Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Följande morgon uppstod Ruben Zevi med solen. Galilei hade ej kunnat hindra dagens stjärna att gå kring jorden; påfven i Rom kunde ej hindra en jude att omspinna jorden med sitt gyllene nät.

I tidiga morgonstunden, mellan klockan fyra och sex, plägade Ruben Zevi uppgöra sina fälttågsplaner. Ensamheten var hans förtrogne. Klockan sju började kontorstimmarna, men före sju gjorde han vanligen sin morgonrund kring borgen.

I dag, när han tidigare än vanligt inträdde i nedra våningen, öfverraskade han sin brorson Joas vid en förbjuden affär. På ett långt bord lågo diverse persedlar kringströdda under sortering och granskning. Det var fältkappor, svärd, pistoler, harnesk, gehäng, madonnabilder, ur, smycken af koppar, silfver och guld, kläder och husgeråd, ända till begagnade stöflar och skjortor, påtagligen krigsbyte och en del ännu fläckadt med blod.

Den rike bankiren tyckte icke om denna handel, hvarmed hans brorson ännu, af vana och vinningslystnad, i smyg befattade sig.

— Hvad nu, Joas — sade han med rynkad panna — är det så du visar dig mån om husets anseende? Blygs du icke att inlåta dig i handel med marodörer och liktjufvar?

Joas grep till en nödlögn. En af gårdagens utplundrade trosförvanter hade trugat på honom sina varor för en skärf till bröd.

— Paraplymakare du! — Och den gamle mätte honom med en föraktlig blick. — Du har köpt krigsbyte af svarte Kunz.

Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som slå ned på valplatserna för att plundra de döde och nedsticka de sårade. Han underlät icke att efter ett lönande byte offra ett vaxljus åt jägarnes patron, Sankt Hubert, men sina affärer uppgjorde denne fromme helgontillbedjare helst med judarne.

Ruben Zevi kastade en likgiltig blick på rofvet och upptäckte ett föremål, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en fint arbetad hårnål af silfver i form af en lilja. Han tog nålen, granskade den och fann ett märke på liljans blad.

— Ja, sade han eftersinnande — det är den ena. Hvar har Kunz funnit nålen?

Joas visste det icke.

— Kalla hit honom i afton efter mörkningen! En likröfvare får ej ingå genom min port vid dagsljus. Joas, nästa gång du drifver handel med sådant folk och sådana varor, snör då din ränsel och vandra åter den väg, från hvilken jag upptagit dig! Nålen behåller jag, han har förr varit min.

Brefposten i Tyskland var denna tid långsam, osäker och ofta tvärt afbruten. Alla viktigare affärer uppgjordes genom ombud eller kurirer. Ruben Zevi mottog dagligen sådana. Några fingo besked i kontoret; andra, som medförde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En efter annan anmäldes och fick företräde i ett litet skåplikt rum innanför den större kontorslokalen.

I dag anmäldes en skäggig protestantisk senator från staden Augsburg. Ärendet gällde ett lån, som staden upptagit år 1631 mot pant af sina tullar och som nu var förfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke betala och fick med nöd anstånd mot tjugu procent i ränta.

Därefter inträdde en kanik från Trier. Domkapitlet låg i fejd med sin furstbiskop och behöfde ett förskott. Visserligen hade Ruben för samma ändamål lämnat förskott äfven åt den furstlige biskopen, men desse prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne, som vallfärdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frälsarens osömmade lifrock.

Den näste var en kurir från agenten i Madrid, som underrättade, att han blifvit häktad af inkvisitionen, lagd på sträckbänken och tvungen att köpa sig fri för en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle gifva sig tålamod tills nästa silfverflotta ankom från Peru: principalen hade utväg att hålla honom och sig skadeslösa.

Nästa sändebud var från konung Kristian IV i Danmark. Han behöfde penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i Sundet och tjugufem procent.

Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med förskrifning på skeppsumgälderna mot ett lån af 100,000 pund sterling och tjugu procent. Agenten affärdades med det snäfva besked, att konungen skulle först betala sina förfallna räntor på förra lånet; parlamentet hade förklarat skeppsumgälderna olagliga; på dem kunde hans majestät icke vänta något nytt lån ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska kompaniets borgen, skulle han få huru mycket som helst.

Judarne i Smyrna klagade öfver intrång af sina trosförvanter i Aleppo och anhöllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren svarade, att judarne i Aleppo erbjödo god säkerhet; han kunde ingenting göra. Smyrna vore rikt nog att själf underhålla konkurrensen. Han hade gifvit enahanda svar åt judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima.

Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhållan om lån. Han behöfde tre månaders sold för janitscharerne, som hotade afsätta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga underrättad om ställningen, fann Ibrahim sitta lös på tronen, men gaf ett förskott mot fyrtio procent för att betrygga föregående lån.

Den siste anmälde för i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i Frankrike, där han understödde det missnöjda partiet mot kardinal Richelieu. Agenten medförde dåliga underrättelser. Det gick illa för hertigen af Orléans; kardinalen var mäktigare än någonsin. Ruben Zevi hade förspillt en million på en misslyckad politisk intrig.

— Tålamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. — Och kardinalen dog året därpå.

Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i kontoret om afgående expeditioner, när en kejserlig adjutant inträdde och öfverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra eftermiddagen hos öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff. Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frågande blickar. Skulle deras principal ställas till ansvar för den ur luften gripna historien om påskalammet?

Ruben Zevi svarade:

— Framför min underdåniga hälsning till hans herrlighet hofmarskalken, att jag skall infinna mig på utsatt tid.

På slaget fyra lät han anmäla sig i öfverhofmarskalkens palats. Han fördes genom rader af undrande kammartjenare och hofmän till grefvens kabinett. Aldrig förr hade en sådan gunst beviljats en jude. Hofmännen hviskade till hvarandra, att denna ära torde kosta en Mose lärjunge vackra penningar.

I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och främste statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lång, groflemmad herre med ett utseende som skulle varit afskräckande, om det ej mildrats af en klok, välvillig blick, hvilken ingaf förtroende. Bakom honom satt geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hörn af rummet en i kappa insvept obekant man. Juden förblef under samtalet stående och inbjöds ej heller, oaktadt sin ålder, att taga plats.

