Hon blef ingen riktig prinsessa.
En ung mans beslut under drufvornas inflytande likna daggmaskarna, som krypa upp i dagsljuset vid regnväder, men krypa vid klar luft tillbaka i jorden. Gustaf Kurck hade rest till kriget i Tyskland med sin faders tillåtelse, utan försök att medföra Hagar. Hon vågade åter visa sig i sin forne beskyddares hus.
Det var en eftermiddag; presidenten Kurck var utgången. Hagar inträdde i den nådiga fruns arbetsrum och fann henne upptagen af det kära arbetet att med egen hand tillklippa vissa små plagg för en väntad ny arftagare. Styfsonen Gabriel, tretton år och student i Åbo redan vid elfva års ålder, tvättade rosten af ett par gamla romerska mynt i sin lärda myntsamling. Egna döttrarna Karin och Märta hängde modern i kjolarna och hindrade arbetet.
— Mademoiselle — sade den nådiga frun till guvernanten — tag vård om barnen; de kunna skada sig på saxen!
— Nej, nej, Hagar skall berätta en saga för oss! bad enträget den fyraåriga Karin.
— Berätta något för dem, så lämna de mig i ro! instämde modern.
Och Hagar berättade för barnen om skogen vid Kaskas torp, huru den höga, mörka furan såg ned på myrstacken vid sin rot och huru kungsörnen kretsade högt i luften öfver skogsdufvornas bon. Där var ett stort, mossklädt berg, där trollen hade sin bostad i klyftorna, och när man knackade med en sten på berget, klang det som silfver därinne. Vid foten af berget satt en fattig, barfota flicka i sin tunna kjol och vaktade korna. Hon kallades askungen för att där var en stuga vid skogsbrynet, och där brukade askungen sitta i spiseln och värma sig, när hon frös. När hon gick ut med korna, fick hon ett stycke hårdt bröd; vatten fick hon i källan. En dag, när hon öste vatten i näfverrifvan, såg hon i källans spegel en liten trollflicka, som sade till henne: »Vill du blifva prinsessa, du?» — »Visst vill jag det,» sade askungen, för hon frös och var hungrig. — »Gå då till berget,» sade källflickan, »och knacka sju gånger hårdt med stenen. När du knackat sju gånger, skola trollen fråga hvad du vill, och då skall du svara: jag vill gifva eder min frihet.»
Modern smålog åt barnens häpna uppmärksamhet. Unge Gabriel vände sig om från mynten och lät förnimma, att detta var alltför trolskt. Aldrig må askungen varit så tokig att gifva sin frihet?
— Ja, säg, fortfor Hagar, var det ej trolskt? Men så gjorde askungen. Hon gick till berget, knackade sju gånger, och när trollen frågade hvad hon ville, svarade hon som källflickan rådt henne svara. Då sade trollen: här växer en liten årsgammal rönn. Skär först en springa i rönnen. Skär dig sedan i vänstra lillfingret, så att där kommer en droppe blod. Lägg sedan den blodsdroppen in i springan på rönnen, foga springan tillsamman, och knyt ett starkt band däromkring. Då skall din frihet vara där, så länge den rönnen står, och då skall du blifva en prinsessa.
— Gjorde askungen det?
— Ja, det gjorde hon. Och när hon sade till trollen: nu har jag bundit min frihet i rönnen, hörde hon i luften ett starkt susande såsom ett stormväder. Då slog den stora kungsörnen ned på henne och tog henne i sina klor och bar henne öfver hafvet till kungens gård, och så blef askungen nästan en prinsessa. Men riktigt blef hon det icke ändå som andra prinsessor, för att springan i rönnen var icke så hårdt tillbunden, som den skulle vara. Där hade sipprat ett pikku litet korn ut af friheten, och det var stort nog att icke göra henne alldeles till prinsessa, men ändå icke stort nog att frigöra henne från trollen. Och nu går askungen, som är till hälften prinsessa, till hälften barfota, och väntar och väntar. Den årsgamla rönnen har nu vuxit till ett stort träd och bär så vackra, hvita, doftande blommor och så röda bär, men hvad hjälper det askungen? Hennes frihet är ju bunden, så länge rönnen står. Hon väntar i dag och väntar i morgon och väntar i år och i månader, att rönnen skall blifva gammal och murken, tilldess att slutligen den barmhärtiga stormen kommer och blåser honom omkull. Men det dröjer länge, å, det dröjer så länge, länge! Rönnen är nu i sin första ungdomsblomma, och den stackars askungen, som skulle blifva prinsessa, men icke blef en riktig prinsessa, skall kanske blifva gammal och grå, förrän rönnen blir gammal. Hvarför skulle hon binda sin frihet?
