Hvad ville han?
Kort därefter, i början af December, uppenbarade sig den vandrande juden i Stockholm. Han undandrog sig här, som öfverallt, de nyfiknes uppmärksamhet; han visade sig aldrig vid dagsljus. Stundom trodde sig en vandrare upptäcka fliken af judens bruna mantel i en täckt karret eller släde, som ilade hastigt förbi. Årstiden gaf honom mörker nog, i hvilket han kunde röra sig fritt. Vid någon af de rykande oljelyktor, som tändes i mörkningen utanför slottets portar eller de förnämas palatser, tyckte man sig igenkänna hans långa, magra gestalt, åtföljd af en tjenare och framskridande med dessa afmätta steg, hvarmed han kringvandrat jorden. Där han stannade, tjöto hundarna; där han framgick, flydde gatpojkarne. Hufvud vid hufvud visade sig i fönstren och i köpmännens borgareluckor, där man trodde sig se hans skugga afteckna sig mot en upplyst vägg, och hviskande röster sade till hvarandra: det är han! Gengångarens rykte hade föregått honom och uppskrämt befolkningen. Han stod som ett järtecken i tidens luft: någonting skulle komma, förmodligen pesten.
En eftermiddag i skymningen visade sig denne misstänkte främling i riksrådet presidenten Kurcks förmak och framlämnade, i stället för de då okända visitkorten, ett rekommendationsbref från borgmästaren i Danzig. Kurck fortfor att hålla hof äfven i Stockholm; audiensen beviljades med behörig ceremoni. Samtalet fördes på tyska och utan tolk.
— Mitt namn torde vara bekant, började främlingen i den undfallande, försiktiga ton, hvarmed han tilltalat så mången magnat före Kurck.
— Ruben Zevis namn är bekant i hela Europa, och vi räkna oss till denna världsdel, svarade presidenten höfligt, men utan att bedja den nykomne taga plats.
Han väntade sig som riksråd någon insinuation om ett statslån till Sveriges krona, och alltför höflig fick man ej vara mot en penningefurste, när man ej nödvändigt behöfde honom.
— För sexton år sedan täcktes ers nåd visa godhet mot två okända, värnlösa barn och har sedan upptagit i sitt hus det ena af dem, en flicka vid namn Hagar.
— Hvad? utbrast presidenten öfverraskad. Skulle ni känna Hagar Ring?
— Hagar Ring är mig obekant, men jag vore ers nåd mycket förbunden för några gunstiga upplysningar om en flicka vid namn Hagar, som ers nåd behagat föra med sig från Åbo till Stockholm. Ers nåd har rätt att fordra en förklaring. Jag önskar för en arfsfråga få visshet om hennes härkomst.
— Arf? genmälde presidenten med en ny öfverraskning. — Denna flicka skulle hafva en härkomst och en arfsfråga? Ni vet då icke ...
— Jag vet allt, utom innehållet af det skrin, som förvarar hennes mors efterlämnade klenoder. På dem beror mycket. Det är endast de, som kunna bevittna Hagars härkomst, och man har sagt mig, att ers nåd haft godheten taga skrinet i förvar. Är det tillåtet att se det?
— Jag beklagar, att skrinet förvaras under sigill i Åbo hofrätt såsom omyndigas arf.
— Och detta sade mig ingen i Åbo! Jag ville gifva hälften af mina få återstående dagar för att se dessa klenoder, men en ny resa öfver hafvet i denna årstid ... Finnes ingen utväg att sända skrinet från Åbo till Stockholm? Inga kostnader skola hindra.
Presidenten eftersinnade.
— Omyndigas arf ... hofrättens sigill ... Är ni beredd att deponera en kaution af 12,000 daler för den händelse att klenoderna ginge förlorade under hitvägen?
— Å, herr president, smålog penningefursten. Hvarför icke 100,000, om ni anser det nödigt? Den tid jag måste vänta kan ej ersättas med detta belopp.
— Nåväl, ni deponerar 12,000 daler mot kvitto i räknekammaren och bekostar en kurir, som i morgon bittida söker komma öfver till Åbo med min fullmakt att utbekomma skrinet från hofrätten. Tyvärr kan ni icke köpa hafvet och isarna. Det kan dröja mindre än två veckor, men det kan också dröja åtta eller tolf.
Juden höjde på axlarna.
— Tid är kostbar, ers nåd, men man är stundom tvungen att slösa. Vågar jag ännu utbedja mig en gunst? Får jag se flickan?
— Hagar är för närvarande i tjenst hos drottningen och bor i slottet.
— Ah, den stormäktiga drottning Kristina! Så högt når icke en ringa främling. Är det möjligt att kalla flickan hit, att få se henne hos ers nåd?
Presidentens hållning blef högdragen.
— Min bäste herre, jag tjenar en främling, där det står i min makt, men mitt hus är ingen mötesplats. Är det något vidare, hvarmed jag kan stå till tjenst?
Juden bugade sig med ett nästan omärkligt smålöje.
— Jag är ers nåd oändligt tacksam för det bistånd ers nåd redan behagat förunna mig. Tillåt mig erinra om en obetydlig tilldragelse. Jag tror det var år 1610, i Maj. Ers nåd var då ung och studerade i Prag. Växlar förkomma ofta på långa vägar. Ers nåd var okänd i Prag och tillfälligtvis i förlägenhet. Det sista en ung adelsman pantsätter är sin värja, men jag fruktar, att värjan var på väg till en af mina trosförvanter, när ers nåd erbjöds ett lån utan pant ...
— Tusen floriner, ja. Och utan pant. Skulle det varit ni?
— Ett lappri. Ers nåd betalade lånet en månad därefter med tre procents ränta.
— Edra trosförvanter begärde sex procent i månaden ... Jag beder, tag plats, herr Zevi, jag skall med nöje bevisa er den återtjenst jag förmår.
— Ers nåd har redan mer än tillfyllest återgäldat min ringa tjenst. Jag vädjar nu till den stora välvilja ers nåd täckts bevisa barnet Hagar. Det gäller hennes välfärd. Kan jag få se henne?
— Hon skall, med drottningens tillåtelse, vara här i morgon bittida klockan åtta. Konvenerar det er? ... Nej, icke i morgon, det är drottningens födelsedag. Men i kväll ... Nu genast. Jag skickar min vagn ...
Presidenten ringde.
— Pape, låt spänna för vagnen. Kör till slottet, anmäl min vördsamma hälsning till vakthafvande statsfrun, att jag önskar se Hagar Ring för en timme hos mig. För Hagar hit!
— Som ers nåd befaller, bugade den alltid pomaderade, alltid ceremoniöse hofmästaren med en lång, uppskrämd blick på främlingen. — Gud sig förbarme — utbrast han, väl utom dörren — hvem har släpat hit Jerusalems skomakare?
— Hva-hva-hvad säger hofmästaren? Är det Je-Je-Jerusalem? stammade kammartjenaren Jöns Qvast, som varit den skyldige och hade så när af förskräckelse fällt till golfvet de tända silfverarmstakar, med hvilka han var på väg till mottagningsrummet.
