Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Tullnären Lydik Larsson hade tillvitat de höge herrar, som i December 1626 besökte Kaskas torp, att icke se mer än det som för ögonen var. Äfven en tullnär kan misstaga sig, enär han ju för mången tyckes enkom skapad att luras, men denna gång hade han gissat rätt. Herr Jöns Knutsson Kurck och herr Åke Henriksson Tott hade annat att tänka på än fattiga barn från landsvägen. Herr Jöns hade från Åbo slott flyttat som höfding till Viborgs slott och därifrån åter till Åbo som president för hofrätten. Därtill stod han som riksråd med ena foten i Stockholm och bar på sina skuldror ett europeiskt krig. Herr Åke hade blifvit general, riksråd och slutligen fältmarskalk. Han hade tröttnat att ploga väg för svenska hären genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt på Ekolsund nära Enköping i Sverige, men jagade däremellan björnar i Finland på Gerknäs och Lavila.

Nattens barn uppväxte obemärkta i torpet, delande sina fosterföräldrars tarfliga bröd. Dordej hade regelbundet hvartannat år skänkt sin man en blifvande dräng eller piga; hon hade ju icke råd att förse honom med två i gången. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa försedt, ty när vi nu återse dess låga torftak tio år efter föregående händelse, funnos där sju egna barn och med fosterbarnen summa nio. Detta talrika sällskap var begåfvadt med en förträfflig matlust och en lika beundransvärd flit att fort slita hål på sina små oumbärliga klädesplagg, hvilka sommartid inskränkte sig till det grofva, hemväfda linnet, men vintertid behöfde åtskilliga tillägg, för att gossarne skulle kunna utlägga harsnaror i skogen och flickorna biträda sin mor vid brunnen och ladugården.

Allt hade gått skäligen väl i lås, så länge herrarnes underhållspenningar ännu hördes skramla i läderpungen och silkesbörsen. Där hade till och med kunnat öfverst afläggas priset för Gustaf II Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lästes morgon och kväll. Men nu skramlade sedan länge intet silfver mer i lädret, silket var tom grannlåt, herrarne voro långt borta och hade ej låtit höra af sig. Hvar var då mäster Sigfrid, barnens förste vän och gynnare? Han hade redan 1627 gått bort från denna mörka jord till sina lysande stjärnor, såsom han själf förutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vården af två tattarebarn, om hvilkas härkomst eller anförvanter man icke lyckats få ringaste upplysning, och så hade torparen Thomas Kask blifvit vederbörligt förordnad till de främmande barnens förmyndare.

Torpet var bördigt, och Thomas Kask arbetade så flinkt med sin ena arm, att han de första åren betslade två hästar i sitt stall, medan hustrun mjölkade fyra kor i ladugården. Men så kom kriget, det stora kriget! De små krigen efter 1617 hade nöjt sig med halfva skörden, halfva manstyrkan. Det stora kriget begärde mer, det artade sig att begära allt, fastän det icke fick allt; det hängde sig som en blodigel vid arbetarens fot, det utsög hans märg och blef aldrig mätt. Ryttaren på den röda hästen red öfver världen i blodig härskrud och tömde torparens sädeslår, sedan han tömt bondens lada, frälsemannens stall, borgarens fickor och prästens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby råkade vara ett af de få skattehemmanen i dessa trakter, där det mesta var frälse. Skattebonden var fri jordägare, men denna frihet fick han betala dyrt, ty på honom hvilade tyngsta bördan. Så hände sig en dag på sensommaren år 1636, när allt tillgreps för att godtgöra de lidna förlusterna i Tyskland, att kronans fogde med två rättare infann sig på Nyby gård för att utkräfva spannmål för de nya truppernas utrustning och hästar för trossen, hästar för kavalleriet.

Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjärde året, Pilen benämnd, ett ståtligt djur, som redan ansågs för ortens snabbaste trafvare och väckte grannarnes afund. Bonden på Nyby förplägade fogden, stack ett par dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Där gjordes kort beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde ingenting, och fördes till Nyby för att därifrån sändas med andra hästar till mönstringsplatsen i Lojo.

Men nu var Pilen, alltifrån sin första lyckliga barndom som föl, en förklarad gunstling till den tioårige Bennu, som mäster Sigfrid kallat Ben-Oni, smärtans son. Desse två voro oskiljaktige. Bennu hade fått förtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den förste ryttaren på Pilens rygg, så snart denne förmådde bära hans lilla lätta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen råkade i förtviflan, när han vid återkomsten från sina snaror i skogen fann Pilen bortröfvad.

Fosterföräldrarna höllo råd om hästen och barnen. Dordej sade:

— Jag vånne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du håller honom för mer än dina egna barn, du låter honom göra allt hvad honom lyster. Si så förträffligt arger han åter kan vara! Sanna mina ord, Bennu är ett tattarebarn, han skall bringa ofärd i torpet!