Grefven började med ett beklagande af gårdagens våldsamheter, hvarom han för sent blifvit underrättad, och erbjöd sig att bemedla en rättvis undersökning af klagomålen mot judarne. Därefter begynte han tala om det beklagansvärda kriget, om kejsarens uppriktiga önskan att sluta fred på antagliga villkor och grefvens egna förhoppningar att freden vore snart förestående, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade svenska makten med ett afgörande slag. Utsikterna vore nu de bästa, men skattkammarens behof af penningar stort för ögonblicket. Han kunde erbjuda de bästa säkerheter, om Ruben Zevi — och här nedlät han sig till ett förbindligt småleende — ville med sin kända kredit och sitt stora anseende på penningmarknaden bemedla ett statslån på fyrtio millioner gyllen, hvaraf hälften skulle inom Maj månad inflyta kontant och resten i mindre poster om fyra millioner i månaden intill slutet af Oktober.

Ruben Zevi afhörde stillatigande detta förslag och tillät sig därpå en ödmjuk fråga om säkerheterna.

Grefven uppräknade kejsaredömets omätliga hjälpkällor, utom subsidier från Spanien och Neapel, samt erbjöd en pantförskrifning af riksdomänerna och Donautullarna. Sannolikt kände Ruben Zevi dessa tillgångar bättre än grefven själf och visste, att största delen redan var pantförskrifven öfver sitt värde. Han förklarade i samma ödmjuka ton, att han ingalunda betviflade grefvens försäkran, men att han icke kunde disponera en så betydlig kredit i nuvarande osäkra tider. Ville hans nåd förnya säkerheten för några föregående små förskott till krigskassan och riksskattkammaren samt ställa personlig borgen af några namngifna, högtstående personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern, Mainz, Trier och Köln, skulle Ruben göra hvad han förmådde för att sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot löpande ränta af femton procent.

Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan häftigt och utropade:

— Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta är oförskämdt!

Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito en hög person, som införts genom en löntrappa, emedan han icke velat blifva bemärkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade känt kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af medellängd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy ännu vid trettiotre år bar vittne. Han bar långt svart hår, benadt åt höger, långa uppåtvikna mustascher och pipskägg. Öfver de stora, glanslösa bruna ögonen hvälfde sig ett par starkt markerade ögonbryn snedt uppåt; en kejserlig örnnäsa förliktes icke rätt väl med ett par tjocka läppar och en uttryckslös haka. Dräkten var en ovanligt stor spetskrage, vida ärmar och benkläder samt en åtsittande broderad lifrock af svart sammet, öfver hvilken, vid högtidligare tillfällen än detta, hängde på bröstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom förståndsgåfvorna, voro en kejsares, hvilken rätteligen varit född till en liten markgrefve, ehuru hans äldre broders död och den mera energiske faderns inflytande banat honom en väg till det heliga romerska rikets gamla kejsaretron. Obetydlig i öfrigt, var likväl Ferdinand III känd för två lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes öfvermakt och uppträdde i skattkammarens ruinerade ställning som en sparsam rikshushållare. Det var sistnämnda egenskap som nu framkallade hans vrede öfver judens förslag.

Öfverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och fortsatte underhandlingen.

— Låt oss förstå hvarandra, sade han. När jag sade fyrtio millioner, inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. För de första behofven komma vi tillrätta med tjugu millioner inom Augusti, fullhaltigt klingande mynt. Hans majestät kan ej nedlåta sig att begära personlig borgen af sina vasaller, men föreslå de säkerheter ni anser tillfredsställande!

— Ers herrlighet vet — återtog Ruben Zevi i sin lugna, ödmjuka ton — att krediten begär säkerhet för i dag och säkerhet för i morgon. Om jag uppmanar mina trosförvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor, hvilka ej stå till mitt förfogande, skola de fråga: Hvar är vår säkerhet för i morgon? Vi plundrades i går, vi kunna plundras i morgon. Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens rättvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme undersåtar!

Grefve Trauttmannsdorff växlade en blick med mannen i kappan och läste där ordet: lofva! Så mycket hade Ferdinand III lärt af jesuiterne: åt kättare och otrogne lofvar man allt. En annan fråga blir hvad man håller.

— Jag är öfvertygad, att hans majestät af medfödd mildhet samtycker att låta nedlägga anklagelsen mot edra trosförvanter, lofvade hofmarskalken.

— Enligt romerska rikets lagar fordrar hvarje anklagelse bevis, fortfor juden oförskräckt, och detta åtal är obevisligt. Det som kan bevisas är, att mina trosförvanter lidit personligt öfvervåld och blifvit beröfvade sin egendom. Straffa våldsverkarne, återställ det röfvade godset, och vi skola göra allt hvad vi förmå för att tjena skattkammaren på antagliga villkor.

— Ni uppställer nya villkor! utbrast hofmarskalken, som såg vredens rodnad uppstiga på hans herskares gulbleka kinder.

— Ingenting annat än säkerheten för i morgon, svarade Ruben Zevi lika bestämdt och lika ödmjukt.

— Och om jag lofvar utverka hans majestäts och riksdagens samtycke att judarne ställas under skydd af ett nytt reglemente, som tryggar deras säkerhet?

— Förlåt, ers herrlighet, jag fördristar mig i djupaste underdånighet anhålla om en rikslag med kejsarens signet och underskrift samt straff och ersättning för gårdagens öfvervåld.

Mannen i kappan kunde icke längre styra sin vrede. Han reste sig åter och trädde hotande fram till den oförvägne, som vågade föreskrifva en kejsare lagar.

— Vet du hvem jag är? frågade han.

— För sexton år sedan hade jag, ringe tjenare, den nåden att förskjuta omkostnaderna för eders kejserliga majestäts val till konung af Ungern, och samma nåd vederfors mig för fem år sedan, när eders majestät, till alla trogna undersåtars fägnad, täcktes uppstiga på sina ärorika fäders tron.

— Och därför tror du dig, gamle schackrare, kunna diktera lagar för din kejsare, fortfor monarken, mera retad än blidkad af denna erinran om riksvalens hemliga driffjädrar. — Hvad hindrar mig att för en sådan oförskämdhet låta hänga dig i den högsta galge i Regensburg och utpiska edert fördömda släkte som råttor öfver mitt rikes gränser?