Kammarpigan Sabina Girs sprang att berätta nyheten för guvernanten mademoiselle de Meran och denna åter för nådiga frun. Nyheten spridde sig i gården och kring hela kvarteret. Hvem hade kunnat tro något sådant? Skomakaren satt hos hans nåd presidenten. Pesten var kommen in i huset.
Bland rikets magnater funnos få så lärde och få så bereste, som Jöns Kurck. Men om han kände Europa, så kände Ruben Zevi denna och andra världsdelar bättre än han. Ett lifligt samtal uppstod under väntan på Hagar. Presidenten förstod, att denne alltid bugande, alltid ytterst försiktige gamle jude dock var en statsman, invigd i alla tidens brännande frågor och politiska krokvägar. Af det lilla Ruben Zevi kunde förmås att yppa framgick tillräckligt, att han visste allt och varit med om allt. Hans hand låg osynlig inne i alla tidens gordiska knutar och sammanband eller intrasslade alla deras trådar. Han kände monarkerne, Richelieu, Trauttmannsdorff, prelaterne, fältherrarne, bankirerne, mätresserna, hofintrigerna, tidsskvallret bättre än någon. De Geer hade haft rätt: denne man kunde skapa åt Sverige ett nytt välde i Afrika eller i någon annan världstrakt. Denne man blefve, med sina enorma hjälpkällor, en oskattbar bundsförvant åt hvarje stat, som lyckades vinna honom för sina intressen. Hvarför hade icke rikskanslern med sin skarpa statsmannablick upptäckt denne jude borta i Regensburg? Ruben Zevi måste vinnas för Sverige, men huru? Att bjuda honom guld? Däraf hade han nog för att köpa alla nordens riken ... Rang, titlar, äreställen? Om han önskat sådana, hvad hade hindrat honom att förskaffa sig dem? Makt? Beherskade han icke furstar och riken med penningens allmakt? Man måste bjuda honom något annat, men hvad?
I Kurcks förslagna hufvud upprann en tanke. Oxenstjerna och de fleste statsmän skulle sannolikt skratta däråt, men erfarenheten lärde, att krafter, som trotsa alla andra band, kunna bindas med blomsterkedjor. Huru ofta hade icke kärleken blifvit ett medel i tjenst hos statsklokheten? Man kunde påfinna andra lidelser af mindre farlig, mindre våldsam natur. Hvarför hade Ruben Zevi slitit sig lös från sina öfver hela världen utsträckta affärer och begifvit sig i denna oblida årstid den långa, besvärliga vägen till Finland och Sverige? För en arfsfråga, sade han. Hvilken arfsfråga kunde för denne Kresus uppväga de millioner han satte på spel genom sin frånvaro? Snarare kunde man misstänka därunder ett hemligt politiskt syfte af vikt. Men han uppsökte icke de styrande, han kom för att efterfråga en obetydlig, namnlös flicka, som ej kunde stå i förbindelse med politiska ändamål. Och för hennes skull tvekade han, den öfverallt anlitade, icke att uppoffra den dyrbaraste tid i en obegränsad utsträckning. Så ofattligt det kunde synas, hade han dock något mäktigt intresse, som band honom vid denna unga person. Man måste utforska detta; man måste med Hagar binda kosmopoliten vid Sverige.
— Hagar dröjer, anmärkte presidenten i lätt ton. — Hon torde blifva ganska förvånad, att någon utom min familj gör sig den mödan efterfråga hennes person. Ni nämnde en arfsfråga. Skulle ni känna något om hennes anförvanter eller hennes härkomst?
— Törhända. Det är därom klenoderna skola lämna visshet.
— Hennes mor dog okänd; af hennes far har man ej upptäckt minsta spår. Naturligtvis skulle det intressera oss, hennes vänner att erfara hvad ni har er bekant om flickans föräldrar.
Juden suckade.
— Ers nåd har rättmätiga anspråk på ett uppriktigt svar. Men tillåt mig nu endast svara: om hon är den jag tror henne vara, är hon en anförvant till mig och har anspråk på min omvårdnad.
— Det skulle glädja mig, om en så begåfvad flicka funne en anförvant. Vet ni väl, herr Zevi, att Hagar är ett under af lärdom och fördenskull funnit en anställning vid vår lärda unga drottnings bibliotek? Hon skall för eder kunna uttolka Mose böcker från hebreiskan.
— Man har sagt mig något sådant i Åbo. Är det ers nåd bekant, om hennes bror, som kallar sig Niemand, finnes i Sverige?
— Niemand? Urban Niemand? Jag vill påminna mig, att det var han, som blef skadad vid slottsbranden och ligger sårad i sjukstugan vid Norrtullsgatan ... Ändtligen! Här är Hagar.
Dörrarna öppnades. Pape kastade en förstulen blick in i rummet och såg gengångaren sitta kvar. Hofmästaren skulle ha felat mot alla en gammal väns och beskyddares pligter, om han ej under vägen meddelat sin skyddsling, att Jerusalems skomakare satt hos hans nåd presidenten och förmodligen ville taga mått af henne till ett par sjumilsskor. Hon skulle ej skratta; hon skulle se till, att ej skomakaren tog henne, på samma gång han tog måttet.
Hagar kom lycklig, såsom hon fortfor att känna sig, oaktadt alla missöden med fru Beata — kom i ungdomens fägring med sin lätta, dansande gång, sin elastiska stålfjäder i hvarje rörelse, sina rosor på kinderna efter färden i vinterluften och den egendomliga djupa blicken i de vackra, glänsande, mörka ögonen. Var det för hennes sexton år, för den mera vårdade toiletten vid ett hof, eller hade hon, som var så mottaglig för alla intryck, lärt sig där en hållning, som hon förut föraktat — aldrig hade hennes beskyddare märkt, såsom nu, att det förr så själfsvåldiga barnet vuxit upp till en blomstrande jungfru. Hon sprang till hans fåtölj, böjde, halft skämtande, halft vördnadsfullt ett knä, såsom man vid högtidliga tillfällen brukade inför drottningen, och kysste hans hand.
Den gamle juden betraktade henne tyst och orörlig. En tår smög sig ut från hans ögonvrå och tillrade obemärkt utför den vissnade kinden.
— Hagar — sade presidenten, sedan han besvarat hälsningen med en kyss på pannan — här är en långväga gäst, som önskat se dig. Herr Ruben Zevi, bankir från Regensburg.
Hagar uppstod, gjorde en stel bugning och förblef stående. Hon trodde icke på Jerusalems skomakare, men den underlige gamle främlingen, som så ofrånvändt betraktade henne, ingaf henne en obestämd fruktan.
— Räck mig din hand, barn, sade han, och hans röst darrade. — Jag har känt din mor.
Han fattade den motvilligt räckta handen och behöll den i sin.
— Det är hennes hand, din bror har en annans. Hennes ögon och hennes panna hafven I båda. Din bror liknar henne mer än du; det är någonting främmande kring dina läppar, och ditt hår är icke så glänsande svart. Men du är likväl hennes afbild, hela din gestalt, din växt och, mer än allt, din gång äro så, som såge jag henne framför mig ännu i dag. Du kan icke känna mig, såsom jag känner dig, men om du visste ...
