FÖRSTA DELEN.
NATTENS BARN.

Vulgata.

För knappt mer än fyrtio år tillbaka var den lärda skolan i Finland närmast inrättad för blifvande präster. Latinet flöt öfverst med en bottensats af grekiska och hebreiska. De högre klasserna skulle öfversätta Nya testamentets grundtext från grekiskan till svenskan och, när det skulle vara rätt lärdt, till latin. Hvad eleverne därpå vunno, icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konjugerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång: — ve den, som efter gudstjensten ej kunde redogöra i skolsalen för predikans innehåll! När den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tänkte han med en suck af lättnad: Gud ske lof, att jag icke mer behöfver gå i kyrkan!

Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i förfädrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag mig, vid den förhoppningsfulla åldern af tretton år, synnerligen angenämt öfverraskad, när jag en dag bland skräpet på någon bortglömd hylla upptäckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nöd numera! Här var öfversättningen.

Jag företog mig att studera denna pretiösa bok. Hon var icke tilldragande i sitt yttre: gulgrå, nött af ålder och slitning. Med sina massiva träpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mässingsbeslag och dito knäppen, vägde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan, jungfru Maria, trampande på hufvudet af en orm, som slingrade sig kring jordklotet. Bandet hade för sin tid varit ett praktband, och den tiden var icke i går, ty på det väl bibehållna titelbladet lästes med tydligt tryck: Lugduni Batavorum (Leiden) anno Domini MDLXX (1570).

Det var alltså den rättrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erkända latinska utstyrsel, versio vulgata eller, som den vanligen kallades, vulgata, den allmänneliga, ehuru bibeln fick läsas endast af kardinaler, präster och munkar. Äfven en skolgosse kunde begripa, att denna latin från år 400 efter Kristus icke var Ciceros, långt därifrån, men detta betydde föga, det lärda språket skulle flyta som vatten vid öfversättningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla på.

Snart upptäckte jag, att icke blott bandet, utan äfven trycket måste för sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens begynnelsebokstäfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre än bortåt tvåhundra större och mindre träsnitt inpassade. Här sågos i tämligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de förnämsta bibliska personer och tilldragelser afbildade, från skapelsen, där den stackars konsten alltid kommer till korta, ända till det nya Jerusalem i Johannes Uppenbarelse, hvilket ämne lika ihärdigt trotsar all konstfärdighet. Bäst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet, hvilket fått brorslotten af bilder, medan Nya testamentet äfven i våra dagar är, till större delen af sitt innehåll, ett otacksamt fält för tecknarens ritstift. Dess hufvudfigur är för hög, anden bortdunstar ur den sinnliga framställningen. Icke ens Gustave Doré har lyckats göra något af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnär icke lefvande åskådliggöra mer, än hvad han själf genomlefvat, och det heliga måste vidröras med rena händer. Bibelns afbildningar äro som orgelns musik: de protestera, när de misshandlas till profana ändamål.

Denna bok måste hafva gått genom många händer. Insidan af permarna och det till hälften afrifna gulnade bladet framför titeln voro nästan fullskrifna med ägarnes eller läsarnes namn, de flesta slutande på us, men äfven några med mindre klassisk ändelse. Midtpå titelbladet lästes i stora, styfva siffror årtalet 1642, och däröfver sågs en kunglig namnstämpel, ett krönt, sammanflätadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag kände ingen lust att därpå slösa onödiga gissningar. Äfven på sidornas smala marginaler fanns här och där en latinsk anmärkning, skrifven med bläck och urblekt af ålder. De flesta gällde förklaringar öfver texten eller olika läsarter.

Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, sträfva gestalter var något förtjusande för en fantasi, hvilken ännu icke blifvit nogräknad med artistiska anspråk. Goliath och David, häxan vid Endor, Makkabéernes strider — hvilka segrar och hvilka syner! Slagfältet med de kringströdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar och lif — Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen där öfverst och kring henne regnbågen — de sju inseglen och de sju basunerna — hvilka ämnen för vakna drömmar!

Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel såg man i bilder de sex första inseglen brytas. Efter ryttaren på den hvita hästen sågos de tre efterföljande ryttarne, han på den röda, han på den svarta och han på den blacka hästen, bryta löst öfver jorden. Han på den röda hästen syntes mig vara den mest förskräckande. Jag uppslog texten och läste:

»Och där utgick en annan häst, som var röd, och åt honom, som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden på jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd.»

Den trettonårige gossen stirrade på orden och förstod dem blott endels. Han förstod, att den röda hästen betecknar kriget, men han förstod icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar hjältar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dåsiga dvala; kriget, som är den frie mannens ädlaste yrke och tappraste bragd; kriget, som uppfyller historiens skönaste blad och hastigare än något annat för ett namn till odödligt rykte, skulle det vara en straffdom? Skulle det vara jämförligt med en ärelös strådöd af hunger och pest? ... »Borttaga friden?» Mesarnes frid? ... »Slakta hvarandra?» Skulle det vara hjältars födkrok? ... Och medveten om sitt högre mannamod, öfvertygad om sin bättre insikt i världshistorien, tillslöt skolans unge latinare den tunga bokens massiva träpermar med ett öfverlägset förakt.

