Du skall aldrig draga ett svärd mer.
Två långa veckor efter slottsbranden låg Urban Niemand, sväfvande mellan lif och död, i sjukstugan på Norrmalm. Brännskadorna läktes, men en lunginflammation hotade att sluta hans unga dagar. Han låg öfvergifven och glömd: drottningen, nyss så nådig mot honom, var upptagen af det furstliga bilägret och resan till Upsala. Hagar besökte ett par gånger sin bror och tröstade sig, på sin ålders lätta sätt, med hoppet att han snart skulle blifva frisk. Fältläkaren kom en gång om dagen, rynkade ögonbrynen och befallde åderlåtning, tilldess att de blodlösa pulsarna icke hade något mer att gifva. Vaktkarlen trampade ut och in med klampande träskor, tre eller fyra sjuka hostade i samma rum, medan två andra lågo utsträckta på magen och rafflade med tärningar. Hundar slogos på gården, vindsluckorna knarrade för blåsten, ett kallt drag banade sig väg genom de otäta fönsterspringorna. En sjukstuga på drottning Kristinas tid liknade våra dagars fint fernissade, välskurade, luftiga sjukhus ungefär som en bondes stallspilta liknar en marmorkrubba. Allt var tillkommet likasom på försök och var dock ett framsteg i jämförelse med intet; bekvämligheterna ytterst primitiva, luften beräknad för lungor och stillheten för nerver, hvilka kunna fördraga allt. »Hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö.» Breitenfelds tält var ett lusthus mot denna sjukstuga. Hellre hade Urban Niemand än en gång velat utsätta sin arm för sågen.
Det var dock en seg lifskraft i denne skenbart så klene pilt. Efter hand började lungorna återtaga sin normala verksamhet, brandsåren voro alla läkta, ingenting tycktes hindra ett snart återställande. Men fyra veckor efter branden kom oförväntadt en ny fara. Ögonen hade tagit skada af elden, och lunglidandet kastade sig på dessa angripna nerver, såsom dess nyckfulla art ej sällan är.
— Hvad? Ser sergeanten mig icke? frågade en morgon fältskärn, som nu i läkarens ställe skötte konvalescenterne.
— Nej, sade gossen.
Läkaren tillkallades, undersökte ögonen och förklarade, att allt skulle blifva bra med blyvatten. När detta ej hjälpte, pålades kospillning, därefter svingalla. Därefter inhälldes brännvin i ögonen, och när de endast förvärrades, ingneds alun. Nu hade ögonläkarekonsten uppnått den tidens yttersta gräns. Domen lydde: synen förlorad, intet att göra.
Vara sexton år, uppfylld af lefnadsmod, törstande efter bragder, i gunst hos en fältmarskalk, i gunst hos en drottning, viss om segrar, framgång, ära, och vara blind! Det var icke möjligt.
Den gudfruktige gamle fältskärn klappade patienten medlidsamt på axeln och upprepade:
— Kan icke hjälpa’t, det är en slät julklapp. Sergeanten är blind. Bed till vår herre och frälsare, som föddes i denna natten, att han öppnar förlåten, han som kan det!
Urban Niemand reste sig upp i vredesmod för att slå den eländige, som vågade döma honom till lifstids mörker. Han slog i den toma luften, sprang några steg, snafvade mot en säng och hörde en vresig röst fråga: »Hvad har du här att beställa?»
Det var slut med Urban Niemands kurage. Han trefvade tillbaka till sin säng, kastade sig på halmen och snyftade högt.
Röster hördes, steg bullrade. Ville någon tala till honom, kanske beklaga honom? Han vände sig bort för att icke svara. Hvad angingo honom människorna? Ingen kunde hjälpa honom, alla hade öfvergifvit honom. Och Gud, som han hört omtalas, hvem var Gud? Han trodde sig förstå det en gång, när öfverste Gordon läste bibeln för honom, men det var så längesedan; han mindes så litet. Kamraterne i fältlägret brukade säga, att Gud var nog bra, när han gaf seger och godt byte, men icke var han alltid att lita på. Hvad skulle denne Gud bekymra sig om en stackars blind? Snarare då den underliga stjärnan, som Urban ej kunde förgäta. Men henne skulle han aldrig mera se, och hon skulle aldrig mera se honom ...
Dagen gick. På kvällen inbars en julgran. Nya steg närmade sig den blinde, men denna gång varsamt; inga stampande klackar; tysta, mjuka skosulor. Någon satt på kanten af sängen. En sval hand med många rynkor fattade hans.
— Urban Niemand — sade en röst högt öfver hans hufvud på böhmisk tyska — har du läst om Tobias?
Intet svar.
— Tobie fader var blind i åtta år och fick af Herren sin syn tillbaka. Menar du, att Herrens arm sedan dess är förkortad? Tro på Hans makt, och du skall återfå synen!
Urban tyckte sig hafva hört denna röst, som talade ord af förhoppning. Han vände sig mot den talande.
— Känner du mig? Jag är Ruben Zevi, din morfader, som har dig kär och från hvilken du rymde till kriget. Min son, hvarför svek du mig?
— Joas gaf mig en häst; jag trodde, att ni befallt honom det. Förlåt mig, om det var mot eder vilja! snyftade gossen. — Han var nu i sitt veka lynne och kände ett oemotståndligt behof af kärlek, af tröst.
— Joas gaf dig en häst? Jag förstår ... Ben af mina ben och blod af mitt blod, jag förlåter dig allt, till och med otack, endast du åter vill vara min son. Hör mig nu, Urban Niemand, ty det är en faders ord till en lättsinnig son, och betänk hvad jag säger dig. Min Gud och din Gud har skickat dig en olycka, som ingen i detta landet kan bota. Och vet, han har skickat dig henne för att rycka dig bort från gojims styggelser och återföra dig till ditt folk. Jag är gammal vorden, och se, jag har kommit så långa vägar i mörker och köld, öfver haf och land, för att uppsöka dig och din syster. Hon är än till en tid fången i Moabs snaror. Herren förlosse henne från jägarens pil! Men dig, min son, vill jag återföra till ditt folk. I dig skall Rubens släkte återupplefva, och du skall vara min högra hand, såsom din syster skall blifva mitt vänstra hjärta. Vill du följa mig?
— Jag är soldat, fader Ruben, jag är dragon. Jag kan intet annat, jag vill intet annat. Fältmarskalken har utnämnt mig till sergeant ...
— En blind soldat! Hvad gör fältmarskalken med blinda dragoner?
— Ingenting, ingenting, suckade gossen. Sitta till häst och vara blind! Höra kommandot: hugg in! ... Höra trumpeterna smattra, hästarna gnägga, lansarna knaka, huggvärjorna korsa hvarandra och vara blind, blind! — Nya snyftningar kväfde hans röst.