— Men hon skulle gå dit och knyta upp bandet, menade Karin Kurck.
— Nej, hon skulle gå dit och hugga omkull rönnen, tillrådde unge Gabriel.
— Jag vet inte. Kanske gör hon det ena eller det andra, svarade Hagar.
Fru Sofi De la Gardie hade efter hand blifvit intresserad af sagan.
— Mademoiselle — sade hon åter till guvernanten, som begrundade sagans moraliska tillämpning — gif barnen deras aftonvard; det är tid att de gå till hvila. Och du, Gabriel, bär den skräpiga myntlådan till din kammare, hon ligger i vägen. Godnatt, mina små!
Förgäfves bad Karin få höra sagan om igen. Modern var öm och god, men ordningen sträng i det Kurckska huset. Barnen kysste sin mor på handen och lydde.
När de gått, betraktade fru Sofi De la Gardie berättarinnan med en moderligt forskande blick och frågade:
— Är du askungen?
— Jag tycker ibland så, svarade Hagar.
— Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken Kerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina djärfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?
— Friheten, var det skygga svaret.
— Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer. Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för Guds och människors lag, vara sig själf och dock kunna försaka sig själf för sin pligt, se där den sanna friheten; det finns ingen annan.
— Ja, ers nåd ... Vara sig själf.
— Vara det bästa af sig själf, vara god och kärleksfull, lydig och tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom i ett, som hon icke lärt, men som du fått lära. Fröken Kerstin har varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och nog strängt för att kunna med sitt själfrådiga lynne böja sig under kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom och värnlöshet allt från din späda barndom: därför kan du nu, under yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af dig själf. Hagar, jag fruktar, att du är askungen, som ville blifva prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken Kerstin.
— Stjärnorna säga så.
— Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i grunden är: det är högmod.
Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.
— Du har hufvud nog att förstå mig. Har du också hjärta att tro mig? Jag säger icke, att du alltid bort förblifva i en fattig och tjenande ställning, men det var icke lyckligt för dig att komma till hofvet. En prinsessa, som icke är en riktig prinsessa, är någonting mindre än hennes kammarpiga. Hvad man är, skall man vara helt. En half människa är ett oting. Stackars barn, förstår du dig själf? Du är hvarken falk eller dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med örnvingar. Fröken Kerstin duger till intet annat än drottning: tag bort drottningen, och hon kan icke sticka en strumpa. Om nu du, som ej är en drottning, vill likna henne, är du ju ingenting.
— Vendela Skytte var icke heller en drottning.
— Så gift dig som hon, och blif en förståndig husmor! Askungen gör väl, om hon följer Karins råd och upplöser bandet, icke Gabriels råd att hugga kull rönnen. Vill du flytta till oss, eller vill du blifva judinna?
— Ers nåd har varit mig huld ... ers nåd har varit mer än en mor för mig ... men här är jag alltid half.
— Ja, ja, jag vet, men den tid tör komma, mitt barn, när det halfva blir helt, återtog fru Sofi De la Gardie med en rörelse, som intygade, att hon efter hand försonat sig med sin gemåls planer för sonen Gustaf. Med undantag af börden kunde det förnäma Kurckska huset ej önska ett rikare parti eller en presentablare svärdotter.
Presidenten återvände och anförtrodde sin gemål något i enrum. Han var uppskakad af en nyhet, som han nyss förnummit i rådet. En politisk hemlighet af den högsta vikt hade blifvit förrådd, man visste ej huru eller af hvem. Ett rådets beslut, förhandladt för slutna dörrar och utan något annat vittne än rådsherrarne och drottningen, hade samma dag blifvit meddeladt åt ett främmande sändebud, som mindre än någon bort känna dess innehåll. Vissheten därom, att man ej ens vid riksstyrelsens förtrognaste rådplägningar befann sig säker för lejde kunskapare, hade slagit alla med häpnad. Man ville nu uppbjuda hvarje medel att komma förrädaren på spåren och få honom fatt. Lyckades icke detta, var ej allenast rikets säkerhet komprometterad: den ene af rådet skulle misstänka den andre, och sålunda vore den enighet förspilld, på hvilken rikets välfärd hängde.