— Ingenting annat än eders majestäts egen höga rättvisa, svarade juden, bugande nästan till golfvet. — Vi stå för närvarande under ingen lag.

— I lyden under ett reglemente, det är nog för skadedjur. Alltför länge har jag tålt edert öfvermod. Min fader har gisslat eder med ris. Vill ni, att jag skall gissla eder med skorpioner? Trauttmannsdorff, sätt upp skattkammarens förbindelse på tjugu millioner mot sex procent! Han ockrar för godt köp med kättarne, den otrogne hunden, och begär femton procent af rättrogne katoliker ... Förstår du mig, jude? Du har två veckors anstånd för första inbetalningen, sedan en million i veckan, intill dess du aflämnat tjugu. Svamp, hvarför har jag dig?

Och kejsaren lämnade vredgad rummet genom samma löntrappa, där han inträdt. Ferdinand III var ingen grym despot, men efter alla de förödmjukelser han själf nödgats smälta af sina motspänstige riksfurstar, var det en lisa för hans stolthet att engång kunna förödmjuka en penningfurste, helst när det gällde en besparing i de millioner, som uppslukades af krigets glödande Moloch.

Var denne monark nog oerfaren att tro sig kunna utskrifva millioner i tvångslån lika lätt som hans fältherrar utskrefvo dem i brandskatt, hyste dock icke hans erfarne öfverstehofmarskalk samma lyckliga illusion.

— Tag plats, sade grefven förbindligt, när dörren tillslöts efter hans herre. — Jag kunde icke visa eder ålder denna uppmärksamhet i kejsarens närvaro.

Bankiren satte sig.

— Min bäste herre, sade grefven, jag ville säga min bäste herr kejserlige hofbankir, om ni önskar en sådan småsak ... jag hoppas, att ni icke missförstår hans majestät. Ni vet, att det habsburgska blodet lätt svallar öfver, men när vår nådige herre får tid att lugna sig, har ni intet att frukta. Tvärtom, han är mild och rättvis, ni har mycket att hoppas, endast ni fogar er efter hans befallningar. Låt oss återkomma till saken. Begär ej för mycket; begär ej en ny lag, där ni vet, att kejsaren intet förmår mot de andlige kurfurstarne, som hålla strängt på trosformerna. Hvad åter angår öfvervåldet i går, skall anklagelsen mot judarne nedläggas och skattkammaren utbetala ett skäligt belopp i skadeersättning. Här är förteckning på säkerheterna, till en början för tjugu millioner. Välj ut dem ni anser bäst! Jag vågar icke bevilja er femton procent, då hans majestät är så bestämdt däremot, men låt oss uttänka en medelväg. Hvad säger ni om tio procent? Äro vi ense därom?

— Jag skulle vara det, om säkerheten vore därefter. Men ers herrlighet tillåter mig tvifla därpå. Se här, denna pant ... och denna ... och denna ... de äro förut intecknade till mer än halfva sitt värde.

— Nåväl, hvad gör man icke när man behöfver penningar? Afdrag från kapitalet dessa fem procent, som ni håller så strängt på. Vi ställa lånet på nittiofem för hundra. Det gör för tjugu millioner en millions kapitalrabatt.

— Ers herrlighet behagar skämta. Antag, att vi förlora endast fyra millioner på säkerheterna, och ers herrlighet bjuder en millions kapitalrabatt! Bevilja trettio procents rabatt, sjuttio för hundra, och lånet kan fås till sex procent, som hans majestät behagade föreslå.

Hofmarskalken bet sig i läppen. Det var hårda villkor, men intet ovanligt i dessa tider, när låntagaren stundom ej fick mer än hälften af det nominela beloppet.

— Vet ni också, min bäste herr hofbankir, hvad ni och edra trosförvanter riskera på ett afslag? frågade han, knackande med en pennknif i bordet.

— Jag vet det, svarade Ruben Zevi lika lugnt. Det är ej första gången vi utdrifvas ur ett rike för att nedsätta oss i ett annat. Men tillåt mig göra ers herrlighet uppmärksam därpå, att en stor del af rikets fastigheter och riksfurstarnes enskilda förmögenhet äro pantförskrifna för vår räkning.

— Man annullerar förbindelserna.

— Möjligt. Men då annullerar man också krediten.

— Hvad är ert sista pris?

— Trettio procents kapitalrabatt, sex procents ränta, in- och återbetalning på bestämda terminer i fullhaltigt mynt. Vi godkänna icke kejsar Ferdinand II:s underviktiga mynt. Jag skall lämna bestämdt svar nästa onsdag, sedan jag granskat säkerheterna.

— Och jag skall vänta er här om onsdag. Von Miltitz, ledsaga hofbankiren.

Härmed var underhandlingen afslutad. Öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff lämnade fritt lopp åt sin munterhet, när juden gått.

— Så slug och ändock lurad! utbrast han med ett diplomatiskt löje. På dessa säkerheter får han icke femtio procent tillbaka. Men han har dikterat lag för en kejsare, och har han icke fått allt, har han likväl fått löften. Det är så detta folk tränger sig igenom. I dag ett steg tillbaka, i morgon två steg framåt. Hvad är kejsarens makt mot penningens? Denne bugande, alltid förtrampade, alltid ödmjuke, alltid förslagne mammonstjenare är för ögonblicket mäktigare än Ferdinand III och hans romerska rike.

Ruben Zevi sade vid sig själf, när han gick:

— Vore detta lån min enda affär, blefve jag ruinerad på panterna. Men detta lån är min pant för hundrade föregående. Det lönar sig att vara oumbärlig för makten. Jag och kejsaren behöfva hvarandra. Må han kalla oss råttor och skadedjur; vi dia hans rikes mjölk, intill dess att vår tid är kommen.

Klockan nio på aftonen infann sig i borgen en liten svartmuskig karl, som med sina ständigt rörliga armar och ben påminde om ett krypande skaldjur. Det var svarte Kunz.

— Hvar har du funnit denna nål? frågade honom Ruben Zevi, visande silfverliljan.

— Jag har hittat honom vid floden, svarade Kunz.

— Du ljuger, karl. Du har funnit honom på ett slagfält, där du funnit ditt öfriga byte.

— Möjligt. Jag minns ej så noga. Jag hittar så mycket.

— Vill du säga mig hela sanningen för dessa blanka tre gyllen, eller vill du hellre piskas ut af mina drängar?