— Och om du får din syn tillbaka, vill du då afsvärja kriget och blifva min Ben-Jamin, såsom du härintills varit min son Ben-Oni?
— Om jag återfår synen, sadlar jag i blinken min häst, rider till fältmarskalken och rapporterar: Excellens, Urban Niemand är tillbaka i tjensten!
— Ligg då där som en onyttig krympling, jag kan ej hjälpa dig! utbrast juden med en vrede, som var uppriktig endast till hälften.
— Nej, hjälp mig, hjälp mig, käre fader Ruben! Jag skall göra allt hvad ni vill. Jag skall taga afsked, när vi få fred; jag skall rykta edra hästar, jag skall vara er sämste stalldräng, men låt mig tjena, medan vi ännu ha krig!
— Om jag tror dig och hjälper dig till din syn, skall du åter svika mig, såsom du svek mig i Regensburg. Hvad skall jag göra med en sådan vindflöjel? Men ... det finns ett medel. Du skall få din syn, du skall få rida, när du behagar, men du skall aldrig draga ett svärd mer, ty den stund du det gör, skall Herren förlama din högra arm.
— Min högra arm? — Och Urban tänkte på den fruktansvärda sågen vid Breitenfeld.
— Herren hjälper ingen, som ej vill hjälpas. Vill du följa mig, med villkor att aldrig mer draga ett svärd i hedningarnes krig?
— Ja, sade den olycklige blinde, efter en hård strid med sig själf. Hans hemliga tanke var: kommer dag, kommer råd.
— Är du ock stark nog att i denna årstid företaga en resa till Göteborg och därifrån öfver hafvet till Holland?
— Ja, fader. Men först måste jag uträtta generalmajor Slanges order i Finland.
— Det kan du icke. Berätta mig allt, och jag skall besörja en annan budbärare.
Urban redogjorde för uppdraget.
— Godt. Du reser med mig. Läkaren ser en obotlig patient med nöje resa. Vet du väl, att det i kväll är de kristnes julafton?
— I fältlägret vet man så litet om jul.
— Jag kommer från Hagar. Känner du denna nål?
Den blinde öfverfor med fingrarna silfverliljan, som juden räckte honom. Det var hans nål, och likväl bar han sin nål instucken under liftröjan. Juden jämförde noggrant de båda liljorna och syntes tillfredsställd.
— Urban Niemand, gör dig beredd att följa mig i morgon bittida klockan fyra!
*
Andra dag jul efter gudstjenstens slut lät drottningen kalla till sig presidenten Kurck och meddelade honom Knut Lilliehööks rapport. Presidenten fann saken påkalla ett urtima ting i Karis, där alla vittnen skulle förhöras på ed och till protokoll inför häradsrätten. Stränga efterspaningar borde anställas efter de två förrädiske tjenarne, såframt desse ännu lefde och befunne sig inom riket. Drottningens förmodan vore sannolik, att den sjuka kvinnan blifvit utkastad ur släden på landsvägen, hvarefter tjenarne med det röfvade godset flytt till Ryssland. Det återstod att förklara hvarför kvinnan, som troddes vara rik och förnäm, hade kommit till torpet i fattiga kläder. Detta, äfvensom tjenarnes signalement och ett senare hågkommet märke på den dödas arm, borde utredas af vittnesmålen.
— Och är till att märka — fortfor Kurck — att jag i denna saken förnummit ett beaktansvärdt item af bankiren Ruben Zevi, som folket tror vara den vandrande juden. Zevi har låtit, mot kaution, hitföra från Åbo de kostbara klenoder, som den döda kvinnan bar hos sig, och inför vittnen betygat, att dessa klenoder tillhört hans dotter Ruth. Han har, likaledes för vittnen, förklarat Urban Niemand och Hagar Ring vara hans rätta dotterbarn, de där vore närmast att honom ärfva. Men om barnens fader, eller om dessa varit af äkta börd, har han ingenting velat bekänna.
— Han måste bekänna, herr riksråd, han måste.
— Det faller sig något betänkeligt att därtill nödga en man som Zevi. Fast bättre vore att därtill förmå honom med fog och lämpa. Om min nådiga fröken täcktes förunna honom en audiens ... Men det torde ske snart, ty han lämnar i dagarna Stockholm. Hans bostad är vagnmakaren Lundins gård på Söder.
Drottningen ringde och gaf befallning att genast afhämta juden till slottet.
Medan man väntade, fortfor rådplägningen.
— Min nådiga fröken — återtog Kurck — har täckts infordra mitt underdåniga råd som lagfaren. Men detta intrasslade ärendet har, som ofta timar, två sidor. En domare anställer laga rannsakning och är därtill förpligtad, antingen han lyckas eller misslyckas att utreda härfvan. En statsman frågar sig hvad där klokast och nyttigast är. Jag håller så för, att i bästa fall en missgärning kan bestraffas och barnen komma till sin rätt, men därtill är ringa utsikt. Fastmer är att förutse en långvarig process, där oväntade upptäckter kunna stöta förnäma släkter för hufvudet och brouillera riket med en så mäktig man som Ruben Zevi. Står så en annan utväg att pröfva, nämligen att lägga denna saken alldeles ned, så länge den ännu tyst är, och, om min nådiga fröken för godt finner, försörja barnen.
— Sade ni inte, att juden vill erkänna dem för sina?
— Visserligen. Men därunder förstås, att de blifva judar.
Kristina brusade upp på sitt häftiga sätt.
— Blifva judar? Affalla från sin kristna tro? Inte om han bjöde ett konungarike!
— Det är ock min underdåniga mening. Men som Ruben Zevi i denna frågan lärer befinnas nog halsstyf, skall man hålla där hårdt på i början och, där ingen annan utväg är, låta honom få pilten. Flickan förblifver i Sverige vid sin tro.
— Hvad? Juden skulle köpa och vi skulle sälja Urban Niemand för hans systers hemgift! Sälja en själ för att bärga en annan! Och detta vågar en Sveriges kronas rådgifvare säga till mig, som är kristen och svenska kyrkans öfverhufvud! Vet ni väl, herr Jöns, att i min farfars och Upsala mötes tid hade ett sådant ord i rådkammaren kunnat kosta ett riksråd hufvudet?
— Nådig fröken täckes bemärka, att jag säger detta för nödfall, fortsatte Kurck orädd. Vi kunna ej stänga Urban Niemand i en bur, om han själf vill fresta sin lycka, men vill han det inte, står han i skydd af Sveriges lag.