Mera kunde nu icke yppas, och äfven detta skulle med största omsorg förtigas. En läsare i vår tid torde ana sammanhanget. Peder Vibes kurir, som medförde till kung Kristian IV rapporten om Nils Tungels förmenta upptäckter, hade under någon förevändning blifvit uppehållen vid gränsen och så väl förplägad, att man lyckats åtkomma hans bref, som skickligt öppnades och åter förseglades, sedan man hunnit taga en afskrift. Vibes rapport var försiktig, intet namn nämndes. Visserligen, hade Vibe tillagt, vore hans spejare icke att lita på; han gjorde sig viktig och ville förtjena en god sportel. Men där lästes likväl spejarens utsago, att rådet den 12 Maj beslutit krig mot Danmark. Skulle kung Kristian och hans ministrar tro Vibe eller tro spejaren?
Presidenten mottog i utbyte ett förtroende om Hagar. Flickan hade alltid varit storsint: nu hade hennes oförväntade lycka gjort henne så högmodig, att hon icke mera fördrog att tjena ens drottningen. Hvad skulle man göra? Aflägsna henne från hofvet? Trolofvad med Gösta, kunde Hagar upptagas som eget barn. Hon vore nu i allt öfrigt så adelig vederlike som någon, men börden, börden!
— Oroa dig icke, genmälde presidenten, jag har funnit en utväg. Fröken Kerstin bråkar med en rannsakning i Finland om Hagars börd. Jag har sörjt för att saken bedrifvits lamt. Man hade kunnat komma till oangenäma upptäckter. Man har uppdagat nya spår af ett brott, men intet om flickans fader. Detta är hufvudsak. Jag har vidtalat riksrådet Erik Ryning, lagman i Sörmland, en ärans man och gift, som du vet, med en Maria Kurtzell, men barnlös. Han är villig att adoptera Hagar mot en liten väntjenst, som jag är i tillfälle att bevisa honom i processen om hans liffländska gods. Man uppfinner ett motiv, en släktskap på vänster hand, och allt är förklarligt. Familjen är gammal adel, namnet ansedt och icke ovärdigt en förbindelse med vårt hus. Kort sagdt, det går af sig själf, men behöfver tid, och dittills bör Hagar ej lämna sin hoftjenst. Hemma hos oss skulle hon möta Barbro och Ingeborg: det går icke. Jag börjar tro, att Hagar lyckas behålla vind i seglen intill drottningens myndighet, och då kan hon själf välja namn. Men Ryning är säkrare: hon må blifva en Ryning.
— Och juden?
Presidenten höjde på axlarna.
— Jag gör hvad jag kan för att tillvinna vår blifvande svärdotter hans bevågenhet. Han får det lagligt uppsatta, fullständiga vittnesmål, som han begärt ... Hagar!
Föremålet för presidentens omsorger inträdde, okunnigt om de planer, som smiddes för hennes framtid.
— Gösta sänder dig en fast hjärtetrogen hälsning, sade presidenten, kyssande henne med faderlig ömhet på pannan. — Han reste i förgår. När han återvänder från kriget, värdig den han har kär, har han törhända något mera att säga dig.
Hagars kinder öfvergötos af en glödande rodnad. Det var första gången hon erfor, att föräldrarna gillade sonens lidelsefulla böjelse. Det var mer: det var nära nog en förlofning. Hvad skulle hon svara? Ingen hade frågat henne. Hafvets irrande spån måste ju anse en sådan förbindelse för höjden af lycka och ära. Hagar böjde sig och kysste tigande sin beskyddares hand.
Fostermodern slöt henne i sina armar. Fru Sofi De la Gardie älskade denna trotsiga flicka med allt hennes öfvermod, all hennes onyttiga lärdom, alla hennes fel, dem hon nyss så strängt tillrättavisat. Där fanns något hos detta barn från landsvägen, hvilket höjde henne öfver en vanbörding och anslog en fostermoder, som förlät stoltheten, emedan hon själf var så stolt. Ord behöfdes ej nu: mor och dotter förstodo hvarandra. Allt var så klart som en dunkel framtidsfråga kan vara, och så afgjordt som det är möjligt, när den ena hufvudpersonen tiger och den andra väntas tillbaka om några år från ett blodigt krig.
— Vet du väl — fortfor presidenten i den förtroliga ton, som var beräknad att upphöja ett nådebarn till en dotter i huset — vet du väl, att Lydik Larsson från Helsingfors är i Stockholm för att egenhändigt uppsätta och bestyrka vittnesmålen om din födelse?