— En fattig karl tycker mera om penningar än om stryk. Hvad skulle jag veta? Jag förtjenar mitt bröd hvar jag kan.

— Nå?

— Det var i Neunburg.

— Kunde tro det. En bajrare eller en svensk?

— Död som död. Där var en fot i sanden. Drog fram foten, två ben och en pojke.

— Lefde han?

— Hvad skulle han lefva under fyra fot grus! Han bar nålen och en svensk daler insydda i rockfodret.

— En svensk således. Och du stack icke ned honom för att bekvämare plundra?

— För sådana paltor? Stöflarna voro icke värda en gyllen. Litet sparkade han med benet, det är så vanligt, att dödt folk sparkar.

— Således lefde han?

— Vet jag det? Hugg hufvudet af en tupp, och han skall ännu kunna flyga!

— Tror du, att jag kan göra dig gagn eller skada?

— Penningen kan alltid göra gagn eller skada, svarade likplundraren med ett försmädligt grin.

Och svarte Kunz lofvade Sankt Hubert ett försilfradt vaxljus, om helgonet bistod honom att förtjena en så vacker hittarelön.

Ruben Zevi granskade ånyo silfverliljan.

— Hon kan vara den ena, men hon kan också vara den andra, sade han eftersinnande. Hvarför märkte jag ej båda nålarna olika? Hvarför kan du ej tala, du vandrande lilja af Claude Ballin? Hvarför kan du ej berätta genom hvilka händer du gått?

18. Äfventyr i Böhmen.

Efter en månad kom svarte Kunz tillbaka med en pojke, hvilken han heligt försäkrade vara den samme, hos hvilken han funnit silfvernålen. Berättelsen var icke illa hopsatt. Gossen sade sig vara från Sverige och hade följt en svensk officer som uppassare; officeren hade blifvit sårad och gifvit nålen som belöning för trogen vård.

Ruben Zevi afbröt denna berättelse tvärt med några svenska ord, dem han för längesedan lärt af krigsfångar i Polen.

— Huru gammal är du?

Gossen såg förvirrad på honom och svarade stammande:

— Aus Schweden.

— Ut med eder! skrek juden förbittrad, och till ersättning för sina hundra gyllen blef svarte Kunz denna gång verkligen utpiskad med sin förmente svensk genom borgens port.

Emellertid hade förgyllda Ruben bekymmer och omak för den handpenning han lofvat kejsaren till det rikslofliga ändamålet att slå svenskarne. Trosförvanternes kassor voro rika på skuldförbindelser, men toma på klingande mynt. Själfve de mosaiske holländske bankirerne, som åtnjöto den afundsvärda förmånen att stå under borgerlig lag, hade tömt sina penningskrin för kriget mot Spanien, med dess för dem så vådliga inkvisition. Judiska penningar voro med i alla krig och i alla länder. Den ena millionen drog i fält mot den andra, den ena skuldsedeln ref sönder den andra. Samme långifvare kunde väpna två fientliga härar till strid. Blef den ene låntagaren insolvent, fick den andre betala för båda. Segrarens byte flöt dock alltid i omärkliga rännilar tillbaka till långifvaren. Jämförd med våra dagars bankirrörelse, var affären på sextonhundratalet sådan, att statslånen, under penningens högre värde, ännu icke gällde milliarder, högst femtio eller hundra millioner, och vidare bedrefs spelet mycket tystare. Det fanns mäklare, kontor och agenter, det fanns hypotek och pantförskrifningar, till och med börsbyggnader i de stora städerna, men där funnos inga noterade eller telegraferade kurser, inga tidningar, inga hastigt vunna rikedomar i dag med ruiner i morgon, ingen hetsjagt i papper som stiga och falla. Mammon dyrkades nu som i alla tider, men utan offentliga öfverstepräster och altaren; den stora allmänheten lefde i en lycklig okunnighet om mäklarnes hemliga spel.

Ruben Zevi nödgades företaga många resor och befann sig våren 1642 på väg till Prag, då han råkade ut för ett äfventyr.

Det var en mödosam färd, denna korta resa till Prag. Landet var härjadt intill bara mullen, städer och byar nedbrända, åkerfälten förvildade, mångenstädes bevuxna med ungskog, befolkningen nästan utdöd af krig, flykt, hunger och pest. Det olyckliga landet var för ögonblicket befriadt från svenskarne, men kejsarens trupper, som inmarscherat i deras ställe, voro icke en hårsmån bättre, snarare grymmare. Invånarne vågade sig ej fram ur sina gömställen. Vågade någon visa sig, föll han i händerna på röfvarebanden, som utplundrade hvad där fanns öfrigt ända in under fästningarnas murar. Näst Italien fanns på denna tid intet land så illa beryktadt för sina röfvare, som de böhmiska bergen och skogarna. Desertörer från alla de krigshärar, som våldgästat landet, rotade sig tillsamman, drifne af hunger och roflystnad, till skaror af tjugu, femtio, stundom hundra man, och skydde inga våldsgärningar. De små städerna voro icke trygga för dem, än mindre byar och gårdar, där sådana undantagsvis funnos ännu. Invånarne bundos och tvungos genom all upptänklig tortyr att uppgifva de ställen, där de gömt sin egendom. Det var Tillys och Wallensteins, slutligen äfven Banérs soldater, som infört dessa sinnrika pinomedel. Några inhällde gödselvatten i de olyckliges mun; det var »den svenska drycken». Andra skrufvade flintorna från sina pistoler, inträngde offrets tumme i öppningen och skrufvade till. Andra strödde salt under uslingens sårade fotsulor, drogo ett tagelstrå genom hans tunga eller vredo kring hans panna ett snöre med många knutar. Fanns en bakugn, var denna ett brukbart redskap, ty dit instoppades offren, och en långsam eld uppgjordes framför ugnen för att genom röken och hettan tvinga de halfstekta offren till bekännelse. Historien — och särskildt trettioåra krigets historia — är rik på sådana uppenbarelser af den onde anden i människohamn, men djäfvulen lyder icke lagen om orsak och verkan: hans gärningar finnas, han själf säges ej finnas till.