— Jag står fast vid ting och rannsakning, genmälde Kristina i afgörande ton. — Jag vill veta hvem som kastat en sjuk kvinna på landsvägen, om den karlen ock sutte i rikets råd. Brouillera oss med juden? Äro vi så platt vanmäktige, att vi inte töras taga en jude vid öronen? Han skall bekänna allt och förtiga intet. Har han pengar, så ha vi tumskrufvar. Jag har satt mig i sinnet, att Hagar skall få ett namn.
— Vore det icke bättre, att nådig fröken gaf henne ett namn, än att där yppar sig något otillbörligt om hennes börd? Ett ärligt namn skulle trygga henne mot judens anslag.
— Och detta säger ni mig, herr riksråd! Gör mig myndig till nyåret, och jag skall adla Jean Holm, om det gör er ett nöje. Vi ha för tjockt adeligt blod här i riket; det torde behöfva spädas ut.
— Riket skulle med hugnad förnimma, om en drottning med så högt förstånd och så stora naturgåfvor täcktes snarligen öfvertaga dess styrelse, anmärkte försiktigt Kurck, som väl tillhörde det tjocka blodet och höll på dess företräden, men i hemlighet motarbetade Oxenstjernornas öfvermakt.
Kristina skrattade.
— Riksrådet skall ock få nog af mig, hvad det lider. Men hvar dröjer juden?
Kammartjenaren återvände med budskapet att den vandrande juden lämnat Stockholm julmorgonen klockan fyra, åtföljd af sina tjenare och sergeant Niemand. Slutet af budskapet kom Kristina att glömma dess början.
— Niemand? Och utan min tillåtelse? Skicka efter honom en kurir med befallning att återvända! Är pojken förryckt? Rymma i det ögonblick jag ville förskaffa honom en officersfullmakt! Nej ... skicka inte efter honom! Han är en landslöpare; han må bli jude.
— Han har gått mitt underdåniga råd i förväg. Hvad är min nådiga frökens befallning om rannsakningen i Karis?
— Urtima ting, herr riksråd. Urtima ting.
16. Furstinnan Radzivil.
Jag vill hellre bedragas, än förakta människor.
Början af året 1643 var en tid af ovisshet. Kriget fortfor, ingen blef slagen till marken, ingen vann. Svältande härar drogo fram och åter genom sköflade länder. Torstenson låg förlamad af gikt. Sveriges grannsämja med Danmark löpte fara att drunkna i Öresund. Öfverallt misstro, bakhåll, förställning, hemliga ränker. Vintern var ostadig, rik på naturfenomener, skrämskott och förebud. I Tyskland regnade blod, i Sverige och Finland jagade en eldkula den andra genom nattens öde luft och uppskrämde vidskepelsen. Härar stredo i luften; man hörde underliga ljud ur jordens innandöme. Öfverallt steg en suck ur tidens andfådda bröst: fred, fred! Men ingen ände syntes på kriget. Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida med lösa tyglar. Framåt, beständigt framåt öfver brinnande städer och bloddrypande fält ... Ännu var långt till tidernas ände.
Ett rykte gick ut i början på året, att fredsunderhandlarne skulle sammanträda i Hamburg. År 1641 hade man börjat tala därom. I Juli 1643 kom kejsarens ombud, i November Venedigs och Sveriges ena, i Mars 1644 Frankrikes ombud och Sveriges andra, i November 1645 kejsarens andra ombud. Så god tid hade man. Det var som i sjukstugorna: ville ej folken lefva, där de lågo i sitt blod, så fingo de dö. Och när dessa sändebud ändtligen sammankommit, tvistade de i långa månader om fullmakter, rang och titlar. Hvem skulle sitta i högsätet? Hvem skulle kallas excellens?
Den ene kuriren efter den andre anlände till Stockholm nattetid och afsteg vid rikskanslerns massiva, med Oxenstjernska vapnet prunkande port. Något var i görningen, man visste ej hvad. En polsk ädling, en furst Radzivil, uppträdde i Stockholm med svit. Polske ädlingar voro nu lika rare i Sverige, som man under Sigismunds tider fått nog af dem. Konung Uladislaus, som höll på sin arfsrätt till svenska kronan, erkände ingen drottning Kristina. Furst Radzivil väckte i början uppseende. Hvarför kom han? Väl icke blott att betyga sin vördnad för den unga drottningen? Man antog honom vara en nära frände, måhända en son, till den mäktige lithauiske fursten af samma namn. Detta ärelystna furstehus ville törhända vid nästa konungaval utsträcka sin hand efter polska kronan?
Rikskanslern hade sina skäl att smickra lithauerne, men viktigare skäl att icke stöta den polske konungen. Fursten fick icke mottagas officielt: honom skulle bevisas all heder, men enskildt. Han skulle mottagas enskildt af drottningen, enskildt af rikskanslern. Riksrådet Gyllenhjelm skulle lika enskildt inbjuda honom till Karlberg.
Då kom en knut på tråden. Radzivil medförde sin furstinna: där han mottogs eller inbjöds, måste äfven hon mottagas och inbjudas. Hvilken ceremoni skulle därvid iakttagas? Hvilken rang skulle tillmätas furstinnan i bredd med riksfruarna? Hvem skulle gå förut, hvem efter? Hvem skulle sitta högre eller lägre vid bordet? Hvem skulle serveras förr och hvem senare? Icke kunde riksrådinnorna afstå sitt företräde. Sutto de icke officielt öfver alla andra furstinnor än drottningens syskonebarn? Och de skulle förnedra sig att sitta lägre än en liten polsk dussinfurstinna! Omöjligt. Detta var solklart, men skulle den polska gästen vara belåten med andra rangen?
Veckor förgingo under dessa bekymmersamma öfverläggningar. Aldrig hade sjuttonde seklet så god tid, som när det vände ut och in på en etikettsfråga. Det furstliga paret var tvunget att roa sig själf, än med ridter och utfärder, än med aftoncirklar hemma hos sig, där man snart såg det skum församlas, som ett hof och en hufvudstad öfverallt stänka omkring sig.
De furstliga aktierna begynte småningom falla. Underliga rykten kommo i omlopp. Man hviskade om en spelbank, om höga summor och tärningar. Furstinnan var vacker och ville vara ung. Ja, hvad blef man icke med smink och löshår? Var hon icke äldre än sin man? Hade hon ej öfverskridit sina fyrtio? Och hvarför bortlade hon aldrig sina mörkgröna handskar? Tvättade hon sig aldrig om händerna? Vänsterhändt var hon därtill, men liflig, glad och i synnerhet fri, mycket fri. Hon kunde dricka och svära i kapp med gamle öfverstar. Hon tog hvilken kavaljer som helst under armen, pratade tok och knäppte honom, när hon var i sitt bästa lynne, på näsan. Man hade sett henne med egen hand piska upp sina hejdukar. Portvakten försäkrade, att hennes durchlaucht en afton i trappgången egenhändigt undfägnat hans durchlaucht med en vänsterhändt kindpust. Två unge adelsmän, Nils Dufva och Jakob Lindtze, råkade i delo om denna frisinnade fru. Den ene hade kallat henne en gratie, den andre en furie: hvad behöfdes mer för att ränna värjorna genom hvarandra?