Thomas svarade:

— Är han ett tattarebarn, så är Hagar det ock, men henne vill du inte mista för tjugu ungnöt.

— Tala inte om Hagar! Hon är ett lyckobarn, maken får du söka i tre kyrksocknar. Läser hon inte redan i bok bättre än jag? Är hon inte den flinkaste i sömnad och alla husliga sysslor? Får hon inte makt med Sigfrida och alla de andra, bättre än du och jag? Hvart skulle jag taga vägen med de många barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej råd att föda dem alla, så låt oss skicka Bennu till Gerknäs, efter herr Åke lofvat oss det, men si Hagar behålla vi. Jag tänker herr Jöns minns icke mer af flickan, än hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol på räfjagt i skogen.

— Jaså, sade Thomas saktmodigt, är nu tiden kommen, att också vi skola kifvas? Behåll Hagar, jag håller Bennu! Får gå, han är oregerlig, får gå, han gör dumheter, men krut är i pojken, lita du på en krigsmans ord! Pilen? Ja, »ota hännestä kiinni», tag fast honom i svansen, bruka finnarne säga. Sörjer icke Bennu kräket, som hade det varit hans egen hundvalp? Det där förstår jag. Märk huru pojkbytingen piskar i argheten brunnshinken med sitt hasselspö, som hade han för sig fogdens breda rygg! Sådant fängkrut! Jag ville icke vara i fogdens ställe, om han vore brunnshinken.

Föremålen för denna rådplägning, de båda fosterbarnen, stodo vid brunnen, omgifna af torpets legitima afkomlingar. Pilens bortröfvande var dagens stora tilldragelse, och Bennu, som låtit sin första vrede rasa mot den toma spiltan i stallet, stod nu på gården, ursinnigt piskande hvad han först kom öfver, som råkade vara brunnen.

Han såg käck ut, det lilla spensliga brushufvudet, smärt som en rönntelning, vig som en ekorre, blixtrande bruna ögon, svart hår, glödande kinder och hela pysen mest lik en raket, som icke fått makt att stiga i höjden, men uttömmer sina sprakande gnistor i gröna gräset.

Tommu, tre år äldre och mer än hufvudet högre, understod sig att skratta. I blinken sprang Bennu mot honom och lät sitt hasselspö utan hejd hagla ned öfver fosterbroderns hufvud och rygg.

Sigfrida började gråta. Hagar kastade sig emellan och mottog de rapp, som ämnades Tommu.

— Är du karl du, som slår oskyldiga? Slå fogden!

Och systern såg på honom med sina stora ögon, lika mörkbruna och lika blixtrande som hans egna. De voro, med sina ännu ej fyllda tio år, så lika hvarandra, att ingenting annat än könet och dräkten skilde dem åt — två vackra bär, sprungna ur samma kvist, två fattiga, förgätna ranunkler, vuxna ur samma rot på heden. Måhända var systern en tvärhand längre, och hennes bestämda hållning röjde tidigare utvecklade själsgåfvor.

— Fogden? upprepade Bennu.

— Ja, svarade Hagar. Han är med sina hästar i Nyby.

Bennu betänkte sig några ögonblick, flög Tommu om halsen, snyftade ett: förlåt! och tog därpå till flykten, allt hvad hans lätta ben förmådde — barfota, barhufvad, med det enda nödvändiga plagg, utom skjortan, hvilket en ung man om tio år icke skickligt kan umbära ens i skogen, därifrån Bennu kommit.

Barnen sågo förundrade efter honom.

— Jag går med! ropade Tommu, medan hans kind ännu bar ett rödt märke af hasselspöet. — Bennu springer till Nyby att gifva fogden stryk.

Hagar följde honom.

Det var endast några stenkast till Nyby gård. När Bennu nalkades gården, såg han hästarna beta i hagen, medan fogden rastade. Bennu förändrade plan. Han satte två fingrar till läpparna och hvisslade två gånger. Vid första hvisslingen upplyfte Pilen sitt stolta hufvud och lyssnade. Vid den andra sträckte han i galopp öfver hagen, flöjde öfver gärdet och stod inom mindre än tre minuter muntert fnysande vid gossens sida. Bennu förstod, att Pilen endast kunde räddas genom en snabb flykt, lika godt hvart, klef på en sten och satt snart, med ögonen strålande af förtjusning, på favoritens rygg. Han red till landsvägen, en ridt så god som en annan, utan mössa och skor, utan betsel, tyglar, sadel och sporrar. Det var mer än ett nöje, det var seger, det var triumf!