*

Gå, skägglöse domare öfver människors handlingar och gudomliga rådslut; lifvet skall lära dig sofra domen. Vet du hvad kriget är? Kriget är den mänskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget är hat och mord. Kriget är nöd och död. Kriget är lögn och svek. Kriget är den starkes öfvermod och den svages förödmjukelse. Kriget hånar Guds lag och förtrampar människors. Dess fana är våld, och dess fältlösen, lika osann som orättfärdig, är Napoleons sats, att Gud är alltid med de flesta kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget är människan förvandlad till vilddjur. Kriget är den brutala själfviskheten, som trampar på tallösa offer. Kriget förnekar alla kulturformer och missbrukar alla vetenskaper. Kriget är Kain med klubban och genomgår alla tidehvarf som ett vittne om människans fall.

Du, som förherrligar kriget, har du sett ett slagfält under och efter striden? Känner du fältlasarettet? Ja, de döda ha ro, men har du räknat krymplingarne och rågat ett mått med de öfvergifnas tårar? Vet du den kraft som förspillts och det slösade bröd som ryckts från de hungrandes läppar? Förhärjade fält kunna åter besås, nedbrända städer och byar kunna åter bebyggas, men långt genom det då lefvande släktets glesnade leder inbränner kriget ett bredt brandmärke af förvildning och sedefördärf.

Förherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog äktenskapsskillnaden, för människornas hårdhets skull! Kriget måste ju finnas, så länge den ena människans själfviskhet uppreser sig mot den andras. Utrota jordens befolkning på två individer när — ställ den ena på Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget skall ännu vara ett faktum i världshistorien.

Afväpning? Neutralitet? Afväpna passionerna, utplåna ärelystnaden, maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofördragsamheten, öfvermodet, begärelserna; uppfyll de tio budorden enligt kärlekens lag, och tala sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrätten och fredsligorna möjligen minska, aldrig upphäfva krigets elände. Sköna drömmar om den eviga freden, längtande suck, som genomgått tidehvarfven alltifrån släktets första barndomssaga, hvarför gäckas de ständigt ånyo, hvarför dränkas de ständigt åter i strömmar af blod? Därför att profetens hänförande syn af den tid, när engång hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål, förutsätter, att »Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet». För oss dit, Ande, som styr världen, och den eviga freden skall icke vara en saga mer!

Intill dess, gå, barthuggande svärd, som första gången drogs vid paradisets stängda portar; uppfyll ditt värf som gissel och tuktomästare! Och när du drages för att försvara en evighetstanke eller en hög idé, som för oss närmare slutändamålet, minns, att du drages som en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande! Minns, att äfven du bär rostfläckar af oskyldigt gjutet blod, och sänk ödmjuk din udd inför den »frid på jorden», hvilken äfven du mot din vilja i striden förnärmat!

Ryttaren på den röda hästen fortfar att rida. Hästens hofvar förtrampa den gröna jorden, hans näsborrar frusta eld öfver det blå hafvet. Ständigt är han sadlad och ständigt rustad. Stundom saktar han sin gång, tyglarna hänga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen på hästryggen. Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt svärd och spänna fastare sina sadelremmar. I den stund som är sitter han dag och natt fullrustad mer än någonsin förr och bidar signalen från någon aflägsen punkt i östern. Hvarför skulle han sitta till häst, om ej för att strida? En dag, när man minst väntar det, ljuder trumpeten, sporrarna borras i hästens sidor, härjaren nalkas, i ett nu är han öfver oss. Bort, fagra tal om mänsklighetens framsteg, om civilisationens århundrade, om frihet, jämlikhet, broderskap! Bort, lätta lek med dagens små nöjen, bekväma njutningar och partiernas halmlågor! Den vällustiga valsen förstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstörtas, tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen åtager sig skipa lag. Ryttaren på den röda hästen är den ende domaren, och hans lag lyder: væ victis!

Allt detta till en tid. Kriget, som förtär och förnekar allt, utom styrkan, kan icke umbära bränsle. Det måste åter organisera, åter så för att åter inbärga nya krafter. Folken äro spänstiga, de bota refvorna, bygga ånyo och börja ånyo att andas, ifall de ej redan hunnit förblöda. Ryttaren på den röda hästen rider med slappa tyglar, men fortfar att rusta till nästa kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men som blott är en vapenhvila, för att utsuga folken med de stående härarna. Han begär folkens blomma, han nöjer sig icke med förbrukade redskap. Så och så många unge män i lifvets bästa kraft. Så och så många droppar af arbetarens svett, af mödrars och makars tårar. Så och så många procent af folkens sparpenning. Så och så många existenser, bestämda för ändamålet att tillintetgöra andra existenser. Ryttaren på den röda hästen låtsar förgäta, att om medborgaren är solidarisk i staten, är staten solidarisk i mänskligheten.

Så rider han framåt och framåt i tiden, väl vetande, att hans framsteg för hvarje språng är ett steg mot hans egen tillintetgörelse. Efter språnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna åter språnget. Mycket nytt och bättre uppspirar måhända under hofvarna af hans häst; äfven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhör endast de växlingen underkastade lägre regionerna af tillvaron. I de högre är lugn.