Han beherskade sig, släppte handen och förde till sina ögon en rutig sidenduk.
— Ers nåd, fortfor han, haf undseende med en gammal man! Jag är eder mera tacksam, än jag kan uttrycka med ord. När jag sett detta barnet, vore jag frestad att säga: kuriren är öfverflödig, jag behöfver inga flera bevis. Men det är nödvändigt för andras öfvertygelse, om icke för min. Det är en invecklad arfsfråga. Dessa barn måste kunna bestå såsom de rätta och äkta inför många afundsmän, inför mäktige motståndare. Därför ... värdigas uppsätta eder fullmakt; vi afsända kuriren. Och än vidare måste jag besvära hofrätten med att på min bekostnad höra på ed alla kvarlefvande vittnen vid barnens födelse. Det gäller stora ägodelar, och de få icke försittas.
— Det gäller också namn, herr Zevi. Gif dessa barnen ett aktadt namn, och det skall uppväga många ägodelar. Jag hoppas de skola kunna bestyrka det med ett lagligt äktenskap.
— Namn? upprepade juden. Hvad är ett namn, som gifves och fås, mot ett namn, som göres? Bed, att de må själfva göra sitt namn. Men undskyll, det är vårt sätt att betrakta världen. Jag vill ej förringa ett så ädelboret namn som ers nåds.
— Jag skall låta inkalla de vittnen ni önskar och lagligen uppsätta deras vittnesmål. Är det annars något, hvarmed jag kan vara till tjenst? Önskar ni kanhända uppvakta hans herrlighet rikskanslern?
— Jag skall hörsamma en kallelse, om hans herrlighet behagar hedra mig med en sådan. Får jag återse flickan?
— När ni behagar och här, om drottningen tillåter. Ni har engång gjort mig en tjenst, herr bankir, och om jag ej misstager mig, har ni stått i affärsförbindelser äfven med svenska kronan. Ni kan vara förvissad om allt möjligt tillmötesgående här i Stockholm. Det skulle fägna mig, om ni blefve nöjd med er vistelse här och vunne ändamålet med eder resa. Hvad angår barnen — och här sänktes rösten till en hviskning — så bör jag erinra, att allt beror på deras äkta börd. Sveriges lag medgifver ingen arfsrätt åt oäkta.
Om presidenten Kurck med dessa ord velat framtvinga närmare upplysningar om barnens börd, fann han sig sviken. Ruben Zevi uppstod tigande, bugade djupt för att säga farväl och räckte till afsked Hagar handen. Då hördes en späd röst från den halföppna dörren till rummet bredvid:
— Mor, nu tar skomakaren Hagar!
Allas blickar vändes ditåt. Det var näst yngsta dottern, lilla Karin, som höll sin mor i klädningen och med skrämd förundran betraktade främlingen.
Dörren stängdes ögonblickligen. Juden aflägsnade sig, utan att låtsa märka utropet; mor och döttrar inträdde för att förvissa sig om det vådliga besökets lyckliga utgång. Familjefadern fanns oskadad på sin plats och likaså Hagar.
— Hvad ville han? frågade presidentskan.
— Ja, hvad ville han, ers nåd? upprepade Hagar. Pape stod i dörren och spetsade öronen.
— Han föreslog mig en liten spatsertur kring jorden och lofvade hämta mig tillbaka om tvåhundra år, men jag fruktade, att ni skulle förlora tålamodet och gifta er under min frånvaro, skämtade presidenten.
13. Finska bibeln.
Hörnstenen, på hvilken allt skall uppbyggas.
Drottning Kristinas sextonde födelsedag förändrade intet i hennes väntande krona, men mycket i hennes personliga ställning. Hon hade fått årens kungabref på rättigheten att vara en vuxen ungmö, att hafva sin egen mening, att styra sig själf, innan hon kallades att styra riket. Det var intet tvärt framsteg: hon hade gjort anspråk på denna rättighet redan förut, och de styrande hade motvilligt gifvit efter. Men det sextonde året afklippte tyglarna. Om detta nyckfulla och bångstyriga kungabarn med sina lysande snillegåfvor dittills kunnat böjas endast med mycken varsamhet, lydde det numera endast sin egen klokhet, när det föredrog att vänta. Kristina kunde vara så foglig som någon myndling, hon kunde lyssna till råd och, där det behöfdes, tillrättavisningar af sina förmyndare; hon kunde öfverlämna allt åt deras bepröfvade erfarenhet och tigande bevista rådets öfverläggningar. Men detta allt med en dold reservation, med ett brinnande begär att göra sin uppfattning gällande, när hennes tid var kommen. Hon uppfattade kronans och snillets förenade makt som obegränsad. Ännu framträdde själfrådigheten blott i frågor som rörde hennes egen person, hennes toilett, hennes studier, hennes nöjen och lefnadsvanor, hennes omgifning och favoriter. Den första, som erfor detta och nödtvungen gaf vika, var fru Beata Oxenstjerna. För hvarje gång hon förhetsade sig och tog ett djärft steg framåt, nödgades hon taga två steg tillbaka. Detta gick icke. Den mäktiga fruns stolthet uppreste sig, men statsklokheten bjöd henne tiga, och hennes bror, rikskanslern, tillät henne icke att afgå från hoftjensten.
Födelsedagen firades med ett värdskap i slottet, oaktadt pågående reparation. Det unga hofvet församlade sig i tätnande led kring sin medelpunkt. Där dansades mycket. Den unga drottningen var road ända till själfsvåld, gycklande glad — behagsjuk, sade de gamla nåderna, men de misstogo sig. Hon dansade gärna, emedan hon visste, att hon dansade väl, men tilläto sig hofvets unge kavaljerer en frihet, fingo de erfara, att de dansade med en drottning. Hvad händer icke, när man är ung och så lätt kan glömma sig? Det berättades, att unge herr Svante Larsson Sparre, nitton år, vågat trycka drottningens hand under en af dessa afmätta chaconner, som då voro på modet. Strax därpå såg man honom bleknande böja ett knä och bedja om tillgift. Nästa ögonblick var Kristina åter i dansen.
— Hvad skall det om två år blifva af Sverige? frågade gamle riksmarsken Jakob De la Gardie sin vän rikskanslern, i det han betraktade dansen, skyddande sina svaga ögon med handen för ljusskenet.
— Icke värre, står till att hoppas, än 1611, när en sexton års kung afknäppte brynjan, svarade Oxenstjerna.