Hagar och Tommu sågo den lille ryttaren spränga på landsvägen västerut. Icke många minuter därefter sågo de fogdens två rättare skyndsamt rida samma väg, och desse två voro bättre munderade, utom att de därtill voro beväpnade.

— De taga honom, de slå ihjäl honom! ropade Tommu och sprang till föräldrarna med budskap om faran.

— Ingen hinner upp Pilen! tröstade honom Hagar, nästan lika förtjust som brodern, och knep hop sina läppar till en hvissling, som liknade Bennus.

Huru nu denna jagt skulle hafva aflupit, är, oaktadt Pilens snabbhet, ej lätt att gissa, då häst och ryttare gjorde utan mål sin första utflygt i världen. Men Bennu hade icke hunnit långt, innan han på landsvägen mötte en västerifrån kommande talrik skara af vagnar och ryttare i långsam tågordning. Bennu klappade sin Pil på halsen — enda medlet att styra honom — och sprängde i pinkarrier inåt sveden på sidan om vägen. En sats, och Pilen snafvade med frambenen öfver en stubbe; hans manhaftige ryttare gled öfver hästens hals ned på sveden.

Skaran på landsvägen förnam ett kommando och gjorde halt.

— Hvad är det för en byting, som rider en sådan häst lytt öfver stubbarna?

Åter var det ingen ringare person än numera fältmarskalken herr Åke Tott, stadd på en af sina vanliga resor att jaga vid Gerknäs. År och blessyrer hade omsider tvungit den väldige herren att på längre resor åka i vagn. Men näst en tapper ryttare och ett godt svärdshugg kände herr Åke i denna världen ingenting beundransvärdare än en stolt trafvare sådan som Bennus Pil.

Gossen framfördes, röd af ridten, men oförfärad och trotsig. Han trodde sig fångad af fogdens folk. Herr Åke lät framleda hästen, som till all lycka befanns oskadad.

— Mina herrar — behagade fältmarskalken yttra till sina adeliga svenner — har någon sett en stoltare bog eller vackrare knäveck? Talen icke om de polska springarnes smäckrare ben; hagel i mitt kyller, de hålla icke ut hvad de där labbarna hålla! Hvad tron I det var för en som jag red vid Grebin? Finsk ras, mina herrar, ackurat som den där. Stålhandske red icke en bättre vid Breitenfeld. Det kan göras något af den där bondkampen, han måste bli min.

— Han är min, svarade lille Bennu.

Herr Åke mätte pojken från hufvud till fot, och den distansen var icke lång.

— Din? Och en sådan krabbsaltare skickar man ut att fördärfva en sådan häst! Hvad nu, pyssling? Rider du utan sadel och betsel?

Och fältmarskalken skrattade, såsom han icke skrattat, sedan han sist var i färd med Isolanis kroater.

Bennu stod svarslös vid detta jättelöje. Han stirrade med nyfiken beundran på de präktiga sadelmunderingarna.

— Af dig kan Lars Palikka göra en bra ryttare, när du fått ben till sadeln, återtog fältmarskalken i blidare ton och ruskade om den lille på ett sätt, som kom Bennus små skuldror att knaka. — Du kan följa till Gerknäs och blifva stallmästare åt min lille Klas. Hästen anammar jag, som fan tog Wallenstein.

— Pilen är fars och min häst, skrek Bennu, åter utom sig vid denna hotelse. — Fogden röfvade Pilen ifrån oss!

Vid dessa ord hade fogdens förföljande rättare uppnått de resande och kallades fram till fältmarskalken. De berättade händelsen: hästen hade tillhört Kaskas torp.

— Godt, sade herr Åke. Så är han kronans, och jag tager honom. — Man gjorde icke många omständigheter den tiden med en torpares häst.

Tåget fortsattes, och Bennu fick rida Pilen, som leddes i grimma af en bland ryttarne.

När man passerade Kaskas torp, sade Lars Palikka till sin herre:

— Det var här ers nåd för tio år sedan stod fadder åt tattarungarne.

Herr Åke hade längesedan glömt denna obetydliga tilldragelse. Han skulle ej heller nu hafva fäst sig därvid, om han ej ihågkommit herr Jöns Kurck, med hvilken han mången gång varit i delo.

— Tattarungarne! upprepade han. Fråga pojken där, huru gammal han är!

— Nio år, rapporterade stallmästaren.

— Det slår in. På tionde året. Kunde se det på korpgluggarna. Men där är ryttarefart i den slyngeln, han må vara min gudson.

— Det var där jag såg den döda, hans mor, som jag sett engång förr, dristade stallmästaren tillägga med en gunstlings obesvärade sätt. — Nu minns jag hvar jag sett henne. Det var vintern förut i Marienburg, kort efter dusten vid Wallhof, där ers nåd med ett hugg klöf polacken från stormhatten till sadelbommen. Salig kungen skulle till Stockholm, där var gästabud före afresan. Så kommo förnäma fruar och jungfrur från Riga. En var helt ung och fager under ögonen, hon blänkte som ett solsken af ädelstenar från håret till skärpet. Ers nåd, det var den döda i torpet ... det var tiggerskan!