Kriget har intet annat förnuftigt mål än att förneka sig själf. Ryttaren på den röda hästen rider mot tidernas ände, när stridens båge sönderbrytes, allt krig med storm och blodig klädnad uppbrännes i eld och intet folk mer skall lyfta svärd mot det andra.

1. Vinternatt.

Läsare, du som står med handen på dörrvredet, beredd att gå ut i den mörka natten, hvarför stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? Ännu är tid. Ännu brinner lampan, ännu sprakar brasan, ännu utbreder hemmet mot dig sin trygga, kära, förtrogna famn. Gå icke ut i den okända natten! Du vet icke hvad eller hvem som möter dig där. Här är din rot och den korta minut, i hvilken du andas. Natten där ute är mörker bakom och mörker framför, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett människolif glänser och slocknar ...

Du går? Du vill icke gå långt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra din farkost vid samtidens kända kust och låta den svaja endast så långt som fånglinan räcker. Välan, gå, jag vill följa dig genom det ena mörkret till det förgångna, som ligger bakom oss — genom det andra mörkret, som ligger framför oss, lede dig Gud med blida stjärnor. Märk, att man kallat historien om det framfarna »ein rückwärts gekehrter Prophet».

Det första mörkret är öfverväldigande och uppslukar världen. Vinternatten betäcker allt som en sköld af stål. Men äfven stålet kan glänsa, och du upptäcker efter hand, när pupillerna vidgas, en rad af konturer mellan himmel och jord.

Framför dig ligga oöfverskådliga isfält, omgifna af skuggor. Skuggorna antaga bestämdare linier: stränder och skogar omgärda på två sidor det nyss ändlösa isfältet. Snart kan du upptäcka deras behagfulla bukter, slingrande sig i mjuka, markerade ramar kring den hvita taflan.

Hvar är mörkret? Det finns icke mer, det är genomskjutet af tallösa, darrande pilar, ljusglimtar, från snön, från luften, från det praktfulla hvalf som omsluter jorden. O, dessa tysta, lugna, tindrande stjärnor, som vittna om skapelsens storhet och Skaparens allmakt, de troddes ju länge vara till allenast för att upplysa jordens natt! Ännu i dag tycker sig hvarje betraktare af oändliga världar stå i skapelsens medelpunkt. »Men när jag ser dina himlar, Herre, dina händers verk, månen och stjärnorna, som du har beredt, hvad är människan, att du tänker på henne, och en människas son, att du låter dig vårda om honom?»

*

Öfver det hvita isfältet buktar sig en fin, knappt märkbar strimma af körvägen. På denna urskiljes vid reflexen af snön en mörk punkt, som vid närmare granskning befinnes vara en bred åksläde, dragen af två hästar. Förutom körsvennen inrymmer släden två män, insvepte i fårskinnspälsar. Kölden är skarp och skulle sannolikt närma sig kvicksilfrets fryspunkt, om termometern vid denna tid varit uppfunnen. De uppdragna pälskragarna äro, likasom hästarnas manar, betäckta med tät rimfrost. Snön knarrar under medarna med en hvass klang af stål. Isfältet tyckes, likasom himmelen, vara besålladt med stjärnor.

Så! Nu stå vi på det förgångnas mark och igenkänna dess grundlinier. Vi befinna oss i Nyland, Karis socken, och se framför oss en frusen sjö, benämnd Högbensjön. Tidehvarfvet är Gustaf II Adolfs. De två männen i släden äro Finlands förste vetenskapsman, den berömde pastorn i Ekenäs Sigfrid Forsius, och tullnären i Helsingfors Lydik Larsson, hvars namn af en slump råkat kvarstå i tideböckerna. Båda äro stadde på resa från sistnämnda stad till Ekenäs.

Tullnären, en välförfaren, väl ombonad och språksam man om fyrtio år med en ansenlig vårta på hakan, tilldrog fastare sitt långa resbälte och sade till sin långe, magre sjuttioårige följeslagare, som i sin tarfliga päls tycktes darra af köld:

— Kryp under fällen, mäster Sigfrid, ni fryser ihjäl! Vi ha ännu en half mil till Nyby gård och aldrig kan jag taga på mitt samvete att skjutsa en så lärd man som ni stelfrusen till Ekenäs.

— Gör ingenting, var den andres svar. Fattiga lifsgnistan håller nog ut, så länge Gud blåser på den slocknande glöden. Jag har bättre sällskap, som det nu är, än under er varma fäll.

— Detta är en stor heder för mig, mäster Sigfrid, genmälde tullnären; men heder nog, att ni velat dela min släde, efter jag ändå skulle den vägen fram. Ni är en stor man, ni, och jag är en olärd kronans tjensteman, som förtjenar mitt dagliga bröd på salt och sill, när jag ej råkar få göra ett godt beslag på holländarens lärftspackor. Lita på, att mig lurar han icke så lätt, och kommer det an på att rusta häst och karl, efter jag har kunglig majestäts bref på Turholm, så har min Anders Hackspet visat moskoviten och polacken hvar David köpte öl. Men lyd nu mitt råd, kryp under fällen, ty själen fryser till mos i detta hundväder ... Se, där föll en stjärna! Folk säger, att detta betyder töväder, men det vet ni bättre.