Tio år senare hade sådana upptåg sannolikt funnit mera undseende vid Kristinas hof, men nu voro de före sin tid. Drottningen vägrade mottaga furstinnan Radzivil, riksfruarna drogo den redan till hälften räckta handen tillbaka. Fursten beklagades som en man under toffeln, furstinnan tycktes blifva allt mindre nogräknad.
— Bor inte den polska pigan någonstädes vid Danviken? frågade Kristina en dag, när hon återvände från en ridtur med svit af kavaljerer och hofjungfrur, bland hvilka nu äfven Hagar Ring medföljde.
— Hon bor i Mörnerska huset, nådig fröken.
— Nå, Wrangel, har ni också fått tryne och klöfvar af denna Circe? Har ni duellerat med henne eller för henne?
— Hvarken med eller för henne, nådig fröken.
— Men tömt ett halft dussin bägare spanskt vin till hennes ära, ej sant? Neka inte; ni rodnar ju som en Vingåkerstös. Ser du, Ebba, man kan ännu rodna i Sverige, det kan man inte i Polen. Wrangel, ni är en patriot, jag hade ej trott er därom. Ni måste lära mig er oskyldiga konst. Det är så rörande att se damer af börd dricka vin som suggor. Vi måste införa det bruket i Sverige. Ja, för herrarne är det öfverflödigt. Edra libationer åt Bacchus skulle på ett år fylla Mälaren intill bräddarna. Men för damerna ... Jag har alltid beundrat Hekate, Tisifone och Megära.
Likasom hade dessa illa beryktade damer från underjorden hört kallelsen, visade sig på den breda nya Norrtullsvägen en annan mötande ryttareskara. Det var den polska furstinnan i rikt med pärlor besatt riddräkt af röd sammet och fladdrande röd plym i baretten, en kammartärna, sex unga svenska herrar och sex hejdukar i de lithauiske ulanernes pittoreska uniform. De sex herrarne droppade skyndsamt bort på en sidogata, när de igenkände kungliga svenska kronan på de mötandes schabrak, men furstinnan med eskorten höll vördnadsfullt stilla vid sidan af vägen för att låta drottningen passera förbi.
— Wrangel — sade Kristina till sin uppvaktande kammarjunkare — ni har så ofta skrutit öfver edra väl inridna hästar. Låt dem nu defilera ... nej, det skall misslyckas ... håll stilla i led med fronten mot mig och hästarnas svansar mot det polska packet!
Befallningen utfördes. Furstinnan Radzivil reste sig i stigbygeln, gjorde en ceremoniös bugning och förde handen till baretten med purpurplymen. Strax därpå räckte hon handen åt sin stallmästare och hoppade ur sadeln, påtagligen i afsikt att närma sig drottningen, måhända begära en audiens ...
Var detta afsikten, så blef den besvarad på ett sätt, som ej kunde missförstås och som icke lätt fann sitt motstycke ens i dessa tider, när den mest cirklade etikett så ofta kunde omväxla med grofheter. Drottningen med sin kvinnliga svit red förbi tätt invid den motsatta dikeskanten, utan att bevärdiga furstinnan med en blick eller en vändning af hufvudet, under det att Wrangel med sina ryttare, som upptogo midten af vägen, vände hästarna mot det polska sällskapet på det vanvördiga sätt, som blifvit honom anbefalldt. Fido fann sig förbunden att likaledes på sitt sätt tolka sin herskarinnas känslor.
— Jag har öfverträffat Ulysses; jag har tuktat den vänsterhändta Circe med hennes mörkgröna handskar, skrattade drottningen, när hon lämnat de så groft förolämpade bakom sig. — Medgif, Wrangel, att ni på ett lysande sätt tackat den sköna damen för sist! Rodnar ni inte nu, så förtviflar jag om er konst att imitera Vingåkerstöserna. Blygs ni inte att på detta sätt behandla en supsyster? Hvad skall hon tänka om de svenske kavaljererne?
— Jag skall ha den äran att korsa en klinga för eders majestäts höga nöje, svarade Wrangel, hvars ridderlighet kände sig sårad af den roll han så motvilligt blifvit ålagd att spela. — Är fursten en adelsman, skall han i morgon bittida sända mig en utmaning. Endera af oss torde blifva på platsen.
— Tror ni? Bör inte en furste, som mottager kindpustar af sin gemål, vara tacksam för den lektion ni gifvit henne? Duell, säger ni? Jag förbjuder er det. Svara honom, att ni lydt mina befallningar. Han kan kasta sin handske för mina fötter.
— Ja, det kan han, nådig fröken, och det skall han troligen göra på slagfältet.
— Så, så, därom skola vi fråga vår frände Uladislaus ... Såg du henne, Ebba? Det är möjligt, att hon ännu var nykter klockan sex på eftermiddagen, ehuru hon sällan lärer vara det efter åtta. Och hennes kavaljerer, som så vigilant galopperade in på sidogatan! Du kände dem? Säg mig ej deras namn! Jag skall kanske se dem en dag vid hofvet, och jag vill inte förakta dem. Där jag kan undvika det, vill jag hellre bedragas, än förakta människor.
Ännu samma afton fick rikskanslern underrättelse om hvad som timat på Norrtullsvägen. Klockan mellan åtta och nio anmäldes han i slottet.
— Ers majestät — sade han, brukande titeln, såsom han alltid gjorde i riksangelägenheter — det är en allvarsam sak. Fursten är en äfventyrare, som tjenat i alla Europas härar och hitkommit för att söka en anställning i svenska hären. Hans gemål är värd den behandling hon nyss fått erfara, men ovärdig hvarje uppmärksamhet af Sveriges drottning. Konung Uladislaus söker sak med oss. Han skall intet annat vilja veta, än att en hans undersåte blifvit förolämpad på Stockholms gator, och detta af eders majestät personligen. Vi stå till Danmark med handen på svärdfästet; ingenting kan vara oss olägligare, än att nu få oss polacken på halsen. Hur ha vi icke strukit denna jamande katt på ryggen och matat honom med franskt namnam för att vi må ostörda få slå juten i Öresund på hans breda tass. Nu kommer detta skarn till furstinna och förleder eders majestät till en dårskap, jag säger icke mot henne, men mot polackens högfärd. Mellan hans hand och klingan är aldrig långt. Vi måste soulagera Radzivil. Vi afskeda Wrangel från hans hoftjenst och skicka honom, för hans eget bästa, till Frankrike eller Tyskland.