Herr Åke skrattade.

— Det där kan du berätta en regnig höstnatt vid bivuaken och fältflaskan. Huru många remmare tömde du med dina stallbröder vid konungens gästabud?

— Två, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerknäs.

4. I Karis prästgård.

Tullnären Lydik Larsson hade ej mindre än de höge herrarne haft mycket annat att tänka på än fattiga barn i ett aflägset torp. Han hade haft trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka alla slags varor och lägga embargo på skeppen för nödig transport. Holländarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora kuststräckor vid Östersjön och gjort intrång i deras indräktiga handel på Danzig. Kom så därtill att Lydik Larsson åtagit sig betydande leveranser till kronan, hvilka, på samma gång de fyllde hans penningpung och ökade hans anseende som affärsman, inkvarterade en hel myrstack af nya bekymmer i hans förslagna hufvud.

Nu hade han varit på resa till Ekenäs i ändamål att uppköpa humle för kronans räkning. Soldaten, som slogs så tappert, förtjenade ock att stundom få muntra sig med en remmare öl. Men förrådet af humle var medtaget i Ekenäs, och tullnären begaf sig, på återresan, till prästgårdarna för att där ifylla hvad han behöfde för leveransen.

Så hände sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som förändrade lille Bennus öde, inträdde i den stora stugan på Karis prästgård och fann kyrkoherden Petrus Mathiæ Tavia i tal med en bondkvinna, som åtföljdes af en liten flicka.

— Hvad är det ni säger, mor Dordej? frågade med rynkad panna själasörjaren, som just den dagen råkade vara öfverlupen af ostar och sommarsmör från alla sina rökar. — Hvad är det ni säger? Böcker? Hvad skall ni göra med böcker?

— Det är för flickan, vördige far, svarade torparhustrun. Hon ligger öfver mig dag och natt, att jag skall låna henne böcker från prästgården, för vördige far kan väl förstå, att fattigt folk ej har råd att bestå sig så dyr lärdom.

— Gif henne katekesen!

— Den kan hon utantill från perm till perm. Vördig far minns nog läsförhöret.

— Så gif henne psalmboken!

— Den kan hon också utantill. När jag sjunger i kyrkan och hon sitter bredvid mig i bänken, minns hon hvar vers och på hvilken sida den står.

— Så gif henne bibeln, om ni har någon bibel! Jag tänker, att där har hon och vi alla nog att begrunda för alla våra lifsdagar.

— Vördig far har rätt, det har jag många gånger sagt henne. Men si Hagar är en sådan en, att hon aldrig får nog. Hon har läst igenom hela den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den välsignade boken, som vördig far minns, med barnens underhållspenningar. Hvart präntadt ord minns hon där, Mose och alla profeterna, för hon började läsa af sig själf, när hon var fem år gammal. När jag sade till henne: det där är A, visste hon redan alla stafvarna. Tröste mig, om vintern läser hon vid brasan och pärtstickorna; sommartid, när jag vaknar, sitter hon återigen vid sin bok. Hvad i all världen skall jag göra med barnet? När hon har läst något, vill hon också ha uttolkning på det, efter där ju är mycket som går öfver mitt och hennes förstånd. Och så har jag tänkt, att det skulle vara nyttigt för henne, om hon får låna af vördige far sådana kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften.

— Hör nu hvad jag säger, mor Dordej; ni ser ju, att folk väntar på mig, jag har ingen tid med dårskaper nu. En sådan lystnad att veta rätta förståndet af allting är af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag råda er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har råd, och har ni ej råd, så skulle ni göra honom till en ärlig gårdsdräng, det kan vara godt nog och för godt, efter jag hör, att de där barnen sägas vara tattareungar. Men eftersom barnet är en flicka, så är hennes lystnad efter rätta förståndet ingenting annat än ormens svek i paradiset vid kunskapens träd. Ni minns, att jag predikade i våras om syndafallet. Skäms icke en sådan fattig stackare, och därtill en flicka, att vilja lära skriftens förstånd? Gif henne ris och icke böcker! Hvad behöfver hon veta? Lär henne sköta korna, baka bröd och skura golf, det är för henne lärdom nog.

— Men vördig far, det kan hon allt, bättre än någon vid hennes ålder! invände Dordej halfgråtande. Hon är så skicklig nu redan och trägen i sysslorna, att det hon läser, det listar hon sig i löndom till på mellanstunderna och på söndagarna. Vördig far skulle nu vara så beskedlig och låna henne någon kristlig postilla, som vördig far icke själfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjälpe mig, inte vara af ondo.