Den lärde mannen aktade icke nödigt att svara härpå. Han fortfor att oafvändt och med tänderna skallrande af köld betrakta stjärnhvalfvet, som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka. Utsikten öfver isfältet var så vidsträckt han kunde önska, men vägen gick i bukter och tvang honom att stundom vända sig för att behålla i sikte de konstellationer, som närmast ådragit sig hans spända uppmärksamhet. Slutligen bröt han tystnaden och utropade nästan med häpnad:

— Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!

— Hvad är det ni säger? frågade Lydik Larsson nyfiket. Skam få mitt olärda tullförstånd; jag förstår ej mera latin än en rospiggs hund.

— Jag säger, svarade mäster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.

— Och det kan ni läsa i stjärnorna? frågade tullnären med oförställd undran.

— Människan spår och Gud rår. Här se vi endels såsom i ett mörkt tal, men när det kommer, som fullkomligt är, vänder det åter, som endels är. I samma stund en människa födes till denna världen, är hon världens ordning underlagd, och intet finnes så stort eller så litet, att det icke är i densamma infogadt. Hvad då världens ordning är i den samma stunden, det är den samma människans rot eller ingenium, som då födes. Men den roten växer olika under olika jordens väder, som styras af Herren, och så varda af enahanda rot olika träd, dock alle af samma art. Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång, änskönt solen icke rättar sig efter visaren, utan visaren efter solen.

— Hvad kan det då vara för märkligt, som nu regerar på himmelen?

— Denna natt förer Jupiter regementet med så undransvärd makt som sällan tillförene, och detta betyder gemenligen stora gåfvor. Men bakom honom skönjes Saturnus, som intet är till att tro, och menar jag, att han drager till undergång det som annars till ära stämdt vore. Det likt är blifver i hans sken olikt, och många farligheter förestå, dock mest i sinnets omskiftelse. Är nu ock kristmånaden inne, och solen går ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men Stenbockens barn hafva en sött talande tunga, lofva mycket och hålla där litet af, berömma sig öfver måttan och söka människors pris mera än Guds. Summa: det som nu födes är stort födt, men intet varaktigt, där som det intet mera hör Skytten än Stenbocken till. Lägg märke därtill, Lydik, efter ni torde lefva längre än jag.

Tullnären, som delade hela sin samtids tro på stjärnornas inflytande, hade på sina läppar en ny fråga om nattens hemligheter, när vid en krökning af vägen två andra slädar kommo i vild fart åkande mot dem. I den första tungt lastade släden sågs en ensam, kortvuxen karl i polsk skinnmössa af alla krafter piska de löddriga hästarna. I andra släden hade en kvinna och en skjutskarl all möda att följa den första.

— Halfva vägen för kronans tjensteman! ropade tullnären myndigt, i det hans körsven med knapp nöd hann vika åt sidan i drifvorna.

— Hol’ dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svängande piskan, och var inom få ögonblick försvunnen med sina följeslagare.

— Hästtjufvar! mumlade tullnären förargad. Jag vill aldrig salta en strömming, om icke äppeltysken där hade något otaldt med krona och länsman.

Han skulle snart få bevittna ett tydligare bevis på vägarnas osäkerhet. Släden åkte nu från isen upp till en smal vinterväg, som snart mynnade ut i allmänna kustvägen genom Karis till Pojo och Ekenäs.

På denna senare, af drifvorna hopträngda väg hade uppstått ett väldigt tumult. Tolf ryttare, kommande från väster, hade mött ungefär dubbelt så många slädar, kommande i en rad från öster, och ingen ville gifva väg för den andra. Ett otåligt, barskt kommando förnams från ryttarnes led:

— Vräk de svinen i drifvan, och stjälp kull deras slädar!

I blinken red en af de främste ryttarne kull den främsta slädens hästar, och hans föredöme följdes snabbt af de öfrige.

En vild oreda uppstod. Slädarnas öfverraskade folk var tre gånger så manstarkt som ryttarne, men fann sig snart öfverändakastadt i snön, hästar, åkdon och människor öfver hvarandra. Skogen genljöd af rop och hotelser. Månen, som nyss uppstått och hängde silfverglänsande i granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken öfver den hjälplösa villervallan.

De sista slädarna i raden hade emellertid fått rådrum att vändas tvärt öfver vägen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta igenom. Flyktingar, som sökte rädda sig ur tumultet, mötte tullnärens släde, hvilken nödtvungen höll stilla ett stycke bakom de stridande.

— Vänd om, Lydik, vänd om, det är röfvare, utropade den fredälskande mäster Sigfrid.

Tullnären, som rustade häst och karl åt kronan, kände sig mera manhaftig.

