintras, när Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur spiseln i halmen på golfvet? Du var med barnen vid läsförhöret, jag klappade byke vid vaken på isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och Bennus arf? Skicka skrinet till hofrätten! Det är ett sextipunds-lass att ansvara för andras egendom.

Lydik Larsson anmärkte, att presidenten Kurck stått fadder för barnen.

— Ja, ser du? instämde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till märla? Slå fast haken, Thomas, så är barnens egendom bakom lås. Han, som är hofrättens öfverman, måste vara den lagfarnaste här i landet.

Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast väl af att lyssna till Saras råd. Thomas framtog ur den lästa ekkistan under sängen ett litet skrin, knappt större än en vår tids cigarrlåda. Det var konstrikt inlagdt med färgad halm, utan lås, men väl ombundet med starkt garn och försegladt med mäster Sigfrids sigill, Helsingfors’, hans födelsestads vapen, båten, med en stjärna däröfver.

Skrinet öfverlämnades åt Lydik Larsson mot kvitto med sigill öfver mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnärens förslagna hufvud en plan att göra guddottern en tjenst, som på samma gång befriade honom själf och fosterföräldrarna från bekymret om flickans framtid.

— Hvad sägen I, föreslog han, om jag tager Hagar med mig till Åbo? Presidenten är hennes gudfar; han torde låta sig henne föreställas och kanske göra något för henne.

Detta förslag mötte intet motstånd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre barnen i rian. De hade åter för sig något slags fågelspråk.

Dordej gick till rian, men mötte barnskaran på vägen. De voro utom sig af jublande fröjd, de skreko om hvarandra:

— Han kan tala!

— Hvem kan tala?

— Trastungen.

Barnen förde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nära fullvuxen koltrast, Hagars skötebarn. Hon hade upptagit honom som späd unge ur ett öfvergifvet bo, hvars föräldrar blifvit snarornas offer, vårdat och matat honom, gjort honom så tam, att han åt ur hennes hand och satte sig på hennes högra skuldra, när hon ropade: Tätti! Hagar hade läst i sina böcker, att vissa fåglar kunna lära sig eftersäga människors ord. Alltså företog hon sig att studera språk med Tätti, såsom hon själf studerat latin för Cannabis. Mer än ett halft år hade hon nu hvar dag, när de voro ostörda, upprepat två korta språkläxor för Tätti och sett honom göra misslyckade försök att forma sin näbb efter de ovana ljuden. I dag hade han, till barnens obeskrifliga förvåning, för första gången uttalat orden: Tätti dum.

Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Tätti skulle tala, men, lik mången annan talare, kom Tätti af sig vid åsynen af de talrika åhörarne. Buren ställdes åt sidan; här var ett annat tal än fåglalåt.

Lydik Larsson mönstrade Hagar med en rest af den forna vänskapen. Hon var förändrad, men ej till sin fördel. Ärtstängeln hade skjutit upp, men slokade gänglig i brist på stöd.

— Räknar du ännu himmelens trappor? frågade tullnären.

Hon teg med nedslagna ögon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade lofvat henne lärdom, lycka och fadersömhet. Huru hade han hållit sitt löfte?

— Vill du följa mig till Åbo och se en stor stad, en stor, ny gudfar?

— Skynda dig, barn! inföll den alltid praktiska fostermodern. Lägg hop dina kläder, dina två linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du kan fålla i Åbo. Lydiken har brådt och vill taga dig med sig. Hvarför suras du, dumma flicka? Pussa gudfar på granna handen!

— Får jag ej stanna hos er, mor? frågade Hagar skyggt.

Huru hade hon icke brunnit af längtan att flyga ut i den vida, okända världen! Men denne man hade en gång svikit henne; han kunde andra gången göra det om igen. Hennes tårar begynte tillra på kinden.

Dordej visste knappt själf huru lätt hon veknade som ett vax för älsklingsbarnet.