Hagar Ring stod obemärkt bland nyfikne tjenare i dörren till danssalen. Hon såg sin unga drottning, den gladaste bland de glada, sväfva i dansen. Hon såg rikskanslern samtala med fru Sofi De la Gardie, presidentens gemål, och fru Beata snäsa en kammartjenare, som kringbar syltade frukter. Hon såg jungfru Ebba, jungfru Anna Fleming, jungfru Ingeborg Kurck och andra bland hofvets tärnor strålande af behag mottaga sina beundrares hyllning. Hon igenkände några bland kavaljererne: unge Bonde, unge Sparre, bröderne Knut och Gustaf Kurck, presidentens söner; hon såg denna stolta svenska adel, som icke gaf vika för Tysklands furstehus, känna sig så hemma i kungaborgen, som gnistorna i härden. Men henne såg ingen; hon fortfor att vara hafvets namnlösa, drifvande spån. Icke för första gången kände hon afundens törne såra sitt unga bröst; hon hade dittills afundats de rika, de lärda, som hade fri tillgång till alla visdomens skatter. Nu afundades hon högheten, äran, behaget och glansen; nu röjde sig inom henne en brinnande lystnad att också engång vara en af dessa fjärlar i världens solsken, att också engång vara så afundsvärdt lycklig, så tjusande, så beundrad som de. Hvarför skulle hon stå i skuggan, när de stodo i ljuset? Var hon icke lika ung, lika vacker, lika begåfvad som de, ja mer än de flesta? Kände hon icke inom sig en brännande törst efter något stort, någonting lysande, mäktigt och ärorikt, som skulle göra hennes namn jämnbördigt med drottningens? Och hon bar intet namn, hon var mindre än intet, hon var fattigare än den fattigaste, öfvergifnare än den mest öfvergifna, ty ingen var dömd, såsom hon, att bära en värld i sin barm och stängas in i ett mussleskal.
Utan att hon visste det, fylldes hennes ögon af tårar. Hon grät icke lätt, men när hon grät, så grät hon öfver sig själf. Då hon såg upp, varseblef hon genom den fuktiga dimman två ögon, som ofrånvändt betraktade henne från salen. Det var Gustaf Kurck, den yngre af bröderne, han, som varit för henne nästan en fosterbror och alltid försvarat henne i presidentens hus, men också alltid gäckat och retat henne. Sedan några veckor hade han förändrat sin ton, när hon besökte familjen. Han hade blifvit uppmärksammare, artigare, hjärtligare; han hade låtit undfalla sig ord, som ingen annan fick höra. Och nu denna blick ... Hagar flydde upp till sitt rum, kastade sig på sin säng och brast ut i gråt.
Veckor förgingo i ensamhet. Drottningen hade rest till de lärda öfningarna i Upsala och återvände kort före jul. Hennes famula, bokstäderska — Hagar gjorde ej anspråk på högre rang — genomilade nya folianter och hade fördjupat sig i stjärntyderiet, astrologin, som ännu långt efter Copernicus och Galilei fortfor att vara det världsägg, ur hvilket den verkliga stjärnkunskapen började framträda med sina underbara naturlagar. Hagar sökte sin stjärna. Siffrorna hänvisade henne till planeternas konung Jupiter, icke till den väldiga himlakropp, som en nyare tid så omsorgsfullt mätt och vägt, men till en lysande despot, som beskyddade och beherskade sina utvalde på jorden, gaf dem kungliga gåfvor, men tvang på samma gång deras lif in på redan vid födelsen utstakade banor. Hvilka tjusande och dock förskräckande drömmar! Det var de gamle grekernes öde. Förgäfves hade stjärntydarne uppställt som motvikt den läran, att stjärnorna icke tvinga människolifvet, endast gifva det en riktning i medfödda anlag. Hagar räknade och räknade; hon fann nya, förvånande matematiska formler, men hon fann ingen plats för Gud, ingen plats för människans fria vilja. Gud hade redan blifvit för henne en vacker myt, men den fria viljan kunde hon, ville hon icke uppoffra.
I dessa tvifvel och drömmar hade hon tillbragt en orolig natt, när hon klockan mellan tre och fyra på morgonen väcktes af Fiken Lång med bud att drottningen väntade henne. Kristina hade varit lärd i Upsala, men dansat vid hemkomsten. När hon öfverdrifvet dansat, ridit eller jagat den ena dagen, var hennes vana att andra dagen kasta sig med fördubblad flit in i studierna, begrafva sig i biblioteket, fortsätta tilldess att hon tröttnat och därpå åter kasta sig in i nöjen eller kroppsöfningar, likasom hade aldrig en bokstaf tryckts för vett eller nöje i denna världen.
Hagar fann sin herskarinna bläddrande i ett tjockt praktband med permar af saffian, guldsnitt och silfverknäppen, som hon mottagit på sin födelsedag. Det var en af de dyrbaraste födelsedagsgåfvor, som en monark kan mottaga, ett af de ärofullaste minnen, som en dag skulle fästas vid drottning Kristinas namn för eftervärlden — en långt genom tiderna synlig milstolpe i ett folks kulturhistoria. Drottningen hade mottagit den första fullständiga bibeln på finska språket och var nu lifligt upptagen af att studera dess obekanta, sällsamt klingande innehåll. Hennes store fader hade förstått finska, hennes farfars broder, då för tiden hertig Johan af Finland, hade, i sina korta själfständighetsplaner, utfärdat officiela skrifvelser på detta språk. Kristina hade aldrig varit i Finland och skulle aldrig beträda dess jord, men hon kände sina finske krigare, sina finske statsmän. Per Brahe hade för henne skildrat grannlandet i öster som andra parten af Sveriges rike. Hon hade anledning att icke förbise detta lands språk i ett så epokgörande verk, och hon smickrades af tanken att vara den enda af Europas regenter, den enda af dess lärda utom Sverige, som förvärfvat någon kännedom om ett så nytt, så främmande tungomål.
Klas Fleming, Gustaf Horn, Jöns Kurck och andra magnater talade finska. Kristina begärde af dem en ordbok: det fanns ingen; en grammatik: det fanns ingen. Hon vände sig till Hagar:
— Du är från Finland; lär mig finska!
Hagar hade uppvuxit i en svenska talande bygd af Nylands län och kände grekiskan bättre än finskan.
— Hvad? Icke känna sitt lands språk? Vara så lärd och så hjälplöst okunnig!
— Jag har läst biskop Erikssons finska postilla.
— Nåväl, uttyd för mig dessa underliga stafvarna! — Och Kristina uppslog vid sidan af den finska bibeln vulgata, Gustaf II Adolfs svenska bibel och en tysk öfversättning, för att genom jämförelsen komma till ordaförståndet.
Drottning Kristinas finska bibel af år 1642, hvaraf numera blott få exemplar undgått tidernas härjningar, var för sin tid omsorgsfullt, nästan praktfullt utstyrd i stor folio. Titelbladet föregicks af ett vignettblad i träsnitt, föreställande de finska landskapens vapen. Därefter lästes i stor stil med ornamenter en titel, som redan i stafningen bar tydliga spår af ett nytt skriftspråk i dess linda:
»Biblia, Se on: Coco Pyhä Ramattu Suomexi. Stockholmis, präntätty Henrich Keisarilda Anno 1642.»
Drottningen smålog.
— Jag förstår redan hälften: Biblia, Stockholmis, Henrich Keisarilda och årtalet. Aldrig hade jag trott, att finska språket vore så lätt.