— Hade jag Anders Hackspet här, skulle jag lära alla nattskojare mores, mumlade han åter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett ord latin mer än en rospiggs hund. — Vore icke herr Åke på Gerknäs i färd med polackarne, skulle jag hålla tio mot ett, att det är han och ingen annan som för ett sådant regemente på landsvägen. Den herrn ger icke väg, han, om det ock vore för kungens farmor.

Knappt var detta sagdt, innan en smärt ung man i galonerad hatt och pälsrock med bäfverskinnskrage kastade sig handlöst i tullnärens släde och sade:

— Kör, bonde, kör!

— Hut, karl! röt den manhaftige tullnären. Hvad är ni för en kruka, som tager till harpasset, när ni hellre skulle försvara er mot stigmän på landsvägen? Ären I icke tre mot en?

— Det är moskoviter, som anfalla oss, två eller trehundra man! jämrade flyktingen. Hans nåd ståthållaren är på resa till Åbo, och fienden har infallit i landet för att taga honom och allt hans följe till fånga.

— Moskoviter? Är han galen? Sedan nio år ha vi fred från den sidan, och komma de, så icke komma de västerifrån, det borde ett nöt begripa. Är det hans nåd ståthållaren, så akta er hals, karl, om ni förlöper tjensten. Jag känner herr Jöns; han är rik nog att kläda alla sina dagdrifvare i bäfverskinn, och i lärdom har han allenast en öfverman här i landet. Tag hatten af er, här sitter hans öfverman! Men herr Jöns har varit ryttmästare, karl! Han låter hänga en rymmare vid sin portstolpe, det är krigsmans sed ... Det blir tystare nu på vägen; må tro de förlikas i godo?

En oväntad stillhet hade inträdt i det nyss så skriande larmet. Orsaken var, att ryttarnes anförare plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en välkänd man och ståndsvederlike, hvilken det icke var rådligt att stöta för hufvudet — konungens troman, för detta ryttmästaren vid finska adelsfanan, nyligen utnämnde ståthållaren i Åbo, herr Jöns Knutsson Kurck.

— Är det ni, frände? utropade ryttarnes förman i en ton mellan vrede och öfverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade honom möda att dämpa sitt heta Vasablod.

— Jag var säker därpå, att det ej kunde vara någon annan än Åke Tott, som på detta sätt öfverfaller fredlige resande, genmälde ståthållaren i samma retade ton.

Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs berömda »snöplog», som här for fram mellan vinterdrifvorna. Hans härvaro förklarades däraf att han hemskickats från vinterkvarteren i Polen för att värfva till hären ett nytt kompani af sina berömde finske ryttare.

— Hade det varit någon annan än ni, sade herr Åke, skulle han nu stå på hufvudet i snön för att lära sig skillnaden mellan bönder och kavaljerer.

— Och hade det varit någon annan än ni, svarade herr Jöns, skulle han i morgon fått lära sig i Åbo torn att hålla fred på landsvägen.

Herr Åke strök rimfrosten från sina morska mustascher, svor öfver mörkret och lät slutligen förstå, att trätan kunde förlikas vid ett godt bord på Gerknäs, dit man hade knappt mer än en mil och där hans stallmästare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot vinterkylan.

Herr Jöns hade ock sina skäl att icke räkna så noga ett snedsprång af konungens gunstling och lät förstå, att det vore nu för sent på kvällen att resa till Gerknäs. Han hade beställt nattläger i Nyby gård ej långt härifrån, och om herr Åke ville hedra honom med sitt sällskap där öfver natten, kunde han försäkra, att hans hofmästare Antonius Pape skulle servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i värmande egenskaper.

Fred afslöts, och stryk var behållna gåfvor. Hästar och slädar vältrades till rätta med förenad armstyrka; på knuffar och skällsord var ingen brist. Flyktingarne återvände; hofmästaren Antonius Pape kröp skamflat ur tullnärens släde och fick befallning att tillreda ett gästabud efter tidens lägenhet. Snart befann sig det talrika sällskapet inlogeradt i Nyby gård, herrarne med sin adliga svit vid vinbägaren i stugan, ryttare och tjenare vid sina ölkrus i den rymliga, för tillfället eldade rian. Allt var på fältfot; fruar eller kvinnlig betjening sågos icke i karavanerna.

För tullnären och hans följeslagare återstod intet annat val än att söka sig nattkvarter i ett närbeläget torp, benämndt Kaskas. Äfven detta hade redan som nattgäst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen på golfvet erbjöd åt alla ett gästfritt läger, medan enda sängen afstods åt den öfverallt kände och vördade pastorn från Ekenäs. Men icke ens trötthet och köld kunde för den gamle mästaren fördunkla hans kära stjärnor. Ännu länge satt han vid det fladdrande skenet af ett pärtbloss fördjupad i studium af den urblekta stjärnkarta, som han alltid bar hos sig och där han nu med ett cirkelmått utmärkte de planeters underbara lägen, hvilka han denna natt iakttagit på himmelen. I ljudet af de sofvandes andedräkt blandade sig ännu hans hviskande bön: Advigila, Domine! Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne, antecknat datum: Den 7-8 December 1626.