Under sådana kända tidsförhållanden kunde ingen resa utan en stark eskort, och Ruben Zevi medförde tjugu välbeväpnade ryttare, alla hans eget folk och israeliter, ty på främmande legoknektar vågade ingen lita. Själf red han, med sina sjuttio år, en stark häst, i hvars sadelhölster voro instuckna två långa ryttarepistoler. Guld medförde han endast för resans behof.

Detta tilldrog sig i Maj 1642, något mer än ett år efter Neunburgs fall. Karavanen hade på morgonen lämnat den lilla staden Dobrschan i västra Böhmen, red långs den slingrande stranden af floden Radbusa och hoppades före aftonen uppnå fästningen Pilsen. Två ryttare redo förut som kunskapare, två andra bakom som arriergarde.

Vägen var usel, resan fördröjdes öfver beräkning. I våra dagar löper en järnväg till Pilsen ungefär i samma riktning och öfvergår Radbusa en svensk mil nordost om Dobrschan. Öfvergångsstället var år 1642 närmare fästningen, hvarför solen redan stod lågt i väster, när de resande hunno till denna punkt. Där befanns bron upprifven, troligen för krigsändamål, och då vårfloden ännu var strid, syntes ingen möjlighet att komma öfver, helst människoboningar och vägvisare ej stodo att upptäcka i den förhärjade nejden.

Karavanen höll stilla. Himlen mulnade, om en timme skulle mörkret inbryta, och här kunde man icke tillbringa natten. Man beslöt bana sig väg genom småskogen på samma sida om floden, i hopp att finna ett färjställe, ett vad eller något tak öfver hufvudet för det hotande ovädret.

Skogen blef tätare, nejden oländigare. Man kom till en hålväg, ett bergspass, utför hvars sidobrant floden, sammanpressad i en trång klyfta, skummade bort i okända djup. De resande vågade icke fortsätta längre och skattade sig lycklige att vid bergsluttningen upptäcka ett af dessa fårstall, i hvilka nejdens herdar brukat indrifva sina hjordar till nätterna, den tiden när där ännu funnos hjordar i Böhmen. Det var ett stort, täckt skjul, utan fönster, dörrar, eldstad och golf, med glesa väggar till halfva sin höjd, men så rymligt, att karavanen godt fick rum med hästar och tross. Vakter utställdes, såsom i fält; hästarna förblefvo sadlade. Eld upptändes, aftonmåltiden framtogs ur medförda förråd, sofställen tillreddes af löf och riskvistar.

Aftonbönen fick icke försummas; de voro ju alle rättrogne israeliter. Assar Kaba, Ruben Zevis stallmästare och anföraren för hans lifvakt, en ståtlig, kraftfull spansk jude om föga mer än trettio år, läste bönen och därefter ett kapitel ur första Mose bok, tjuguåttonde kapitlet:

»Jakob drog ut från Beer-Seba och for till Haran. Och han påträffade ett ställe, där han dröjde öfver natten, ty solen hade gått ned. Och han tog en af stenarna på det stället och lade den till hufvudgärd åt sig och lade sig på det stället att sofva. Och han drömde, och si, en stege stod på marken, och dess spets räckte upp till himmelen, och si, Guds änglar stego därpå upp och ned. Och si, Herren stod öfverst därpå och sade: Jag är Herren, Abrahams, din faders, och Isaks Gud. Den jord, hvarpå du ligger, skall jag gifva åt dig och din säd ... Och si, jag är med dig och skall bevara dig hvar du går.»

Det var nu fullständigt mörkt; regnet begynte falla i stora droppar. En del af karavanen hade inslumrat, när utanför stallet hördes knäppningen af en musköthane, som icke gaf eld, troligen emedan fängkrutet blifvit vått. Strax därpå rapporterade en af vaktposterna, att en skugga smugit sig tätt förbi honom och försvunnit i mörkret.

Fyra män utsändes att rekognoscera. De hade ännu icke återvändt, när i det öppna rummet ofvanför den halfva väggen visade sig konturerna af ett hufvud och en dämpad röst sade:

— Gefahr! Gefahr! Todtgebrannt werden![24]

Nu väcktes alla de sofvande, två man utsändes och återvände om några minuter med en halfvuxen pojke, så trasig, så smutsig och af ett så afskräckande vildt utseende, att någre af de uppskrämde israeliterne gjorde korstecknet, såsom de sett katolikerne göra, ty mot gastar och onda andar ansågs ingenting annat hjälpa.

Fången hade låtit taga sig utan försök att fly. Han förhördes och svarade med samma dämpade röst, såsom hade han fruktat lyssnare:

— Gleich fort![25] Todtgebrannt werden!

Föga belåten med detta korta svar, lät Assar Kaba rikta två musköter mot fången och frågade hvem som utskickat honom.

Den trasige pojken skrattade föraktligt och svarade på samma böhmiskt tyska munart:

— Rid! Rid, om du vill hafva mer än en half timme att lefva! Petrowitz väntar på sömnen och midnatten.

Bland alla Böhmens vid denna tid ryktbare röfvarechefer var Petrowitz den slugaste, blodtörstigaste och mest fruktade. Man höll ett kort krigsråd. Pojken kunde vara en förrädare, en lockfågel, utsänd till att locka ett rof i bakhåll. Det syntes säkrare att tillbringa natten under gevär i stallet, som dock erbjöd något skydd, än att våga sig ut på okända vägar i mörkret.

Under denna rådplägning återvände de fyra först utsände spejarne. De hade smugit sig in i hålvägen och på afstånd upptäckt en lägereld bakom bergväggen. Man hade att befara angreppet af en öfverlägsen styrka, och spejarne tillrådde ett skyndsamt återtåg samma väg som man kommit.

Rådet antogs. Hästarnas hofvar omlindades med halm för att icke förråda de flyende. Men i detta mörker, på denna oländiga väg och utan vägvisare!

Fången sade:

— Jag känner vägen. Binden mig framför den främste ryttaren, men lämnen mig tygeln och händerna fria! Skjuten ned mig, om jag förråder eder!

Det fanns intet annat val. Innan kort var den lilla truppen, så tyst som möjligt, åter på väg i mörka natten. Regnet, som smattrade mot berghällarna, bidrog att förtaga ljudet af hästarnas varsamma steg mellan stenar och vindfällen.