— Här är en dedikation till hennes majestät, anmärkte Hagar, vändande bladet: »Suuriwaldialle Förstinnalle ja Frökinälle Fröken Christinalle, Suuri Förstinnalle Suomes» etcetera. Och vidare: »Jumalan Armo ja Rauha, meidän Herran Jesuxen Christuxen cautta.» Sedan följa öfversättarnes underskrifter: Æschillus Petræus, Martinus Stodius, Henricus Johannis Hoffman (Masku), Gregorius Matthæi (Piikkis).
— Å, jag känner botten under fötterna. Jag kan öfversätta Förstinnalle och Frökinälle. Det skall gå i mig som skirdt smör, Hagarille. Se, nu vet jag redan ditt namn på finska!
— Där äro flere knutar på tråden, än nådig fröken tror.
— Säg inte det! Man talar svenska och lägger så därtill alle, ille eller uxen. Det är alldeles som gubbens latin: spänn du hästibus för kärribus och kör till Skaribus! Jag är tacksam för de högvördige prelaternes dedikation, men aldrig har jag anat, att jag utfört ett sådant storverk. Det var annat med Åbo akademi: då läste jag redan latin. Ett äreminne är det dock för min tid, att Finland har fått Guds ord på sitt tungomål. Hörnstenen, Hagar, hörnstenen, på hvilket allt skall uppbyggas. Min Gud, desse katolske prelater och påfvar, som förmena lekmän att läsa bibeln, huru ömkansvärdt dumt! Och de skämmas inte att kalla sig kristne!
De två läserskorna stafvade sig ihärdigt fram blad efter blad i den nya boken, med tillhjälp af den lika lydande svenska, tyska och latinska texten. Det var ett mödosamt, men lockande arbete. Till sin stora förvåning märkte Kristina, att all hennes kännedom af de klassiska och moderna språkens grammatik här kom till korta. Hon befann sig i en okänd sagovärld, olik alla andra och vid hvarje steg erbjudande nya under. Detta språk, så förvånande rikt på böjningar, kunde endast jämföras med grekiskan och öfverträffade denna i den smidighet, hvarmed det smög sig som ett genomskinligt flor kring alla tankens och känslans fina nyanser. Endast tonfallet förekom den unga drottningen barbariskt.
— Kix, kax, kux, nej, då föredrager jag min svenska malmklang.
— Vi ha ingen drottning och intet hof i Finland, anmärkte Hagar.
En höjning på axlarna.
— Förrän jag inspärras i Åbo hus, lären I intet detta få ... Såframt ej en rysk storfurste tager sig det oråd för att hoppa jämfota öfver Systerbäck. Låt oss se huru de lärde bibelherrarne öfversätta doxa på finska.
— Kunnia, ära, svarade Hagar.
— Riktigt. Den finska Sara måste förgyllas som andra Saror ... Vet du väl — fortfor Kristina, som härvid kom att tänka på Saras efterkommande — vet du väl, att den vandrande juden är i Stockholm?
— Jag såg honom hos hans nåd presidenten Kurck.
— Kurck har berättat mig förunderliga ting. Denne vandrande skomakare är ingen ringare person, än den förgyllde juden, om hvilken hela Europa talar och som styr denna världen med penningens makt. Kurck vill öfvertyga mig om nödvändigheten att fästa honom vid Sverige med din person, ty Zevi har kommit för att uppsöka dig och din bror.
— För Guds skull, nådig fröken! En jude!
— Nå, hvarför inte en jude? Han står åtminstone fast vid sin tro; han är tusen gånger förmer än en affälling. Det är något underligt med din härkomst, Hagar. Jag har satt mig i sinnet att utreda denna härfvan, om ej för annat, så för att förtreta en viss fru af mina bekanta. Juden vet något om dig, och sedan i går vet jag ock något. Se här hvad landshöfdingen i Nylands län Knut Lilliehöök skrifver till mig:
Han har, enligt min befallning, låtit utforska vid finska kusten allt hvad där ännu kunde vara bekant om en vandrande kvinna, som dog i Karlshamn ...
— Karis.
— I Karis, natten mot den 8 December 1626. En gammal fiskare i Snappertuna kapell berättar, att i November det året ett fartyg från Danzig landsatt i närheten en förnäm ung fru med hennes två tjenare, en liten mörklett karl i knektjacka och en fin, vacker kammartärna, som hade ett klumpfinger på högra handen. Dessa tre hade bott någon tid hos fiskaren, i förväntan på bättre väglag, emedan då var menföre och den unga frun icke tålde skakning på hjuldon. De hade talat ett främmande språk, men kunnat göra sig begripliga på estniska. Den unga frun var rik och dyrbart klädd, men sjuk och lidande under vissa omständigheter, som gjorde en resa betänklig. Hon hade velat kvarstanna, men tjenarne hade försäkrat, att hon skulle vara andra dagen i Viborg. När då tövädret öfvergick till snö och sträng frost, ha de begifvit sig af i två slädar, en med frun, tärnan och tjenaren, den andra med två tunga koffertar. Fiskarens hustru bekräftade mannens utsaga med tillägg att tjenarne tycktes stå i hemligt förstånd med hvarandra. Spå mig hvad detta betyder!
Hagar teg.
— Ytterligare, slutar rapporten, må jag det icke förhålla, att en rättare på Esbo gård säger sig vid samma tid hafva skjutsat två slädar till Helsingfors. Främst åkte en karl med två tunga koffertar i släden och efter honom en kvinna, märk: icke två kvinnor. Rättaren kommer detta så visst ihåg för att karlen haft mäkta brådt, kört hästen fördärfvad och för skadan betalat rättaren sex daler silfvermynt ... Detta har Lilliehöök uppdagat. Det är för litet ljus för att trefva sig fram i nattens mörker, men för mycket att kunna sorglöst somna. Mig kommer det för, som om tråden spinner sig ut till ett svart förräderi.
— Hans nåd presidenten vet törhända ett råd, genmälde Hagar skyggt.
— Jag har tänkt därpå. Hvarför ha vi inte studerat lagfarenhet? Hvad hjälpa oss alla våra auktorer, om vi ej med dem kunna fånga en enda röfvare? O, det är skändligt ... En sjuk kvinna i denna belägenhet, utkastad en vinternatt på en öde landsväg! ... Men det finns en, som vet mer än din gudfader, presidenten Kurck. Jag vill låta hitkalla den vandrande juden. Vill han inte bekänna, skall han tvingas därtill, om han ock sju resor vandrat kring jorden och bjuder som lösepenning Sveriges rike i guld.
— Tillåter nådig fröken, att jag genast uppsöker hans nåd presidenten?
— I morgon törhända. I dag är ett värdskap hos gamle marsken; hans son har återvändt från Upsala. Jag vill studera finska, tilldess man kommer att kläda mig. Således, Hagarille ... uttyd för mig andra kapitlet af Genesis!