— Visst får du komma tillbaka och blifva hos oss, om du ej får något bättre. Se så, lipa nu inte, barnet mitt; lägg hop dina kläder!

— Låt mig gå, låt mig gå i den villa skogen! snyftade Hagar. Det bittra, förödmjukande intrycket af att kastas ur hand i hand öfverväldigade allt hennes mod.

Då hördes från buren vid väfstolen ett snattrande ljud, liksom ur en barntrumpet: Inte ledsen nu! Det var den andra språkläxan, som Hagar, till tröst i sina ensliga sorger, stafvat för koltrasten och som nu för första gången lyckades trilla ur trastnäbben.

Situationen förändrades; alla smålogo. Hagar flög till buren, lockade ut favoriten, lät honom sitta på högra skuldran och uppmanade honom att säga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan glömt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lät nu förnimma: Tätti dum.

Hastigt vidtogos de få nödiga förberedelserna för Hagars resa. Fosterföräldrarna och hela barnskaran sågo tullnären instufva sin nya barfota bytesvara i höet på den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk brukade vid sommarresor före schäsarnas och åbokärrornas tid. Hästarna legdes för fyra mil eller för hela resan. Mellan Åbo och Helsingfors fanns i grefvens tid en början till gästgifvare och skjutslega, en lättnad för bonden, af hvilken adeln härintills trugat sig fri skjuts.

Torparefolk är sällan sentimentalt vid afsked, men här låg i luften en förkänsla af att skilsmässan skulle blifva lång. Tommu snöt sig gång efter gång; det var något som tagit en orätt väg från ögonen. Sigfrida hämtade buren med Tätti, Hagar skulle än en gång klappa sin gunstling på de mjuka, svarta fjädrarna.

Dordej sade:

— Du mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn! Räfvarna hafva sina kulor och fåglarna sina nästen, men en vet jag, som före dig icke hade en sten att luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall honom dina vägar, och han skall finna också åt dig en kvist att sitta på!

— Inte ledsen nu! bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.

12. Åbo akademi.

Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock stundom solen. Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.

Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att statuera en academia och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur krigets hungriga gap. När hans academia ändtligen kom och funderades genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.

Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd öfver denna märkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit allt, icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men akademin har varit och är oberäkneligt mycket för ett land, som i sin politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens höjder stigande folkandens första vingar.

Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen, äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.

Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande hufvudstad.

En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer. Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af slottskanonernas och pukornas dån, utan ock genom den imponerande eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mången veteran från Breitenfeld och från Lützen.

Det oansenliga akademihuset, gymnasiets förra lokal i skuggan af domkyrkan — fem kalla och låga rum — var praktfullt smyckadt med purpurfärgade tapeter och mattor. Här skedde musik, tal af grefve Brahe, fundationsbrefvets uppläsande, prokanslers och rektors beklädande med deras insignier, sång, tal af två professorer och slutligen en students, unge Johan Stålhandskes, »gratulatoria oratio med synnerlig lyckönskan».

Därefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder på kyrkogården närmast utanför, muskötsalvor af kavalleri och infanteri samt höga fröjderop af den till tusendetal församlade folkmassan inom och utom kyrkan. »Gud och hela naturen, säger Wexionius, syntes hafva förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften förblef klar och mild, utan en ljufvelig fläkt, som framdref de smyckade farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel. Pukor och trumpeter ljödo från vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar.»

Dagen afslutades med en bankett på slottet, en middag, där alla på hennes kungliga majestäts bekostnad »blefvo härligen tracteradhe och plägadhe» vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berättelsen därom tiger, torde få antagas, att gästerne efter nio timmars oafbrutna mödosamma vandringar, båtfärder, tal, predikningar, musik och krigsdunder från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen icke saknade aptit att göra heder åt kronans anrättningar. Två dagar därefter uppförde akademins förste unge medborgare i det större auditoriets sal ett sedelärande skådespel, kalladt »Studenterne», däri framställdes »huruledes somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andra bestå dem allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumliga, ohörsamma, förlorade» o. s. v.