På detta sätt hade man hunnit nästan ut från bergstrakten, när plötsligt ett skott blixtrade fram ur en klyfta. Det upplyste för ett ögonblick den ödsliga vildmarken, slocknade hastigt, men efterföljdes af två eller tre andra. Bergens ekon återkastade ljuden, så att man tyckte sig höra en uthållande musköteld från alla sidor.

— Det är ingenting, sade gossen skrattande. De sikta illa i mörkret, och deras musköter klicka i regnet. De skjuta ej för att träffa, de skjuta signal.

Han hade rätt; ingen träffades. Men nu hade truppen kommit till småskogen och stötte vid hvarje steg mot snår eller trädstammar. Ryttarne måste sitta af och leda hästarna. Fången lämnades ensam i sadeln, hans ryttare ledde Ruben Zevis häst. De sjuttio åren protesterade mot en fotvandring under dessa omständigheter.

Vägvisaren lyckades finna en fotstig, på hvilken man slutligen uppnådde öppna fältet. Men småskogen hade medtagit en dyrbar tid. När man kunde urskilja en friare utsikt, höll vägvisaren stilla och uppmanade ryttarne att låta sina hästar dricka ur regngölarna. — De torde snart behöfva ungerska ben, anmärkte han. Ungerska hästar voro af alla de snabbaste.

Gossen hade afstigit och lyssnat åt det håll, hvarifrån vinden blåste. Därpå kastade han sig ned på en flat berghäll, lade örat mot hällen och lyssnade åter, utan att draga andan.

— Jag trodde det, sade han slutligen lifligt. De äro fyrtio eller femtio man till häst. De hafva tagit en omväg för att undvika småskogen. Vi hafva tio minuters försprång.

— Hvem har tagit en omväg?

— Petrowitz.

Det behöfdes ej mer. Detta enda ord bevingade flykten. Ruben Zevi med sin eskort jagade fram öfver det öppna fältet, öfver osådda åkrar, förvildade betesmarker, ruiner af byar och igenvuxna gångstigar. De passerade ett vadställe öfver floden Radbusa, nästan utan att veta det. Ve den ryttare, hvars häst snafvade i mörkret öfver en stubbe eller bröt sin fot mot en slipprig sten! Ingen hade tid att vänta eller att hjälpa. Två man blefvo efter. Regnet hade småningom upphört, och den mörka natthimmelen klarnade något, så att man stundom såg den gula randen af halfmånen glittra öfver bergen och kunde urskilja Böhmerwalds toppar.

— Hafva vi långt till Dobrschan? frågade under ridten Assar Kaba, som nu fattat ett obegränsadt förtroende till sin vägvisare.

— Till Dobrschan? Vi komma alldeles icke till Dobrschan, vi komma till Niirschan, det är jämnare väg, och dess garnison kan blifva oss nyttig. Ännu hafva vi öfver en mil att rida.

— Den milen blir seg. Våra hästar tröttna.

— Den milen kunde kosta vår hals, genmälde gossen, om ej Petrowitz’ hästar vore lika trötta som våra. Han företog i går ett misslyckadt ströftåg mot Tuschkan.

Om en stund begynte den tidiga majmorgonen ljusna. De flyende hade ingen tid att se sig tillbaka, men de trodde sig höra trampet af hästhofvar, som kommo beständigt närmare.

Ruben Zevis häst segnade ned på hasorna. Den gamle mannen kunde af trötthet knappt hålla sig kvar i sadeln. Assar Kaba red den starkaste hästen, lyfte sin herre framför sig i sadeln och fortsatte ridten. Ständigt närmare kom Petrowitz och med honom undergången. Vid en krökning af vägen kunde de flyende räkna sina förföljare, knappt mer än tvåtusen alnar bakom. Det var en trupp beridne röfvare om vidpass fyrtio man, och de kommo från vindsidan. Man kunde tydligt höra hästarnas flåsande.

Bland de flyende hyste knappt någon mer ett hopp om räddning, när gossen, som fortfor att rida främst, pekade på ett föremål vid sidan om vägen framför dem och ropade:

— Se! Om två minuter skola vi vinna ett försprång!

Föremålet vid vägen befanns vara en af dessa groft uthuggna stenbilder af jungfru Maria med barnet, hvilka mångenstädes stå uppställda vid vägarna, särskildt vid korsvägar, dels som böneställen för de förbifarande, dels med sparbössor för välgörande ändamål. Om en stund sågos förföljarne göra halt, innan de uppnått mariebilden, och råka i tvist med hvarandra. Där blef en häftig ordväxling; röfvareskaran delade sig åt båda sidorna öfver de närmast liggande åkerfälten för att på detta sätt kringgå bilden. De mest förhärdade ville rida vägen fram, men flertalet kunde ej förmås att utan ett korstecken och ett ave rida förbi denna heliga plats. Slutligen valde alla en omväg.

Man hörde Petrowitz svärjande uppmana sitt uppstudsiga folk att skynda, ty på en höjd nära Niirschan visade sig fjärran en afdelning kejserligt kavalleri. Men åkermyllan, uppblött af regnet, klibbade vid hans trötta hästars hofvar och gaf, jämte omvägen, de flyende försprång. Ruben Zevi och hans än mera uttröttade följeslagare uppnådde i sista minuten foten af den höjd, på hvars topp kavalleripatrullen bevakade den kringliggande nejden. Petrowitz’ fruktade band såg med oförställdt raseri sitt säkra byte undkomma; gjorde trotsigt halt, liksom för att invänta ett anfall, och aflossade utmanande sina karbiner i luften. Detta förblef icke obemärkt. Förbittradt öfver en så stor fräckhet, gaf det kejserliga kavalleriet sina hästar sporrarna för att antaga utmaningen. Men Petrowitz fann icke för godt att denna gång våga en ojämn strid. Han drog sig, visande tänderna, stormodigt tillbaka till sina otillgängliga bergshålor. Emellertid lyckades denna hans förmätenhet, jämte försöket mot Tuschkan och otaliga andra, förgäfves öfverklagade våldsbragder, slutligen sätta lif i den slappa kejserliga styrelsen öfver Böhmen. Garnisonen i Pilsen, förstärkt med truppen i Niirschan, fick order att göra slut på plundrarnes olidliga ofog. Några veckor efter sin misslyckade jagt på den förgyllde juden blef Petrowitz omringad, utdrefs ur sina bergshålor och jagades som en varg från klyfta till klyfta. Priset på hans hufvud frestade en af hans eget folk, som sköt honom bakifrån, medan han tvättade sitt blodiga ansikte i en källa.