Och de fortforo att trampa en smal gångstig genom de gåtlika, slingrande labyrinterna af ett nyssfödt, för världen okändt språk. Kristina hade en underbar förmåga att kasta sig in med hela sin tankekraft på det ämne hon förelagt sig, därpå göra ett sidosprång åt motsatt håll och så åter ögonblickligen vara där, hvarifrån hon gått ut. Ett halft intresse, en delad uppmärksamhet voro mot hennes natur. Med om allt eller med om intet, detta var grunddraget. Det var ej stadgadt ännu, men det skulle hårdna.
Hon sade till Hagar i en af dessa förtroliga stunder, när båda lifvats af en ny stor upptäckt i folianternas visdom:
— Tror du på böcker?
— Jag tror, att vetandet är ett haf och hvarje bok en droppe i hafvet — svarade Hagar.
— Du far vilse. Tillvaron är ett haf, vetandet är intet mer än en dunst på dess yta. Hvad är en bok? Grekerne säga: skia kapnu, rökens skugga.
— Hesiodus begagnar detta uttryck om människolifvet.
— Åt skogen med din Hesiodus! När jag utsugit böckernas visdom, vill jag kasta dem alla på elden och börja lefva. Du råtta, som gnager perm efter perm i ditt mörka hål, vet du hvad det är att lefva? Vet du hvad det är att vara ung, att andas i djupa drag lifvets luft, att befalla öfver alla dess njutningar, men välja de bästa; att gå genom världen från bragd till bragd, från ära till ära och, när man vunnit allt, kasta det åter skrattande bort som en trasa? Står det i böcker, säg?
Hagar teg. Åter kom där ett eko af hennes egna tankar, i de stunder när hon befann sig i uppror mot allt. Klyftan mellan en drottning och en namnlös var icke djupare, än att bådas tankar flöto omärkligt in i hvarandra.
— Nej, det står inte i böcker, fortfor Kristina häftigt, och jag vill lefva. Gör som jag, du ... Trälbind dig aldrig! Jag vill göra dig rik, om du ej är det förut. Jag vill göra dig så hög, att du erkänner ingen annan än mig öfver dig. Mig måste du erkänna; utan mig är du intet. Vill du vara mitt verk, eller vill du vara den kiselsten, som en drottning tog upp för att han blänkte i sanden och kastade bort, när där endast var kattguld?
— Jag vill lyda nådig frökens befallningar ... vara trogen och icke trälbinda mig.
— Vänd inte mina ord! Det är något hos dig, som ej finns hos de andra och som likar mig godt. Kom ej med något, som jag inte kan lida! Bryr jag mig om din lärdom? Det är allt munväder; du vet ingenting, din merit är, att du intet förstår. Hvarför tog jag dig annars? Om två år skall jag gifva dig namn och lära dig lefva. Sedan, när jag tröttnat vid dig, skall jag gifta bort dig till någon af familjerna får- eller oxehufvud.
— Då skall jag tacka underdånigst och svara, att jag ej varit oläraktig i nådig frökens skola.
— Jag skall gifta bort dig. Du skall se, huru jag gifter bort furstinnor och hofjungfrur. Hvad angå dem mina vägar? Jag är för mig, jag. Du med dina löjliga stjärnor, uttyd för mig hvarför kometen är olik alla andra! Vet du inte, att jag är ett järtecken? ...
Drottning Kristina kom icke längre i finskan, än att hon kunde läsa den nya bibeln med tillhjälp af andra biblar. Men hon hade ökat sin språkkunskap med ett tungomål, som skulle blifva det tionde, och därur behållit i minnet ett tillräckligt ordförråd för att kunna förvåna finske riksråd eller finske riksdagsmän med ett nådigt tilltal på deras språk. Detta var dock något för äran och något för statsklokheten. Där funnos verkligen män som behöfdes, män som hon ville vinna och för hvilka detta språk ljöd som hemlandsmusik, män som, bland mycket stort och älskvärdt hos Sveriges unga drottning, funno det mest beundransvärdt, att hon kunde tilltala dem på Finlands språk.
14. Julgåfvor.
Kan han icke nöja sig med en själ mindre?
Hagar Ring var, med drottningens tillåtelse, bjuden till julgäst hos presidenten Kurck. Hennes hoftjenst och sexton år hade märkbart förändrat hennes ställning i detta förnäma hus, utan att utplåna den stränga ståndsskillnaden. Domestikerne betraktade henne icke mer som sin jämlike, hofmästaren Pape vågade kalla henne jungfru; hon stod ungefär i nivå med guvernanten, mademoiselle de Meran. Hennes plats vid de ceremoniösa måltiderna var samma låga plats som förut, men hon hade nu en kammartjenare bakom sin stol; hon vågade yttra ett hviskande ord till barnen, hos hvilka hon stod i gunst. De unga jungfrurna Kurck inlade en vänligare ton i sin reserverade hållning; äldre sonen Knut kände sin förra beskyddande vänskap svalna i samma mån hans yngre broder Gustaf begynte visa Hagar en uppmärksamhet, som icke undgick moderns bekymrade blickar. Presidentens och hans gemåls afmätta hofetikett glömdes alltmera i enrum för en deltagande hjärtlighet.
Julaftonen tillbragtes i stillhet inom familjen. Barnen hade en julgran med bakverk, renetter och drufvor. Klappar voro ännu föga i bruk, lekarna begynte på juldagens eftermiddag. Det var något ovanligt och väckte ej ringa uppseende, när klockan fem på julaftonen en hoftjenare inbar till Hagar en present från drottningen. Gåfvan innehöll den finska bibeln i praktband, inlagd i ett dyrbart skrin af sandelträ och elfenben. Hvarje af bibelns silfverknäppen var omknutet med ett rödt band och en silkesbörs, som innehöll guldmynt för mottagarinnans toilett.
Det lilla hofvet i presidenten Kurcks hus kunde icke undgå ett inflytande af det kungliga hofvet. Hagar förstod ganska väl, att hennes personliga värde plötsligt steg nästan till jämnhöjd med jungfrurna Kurcks. Hon löste ett guldmynt ur dess band och räckte det åt tjenaren, som framburit gåfvan.
Knut Kurck dolde ett löje, som skulle misshagat fadern. Hon lekte drottning, den lilla tattareungen.
Gustaf Kurck frambar sin lyckönskan i form af en handkyss. Det skulle vara ett skämt, men det liknade antingen en hyllning eller ett hån. Hagar rodnade af blygsel. Hon hade velat dölja sig i den djupaste skog vid Kaskas torp.
Klockan var sex, man väntade på aftonvarden, när en omsorgsfullt inpackad låda öfverlämnades till presidenten Kurck. Han läste sin adress under Åbo hofrätts sigill, bröt omslaget och framdrog ett likaledes försegladt skrin med brokiga sirater af halm på lock och sidor.
— Redan! utropade han. Den vandrande juden har lycka med sjumilsstöflarna. Hans kurir är tillbaka från Åbo på mindre än tre veckor.
Familjen trängde sig kring husfadern. Hvad innehöll detta skrin? Det såg så oansenligt, så bondgrant ut, och likväl hade en kurir skickats öfver ett fruset haf att afhämta det. Men det kunde ej öppnas nu, det gällde tredje mans rätt.