— Inte med min vilja, genmälde Kristina, och står till att hoppas, inte heller med rådets. Skulle Klas Wrangel, som lydt min befallning, stå för detta till svars? Ställ mig till ansvar; jag är därtill så villig som saker.
— Och detta säger eders majestät till sin gamle tjenare, som bättre än någon vet hvad han är sin drottning skyldig! Jag säger eders majestät i enrum, att det ej är på landsvägen man tuktar ett lastbart lefverne och minst att en drottning må därtill låta sig ned. Men, myndig eller omyndig, är eders majestäts helgade person för mig och alla det samma som Sveriges rike. Att ställa eders majestät i denna saken fram, det är att ställa riket till ansvar.
— Wrangel kan inte straffas. Föreslå något annat, om det nödigt skall vara.
— Ännu har rådet makt att afskeda Wrangel, där så nödigt är för rikets bästa. Men alldenstund ärendet brådskar och jag ogärna vill företaga något, som är för min drottning misshageligt, föreslår jag, att eders majestät skickar Wrangel tidigt på morgonen till fursten och furstinnan Radzivil med beklagande af det skedda misstaget. Hästarna hade blifvit skrämda; man måste betrygga ers majestäts fria passage på landsvägen.
Kristina kunde ej undertrycka ett smålöje.
— Blef också jag skrämd att rida vägen fram? Jag kan sannerligen inte påtaga mig rollen af ett oskäligt djur. Och därtill — här återtog hon den höghetsmin, som aldrig förfelade sitt intryck på andra än Oxenstjerna — därtill har jag ej förr af eder lärt mig att ljuga. Skulle jag säga åt en man eller kvinna, åt hvilken jag visat mitt förakt: förlåt mig, det var ett misstag, det var hästarnas fel; jag hyser för er all möjlig égard och beder om ursäkt för mina hästar!
— Om så är, återtog rikskanslern kallt, återstår intet annat, än att jag sänder en kammarherre till fursten och låter säga honom hvad min pligt är att säga. Jag skall intet besvära med vidare frågor i detta ärendet och önskar eders majestät en rolig godnatt.
Kristina tog en bok och sökte förgäfves glömma detta förtretliga ämne. Vara drottning och icke få åtnjuta den simplaste undersåtes rätt att visa sitt förakt för hvad man anser föraktligt! Vara drottning och höra en tjenare säga: ni har begått en dårskap, ni måste förödmjuka er, ni måste straffa en oskyldig eller bedja den ni föraktar om ursäkt! Och när drottningen säger: det vill jag inte, svarar tjenaren: då gör jag det i ert namn. Nej ... absolut makt eller ingen. Engång med regeringens tyglar i mina händer, vill jag se den djärfve, som vågar säga till mig: du vill icke, men jag vill, och jag gör det.
I dessa tankar stördes hon af ett utrop från Hagar i rummet bredvid:
— Nådig fröken! Hvad går åt Fido?
Drottningens favorit, den spanska pudeln från Ludvig XIII, numera en förtrogen äfven till Hagar, vred sig i dödsryckningar på golfvet. Ende djurläkaren, Anders Månsson Biever, efterskickades, men förmådde ingenting uträtta. Fido hade inom en kvart timme slutat sin hoftjenst i Sverige och sitt än icke sexåriga lif.
— Hvad är detta? frågade drottningen. Fido följde mig på ridturen och var vid det bästa lynne.
Biever svarade:
— Han måste hafva öfverkommit något hastigt dödande gift.
Gift? Och i de kungliga rummen? Detta måste förklaras. Betjeningen utvisades. Man fruktade fru Beatas mellankomst. Endast Biever, Ebba Sparre, Hagar och Jean Holm invigdes i förtroendet.
Hagar erinrade sig, att hon vid hemkomsten funnit på sitt bord en ask med franska bonbons i form af hasselnötter. Gustaf Kurck hade stundom sändt henne sådana; hon antog dem vara från honom och kastade en bonbon åt Fido, utan att själf smaka på askens innehåll, emedan hon satte föga värde på sötsaker.
Man granskade asken: den bar påskriften Hagar Ring, stilen förvänd. Några af de öfverst liggande, halfmjuka sockernötterna buro spår af nålstygn. Jean Holm sändes till Schmidts apotek Lejonet, det bäst ansedda i Stockholm, med sekret befallning att ofördröjligen undersöka askens innehåll. Man sade sig hafva prickat nötterna för att förvissa sig om där var något giftigt i en flaska, funnen i ett skåp sedan Carl IX:s tid.
Tidigt påföljande morgon anlände svaret. Det var skrämmande. De prickade sockernötterna befunnos alla förgiftade, resten oskadlig. Apoteket Lejonets katt hade matats med en och dött inom tjugu minuter. Giftets beskaffenhet kunde ej utrönas, men förmenades vara aqua tofana, som har hvarken lukt eller smak och mot hvilket intet motgift finnes.
Hvem gällde detta försåt, och af hvem var det anstiftadt? Allt berodde på att tillsvidare hålla saken hemlig. Hvem kunde bevaka hundars glupskhet? Fido hade olyckligtvis råkat öfverkomma råttkakor i någon af källrarna. Det var en ledsamhet, ingenting vidare. Betjeningens tassel nedtystades, likväl ej utan att obestämda rykten spridt sig i staden.
När man tycktes ha glömt den olycklige Fido, frågade Hagar likgiltigt hvem som burit till henne en ask, medan hon var borta på ridturen. Man svarade: en lärgosse från sockerbagaren Stundzli. Hagar gick obemärkt till Stundzli och köpte en ask af samma innehåll som gårdagens present.
— Edra nötter äro förträffliga. Hvem sände mig asken i går?
— En förnäm fru.
— Förmodligen riksrådinnan Kurck?
— Nej, en främmande, som talade tyska.
— Beskrif hennes utseende, att jag må veta hvem jag skall tacka!
— En lång förnäm fru i röd riddräkt, besatt med pärlor, och en röd plym i hatten.
— Mörkgröna handskar?
— Det var öfverstinnan Berendz. Hon smakade på edra nötter?
— Vet icke. Hon petade i dem med en nål och gaf gossen en silfverdaler, med befallning att föra asken till slottet.
— Tack. Jag gissade strax, att det var fru Berendz.