[24] Fara, fara! Innebrännas!

[25] Genast bort!

19. Igenkänd.

Ruben Zevi hade förlorat två tjenare och tre hästar, som aldrig återfunnos. Under hans nödtvungna hvila i Niirschan badades och uppkläddes den förvildade pojke, hvilken han hade att tacka för räddningen från en säker död. Den trasige uslingen förändrade skepnad och framträdde som en vacker, spenslig yngling om femton eller sexton år. Där låg allt ännu något trotsigt och vildt i hans bruna ögon; där var ett österländskt släkttycke i hans örnnäsa, svarta hår och smidiga hållning; där var något af Petrowitz i hans utmanande förakt för faran och lifvet; men där var äfven något, som oemotståndligt tillvann honom den gamle israelitens bevågenhet. Ruben Zevi frågade förgäfves sig själf hvarför han, hvars erfarenhet lärt honom misstro alla okände som bedragare eller fiender, alltifrån den farliga natten i fårstallet kände ett så ovant förtroende till denne unge röfvare — ty hvad kunde han annat vara? — som förrådt sina kamrater och desto förr kunde förråda hvilken annan som helst.

Gossen var frispråkig och öppen i allt som rörde Petrowitz’ band. Han beskref huru desse röfvare legat än vid den ena, än vid den andra landsvägen på lur för att uppfånga resande och afpressa dem penningar; huru de för sin roflystnad användt alla medel och därefter nedhuggit sina fångar eller störtat dem utför branterna; huru de plundrat byarna och nattetid öfverfallit de små städerna; huru de sig emellan slagits om rofvet, när anföraren ej var tillstädes, men i hans fruktade närvaro hycklat en blind lydnad för denne man, hvilken de hatade lika uppriktigt, som de fruktade honom. Deras spejare i Dobrschan hade rapporterat den rike judens afresa, och de hade upprifvit bron för att tvinga honom in bland bergen. Uttröttade efter det misslyckade försöket mot Tuschkan, hade de sparat detta säkra byte till midnatt, när de hoppades bättre öfvermanna den väl beväpnade eskorten genom att i alla fyra hörnen antända fårstallet. De hade samtalat därom vid lägerelden, där han, berättaren, låtsade sofva. Han afskydde dessa ogärningar, han hade länge varit betänkt på flykt och nu i nattens mörker utfört sin föresats ... Det var ingenting att tacka mig för — slöt han med sitt vilda röfvarelöje. — Hade hästarna varit tjudrade utanför stallet, skulle jag tagit en och ridit min väg. Men jag fick ej plats i en sadel utan att varsko eder om faran. Hvart skulle jag undkommit till fots? De hade spejare i hvar buske.

— Hade du goda dagar i bergen? frågade Ruben Zevi.

— Goda dagar? Jag har engång förr suttit fyra dagar i ett hundstall och ätit hundmat. Petrowitz hade stundom så mycket vin, att när de druckit, glömde de sticka tappen tillbaka i vinfatet. Svälta i dag, frossa i morgon. Icke slogo de mig; jag bar ju en dolk. Ena dagen sköto de efter mig, andra dagen fick jag ett guldmynt. Jag rensade musköterna och fodrade hästarna. Där skulle lefvats ett friskt lif i bergen, om där ej varit så eländiga bakhåll. Jag har sett blod förr, men jag tål inga tjufknep. De spelte med falska tärningar!

— Berätta mig huru du kom till Petrowitz’ band!

Gossen teg.

— Du har varit en röfvare. Vet du en röfvares dom?

— Skjut mig! För hvad skall jag lefva?

— Du skall lefva, om du vill eller icke. Men berätta mig något om dig själf, för att jag må bättre utverka din benådning i ståndrätten! Ditt namn?

— Urban.

— Ingenting mer?

— Niemand.

— Katolik?

— Så säga de.

— Hemma från? ...

— Stjärnorna.

Den gamle betraktade honom forskande.

— Haf förtroende för mig. Säg mig huru du kom till Petrowitz’ band!

— De togo mig med en resande köpman från Genua. Honom stekte de på glöd och kastade honom att svalkas i floden Moldau.

— Huru kom du till honom?

— Jag rymde från ett band italienska komedianter.

— Och huru kom du till dem?

— Jag rymde från de barmhärtiga systrarna i Innsbruck.

— Hvarför? Voro de ej goda emot dig?

— De döpte mig till katolik och gåfvo mig namn efter påfven. Jag ledsnade vid deras eviga mässor.

— Huru kom du till dem?

— De fingo mig af en bajersk nunna. Jag var sårad och sjuk. Hon hade hittat mig nästan död i en grushög.

— Hvar?

Gossen teg.

— Urban Niemand, du har räddat mitt lif; jag kan ju ej annat än vara din vän och önska din lycka. Hvar fann hon dig?

— I Neunburg.

Ruben Zevi såg en aning besannad och uppknäppte sin långa kaftan. Hans undertröja sammanhölls vid bröstet af nålen med silfverliljan, det enda smycke han bar, emedan det var honom kärt.

— Känner du denna nål?

Gossen rodnade upp till örsnibbarna.

— Det är min nål, sade han öfverraskad.

Ruben Zevi kysste honom på den rodnande pannan.

— Det är nog, att du burit denna nål, sade han med faderlig ömhet. — Jag hade en enda kär son och en enda kär dotter. Åt hvardera af dem lät jag Frankrikes berömdaste silfversmed förfärdiga en sådan nål, så konstrikt smidd, att ingen kunde göra den efter. Herren har tagit min son och min dotter ifrån mig. Med dem försvunno äfven de silfvernålar, hvaraf de skulle igenkänna hvarandras budbärare, om de någonsin råkade i nöd eller trångmål. Vill du nu säga mig hvarifrån du fått denna nål?

— Jag fick honom af grefvinnan Brahe på Lavila för att jag hittat hennes guldkedja. Nålen skulle vara ett märke, om jag behöfde hennes bistånd i nöden. Å ja! Det är så långt till Finland.

— Vet du af hvem grefvinnan fått nålen?

— Af herr Åke Tott.