Petrus Tavia betraktade den lilla läshungriga flickan, som stod där röd af blygsel med nedslagna ögon, uppfångande hvarje omildt ord från hans läppar.

— Jaså, sade han, är det du, som läst genom hela bibeln? Nå, säg mig, hvad var det, som Israels folk kallade ett klangår?

— I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, står: »Ty det femtionde året är edert klangår.»

Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann svaret riktigt. Den vördige mannen blinkade och fortsatte:

— Nå, efter du minnes så bra, kan du berätta för mig, hvilka judar hemkommo med Serubbabel från babyloniska fångenskapen?

— Det står i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och ända till 64:de versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ...

— Håll, det är nog! Jag märker, att du reder dig skäligen bra. Det där, kära barn, är godt minne, det är ännu långt ifrån godt förstånd.

— Vördig far har alldeles rätt, inföll Dordej, det är det jag har sagt henne. Men då svarar hon, att just därför vill hon lära ett godt förstånd.

Nu förlorade kyrkoherden tålamodet.

— Och jag har sagt eder, att sådan lystnad hos kvinnfolk är djäfvulens påfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina barn i tukt och förmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns det, farväl!

Dordej gick bedröfvad med oförrättadt ärende. Vid dörren stod tullnären och hviskade till henne:

— Vänta mig vid grinden, jag vill tala med er!

Lydik Larsson frambar det ärende som fört honom till prästgården. Han fick höra åtskilligt tal om de dåliga tiderna, krig och missväxt. Men Karis råkade vara välsignadt med goda humlegårdar, och tjugu säckar fylldes för tullnärens räkning. Hela denna nejd exporterade humle, för hvilken Ekenäs var den förnämsta marknaden.

Vid grinden väntade Dordej och flickan. Tullnären hade igenkänt henne, hört samtalet och förnummit en obestämd känsla af försummad pligt, när han erinrade sig, att han, jämte de höge herrarne, stått fadder åt nattens barn. Man hade då ännu icke lärt sig att taga denna väntjenst mot värnlösa så lätt som i våra dagar.

Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortröfvande och Bennus försvinnande hade varit en märkedag i torpets enformiga lif. Sedan fogdens rättare på Nyby redogjort för sin jagt efter rymmaren, hade Thomas Kask med sin äldste son begifvit sig till Gerknäs att återbörda pojke och häst. Han hade lika så gärna kunnat bedja en stenmur om rättvisa. Hemma som borta lefde herr Åke i fält, och i fält anammas ett byte utan appell. Torparen hade hardt när bekommit sitt svar af stallmästarens ridspö, förrän det uppdagades, att han tjent som ryttare under Evert Horn, hvilken var allas, äfven Torsten Stålhandskes, äfven Åke Totts herre och mästare. Att afstå Pilen kom icke i fråga; kungen själf, om han lefvat (och här saluterade herr Åke af gammal vana) skulle ej dristat röra en häst i Gerknäs stall; men efter Thomas Kask varit Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen få välja åt sig den bästa arbetshästen i stallet.

— Huru många trosshästar ha vi, Lars Palikka?

— Angår mig icke, ers nåd; fogden sköter om jordbruksskräpet. Det vet jag, att här på Gerknäs ha vi trettiosex hästar, munderade för skvadronen, tjugufyra på Lavila, tjugufyra på Ekolsund.

— Godt, Palikka. Låt karlen här få en trosshäst, med eller utan spatten. Pojken behåller jag; han får rida in Pilen, jag har låtit spänna korta stigbyglar åt hans spinkiga ben. Är han icke min gudson? Och har han icke redan lärt min Klas att klifva på hans axlar i sadeln?

Dordej suckade, när hon för tullnären beskref denna viktiga tilldragelse, då hennes Thomas fick en kasserad, gammal slöhofvad ridhäst i utbyte mot Pilen.

— Gossen stackare är nu herr Åkes. Vildsinter var han förr, skengalen blir han på Gerknäs med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att mista Pilen, men si han skulle därtill ha gifvit Blacken med, om herr Åke låtit honom behålla Bennu.

Tullnären åhörde tålmodigt den långa berättelsen och frågade hvad Dordej nu ämnade företaga med Hagar.

— Hvad fattigt folk företager med ännu fattigare. Arbeta för lifvet och mager kost. Frysa behöfver hon icke, och om någon skall svälta, blir det jag.

— Flickan vill läsa?

Dordej strök sin högra flata hand mot den vänstra med en åtbörd af förakt.

— Ni hörde hvad vördig far sade. Hvad skall en flickunge göra med skriftens rätta förstånd? Hvad behöfver hon veta?