Den ståtliga invigningen kunde förliknas vid ett rikt bröllop i fattigmans hus. I dag öfverflöd på alla lyckans håfvor, i morgon en hård brödkant, en skopa vatten. Akademin var så fattig, att när arrendet icke inflöt från de till dess underhåll donerade, ofta själfva utblottade krono- och skattehemmanen, fingo lärare och lärjungar hjälpa sig bäst de kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som ännu, fastän allt knappare, fanns att tillgå i penningens ställe, var kronans räntor och jordagods. Därmed aflönades mången gång officerare och tjenstemän, därmed betalades skulder, därmed underhöllos de tre akademierna i Upsala, Dorpat och Åbo. En ny akademi var ett nytt gapande hål i en tom rikskassa. Hvarför kunde ej akademin, ett sekularverk, invänta freden? frågade rikshushållarne. Ja, hvarför kunde ej det fattiga, mörka torpet invänta julmorgonen utan ett ljus i fönstret? Per Brahe hade redan besvarat frågan till Jöns Kurck. Folken lefva i årtusenden och hafva likväl stundom brådt att uträtta i dag det som kunde uträttas i morgon. Äfven historien kan stundom fjäska, men endast när åkertegen ännu ej är beredd för utsädet. Morgondagen står lika litet i folkens hand som i individens. Krig följde på krig, så långt man mindes tillbaka. Hvarför skulle framtidens hyddor skuggas af fredens palmer? Och Finland beboddes af »bestier». Det blödande, mörka, förgätna landet stirrade på sin första bleka ljushärd i Åbo, såsom dess yttersta nordbo stirrar i Januari på den efterlängtade solens första röda strimma i morgonmörkret borta i öster.

Den första ljusningen var ännu långt ifrån dager. Hvilka drifvor att smälta! Hvilka sophögar att bortrensa! Hvilken issörja af tröghet och hvilken natt af okunnighet! Det var ett långsamt, mödosamt, ihärdigt arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade äfven i hundrade år, innan man trängt genom skalet, men när man hunnit så långt, fann man därunder icke den hårda, ofruktbara sandmon, utan en bördig lergrund, som lönade odlarens möda.

*

Samma dag, när fredens stora verk invigdes i Åbo, afsomnade krigets väldige kämpe, den oförfärade Åke Henriksson Tott, snöplogen, på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, fyrtiotvå år och två månader gammal. Bruten af krämporna redan i flera år, hade han förra sommaren insjuknat på Ekolsund, men kände sig följande vår nog återställd att kunna öfverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt då mera; färden varade med hvilotider från den 26 Maj till den 4 Juli, då han nästan döende ankom till Lavila. Den hårdhändte slagskämpen dog som en kristen.

Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska ståt begrafven i Åbo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske ryttarne redo i spetsen för processionen från slottet till kyrkan. Efter dem följde djäknarne, studenterne, prästerne, professorerne och biskopen. Därefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i svart taft klädd stridshäst. Därefter hufvudbaneret, buret af Jöran Boije. Därefter likkistan, buren af sexton adelsmän, och på hvardera sidan den dödes fäderne- och mödernevapen, burna af adelsmän. Därefter åter studenter och professorer, köpmän, tjenstemän, hofrättens assessorer. Därefter sorgefanan och sorgehästen, inhöljd i svart kläde med hvitt atlaskors. Därefter de förnämste af adeln och tjenstemännen, borgmästare och råd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter dem grefve Brahe med fyra lakejer och två kuskar. Efter honom fruntimmer i åtta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetåget torde, utom åskådarne, räknat mer än 1,400 personer. Utfärdspredikan hölls i Åbo slott af hofpredikanten Nils Martini öfver Rom. 10: 9-12 och likpredikan i domkyrkan af biskop Rothovius öfver Rom. 14: 7-10. År 1678 lät Åke Totts änka, Kristina Brahe, för hans hviloställe inreda det ännu i domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret.