— Tott? Åke Tott? Var det icke han, som brandskattade Hamburg? Har han röfvat sitt byte där eller i västra Tyskland, är detta min sons nål. Men han har äfven plundrat i Polen, i Liffland, i Ostpreussen; han kan ha funnit min dotters nål. Den ena eller den andra; hvilken ovisshet! Hvar är du född?

— I Finland.

— Du menar Liffland?

— Nej, Finland.

— Och dina föräldrar?

Gossens blick mörknade. Den stora, brännande frågan om skymf eller heder var åter där.

— Jag har sagt, att jag är från stjärnorna, svarade han.

— Godt. Behåll din hemlighet, tilldess att du frivilligt anförtror den åt en som önskar din välfärd. Vill du följa mig som min tjenare och blifva hos mig? Med villkor att du icke rymmer, som tyckes ha blifvit din vana.

Urban Niemand betänkte sig.

— Gif mig frihet att uppsöka svenska hären! Jag är korporal under öfverste Gordon.

— Du korporal? Och katolik?

— Å så! Jag blir lutheran igen.

Ruben Zevi fann detta vara ett nog lätt sätt att ombyta trosbekännelse. Han hoppades vinna gossen för egen räkning och lofvade bereda sin skyddsling något lägligt tillfälle att fly till svenskarne. Vägarna voro nu för en tid rensade från röfvare, och resan kunde utan hinder fortsättas till Prag. Därifrån återvände bankiren öfver Passau och uppför Donau till Regensburg.

Urban Niemand inträdde där i tjenst under Assar Kaba, som var honom bevågen, och fick till en början rykta hästarna, hvilket han bäst förstod. Han var den ende kristne i judeborgen och som sådan illa anskrifven hos borgens öfrige invånare. Joas sade till sin farbroder:

— Hör, herre, din trogne tjenares varning! Denne hedning skall vid nästa upplopp öppna porten för plundrarne.

— Och jag säger dig, genmälde Ruben Zevi strängt, att eho som rör ett hår på piltens hufvud eller smädar honom med ett gäckande ord, den jagar jag ut som en hund ur borgen.

På kvällen efter sin hemkomst hade den gamle, efter sin vana, läst aftonbönen med Rachel, när hans blick föll på bilden öfver hans säng. En plötslig blekhet öfverfor hans kind; han fattade flickans hand och utropade:

— Hon rör sig!

— Hvem? frågade Rachel häpen.

— Hon i taflan! Hon ser på mig, såsom hon såg i lifvet; hennes läppar röra sig, som ville hon tala!

Flickan började gråta.

— Nej, gråt icke, fortfor juden, återkommande till besinning. — Kalla hit Urban; du vet, den främmande gossen!

Rachel vågade invända, att det var sent och att ännu ingen otrogen fått med sin närvaro besmitta borgens innersta helgedom.

— Gå! Jag vill se honom! Eller ... du är en jungfru af Israel ... väck Assar, låt honom skicka hit pilten!

Rachel gick. Den gamle betraktade ofrånvändt bilden. Hon rörde sig icke mer, men en förunderlig likhet, som upprört honom vid första anblicken, syntes honom mer och mer öfverraskande.

Urban Niemand inträdde, åtföljd af Assar och Rachel. Lampan flyttades, så att hon klart belyste gossen och bilden på väggen. Ruben Zevis blickar irrade från den ena till den andra och blefvo alltmera fuktiga, tilldess att han, ur stånd att återhålla sina tårar, drog gossen till sig och öfverhöljde honom med sina kyssar.

— Sen I det icke? Förstån I det icke? utbrast han till Rachel och Assar, hvilka förvånade följde riktningen af hans pekande finger.

— Han liknar Ruth! anmärkte Rachel okonstladt.

— Det är hon själf! intygade Assar Kaba.

Ruben Zevi upplyfte sina händer och sade:

— Jag tackar dig, mina fäders Gud, att du gifvit mig detta vittnesbördet! Mina ögon äro förtorkade af gråt och min själ förvissnad af suckande. Ett vittnesbörd gäller intet, men i tu eller tre vittnens mun skola alla saker bestå ... Nu gån, Herrens vittnen, gå, Rachel, mitt kära barn; gå, min trogne Assar! I skolen sedan få veta Jakobs Guds rådslag. Jag vill vara allena med denne pilten.

De två aflägsnade sig, ovissa huru de skulle förstå denna oväntade tilldragelse. Den gamle fattade Urban Niemands händer och yttrade med af rörelse darrande stämma:

— Vill du nu frivilligt säga mig hvilka dina föräldrar voro?

— Jag vet icke, svarade gossen sanningsenligt.

— Men om jag nu säger dig, att hon där på taflan, hon, den oskyldiga, den rena, som Gud utkorat till offer för hela min släkts synder, att hon var din moder ... vill du då säga mig hvad du vet om din börd?

— Jag har aldrig sett min moder. De sade mig, att hon dött okänd och fattig i kalla vinternatten samma stund, då vi kommo till världen.

— O, min Ruth! Mitt välsignade barn, Herrens offer för mina synder! snyftade den olycklige fadern och betäckte ansiktet med sina händer. — Så ung och så bruten, så högt älskad och så tröstlöst öfvergifven! Si, Herren har gifvit din fader denna världens ägodelar till rof, hans hand utsträckes öfver den vida jordens krets, han befaller dess skatter, och de lyda honom, men han har ej förmått räcka sin enda kära dotter ett bröd, när hon hungrade, eller en dryck vatten, när hon törstade, eller en trasa af sin purpur, när hon skälfde af köld! Okänd och fattig! ... Du hör det, Israels Gud, som gifvit mig allt, hon har dött fattig, fattig, fattig ... Den ringaste af mina tjenare skall icke dö så fattig som hon!

Och den gamle slet sitt grå hår i sorgens öfvermått, intill dess att en ny tanke undanträngde den första. Han fattade åter gossens hand och tryckte den hårdt.

— Du säger: samma stund vi kommo till världen. Vi?

— Ja, vi äro två. Min syster Hagar och jag.

— Och hon lefver?

— Ja. Vi skildes för två år sedan.

— Hvar?

— I Finland.

— Jag skall uppsöka henne, om hon än gömde sig i den djupaste snö. Men du, min Ruths son, blod af mitt blod och själ af min själ, du skall från denna dagen vara min son!

20. Före slaget.