— Det kan allt vara skäl i sådant, Dordej, eftersom lärda böcker äro skrifna för manfolk. Men Hagar är ej som andra barn. Hörde jag icke själf huru hon svarade vördige far, så att håren reste sig? Han skulle ju hålla god min för värdigheten, men jag såg, att det klack i honom.

— Nå hvad sedan? Mycket regn faller i sjön, mycket solsken värmer upp hälleberget. Det skall vara penningar till lärdom, och sedan, kan jag hjälpa, att Hagar är flickebarn? Hon får tjena som piga på Nyby. Kanske blir hon, som jag, en torpares hustru. Värm upp hälleberget!

— Vet ni, Dordej, hvad mäster Sigfrid sade den natten, då barnen kommo till världen? Han sade, att barn af den natten få stora gåfvor. Det likar sig rätt för Hagar, Dordej. Där är intet hälleberg, som ni säger, där är den bördigaste åkerjord, som någonsin väntat plogen och sädeskornet. Skicka flickan i skola!

Åter gjorde Dordej sin åtbörd med flata handen.

— Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hört, att barnen ha sådant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske har modern varit fattigt folks barn, som andra, men råkat ut för en bof ... Skola! Och hvar vet ni en skola för flickebarn, om inte för katekesen och läsförhöret?

Anmärkningen var ovedersäglig. I hela Finland funnos, utom klockareskolorna för innanläsning och katekes, endast fyra eller fem lärda skolor, och alla dessa för gossar. Långt efter Hagars och Dordejs tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett kvinnohjärta än det urgamla, järnhårda, obevekliga: hvad behöfver hon veta?

Lika svarslös stod tullnären Lydik Larsson. Han betraktade den elfvaåriga flickan, som satt sig på dikeskanten vid vägen och plockade sönder en ängsnejlika, vuxen vid gärdet. Hon undersökte roten, stjälken, bladen och blomkalken så uppmärksamt, som ville hon utgrunda plantans byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn — så kloka, bruna ögon, så fint bildade drag, så svart hår i två långa flätor — om icke den tunna kjolen varit så snäf, de bara armarna så tattarlikt bruna. Tullnären försporde åter en ovan känsla i sitt affärsmannahjärta. Han var änkling, barnlös och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga värnlösa, så ovanligt begåfvade flicka som sin? Var icke äfven han en gudfar för nattens barn?

Men Lydik Larsson var en försiktig man; han ville icke köpa grisen i säcken.

— Dordej, sade han, säg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag menar ej hennes förståndsgåfvor, jag menar hjärtelaget. Hurudan är hon?

Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stånd; hon snöt sig med fingrarna, plirade småslugt på den frågande och svarade:

— Som folket är mest.

— Hvad vill det säga? Visar hon odygder? Är hon styfsint, olydig, uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? Är hon falsk? Är hon lat i arbetet? Aldrig kan jag tro, att hon snattar?

Dordej skrattade.

— Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko eller sin lappade kjol, skulle hon kläda dem af sig, när hon ser en annan gå oklädd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lärt det? Inte i vår stuga. Lyda har hon lärt från att hon kunde krypa, men besvär har det kostat mig. Ena stunden är hon styfvare än en träsko, andra stunden mjukare än en lintott. Riset, ja, det är för Hagar och Bennu värre än glödhett järn. Det skulle ni se! När kvasten får släppa till sina kvistar för de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det på hennes egen rygg. Si jag vet hennes konster. Jag säger: »Nu skall du göra det eller det så bra, som ingen annan kan görat’.» Gör hon det inte? Jo si det gör hon! Kantänka, ungen tycker om ros och berömmelse. Sinnelaget, det skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det är inte lappdockor som duga åt Hagar, det skall vara det högsta berg och den finaste grannlåt, om det ock vore lysmaskar från ängen eller kattguld från kiselstenarna.

— Efter allt hvad ni säger, Dordej, är flickan oregerlig och gör eder omak. Jag tänker ni vore glad, om någon toge stackarn ifrån eder?

— Taga henne ifrån mig? En kunde göra det, och det är far hennes, om han lefver, men kommer han, må han akta sin rygg för kvastkäppen. Taga Hagar ifrån mig? Hvem skulle då göra mina sysslor och få makt med de ostyriga barnen? I somras hade Bennu fått dem med sig till mossen att plocka hjortron. Först sjönk han ned till öronen, så skulle Sigfrida hjälpa honom och sjönk till armarna. Tommu visste intet bättre råd än att springa en fjärdingsväg hem efter hjälp. Hvem drog upp dem? Hagar. Hon släpade fram en kullfallen björk. Hvad skulle de två drunkna! På dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga henne ifrån mig!