Likasom framtrollad af nyfikenheten, inträdde Jöns Qvast, stammande fram en anmälan, att någon stod därute och begärde företräde hos hans nåd.
— Säg, att han kommer tillbaka i öfvermorgon!
— Jag sa-sa-sa’ honom det — stammade tjenaren — men hva-hva-hvad skulle Ska-Skam låta visa bort sig på-på själfva julkvällen!
— Det är juden. För honom in i mitt mottagningsrum!
— Ka-ka-kan han inte nö-nöja sig med en själ mi-mindre? mumlade Jöns motvilligt.
Juden fick företräde. Han förklarade, med många ursäkter för den olägliga tiden, att han nyss förnummit vid Skeppsbron kurirens återkomst och vore så hårdt ansatt af sina affärer på andra håll, att han omöjligt kunde dröja i Stockholm en dag längre.
— Jag beklagar — svarade presidenten artigt — att er härvaro hvarken varit så lång eller så angenäm, som vi önskat. Jag hade hoppats få strax efter jul föreställa eder för rikskanslern, som varit hindrad af göromål, och för hennes majestät, som varit bortrest. Men eder tid är dyrbar; här är skrinet. Önskar ni vittnen?
— Ja, ers nåd, det är nödigt för domstol. Och, om ni tillåter, Hagar.
Presidenten ringde.
— Kalla hit Thomson, Pape och Hagar.
De inkallade kommo.
Skrinet öppnades; innehållet befanns orubbadt. Ruben Zevi fattade med darrande hand nålen med silfverliljan, därefter ringen och granskade båda sorgfälligt vid skenet af lampan.
— Mera ljus, om ers nåd tillåter! Mina gamla ögon ha lidit af sjöresorna.
Fyra vaxljus ställdes på bordet. Juden fortfor under djup tystnad att granska de två klenoderna. Man hörde honom uttala namnet Claude Ballin.
— Det är de rätta, sade han slutligen. Behagar ers nåd låta dessa vittnen bestyrka, att skrinets försegling blifvit bruten i deras närvaro och att innehållet befunnits vara det samma som hofrätten intygat?
Hans önskan uppfylldes. Nu vände han sig till Hagar, som motvilligt och fruktande lydde hans uppmaning.
— Barn, sade han, betrakta dessa smycken; de ha varit din moders! Denna nål är, på min beställning, smidd af Frankrikes berömdaste mästersmed i två fullkomligt lika exemplar; i hela världen finnas icke flera än dessa två. Den ena nålen gafs åt din mor, den andra åt hennes bror, som blef dödad i Holland, och äges nu af Urban Niemand. Ringen är lika ensam i sitt slag och igenkännes af tre diamanter, som fordom varit tre af de sju ädelstenarna i konung Salomos krona. Deras tretal betecknar Jakobs staf, hvilken gojim, hedningarne, kalla Orions bälte. Din mor fick ringen, när hon fyllde sitt femtonde år. Blif henne värdig, och hennes klenoder skola vara dina, när du vill komma till mig! Skrif då till mig genom bankiren Texeira i Hamburg, och jag skall sända en ledsagare att möta dig där eller i Stockholm.
Ruben Zevi kysste Hagar på pannan, aftorkade med den rutiga näsduken en svettpärla från sin tinning och fortfor, vänd till presidenten, med lugn, vördnadsbjudande stämma:
— Ers nåd, jag är en gammal man, och mina dagar äro räknade. Är ock sinnad att nu företaga en farlig sjöresa vintertid, hvarför mig lätt kunde något dödeligt tillstöta. Fördenskull och för att betrygga barnens arfsrätt, som torde bestridas, förklarar jag härmed i eder och dessa vittnens närvaro, att dessa två barn, Ben-Oni, som kallar sig Urban Niemand, och Hagar, som kallar sig Hagar Ring, äro rätta barn och arfvingar till min dotter Ruth samt alltså mina dotterbarn. Hvad angår deras arf efter mig, förbehåller jag mig att därom själf råda, men ingen skall kunna åberopa skyldskap med mig framför dessa barnen, som äro de närmaste och enda arftagarne i rätt nedstigande led. Såsom en sista gunst beder jag eders nåd att låta uppsätta och bevittna denna min otvungna förklaring i laglig form, dels för dödsfall och dels för att barnen här lyda under Sveriges rikes lag.
— Herr Zevi, svarade presidenten, jag skall med nöje efterkomma eder önskan, helst när det sker för barnens bästa, men jag bör icke förtiga två hinder, som stå i vägen för laglig arfsrätt. Jag har icke minsta skäl att betvifla eder förklaring, men lagen fordrar två bevis: det ena, att ni verkligen är den döda moderns fader och dessa barnens morfader, det andra, att barnen äro födda af lagligt äktenskap.
Juden eftersinnade.
— Hvad angår det första, genmälde han, är det tillfyllest bevisadt, att dessa smycken tillhört barnens aflidna moder. Om jag nu kan bevisa, att samma smycken tillförene varit mina, är icke detta tillräckligt att styrka min förklaring om skyldskapen?
— Strängt taget icke, var svaret. Men detta bevis kan efteråt förstärkas med andra och tydligare.
— Nåväl, täckes ers nåd öppna denna ring!
Presidenten försökte öppna ringen; det lyckades icke. Hagar, Thomson och Pape förnyade utan framgång samma försök. Juden tryckte på en omärkbar fjäder, och ringen sprang upp, visande i sitt inre en ytterst fint emaljerad inskrift på hebreiska språket. Det var de rörande orden i Salomos höga visa: »Min älskling, du är i allting dägelig, och på dig finnes ingen fläck.»
Judens ögon fylldes af tårar. Han hade ej sett dessa ord sedan de gåfvos åt henne, den fläckfria, som han älskat så högt. Men åter beherskade han sig. En annan fördold fjäder sprang upp i nålen och visade innanför liljan en ros af rubiner, knappt större än en ärt. Beviset var tillfredsställande. Endast den ömtåligare frågan kvarstod om barnens äkta börd.
— Ers nåd torde erinra sig — återtog juden i bestämd ton — att arfvet af min förmögenhet icke underlyder Sveriges lag. Frågan om arf med bördsrätt kan således ej gälla annat än dessa smycken, och det enklaste är, att jag köper dem för den redan erlagda kautionen af 12,000 daler. Kan denna summa ej, enligt svensk lag, tillfalla barnen, så tillfaller hon mig såsom den dödas fader, när jag tillfullo bevisat min skyldskap, och skall då anslås åt Stockholms fattiga. Är ers nåd ense därom?
— Jag kan icke bättre bevaka barnens fördel.
— Då torde vi utbyta kvitton. För öfrigt utbeder jag mig att få deponera hos ers nåd en ränta af tvåhundra daler i månaden för Hagars behof. Och nu har jag alltför länge stört ers nåds helgfrid ...
— Var förvissad, herr Zevi, om min beredvillighet att tjena en så utmärkt man i hvad jag förmår. Jag fruktar blott, att er trosbekännelse blir ett hinder för barnens öfverlämnande i eder omvårdnad. De äro döpta till vår religion.