— Han har sagt mig, att han söker en syssla i Åbo. Jag beder ers nåd hafva honom i gunstig åtanke.
— För din skull, för den omvårdnad han visat dig, vill jag göra hvad i min makt står. Det dependerar af kammarkollegium och lärer nog sitta hårdt, efter den gode mannen förut blifvit bötfälld i tjensten. Han har ock medfört protokollerna från tinget i Karis. Där äro tre nya item tillkomna vid rättens rannsakning. Hustru Dorothea Johansdotter erinrar sig, att hon på den dödas linne sett ett märke med främmande stafvar, som liknat det hebreiska Jahveh eller Jehovah på titelbladet i hennes bibel, hvilket bestyrker judens utsago. En gammal knekt har bekänt på sin sotesäng, att när han den natten skjutsat en tung släde från Grabbacka i Karis till Bengsnora gård i Svartå, ha där vid afresan suttit två kvinnor med kusken i andra släden, men vid framkomsten allenast en kvinna, och när knekten däröfver visat förundran, har han fått fyra polska guldmynt med konung Sigismunds bild för att tiga. Yttermera har en af herr Åke Totts ryttare bekänt, att hans herre den natten ridit omkull en ensam kvinna på landsvägen, ej långt från Nyby gård, men som de ridit i skarpt traf för köldens skull, har ryttaren ej hunnit se sig tillbaka, om hon där blifvit liggande eller stått upp. Detta samt öfriga vittnens intyg sändes i bestyrkt afskrift till Ruben Zevi.
— Har ers nåd förnummit tidningar om min bror?
— Inga tidningar goda tidningar. Din morfader är en förfaren räknemästare: han skall dela jämnt, behålla pojken och förunna flickan åt hennes gudfar. Var aktsam, barn, i din tjenst hos drottningen! Den dag skall komma, när hon dig afstår åt dem som närmare äro.
21. Hvem är landsförrädaren?
Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.
Svenska rådets bekymmer öfver sin förrådda statshemlighet blef med hvarje dag mera oroande. Nödiga instruktioner att förbereda ett möjligt fredsbrott hade afgått till sändebuden vid utländska hof; man underhandlade i tysthet med Nederländerna och Hamburg; man säkerställde sig på förhand i Warschau och Berlin, man smickrade Vibe, man bemödade sig att öfvertyga kung Kristian, icke just om sina vänskapliga tänkesätt, men om Sveriges oförmåga att börja ett nytt krig. I all stillhet rustades vid de blottade gränserna mot Skåne och Norge. Man rådplägade huru Torstenson, på hvars ingripande allt berodde, skulle långt ned i Tyskland få del af planen, och se, då erfor man af Vibes rapport, att allt var förrådt eller nära att blifva det. Ännu tviflade Vibe, men han var skarpsynt och hade blifvit varskodd; han skulle veta förskaffa sig säkrare underrättelser. Man visste nu, att han hade medel därtill.
Hvem var förrädaren? Rådsherrarne betraktade hvarandra med ett misstroende, hvilket de fåfängt sökte dölja. En måste ju hafva skvallrat — icke afsiktligt, det ville man i det längsta ej tro, men af pratsjuka, af lättsinne. Oxenstjerna hade motståndare: skulle någon af dem ...? Desse motståndare åter gissade på rikskanslerns anhöriga eller betjening. Man måste få den skyldige fatt. Alla spårhundar sattes i rörelse.
Rikskanslern tillkallade en morgon sin spejare.
— Ola, sade han, du har blifvit lurad den 12 Maj. Förtälj mig än en gång hvad du sett eller icke sett. Gif mig ett spår, och jag skall fylla spåret med guld.
Skåningen upprepade rapporten med sin knipsluga min. Han kunde ej vara öfverallt, men han var säker på den han fått befallning att uppnosa. Tungel hade gått ut på eftermiddagen till sin svåger vid Österlånggatan. Vid niotiden på kvällen hade från detta hus utgått en västgöte, som försvunnit i mörkret vid Bouchtska gården. Ola misstänkte Vibes bostad, som var i nästa kvarter, och bevakade huset till klockan elfva, då därifrån utgått Vibes kammartjenare, beledsagad af en dalkulla, som styrt sin väg till slottet och försvunnit där i skuggan af en portgång. Därefter hade Ola bevakat Vibes bostad hela natten och sett ljus brinna till klockan tre, utan att upptäcka någon annan än kammartjenaren, som ensam återvände.
— Hvem var västgöten?