— Hvad säger ni om ett förslag, Dordej? Jag är ju flickans gudfar, jag tager Hagar på några veckor med mig till Turholm, kläder upp henne i nytt linne, kjol, tröja och skor, förskaffar henne de böcker ni förgäfves begärt låna af vördige far och hämtar henne tillbaka till allhelgona, när jag åter måste fram denna vägen förbi edert torp.

Dordej betraktade honom misstänksamt med ett par stora svartsjuka ögon.

— Jaså, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas är barnets laglige förmyndare?

— Men ni får ju flickan tillbaka. Har ni henne så kär, som ni säger, Dordej, så måste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betänk: kläder och böcker!

Ja, kläder och böcker, dessa två argument blefvo slutligen afgörande. Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under två förbehåll: fattigmans kläder och kristliga böcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke allt pränt var af godo. Och Hagar följde med nyfikna barnögon sin nye beskyddare på besök till Turholm.

5. Turholm.

Det nuvarande Helsingfors, som vid början af denna berättelse var en öde bergsudde, omgifves på tre sidor af en stormig hafskust, öfversållad med öar. Den grå graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda rikedom består af kraftiga, glada, vackra barn. De äro hennes stolthet och förtjena att vara det. Ingenstädes framträder civilisationen behagligare för ögat, än där hon steg för steg eröfrat ödemarken. Lägg två och ett halft sekels kultur till trettioåra krigets tidehvarf, och naturens skaplynne är detsamma ännu i dag.

Den största och bäst odlade ön är Degerö. På dess nordvästra kust är Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl XI:s reduktion till kaptensboställe vid Nylands infanteri. I Johan III:s tid tillhörde Tulholm eller Tullholm, som det då kallades, borgmästaren i Helsingfors Lars Mickelsson och öfvergick efter honom med ett kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnären i Helsingfors och Borgå Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har här icke tänkt på krig, hon har tänkt på att brodera ett vackert mönster. Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker, fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik, och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll!

På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark. Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade om vård och välstånd. Boningshuset af furu, beläget på den kulle i öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden, utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett inbjudande utseende.

Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.

Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som tycktes begabba deras lycklige ägare. Han behöfde välljudet af en mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle, hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d. kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för snufva. Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i gården.

Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna. Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung karmstol vid elden.

Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en passande hustru?

Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ... penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde. Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.

Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka aftonmåltiden.

— Hvar är Hagar? frågade tullnären.

Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig, läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt. Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.

När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar, ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn få underliga infall.

— Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet var lomhörd.

Svaret lydde:

— Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i ladugården.

Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.

Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm:

Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvägar sågs vid denna tid och länge därefter intet spår. Tullnären klef pustande uppför en oländig gångstig till toppen af berget och fann Hagar på dess högsta klint, betraktande stjärnhimmelen, som skådade i det första höstmörkret ned öfver det oroliga hafvet. Kvällen var klar, men stormig. By efter by från den mörka Finska viken i söder kastade sig öfver de grå klippor, som sedan skulle bära det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara oböjliga, öfverstänkte dem med skum, hvirflade öfver Kronbergs fjärd och trasslade in sig vid stränderna i furornas tofviga hår. Flickans gestalt aftecknade sig tydligt mot himmelen. Hennes kjol fladdrade för vinden; hennes långa svarta flätor hade befriat sig från sina band och blifvit en lek för stormen; sitt högra pekfinger hade hon utsträckt mot en stor okänd stjärna, som tycktes betrakta henne och kvarlämna i hennes ögon en sällsam återglans. Barngestalten på berget hade i mörkret, stjärnljuset, vindens hvinande och vågornas brus något så ensligt sorgset och så underligt trolskt, att tullnären tänkte på mäster Sigfrids planeter och nattens barn.

— Hvad gör du så sent i mörkret på bergen?

— Jag räknar stjärnorna.

— Räknar stjärnorna? Hvad är detta för dårskaper?

— Esaias säger, att Gud för höjdens här fram efter tal och kallar dem alla vid namn.

— Stackare, vill du göra hvad Gud gör?

— Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får jag ej räkna himmelens trappor?

— Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.

Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att räkna stjärnorna.

De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen, djäknen Petrus Luth, hade anländt — en af desse trådslitne, halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar, där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring; andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde. Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?

Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.

Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.

— Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?

— Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.

— Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du kunde behöfva en ny jacka.

Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.

Hagar inkallades.

— Barn, sade hennes beskyddare, vill du lära dig räkna himmelens trappor?

Svaret blef en stum, glänsande blick, som ännu hade någonting kvar af stjärnan.

— Hvad vill du lära?

— Först himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvärsäkerheten hos den ålder, då man tror sig i stånd till allt, äfven att räkna stjärnorna.

Tullnären skrattade.

— Så, så, ingenting mer? Läsa och skrifva kan du, men hvad säger Petrus om räknekonsten?