Med detta signalement återkom Hagar. Det kunde ej misstydas. Drottningens vrede från i går upplågade. Hvilken nedrighet! Denna polska piga var mera Hekate, än man kunnat förmoda. Hvilket motiv hade hon att stå efter Hagars lif? Det kunde ej gälla en så obetydlig person; anslaget syftade högre upp. Men hvilken enfald i detta anslag, som ju strax måste återfalla på sitt upphof! Så oskickligt handlar endast en nybörjarinna i giftblandningskonsten eller en som redan i förväg betryggat sin säkerhet.
Innan Kristina ännu fattat ett beslut, anlände kammarherren Svante Sparre med budskap från rikskanslern. Sparre hade fått befallning att framföra drottningens ursäkt till fursten och furstinnan Radzivil, men funnit dem redan embarkerade på ett afgående skepp till Wismar, och hejdukarne hade brådt att föra deras bagage ombord. Det befarade politiska ovädret hade upplöst sig i en hastig flykt.
— Hvad tror Sparre? frågade Kristina gäckande, med en blick på Ebba. — Skola vi låta häkta de två rymmarne vid Vaxholmen eller vid Furusund?
— Jag förstår ej ers majestät.
— Å, Sparre förstår ganska väl. De bärga sin svenska spelvinst i godt förvar och lämna förmodligen sina räkningar obetalda. Skada på vinåtgången; kronan lider förlust på Stockholms tullar.
Samma dag på aftonen sade drottningen till Hagar:
— Jag har något att tacka dig för; du har befriat mig från en misstanke. Tror du, såsom jag i början inbillade mig, att den polska furiens anslag var riktadt högre upp, än till en liten bokstäderska i ett visst bibliotek?
— Ja, nådig fröken. Denna förskräckliga tanke har icke lämnat mig någon ro.
— Var lugn, Hagarille! Det gäller inte mig; det gäller verkligen dig. Af en händelse erinrade jag mig Lilliehööks rapport och genomläste än en gång fiskarens berättelse från Snappertuna. Din mors förrädiska kammartärna var sannolikt då föga öfver tjugu år och bör, om hon lefver, nu vara fyrtio eller föga däröfver. Hon var vacker, säger rapporten, och bar ett klumpfinger på sin högra hand. En viss furstinna befinner sig nu vid denna ålder, afdrager aldrig sina mörkgröna handskar och är vänsterhändt. Skulle hon möjligen bära ett klumpfinger på sin högra hand?
— En furstinna, nådig fröken? Det är omöjligt!
— Hvem vet? Klumpfingrar äro en sällsynt naturens prydnad. En kammartärna, som röfvat en betydlig förmögenhet och törhända förgiftat sin medbrottsling, såsom hon velat förgifta en viss annan person, kan med en sådan hemgift lätt åtkomma en äfventyrare, som inte äger mer än sitt furstliga namn. Jag talar om möjligheter, ingenting mer. O, att jag hade här den behandskade högra handen i en stadig handklofve! Hvarför hon står efter ditt lif? Ja, hvarför gäller ditt lif ett stort arf? Har den vandrande juden vid sina sjuttio år kommit till Stockholm för din skull, hvarför kan ej ett yngre spöke komma i samma ärende?
17. Ridhuset och kyrkogården.
Det är väl, att jag ej är en man.
Om hofgunst är lycka, fortfor Hagars stjärna att stiga. Hon hade fått ett rum i drottningens egen våning, närmast biblioteket; hon delade sin herskarinnas jagter och ridturer, likasom hennes studier. Den stolta svenska adeln, under hvars öfvermakt Kristina ännu ett år måste böja sitt okrönta hufvud, skulle förödmjukas i denna namnlösa flicka, upptagen från landsvägen. Ännu hade drottningen icke makt att upphöja någon i adeligt stånd. Välan, de skulle erfara, desse stormodige förmyndare och dryga öfverhofmästarinnor, att hon kunde skapa deras vederlikar af intet. Hon skulle bevisa dem, att snille och kunskaper kunde täfla med deras vapensköldar. Hagar, hennes verk, Hagar, som hade henne att tacka för allt, skulle stå jämnhög vid deras sida. Såsom den nya hofjungfrun öfverträffade alla i lärdom, skulle hon icke stå tillbaka för någon i yttre hållning. Hon skulle undervisas i hofsed, i dans, i fäktkonst, i ridkonst, i tysk och fransk konversation — i latin kunde hon ju prata omkull de lärde. — Och Kristinas elev var lika läraktig, som själf ärelysten. Snart skilde henne föga annat från de förnäma hofjungfrurna, hvilka så nyss sett henne öfver axeln, än högre förstånd och okänd börd. Hon var klok nog att icke ställa en gunstlings vanliga öfvermod emot deras högdragna stolthet, som visade nykomlingen tillbaka till pigkammaren. Hon trängde sig icke fram, hon förstod att vänta och tiga. Hon hade behållit sin sällsynta gåfva att vinna dem som hon ville vinna, och hon vann icke få, där hon stod omgifven af de öfrigas afund. Anna Fleming, den blide öfverståthållarens blida dotter, slöt sig till Hagar med minnen från deras gemensamma födelsebygd. Hertig Carl Filips naturliga dotter, Elisabet Gyllenhjelm, drottningens syskonebarn och hofjungfru, ansåg sig tillbakasatt af pfalziska husets furstinnor och slöt sig till dessa två, som villigare antogo hennes protektion.
Men i denna trio fattades en, som stod drottningen närmast, och denna ena var Ebba Sparre.
— Ebba — sade drottningen en morgon, när de profvat i ridhuset ett par medtäflare till Caballero, två ukrainska fullblodshästar från Don, nyss anlända som vängåfva från tsaren i Moskva — hvad tycker du om Hagar? Rider hon inte snart som den odågan sin bror?
— Hon är född på hästryggen, liksom han, svarade Ebba kort.
— Säg under hästhofvarna, om man får tro den finska legenden. Blygs, Ebba; huru kan en vän afundas en leksak?
— Visst icke. Hvarför skulle den ena leksaken afundas den andra?
— Nu är du vid ett afskyvärdt lynne, ma belle. Skola vi rida en tur kring banan? Jag har ämnat kalla de morske ukrainarne Rurik och ... ja, hvad skall den andre heta?
— Är du icke en mara? Hvad ha de två finnkråkorna gjort dig emot? Den ene tog juden; jag lofvar dig, att fru Beata Åskdunder inte skall taga den andra. Var nöjd, Ebba, att vara den vackraste hjärtklämma i Sveriges rike ...
— Näst rikets drottning.