2. Nattens barn.

Mäster Sigfrids hvila stördes af ett nytt pärtbloss, som upptändes i stugan. I hans drömmar förbytte sig detta till Jupiters glans, och han somnade åter vid den hänförande tanken på planeternas konung. När han vaknade före daggryningen, såg han till sin förvåning torparehustrun upptagen af vården om två nyfödda barn, hvilka hon badat, lindat och omsorgsfullt inbäddat i en gammal korg, uppfylld med ull.

Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit ett af hans skriftskolebarn och ett af de bästa. Hon kunde sin katekes som ingen annan, och vete himlen hvar hon lärt sig den då bland hennes gelikar så ytterst sällsynta konsten att skrifva. Hon stod så hurtig och rådig där i sin hemväfda grå tröja och sin randiga yllekjol; han såg henne, sedan hon skött om barnen, uppgöra eld i spiseln och ställa på elden en gryta med rofvor åt mannen, som redan var ute i skogen att köra hem ved.

Mäster Sigfrid läste sin morgonbön, uppstod och betraktade barnen i korgen, såsom en gubbe vid gränsen af lifvet betraktar lifvets början. Det var ett par vackra, välbildade barn, men så eländigt små, att de nästan kunnat få plats i torparens träskor, som stodo vid sängkanten.

— Hvar har Dordej fått de rara gudsgåfvorna? frågade pastorn. Aldrig kunna de vara egna?

— Har inte råd, lydde svaret. Jag har två förut. Tommu är nu på tredje året och Sigfrida sju veckor. Hon har ju fått namn efter eder, mästare, och får dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag göra med flera, och därtill två på en gång?

— Är det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej fått dem? Jag såg icke till dem i går.

— Ja, stackare hon där borta, hvad skulle hon hit att dö i den kalla vinternatten? Men det var Guds vägar, kan jag förstå, och så får jag väl taga vård om ungarna, till dess att någon förbarmar sig öfver dem. Vördig mästaren kom nu som efterskickad att kristna barnen.

— Hvad säger Dordej? Är deras mor död?

— Gud tröste, ja. Här ligger hon.

Och därvid pekade Dordej, lysande med blosset, på ett undanskymdt hörn bakom väfstolen. Mäster Sigfrid trädde närmare och såg vid eldskenet gestalten af en kvinna, utsträckt på halmen. Det var tiggerskan, som fått härberge i torpet.

Den gamle pastorn var en lika anlitad läkare som själaherde och spåman. Han fattade kvinnans hand, undersökte pulsarna, lyfte något litet de slutna ögonlocken och öfvertygade sig, att detta lif hade flytt från jordens elände för att icke mer vända dit tillbaka. Så tyst, så ensligt hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade värdinnan ensam förnummit dess sista suck.

Det måste hafva skett för knappt en timme sedan, ty den döda var ännu varm.

— Men hvarför blef jag ej väckt, medan det ännu var tid? frågade nu den gamle läkaren, upprörd öfver en sådan likgiltighet.

Tårarna begynte tillra på Dordejs kinder.

— Vördig mästaren förstår, att detta är kvinnfolks göra. Så fort gick det; jag måste ju taga vård om barnen, och när jag åter såg till henne, hade Gud fått sitt.

— Hvem var hon? Hvarifrån kom hon?

— Fråga den vind som blåser om natten på sveden, hvadan han kommer och hvart han går! Utsockne var hon, så mycket vet jag, och bröt på utrikes tungomål. Tiggare ha vi sett Gudi nog; nödigt går här en dag förbi utan en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var eländigare än någon af dem. Hon klappade på vår dörr en stund förrän mästaren kom. Det var en rädd klappning; jag trodde det var ett barns. Så kom hon in som i drömmen, tog några stapplande steg på halmen och sjönk ned vid väfstolen. Icke åt hon, och icke var det vån om att fråga henne. Det enda jag förstod var att hon i mörkret blifvit kullriden af ryttare på landsvägen.

Tullnären Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hörde de sista orden och anmärkte sömnigt, att detta var herr Åkes ryttare likt.

Torparen inträdde, stampande snön af sina tunga själskinnsstöflar. Som nästan alla vuxne män i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i fält och därtill mist en arm under Evert Horns befäl emot moskoviten. Lyckligtvis var det den vänstra. Han kom med underrättelsen att herrarne i Nyby gård rustade sig till aftåg.

Rådplägning hölls, och mäster Sigfrid förklarade sig villig att döpa de nyfödda.

— Detta, menade han, är min kristliga pligt, men något kommer ock herrarne vid. De hafva vållat den fattiga moderns ofärd, och hvad de ej mer kunna återgälda åt henne, det skola de återgälda åt hennes barn. Jag går till Nyby att bjuda dem hit till faddrar.

Sagdt. Och upprörd af våldsbragden begaf sig den gamle genast på väg.

Dagen grydde, men stugan var ännu mörk, af det enkla skäl, att dess enda lilla fönsterruta befanns söndrig och tillstoppad med blår.

Dordej hade med nöd hunnit undanstöka det mesta af halmen och putsa sin lille Tommus sotiga näsa, när herrarne inträdde med ett par af sina tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnären och mäster Sigfrid kunde nu vid skenet från spiseln närmare betrakta desse myndige män, hvilka på sin tid räknades bland landets ypperste, den ene i fred, den andre i krig.