13. Andra spånen.

Hagar reste med Lydik Larsson till Åbo. Våra dagars järnväg är Mefistofeles med hans mantel: dit, och man är där! Man sofver sig fram, landskapet ilar tomt, intryckslöst, spårlöst förbi, människorna uppdyka som stumma dvärgar, kupén är världen, vägen är intet, målet allt. En fotvandring eller en långsam resa med häst i Juli månad är geografi, etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lär där på en dag mer, än på ett år ur böcker.

Hagar vaknade, när hon befann sig på vägen till Åbo. När hon begynte räkna kyrkorna, sjönk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck undanträngde de kända gamla. Det förekom henne, som vore dessa berg högre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera välfödda, människorna klokare. Sommarluft och omväxling förskönade allt. Hagar var åter förvandlad. Hon drack luften som ur en hälsobägare. Här vågade hon andas, här var hon icke sämre än andra; ingen visste här, att hon var ett tattarebarn.

De voro icke en mil från torpet, innan Hagar öfverraskade sin beskyddare med sin frimodighet. Hon var lika språksam och glad, som hon nyss förut varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjöng, berättade, frågade. Hvarför var sjön så blå? Hvarför sprang räfven öfver vägen? Hvarför hade den ena kyrkan en tupp på tornspetsen och den andra ett kors? Hvarför gick den gamle soldaten på krycka? Hvad skulle Lydik Larsson göra i Åbo, och hvad skulle hon själf göra där?

Hofrätten låg öfver tullnären med hela tyngden af författningens sjunde bud. Han behöfde förströelse, han nedlät sig att höra och besvara de efterhängsna frågorna. Bakom dem låg ju stundom mer än ett barns nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara förtjusande. Hvilket lif på Turholm, om Hagar blifvit tullnärens fosterdotter!

— I Åbo, sade tullnären, är en stor helgdag. Man skall inrätta en academia.

— En academia? Hvad är det?

— En stor lärdomsskola.

— Får jag gå i academian?

— Du får beskåda henne utanpå, det är icke förbjudet.

— Å så! Får jag böcker i Åbo?

— Du skall få hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du vill.

— Lefver Cannabis?

— Han lefver och har fått sina böcker tillbaka. Han har nu börjat läsa latin med en tam kråka.

Hagars ögon blixtrade.

— Jag ville hellre vara tokig som Cannabis, än skratta åt honom!

Tullnären betraktade henne förvånad. Hon hade verkligen blifvit tre år äldre.

Resan hade fortgått på tredje dagen, när de nalkades Åbo. Lydik Larsson erinrade sig, att hans guddotter borde förberedas på besöket hos presidenten.

— Har Dordej förtäljt dig något om din mor?

Svaret dröjde. Den brännande frågan, namnstämpeln, ärefrågan, var åter där.

— Vi ha fallit från stjärnorna, svarade Hagar afvärjande.

— Hm ... ja, en föll, men det var din mor, och hon dog af fallet. Om nu hans nåd presidenten vill se dig, lofvar du att vara lydig och ej misshaga honom med sådana konster, som sist i torpet?

— Kan han ej lida, att fåglar tala?

— Ställ dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura miner.

— Håller han hvad han lofvar? frågade Hagar med en ny blixt ur de mörka ögonen.

— Hvad vill det säga?

— Jag menade, att han är så förnäm och jag så fattig.

Nej, tänkte tullnären misslynt, det var fuller bäst, att jag icke tog flickan. Hon blir mig för slug.

De anlände till Åbo på tisdagen, när trumpetaren på torget utblåste onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett härberge i utkanterna af den folkfyllda staden. Hörnet af en trång stuga var nog för den rike svågern; Hagar fick en sofplats på vinden. Petrus Luth var nu vorden student och en af den stora dagens hjältar, ty de förste studenternes antal steg ej högre än till fyrtiofyra.