— Tig! Jag säger: var nöjd att vara den älskvärdaste, och unna åt Hagar att förstå litet mera latin än du. Hvad har du emot henne?
— Ingenting. Jag beundrar blott icke kopian fullt så högt som originalet. Hon leker drottning.
— Sade jag inte, att hon är en leksak? Nå, hvar leker hon drottning?
— I går, på vägen till Nacka, gaf hon ridknekten Freytag ett guldmynt för att han ledde hennes häst öfver vadstället.
— Och har hon ej råd att gifva? Har hon ej tvåhundra daler i månaden af mig, lika mycket af riksrådet Kurck och därtill ett stort arf någonstädes i månen? Intrigera inte mot Hagar, låt henne leka. En parveny och en Sparre! Men vet du hvad det är att ha fått sitt adelsbref af Guds nåde? För öfrigt skall jag säga dig, ma belle, att jag läst för mycket historia för att regera med gunstlingar. Tror du, att jag ämnar blifva en annan Elisabet? Hvarken vid mitt hof eller i min rådkammare skall någon berömma sig af min gunst, där han inte däraf gjort sig förtjent med gagn för riket. En Leicester, en Essex ... å, det är ömkansvärdt! Nej, så liten skall du inte se Sveriges Kristina, när hon fattat regeringens tyglar. Och om du tror dig vara den första gunstlingen, som skall efterföljas af andra, så hedrar det hvarken ditt hjärta, ditt förstånd, din rättmätiga stolthet eller mig, som vill vara din vän. Vill du vara min vän, så låt mig behålla mina leksaker, så länge de roa mig.
Hvad den vackra Ebba Sparre tänkte om denna läxa, är icke antecknadt. Hon hade sin petite moue, sin lilla snörpmin, som andra vid hennes år, men det är kändt, att hon icke inblandat sig i drottningens tycken, när gunstlingarnes tid, till trots för alla goda föresatser, en dag skulle komma på allvar. Där hade likväl stannat en liten törntagg kvar af Ebbas retsamma anspelning »leka drottning».
Efter middagsmåltiden sade Kristina till sin nya hofjungfru:
— Hagar, du har gifvit tjugu daler åt den eländige Zierschnabel. Vet du inte, att han blifvit afskedad för fylleri?
— Den stackars tysken bad så bevekligt. Och fröken är själf så god mot alla olyckliga.
— Inte mot fyllebultar. Du slösar, Hagar. I går gaf du ett guldmynt åt Freytag för att han ledde din häst öfver vadstället på vägen till Nacka.
— Förlåt, nådig fröken, jag tänkte ej därpå. Det är så skönt att gifva.
— Förstår du inte, att jag gifver guld? Min betjening ger silfver. Sparsamhet är en pligt för alla. Är jag inte sparsam? När jag gifver, är det för kronans anseende. Å, de skola få se huru sparsam jag blir, när jag engång får kronans medel till fri disposition. Jag skall efterlämna en fylld skattkammare. Man skall där finna mer, än man fann i Eskils gemak efter salig kung Gösta, min farfarsfar. Nej, Hagar, följ mitt föredöme! Man skall depensera på något stort, som lönar sig. Något för äran, mycket för visheten och allt för sitt folks lycka, men ingenting för sådant tomt skryt, som ditt slöseri med Freytag. Jag skall gifta bort dig med någon gnidare, som lär dig en bättre hushållning. Hvad säger du om Nils Tungel? Är han inte en välbärgad änkling om par och femtio år? Inte vacker, inte from, något illslug, något argsint kanhända, men snål, Hagar, gement snål; han är just den man du behöfver. Han skall lära dig taga hvad man får och hvar man får, men inte lätt gifva ut det igen.
— Jag har icke lärt hos nådig fröken att blifva Nils Tungels doxa, genmälde Hagar, förvånad öfver dessa förmaningar af en drottning, bland hvars många utmärkta egenskaper sparsamheten intog en mycket anspråkslös plats.
— Nils Tungel eller en annan. Jag skall söka en snål och dum man åt dig; motsatserna trifvas bäst tillsamman. Gå nu och ställ dig väl hos Ebba Sparre; du har förtretat henne, och hon har bättre hjärta än du. I kväll har du ledigt. I morgon fortsätta vi Keplers Harmonice mundi.
Det kokade inom Hagar. Hon hade sedan någon tid känt fjättrarna trycka: nu begynte de skära in i ett ömtåligt hull. Och rebellen inom henne tålde ej kedjor.
— Vilja vara stor — sade hon till sig själf — och ej erkänna något annat än sin egen storhet! Är jag den gurka, som låter sig skäras i bitar och insaltas i en burk? Är jag ej hennes jämlike? Vore jag en man, skulle jag döda drottning Kristina och sätta mig på hennes tron, lika godt huru ...
Hon påtog en lätt kappa och gick tankfull ut. När hon kom till slottstrappan, hade hon fått tid att rysa för sina tankar.
— Det ... är ... väl ... att ... jag ... ej ... är ... en ... man, sade hon till sig själf, fördelande ett ord på hvarje af de nio trappstegen, som ledde ned till borggården.
Ridknekten Freytag följde henne; hon fick efter förgiftningsförsöket icke mera gå eller rida ensam ut. Hon lät sadla sin häst, red utan mål och befann sig, utan att tänka därpå, vid Klara kyrka, som ännu kvarstod i det skick, hvari den uppförts af Johan III på ruinerna af ett nunnekloster. Vid porten lämnade hon sin häst åt Freytag och gick in på kyrkogården, där några träd beskuggade småfolkets grafvar. Ingen vård, intet namn: de döde, som ville bevara ett namn åt eftervärlden, hvilade alla under kyrkornas golf. Hagar betraktade Klara kyrktorn, som ansågs vara det högsta i Sverige. Under tuppen på tornspiran blänkte en vindflöjel, som vid hvarje rörelse kastade en ljusblink omkring sig. Han var utsirad med snideri och en glasbit i skifvan. Tuppen, som fordom varit förgylld, var grå af ålder, men glasbiten fortfor att härma blixten. Man kunde tänka sig ett hån mot människorna: vaksamheten hade föråldrats, men lättsinnet fortfor att lysa.
Våraftonen var så svalkande frisk. En rödstjärt kvittrade i den gamla linden. Mellan de glesa kojorna vid Tegelbacken sågs Riddarholmskyrkans torn och en glittrande flik af Riddarefjärden. En gammal hvithårig kyrkoväktare gick med sin räfsa mellan grafvarna, samlande i högar de gulnade löfven från en förgången sommar. Två barn sutto vid en lerkruka och blåste såpbubblor på en nyss uppkastad grafhög. Var det kanske deras moder som hvilade under högen? Hagar tänkte på en graf, hvilken man visat henne på Karis kyrkogård, när hon själf var ett fattigt barfota barn. Hon visste icke, att denna graf nu var prydd med rosor från det heliga landet.