Båda voro i sin kraftigaste ålder, herr Jöns Kurck trettiosex, herr Åke Tott endast tjuguåtta år gammal. Båda voro resklädde, hvarför man af tidehvarfvets bekanta gustavianska dräkt nu knappt urskilde mer än de korta kragstöflarna och den bredbrättade hatten. Men äfven i resdräkt skilde sig hofmannen märkbart från krigaren. Kurck var snarare kort än högvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och så förnäm, att när han sedan som ståthållare uppvaktades i Åbo slott, kallades detta att »gå till hofvet». Hans långa hår var omsorgsfullt benadt; hans lifrock af sämsk sågs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhölls med knäppen af guld; i hans bälte glänste en venetiansk dolk med en stor safir i knoppen af fästet. Tott var nästan ett hufvud högre, kraftigt byggd, med ovanligt långa armar och ben, så enkom skapad för hästryggen, att han stående uppbar illa sin längd och syntes sjunka ihop. Han bar för tillfället kortklippt hår, som var bekvämare för en stålhufva, men finnes senare afbildad med en lång, brun, vårdslöst hängande lugg. På resor och i fält hade han lika litet vårdat sina långa mustascher och sitt raggiga pipskägg som sina fläckade stöflar och dito handskar. Den höga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder ärft af sina vackra föräldrar, hade hos sonen antagit någonting kantigt bistert, som ökades af den smala hakan, de hopknipna läpparna, magerheten och vanan att göra grimaser i både skämt och vrede. Han var så litet kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och så alltigenom en af desse barske finske ryttare, hvilka först konungen, sedan tyskarne kallade »hackapeliter», att själfva hans bredbenta gång förrådde mera bekantskap med sadeln än med hofvens gemak.

Herr Åke stöflade i sin otålighet in före ståthållaren, utan afseende på dennes högre rang, hvilken missaktning under andra förhållanden kunnat föranleda ett fredsbrott mellan två stormakter. Han sparkade undan Tommu, som trillat i vägen, och lät oförtydbart förstå, att han hade brådt; prästen kunde läsa sitt fadervår öfver bytingarna och därmed punctum.

— När den högvördige mäster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda oss, vilja vi höra formuläret till slut, i hopp att han har undseende med vår brådska, tillfogade ståthållaren höfligt.

— Förvisso, svarade mäster Sigfrid, hafva de ädle herrar icke visat oss nåden tillstädesvara för min ringa persons skull, utan af kristelig barmhärtighet för de elända på jorden. Intet vissnadt löf i en vinterdrifva är mera hjälplöst än dessa fattiga barn, hvilkas okända moder i går afton blef kullriden af ryttare på landsvägen och till följd däraf miste sitt lif, när hon gaf barnen deras.

— Hvad är detta för käringprat? snäste herr Åke med rynkade ögonbryn.

— De läppar som sagt det äro stumma för alltid, genmälde den gamle pastorn lugnt, men man visar dock aktning för en döendes ord. Behaga nu de ädle herrar närvara som vittnen, skall jag döpa barnen och vara så kort som min pligt tillåter. Det är tvillingar, en gosse och en flicka. Dordej, bär först fram gossen!

Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Herrarne intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnären. Barnen vattenöstes med få, men kraftiga ord.

— Jag döper dig, Ben-Oni, smärtans son, under bön till Gud, att din fader engång må kalla dig Ben-Jamin, lyckosonen. Jag döper dig, Hagar, ty du äst en främling på jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Herrarne hade visat sig tålmodige. Anblicken af dessa vackra, späda barn, så skyddslöst utkastade i den oblida världen, hade ej lämnat världsmannens, ej ens krigarens hjärtan känslolösa. Aldrig hade herr Åke, ogift och barnlös som han då var, egnat den aflägsnaste tanke åt något så värdelöst som ungar i linda. Men hvarför skulle just hans hästar och ryttare, kanhända hans egen bruna klippare, beröfva dessa värnlösa deras enda stöd? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i mörkret för hästfötterna? Men att det dock skulle vara just dessa barnens fattiga mor ...

Herr Åke lät förnimma något under mustascherna:

— Jag tager pojken till min och skall göra en bra soldat af honom. Sköt om honom, tills han får ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan till mig! Här har ni kostpenningar!

Med dessa ord tryckte han en smutsig läderpung med silfverdalrar i den förvånade Dordejs händer.

— Och jag — sade herr Jöns, som icke ville vara mindre frikostig — jag skall sörja för flickan. Tag detta förskott för första åren, och sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan göra för henne.

Herr Jöns’ gåfva var ingen läderpung, det var en silkesbörs, som han lade i Dordejs hand.

»Om jag lefver!» ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vårdade sin dyrbara hälsa, tänkte på vanskligheten af ett människolif, men krigaren, hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, han tänkte icke därpå. Kurck blef sextiotvå och Tott fyrtiotvå år gammal.

Mäster Sigfrid tackade å barnens vägnar med en djup vördnadsbetygelse.