Djäknen förmenade, att räknekonsten vore en stor lärdom för mången man, än mer för en flicka. Hagar skulle få börja med två gånger två.

— Får jag gå i skolan med gossarne? frågade flickan.

Tullnären upprepade Dordejs åtbörd med flata högra handen emot den vänstra. Djäknen svarade, att detta icke lät sig göra. I skolan lästes latin.

— Låt mig läsa latin!

— Du?

Och äfven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt smålöje, när han svarade:

— Det fanns verkligen en flicka, som läste latin, och icke allenast latin, utan äfven grekiska och mycket annat därtill. Hon var den enda i Sveriges rike, men hon var ock ett riksråds dotter. Hon hette Vendela Skytte.

— Blef hon mycket berömd?

— Öfver hela riket. Hon dog ung för åtta år sedan.

— Å så! Men hon blef ändå mycket berömd?

— Jag har hört sägas, anmärkte tullnären, att vår nådiga unga drottning äfven läser latin.

— Hon är drottning! svarade djäknen.

— Du hör det, Hagar! Hvarför är du icke en drottning eller till det minsta ett riksråds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan man ju tänka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga flickas far varit en kejsare, och lär henne läsa latin!

— Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.

— Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att nedlåta dig till en så ringa lärjunge?

— Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag annat vet, men begär ej, att jag skall lära henne latin!

— Hvarför icke latin?

— För att — ynglingen tvekade på ordet, han nästan blygdes att utsäga det — för att hon är flicka.

— Det var en annan sak; se det hade jag åter glömt! Nej, barn, slå bort sådana griller; icke kläcker man örnar ur hönsägg! Det är platt oresonligt, att du vill läsa latin.

Djäknen var icke fullt ense med sig själf; han kände behof att gifva skäl för sitt afslag.

— Det är så, fader Lydik, utlät han sig, att änskönt en kvinna icke anses skapad för lärdom, kan ju hända, att Gud understundom gifver henne Vendela Skyttes förstånd, vare sig att hon födes i gemaket eller torpstugan. Om sådan stor hug till gagn leder, lämnar jag fuller osagdt. Där Gud gifver god jord, må såningsmannen icke säga: där är ett stenröse! Men latinska språket är kommet till sådant högt äreställe som lärdomens modersmål och konungakrona, att det näppeligen får kastas på landsvägen för himmelens fåglar. Det är med det som med prästkragen: lag säger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och där någon af oss djäknar skulle få rykte om sig, att han lärt en flicka latin, där skulle all hans egen latin inte kunna förhindra, att han aktas såsom den där oskärat visdomens privilegium, ovärdig själf att bekläda ett lärdt ämbete. En vet jag, som törs och kan, men han har sina hakar.

— Väl icke Cannabis?

— Nå ja. Han bor på Hertonäs, några stenkast från Turholm. Han kan slå ihjäl en biskop med Ciceros långhandskar.

— En tokig skolmästare! Skäms du icke?

— Undskyll! Man måste ju vara galen för att lära en flicka latin. Låt mig veta när jag skall börja räkna med Hagar. Och tack för i dag! Jag önskar eder en rolig god natt, fader Lydik!

Djäknen begaf sig till en afplankad skrubb på vinden, där han var van att finna en dyna med rötofs och en kruka med vatten, som tillfredsställde hans måttliga anspråk på ett sofrum för natten. Hagar bortskickades, andra gången afvisad från lärdomens förgårdar. Hon skulle få räkna två gånger två. Det var för en flicka mycket nog. Hvad behöfde hon veta?

Tullnären måste le åt sig själf. En sådan lismerska! Hade ej denna trasunge från landsvägen redan två gånger förledt en praktisk man att inlåta sig på dåraktiga lärdomsgriller? En flicka gå i skola! Och kanske blifva präst!

Han tände sin lykta och företog den vanliga nattronden. Gården var tyst, all eld släckt, allt sof, allt var så som det skulle vara. Endast det sömnlösa hafvet fortfor att i vanmäktig vrede nagga strändernas klippor. Endast den okända, stora stjärnan, som lämnat någonting kvar i flickans ögon, fortfor att skåda ned på de ensliga bergen. Lydik Larsson undrade, om detta himmelens tindrande ljus var Hagars stjärna, som mäster Sigfrid förutsagt. Ja, hvad allt utgrunda icke de lärde? Men hvad uträtta de därmed? Bärga de ens sitt dagliga bröd? Svälta, som djäknen, det är deras lott, när de ej därtill frysa, som mäster Sigfrid. Hvartill tjenar böckernas visdom? Det kan ingen så noga säga; något vördnadsvärdt är det. Och likväl! Hellre en brygga med grundliga tullintrader, än all världens lärdom med skrikande mage.

6. Cannabis.