Hon satte sig på en stenbänk, som ännu fanns kvar från klostrets tider, och betraktade såpbubblorna. Lifvet lekte så frimodigt gladt på dödens bostad. Lika sorglöst lycklig och lekande hade hon själf engång suttit på sin moders förgätna, namnlösa graf. Hon tyckte sig åter sitta på denna barmhärtiga torfva, som dolde förgängelsen, men hon satt icke sorglös mer; nu frågade hon den svarta mullen: är du slutet på allt? Och mullen svarade: ja, jag är slutet på allt.
Hon kände sig hopplöst bedröfvad och visste ej hvarför. Men hon satt likväl kvar. Här var frid mellan grafvarna, här trifdes ej höghetens spöken.
Steg närmade sig; någon sade: godkväll! och vid Hagars sida stod Gustaf Kurck. Denne unge herre, af hvilken lifvet sedan skulle uppfostra en krigare och en diplomat, förenade med sin ätts hela stolthet ett på samma gång vekt och våldsamt lynne, som kunde skiftevis svärma och rasa. Nu var något ur hakarna: han ville fatta Hagars hand, som hon drog tillbaka, och sade med en lidelse, som han icke vårdade sig om att dölja:
— Det var väl, att jag fann dig. Jag har vidtalat skepparen Mickelson här vid Tegelbacken. Han afseglar i natt till Stralsund, och jag följer honom.
— Du vill resa till Tyskland? Till kriget?
— Ja, hvad vill du göra med ett så uselt läshufvud som mitt? Min fars lagfarenhet går icke i mig. Han får nöja sig med min bror Knut. Slå dank kan jag icke. Jag är nitton år, af krigaresläkt och duger icke till pennfäktare. Jag vill bryta en lans för den jag har kär.
Där flödade upp en namnlös, förut okänd våg i ett dittills slutet flickhjärta.
— Vet du också, Gösta, att en man kan falla i krig? Vet du, att mången vid nitton år har dött ensam och obegråten i främmande land?
— Bryr jag mig om lifvet, där du icke finns? Gif mig ett ord, för hvilket jag kan lefva och segra! ... Du vill icke? Behåll det. Jag går att dö, och säg ej, att jag skall dö obegråten. Du skall nödgas begråta mig, om du vill eller icke. Jag vet, du är ärelysten; du kan få allt, men se, Hagar, du kan aldrig få någon, som har dig så kär!
Sedan ett halft år hade Hagar Ring hört dessa ord och alltid förstått att slingra sig undan. Det hade blifvit henne allt svårare, och en förrädare hade uppvuxit inom henne, ju mera ståndsskillnaden upphörde att tynga. Hon sökte skydd bakom sin stolthet, som var icke mindre än hans, och svarade:
— Är det så som en man skall lefva och dö? Han som fått bragden, han som fått äran, skall han binda sitt lif vid en flickas ord? Blygs du ej, Gösta, att gifva dig i träldom under ett löfte, som du skall ångra i morgon och glömma i öfvermorgon?
— O, du visa Sibylla, hvarför har Gud skapat dig så, att du och ingen annan är just för mig? Bryr jag mig om din visdom? Begär jag dina malätna folianter? Dig begär jag och ingen annan, om du ock vore ett skogsrå eller en hafsfru, och jag skall äga dig, om du än gömde dig bakom en drottnings släp. Kallar du detta träldom? Hvad kallas då det, när en fri man befriar en trälbunden kvinna?
— Gå, Gösta, gå! Du har druckit vin.
— Än sedan? Jag har utan din tillåtelse druckit en afskedsbägare med mina vänner i von der Lindens källare. Och nu har jag mod att säga dig allt. Följ mig, Hagar! Vi gå nu genast ombord på Mickelsons fartyg. I morgon äro vi långt ute på hafvet, och vida världen står öppen för oss. Vi två skola eröfra världen.
Där sken en blixt genom Hagars mörka ögon, slocknade hastigt och tändes åter. Det djärfva trotset inom henne svarade ja, men klokhet och stolthet svarade båda nej. Hon reste sig tigande, vände honom ryggen och gick.
Han grep hennes arm. Hon stannade och såg bort.
— Jag skall befria dig, Hagar, fortfor han enträget. Är du icke en fånge? Är du icke slafvinna? Är du icke för god att knyta en högfärdig prinsessas skoband? Finns då ingen piga i Stockholms slott, som bättre än du kan krypa på knä för en kunglig tyrann? Gå! säger hon, och du går. Stå! och du står. Var mitt latinska lexikon, var min knäracka! säger hon, och du är hennes lexikon, du är hennes knäracka. Hvarför säger du icke till henne: ja, jag går och kommer aldrig tillbaka? Du är för högboren, Hagar, att låta behandla dig som en simpel kammarpiga. Har du icke sagt mig, att du är från stjärnorna? Och hvarifrån är Kristina? För tvåhundra år sedan voro Kurckarne lika goda som Vasarne. Kom, var fri, och jag skall lägga för dina fötter en tysk furstekrona, om du begär så litet. Jag skall lägga för dina fötter kejsarekronan, om du begär mer.
Hon fortfor att tiga och vände sig bort, men hon lyssnade. Hon kände sig stå vid en brinnande afgrund, men o, hur frestande!
— Trampa ej på grafven! inföll en okänd röst, och den gamle kyrkoväktaren stod bakom dem. — Trampa ej på en moders graf! ... Hvad är det ni säger, unge herre? Här — och han pekade på en glänsande såpbubbla, som uppsteg i solskenet ur barnens rörpipa — här är kejsarekronan ... Och här — han pekade på grafven — är hennes ände.
Hagar slet sig lös och flydde med bevingade steg, flydde sig själf. Unge herr Gustaf följde henne, såg Freytag vänta vid porten och vände svärjande om. I det stränga Kurckska huset hördes aldrig en svordom. Vin och kärlek hade bragt den ädelt tänkande ynglingen ur jämvikt.
— Nej, jag reser ej utan henne; jag skall befria henne! utropade han, sprang öfver barnens lerkruka och rusade bort öfver grafvarna.
Hagar kom till besinning först när hon åter stod räddad vid slottets trappa. Där erinrade hon sig de enstafviga ord hon uttalat för hvarje trappsteg, när hon steg ned, och nu fann hon ett nytt ord för hvarje steg, när hon steg samma väg upp:
— Det ... var ... väl ... att ... jag ... ej ... gick ... med ... Göst ...