— Gud löne de ädle herrar för deras barmhärtighet och gifve dem hugnad af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de ädle herrars nådiga löften på dopattesten.

Resan skyndade på. Herrarne återvände till sina slädar utan ens den kopp kaffe, som i våra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfägnad vid ett sådant tillfälle.

Vid utgåendet sade stallmästaren Lars Palikka till sin herre, riddaren:

— Såg eders nåd den döda?

— Nej, svarade herr Åke likgiltigt.

— Jag såg henne, och jag har engång sett henne lefvande i förnämligare skepnad, men jag kan icke minnas hvar.

— Du drack för mycket öl i går afton, Palikka.

— Tror icke, ers nåd.

När herrarne voro gångne, försporde tullnären Lydik Larsson i sin ordning en ansats af ädelmod.

— Höge herrar, sade han, tänka på det som närmast för ögonen är. Hvad skulle de bry sig om huru den döda kommer i jorden! Se här, godt folk, två daler till en kristlig begrafning. Människan må nu hafva varit tatterska, det angår mig icke, hon skall få kristlig begrafning.

Tullnärens trumfige, hittills stumme körsven Simon Berg uppfattade ett ord, som skulle få långt eko, och lät förnimma, att en tatterska borde begrafvas i hästhagen.

— Håll din trut! svarade husbonden. Hvad angår det oss, om hon varit svart eller rosenröd? Törhända har hon något hos sig, som kan vara af nytta för barnen?

Tullnären böjde sig ned öfver den unga kvinnan och utdrog ur hennes hår en fint arbetad nål af silfver i form af en lilja. Den bar ett främmande märke. Han fattade hennes vänstra hand och anmärkte, att hon bar på underarmen ett inbrändt blått märke, liknande en staf, omlindad med en orm. Därpå afdrog han från det afmagrade fingret med lätthet en ring.

— Mäster Sigfrid! utropade han öfverraskad. Det är en juvelring! Sade jag icke, att hon var en tatterska? Hon har stulit ringen.

Mäster Sigfrid gick till den söndriga rutan, lät dagsljuset falla in och betraktade ringen.

— Ja, sade han, det är en ring af besynnerlig form. Tre stora diamanter i infattningen. Jag skulle förlikna dem vid de tre stjärnor, som kallas Orions bälte.

— De äro då mycket dyrbara?

— Jag tror ej, att ni eller jag skulle kunna utlösa dem. Denna ring är en bikt. Jag skall försegla nålen och ringen för barnens räkning.

Än en gång stod den gamle siaren, försjunken i tankar, vid tiggerskans bleknade stofthydda. Han såg henne bättre nu, när en strimma af dagsljuset föll på hennes älskliga drag, där hon låg utsträckt på halmen. Hon måste ha varit mycket ung, nästan ett barn själf; hon såg icke ut att hafva fyllt sina tjugu år. Knappt ett spår af lidande kunde förmärkas, om ej i läpparna, som stelnat i ett halft bittert, halft vemodigt smålöje, liksom öfver ett sviket hopp, ett lif bedraget på dess renaste känslor. Hvem var hon? Hvarifrån kom hon? Onyttiga frågor! Döden hade bortkysst svaret från dessa slutna läppar.

Mäster Sigfrid lutade sig öfver den döda och strök det rika svarta håret från hennes hvita panna. Han märkte nu, att en fin spetslinning stack fram under kanten af hennes grofva ylletröja. Hon var icke den hon syntes vara.

— Okända, olyckliga och måhända inför Gud oskyldiga, hvem du ock är, du har blifvit bedragen på lif och lycka! I ljus och fröjd är du kommen till världen, i mörker och sorg har du bortgått ur världen. Herren dömer. Gåtan af ditt lif skall engång varda uppenbar. Såsom du gått, hafva dina barn kommit; såsom du kommit, må de en dag gå bort!

Hästarna voro förspända. De resande sade farväl åt torpets gästfria inbyggare.

— Se om de små, tills laglig förmyndare utses! förmanade mästaren. Jag bevarar till dess deras dopattest och tillhörigheter. Låt tacka för den döda i kyrkan och brådska ej med begrafningen, om tilläfventyrs någon efterfrågan hörs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall få vigd jord, hon är ingen tatterska.

— Nå, mästare — yttrade Lydik Larsson, när de åter sutto i släden — ni sade i går, att detta var en märkelig natt. Hvad säger ni nu om nattens barn?

— Jag säger, att Han, som styr de villa vågor i hafvet, styr lika förunderligt människors vägar. Stjärnorna anvisa början och stundom loppet, men änden är Herrens. Förvisso är vågsam den nattens rot, men Herren är den som växten gifver. Bed för dessa barnen, Lydik, ty de behöfva det! Min tid är räknad; jag skall icke upplefva nästa vinters snö.

Vid vägkrökningen, där Kaskas torp försvann ur de resandes åsyn, vände sig mäster Sigfrid ännu engång tillbaka och bad: Advigila, Domine! Därefter tillade han med en blick på herrarnes medspår i snön: Advigilate, domini!

3. Ryttaren utan sadel.