Det var icke lätt att i detta festvimmel få audiens hos en så betydande person som presidenten Jöns Kurck. Men hvad förmådde icke en klingande handtryckning hos hofmästaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart timmes företräde redan på tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest uppmuntrande. Där förnams en sträng skrapa för efterlåtenhet vid tulluppbörden och gällde intet mindre än tjenstens förlust. Generalguvernören var uppbragt öfver de begångna underslefven. Tullnären skulle dock få nytt företräde torsdagsmorgonen klockan sju för att erhålla vidare anvisning om processen i hofrätten.

Dåliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste ödmjukhet för att försvinna, när presidenten, som var känd för sitt utmärkta minne, sade till honom:

— Hvar har jag sett eder förr?

— Alltför stor ära för en så ringa tjenare som jag, genmälde tullnären. Det var för tretton eller fjorton år sedan i Karis. Ers nåd täcktes med sin höga närvaro behedra två fattiga barns döpelse.

— I Karis? Var det mäster Sigfrid som döpte barnen?

— Ja, ers nåd. Jag hade lyckan vara tillstädes då.

— Var fältmarskalken Tott också tillstädes vid samma läglighet?

— Ja, ers nåd.

— Han rappellerade något därom för två år sedan. Det var en gosse?

— Ja. Och en flicka.

— Fältmarskalken tog vård om gossen. Vet ni något om flickan?

— Ers nåd täcktes bekosta hennes underhåll i ett fattigt torp. Hon är begåfvad med sällspordt förstånd och har följt mig till Åbo ... för att beskåda högtiden i morgon.

— Tag henne med er om torsdag. Farväl. Glöm ej att medföra tullspecialerna!

Lydik Larsson bugade allerödmjukast och gick. Han skulle ej vågat ett ord om guddottern, därest ej den högmäktige herrn själf fattat i tråden.

Festdagen randades vid kanondunder, och Åbo liknade ett böljande haf vid en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny värld för en trettonåring, född och uppvuxen i ett aflägset skogstorp! Hagar var ute klockan fem på morgonen, förvillade sig bland gator och folkmassor, hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Hon stod, halft ihjälklämd, på bron, när processionen anlände i båtar från slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstående beledsagade hvarje landstigande med sina anmärkningar: »Där är grefven i röda jackan! ... Hvad? Grefven? Det är ju hofmästaren ... Där är Carl Lindelöf, som stack ihjäl Hans Jönsson i Borgå! ... Där är Gustaf Stensson Tavast, som lät piska ihjäl sin landbonde på Kurjala! ... Där är gubernatorn i Viborg Carl Mörner, som lät fastläsa sin länsman vid väggen så högt, att tårna med nöd nådde till golfvet ... Nu komma studenterne! Där är en, som bär på brickan en röd kjortel ...»

— Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hörde henne icke. Petrus Luth var fullt upptagen af det ärofulla förtroendet att bära i processionen magnifici rektors röda sammetskåpa, som betecknade rangen af en romersk kardinal. Efter kåpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie med dess matrikel och räntmästaren med två silfverspiror. Åskådarne fortforo att än beundra, än kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt led följde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbärare, sex på hvardera sidan, var populär bland folket.

— Skapar han sig inte så milder som kung David i psalmboken! utropade en bondhustru från Masku. Si, när fogden i våras tog vår andra ko, sedan han tagit den första för samma gäld, gick farsgubben till hans nåde, och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i Åbo torn.

— Nå, så taga vi honom till kung. Hvad göra vi med kvinnfolk? föreslog en munter sjöman, som redan hunnit tömma ett krus för mycket till dagens ära. — Tycken I, att den här skulle duga att styra riket?

Och för att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den bredvidstående Hagar om lifvet, ställande henne under åhörarnes skratt på brons ledstänger.