Ett hastigt öfvergående uttryck af vrede och smärta röjde i judens inre någonting, som kunde öfversättas med: de hafva dödat mina barn, och nu vilja de röfva ifrån mig mina barnabarn! Men han återtog kallt:
— Jag reklamerar icke barnen förrän de själfva önska det.
— Och när de önska det — fortfor den beräknande statsmannen, inom sig förtjust att äga ett sådant band på penningefursten — när de önska det, skola utan tvifvel de tjenster ni redan bevisat och än vidare torde bevisa svenska regeringen göra denna beredd till alla återtjenster.
— Skillnaden är den, ers nåd, genmälde juden, att mina tjenster kosta penningar, då ni däremot icke begär något för edra. Ni skall ej hafva slösat dem på en otacksam. Ni själf står upphöjd öfver allt hvad jag kan erbjuda, men hennes nåd, er gemål, har med edert samtycke upptagit ett fattigt barn nästan från landsvägen i sitt hus och varit för Hagar den huldaste beskyddarinna. Förunna mig som en gunst att få till hennes nåd öfverlämna ett obetydligt minne af hennes godhet mot min dotterdotter!
Och han framdrog under sin långa, vida kaftan ett etui af röd sammet med guldknäppen. En börs åt hvardera af de två vittnena, en välsignande hand på Hagars hufvud, och den vandrande juden var försvunnen i gatornas mörker, förande med sig halmskrinet och dess smycken, som gifvit anledning till detta oväntade besök på julaftonen.
— Thomson och Pape! sade presidenten till vittnena i den kända ton, som ej tålde en motsägelse. — Här är bibeln. Tu finger på bok, att ingen af eder må utan min tillåtelse yppa hvad här i denna kväll blifvit eder anförtrodt. Efter min död gäller eden i tio år.
De två tjenarne svuro. Hagar förmanades strängt att bevara sin hemlighet.
Pape vägde börsen i sin hand, såg på handsekreteraren Thomson och frågade, när deras herre gått, hvad Thomson ämnade göra med sin sportel.
— En glad jul, en ny värja och en ny käresta, hviskade Thomson, rädd att väggarna hade öron.
— Förr i världen måtte skomakarne haft godt om pengar. Och denne långbente karlen skall Hagar ärfva! Strunt, bara kattguld. Det lönar visst mödan att svära på sådant. Men det ringer till aftonvarden.
Familjen Kurck satt återförenad vid bordet en timme efter det annars så strängt iakttagna rätta klockslaget. Juden blef ett rikt ämne för samtal med låg röst inom familjen. Hagar en judes dotterdotter! Och intet spår af hennes far! Hvad skulle man tänka om en sådan förbindelse? Hvilken börd, stackars barn! Men arfvet, arfvet? Var denne jude så rik? Huru mycket antog man att han ägde?
— Rikskanslern förmodar, att juden utan betänkande kan köpa hela Sveriges rike med städer, hamnar, egendomar och slott, hviskade presidenten åt sina närmaste, ty han ville icke, att Hagar, som satt vid motsatta ändan af bordet, skulle förvridas i hufvudet af sådana utsikter.
Förvåning och häpnad. Allas blickar sökte den oförmodade arftagerskan, som af uppträdet med juden endast erfor känslor af fruktan och nedslagenhet. Hvad var en drottnings present mot en sådan julgåfva! Unge herr Knut kände sin forna vänskap vakna, och herr Gustaf fann ingen anledning att låta sin bortsomna.
Presidenten Kurck bar i sin bröstficka någonting, som han ej kunnat vägra emottaga, men som sårade hans stolthet. — Desse penningejudar tro sig kunna behandla oss som jämlikar! — Han sparade judens gåfva, tilldess att han senare på kvällen befann sig i enrum med sin gemål.
— Sofi — sade han, framräckande etuiet — här är en julgåfva från den vandrande juden äfven åt dig.
Fru Sofi De la Gardie kunde icke undertrycka ett utrop af öfverraskning. Det var en collier, ett halsband i guld af det utsöktaste arbete, rikt besatt med ädelstenar af olika storlek och i midten en stor, glänsande smaragd af sällsynt skönhet. Få furstliga personer kunde berömma sig af att äga ett sådant smycke. Presidentens erfarna öga uppskattade smaragden ensam till ett värde af 30,000 daler.
— Men detta kan jag ej bära, det är ju för en drottning! utropade mottagarinnan, i det hon lät smycket i hennes hand kasta blixtar i ljusskenet.
— Ja — skämtade hennes gemål — vore du icke en furstlig persons vederlike, skulle jag förstå dina betänkligheter, ty rådet är betänkt på att utfärda en ny förordning mot skadeligt öfverflöd. Men hvad kan man ej tilltro Hagar? Hon är född under ett gökträd och guddotter till en fé. Jag önskar, att våra töser hade en sådan gudmor.
— Jag förstår icke ... colliern ...
— Medgif, att det är en fésaga. En okänd tiggerska dör någonstädes i ödemarken och efterlämnar två de konstrikaste klenoder jag någonsin sett. Två öfvergifna barn komma till världen i det uslaste kyffe och befinnas vara arftagare till den rikaste man i Europa och alla de fem världsdelarna. Riksrådet Kurck med gemål upptaga en trasunge i sitt hus, och trasungen betalar deras omvårdnad med juveler. Du kan bära smycket, Sofi, det är rättfånget gods, men det är öfverflödigt att man känner dess ursprung. Har du märkt, att Gustaf gör Hagar sin kur?
— Tyvärr. Gustaf blir ingen statsman; han kan ej dölja en flik af sitt hjärtelag. Hans böjelse är så ärligt pojkaktig, att han kan kompromettera sig för betjeningen.
— Du lugnar mig. Jag befarade, att det var en af dessa flyktiga ungdomsdårskaper, som sätta en lika dåraktig flickas välfärd på spel, och jag tål intet gyckel med Hagar. En allvarsam böjelse är något annat. Vi skola tänka därpå, Sofi. Den dag torde komma, när furstar täfla om denna nu så ringaktade flickas hand.
— Hennes börd! Hennes namn!
— Découverte d’Amérique! Hennes far är okänd och sannolikt död för längesedan. Man tillverkar en far, såsom man uppritar ett stamträd och adlar ett namn. Det kostar icke en hundradedel af flickans arf. Skada, att drottningen har två år till myndig ålder. Hagar står för ögonblicket i gunst, men huru länge, det är en annan fråga.
— En jude!
— Jag kan bevittna, att flickan är döpt. Det svåraste blir att besegra den gamle ockrarens halsstarrighet i denna punkt. Hjälper ej annat, må han få pojken, och vi behålla flickan. Det är sant, att han i sådant fall gifver pojken brorslotten, och Hagar får nöja sig med en furstlig hemgift. Men jag är ense med dig, att trosbekännelsen är det första villkoret för en förbindelse med vårt hus.
— Hvilket hasardspel! suckade Sofi De la Gardie.
— Det är kärleken som spelar hasard; man skall låta klokheten blanda tärningarna, svarade statsmannen.