Icke förr blef detta bemärkt, innan en invalid på träben neddrog med vänstra armen den förskräckta flickan från hennes upphöjda plats, medan han med högra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp öfver skuldran.

— Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? röt den uppbragte gamle krigaren.

Det artade sig, midt under festens ståt, till tumult på bron. Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och så många näfvar höjdes mot den fritalige sjömannen, att han fann rådligast maka sig undan. Drottningen, fröken Kerstin, var ock folkkär för hennes store faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit så älskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf.

Trampad, knuffad, med rifna fållar, blossande kinder och fladdrande hår, drogs torpflickan från Karis i den ohjälpliga trängseln med till akademihuset, dit folkmassorna strömmade efter processionen. Hon hade kunnat undkomma vid ett gathörn mot torget, men hon lät vidare knuffa sig framåt. Skulle hon icke se, skulle hon icke höra allt hvad ses och höras kunde?

Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika färger.

Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.

Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?

Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna nedkippade, — hon hade fått skor i Åbo — håret som granens hängande mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen, återstod en oigenkännlig ruin.

Och du skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast tullnären. Marsch i badstugan!

Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.

— Så marsch till brunnen!

Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.

Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.

Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta det ännu böljande folkvimlet på torget.

Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller, föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett mindre bord i samma rum.

Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade presidenten efter flickan från Karis.

Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.

— Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med handtag af bernsten.

— Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?

Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast föryttra egendomen för barnens räkning.

Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson tillsades att med honom bevittna inventeringen.

Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att det innehöll någon bondgrannlåt.

— En hårnål af silfver! — Och han granskade med kännaremin det fint arbetade smycket. — Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?

Omöjligt att besvara.

— Nålen, fortfor han, är ett konstverk af Claude Ballin; hans märke står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes, att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!

En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt mot dagern. Han vände sig till tullnären.

— Ni sade, att flickan är fattig?

— Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.

— Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället att därmed pryda ett diadem eller en collier! Infattningen är mediocre och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller plumpt dum, kanske tous les deux ... Har ni anställt efterspaningar om moderns härkomst?

Tullnären omtalade tilldragelsen i torpet.

— Singuliert! En kvinna i December på landsvägen? Icke kan hon ha fallit från månen.

Lydik Larsson understod sig tillägga, att hon troddes ha varit en tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit från stjärnorna.

— Kalla hit flickan.

Hagar infördes och undergick mönstring. Hon såg tåpig ut i den nya, slamsiga klädningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon burit kjol med lifstycke eller tröja och kände sig nu olycklig i en helklädning, som gick upp till axlarna.

Den höge herrn tog henne, icke ovänligt, under hakan, såg henne i de stora bruna ögonen och frågade hvad hon hette.

— Hagar.

— Det är ett hebreiskt namn. Tatterska är du icke. Antingen har din far eller mor varit af judisk härkomst.

Tullnären anmärkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon fått af mäster Sigfrid.

— Nå, hvad skall jag göra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden eller hjälpa dejan på Laukko?

Hagar rodnade starkt.

Åter dristade tullnären ödmjukeligen anmärka huruledes barnet hade en besynnerlig håg att läsa.

— Så? Du kan läsa? Hela katekesen?

Hagar teg.

— Om ers nåd tillåter mig svara för flickan — återtog Lydik, modigare blifven af den höge herrns nedlåtenhet — kan hon den heliga skrift utantill samt därtill räknekonsten och hvad en djäkne kan lära.

Presidenten betraktade småleende det rodnande barnet och behagade skämtsamt fråga, om hon också kunde djäknens latin.

— Till det minsta kan hon trojanska kriget. Hvad hette den karlen, Hagar, som skrifvit en bok om det där? Gilibus, tror jag.

— Virgilius.

— Så, du har läst Virgilius? — Och presidentens hand hvilade på skrinet, som låg öppet framför honom. I handen föll ett sammanviket papper, som han upptog och tyst genomläste.