Ola hade ej kunnat vara samtidigt på flera ställen. Om västgöten var Tungel, hade han tillbragt natten hos Vibe. Men Ola hade vid daggryningen gjort sig ett ärende till Tungels hushållerska och fått veta, att hennes husbonde sof hemma den rättfärdiges sömn.
— Och hvem var då dalkullan?
Ola lät förstå, att dalkullor i gemen äro kända för ärbarhet, men där kunde finnas ett undantag.
— Dumheter!
Sporteln utföll denna gång icke så rundlig, som spejaren hade hoppats.
Tungel var måhända oskyldigt misstänkt. Man måste leta ett nytt spår. Rikskanslern åkte till slottet och uppsökte sin syster fru Beata Oxenstjerna. Någonting hade runnit honom i hågen, ett vågadt infall, men det återstod knappt något annat. Han anförtrodde öfverhofmästarinnan så mycket han ansåg henne kunna bära af statshemligheten.
— Jag har misstänkt Skytte, som är en räf, och Gyllenhjelm, som är en pratmakare, men de gode herrarne befinnas mera uppskrämde af denna saken, än jag. Tror kära syster, att ärendet kunnat komma ut genom en hög person, som var tillstädes i rådet?
— Bevare oss! utropade fru Beata förskräckt. — Aldrig kan jag det tro, att fröken, som är så klok och så tystlåten ...
— Det vet jag fuller väl, men om hon råkat försäga sig i ungdomens obetänksamhet? Hon lär intet fördölja för Ebba Sparre.
— Hvarken åt Ebba eller mig har hon någonsin yppat hvad staten rör.
— Nej, kära syster är ej vorden delaktig af en statshemlighet, men två unga sladdertaskor väga ej orden så noga. Kan ej fröken hafva sagt åt Ebba omtrent så: när vi nu få krig på närmare håll, ha vi att förvänta min frände Carl Gösta, och huru skall jag mottaga honom?
— Hvad ers kärlighet säger! utropade åter fru Beata, nära att spricka af otålighet huru hon månde uppdaga ett så fruktansvärdt attentat mot rikets välfärd. — Omöjligt är det inte. Jag har alltid sagt, att så klok hon är, fröken Kerstin, är hon i älskogstankar inte en isbit mer än andra vid hennes år. Är ock Ebba understundom nog lösmunt, till och med emot mig; jag vill nu ej säga om fröken, huru hon gör mig lifvet snarlikt en kardas tinnar att däröfver klifva. Skulle nu Ebba ... nej, ers kärlighet, nej, det måste ha kommit ut genom en annan tandrad, och här finnes en annan ...
— Har fröken någon annan förtrogen än Ebba?
— Förtrogen? Nå ja, så förtrogen, som man kan vara med sin knäracka, när man ger henne socker. Här är ju ett nytt smeköga, som ers kärlighet vet.
— Läserskan?
— Ja, den finska häxungen. Jag har nu tålmodigt väntat i nio månader, att korpvingarna växa ut från skulderbladen, som folk säger; men ännu förmärkes ej annat, än att fröken med hvar dag råkar i snaran fast hårdare och nu vill upphöja styggan till adelig vederlike. Hon skall vara af judeblod, sägs det. Låt henne få makten, så slippa vi snart präster och kyrka.
— Dårskapen skall ock hafva sin tid. Förtälj mig hvad kära syster tror om kammarpigan Hagar Ring. Skulle fröken ha yppat för henne något, som riket rör?
— Nej, det tör jag ej kännas vid, men låt mig eftersinna ... Fröken har på sitt bord en tänkebok med permar af grönt saffian, där hon hvar dag skrifver sig till minnes någonting, som kommer henne märkeligt för. I den boken kan hon hafva låtit något komma i skriften om rådets beslut, och efter hon är så ovårdsam om kläder och böcker, kan den boken ha blifvit på bordet liggande, när fröken vändt ryggen till. Om nu kammarpigan Hagar, som ofta hela dagarna sysslar i frökens rum, fått den boken att se, har hon där kunnat läsa ...
— Kära syster menar dock inte, att hon därmed gått till danska sändebudet?
— Det törs jag heller inte säga — återtog fru Beata något förlägen — men där torde finnas andra mellanlöpare. Kristi himmelsfärdsdag på kvällen har pigan Hagar talat ryska eller lapska med en misstänkt karl här neder i slottet.
Rikskanslern annoterade denna och andra uppgifter.
— Har kära syster tilläfventyrs sett kammarpigan klädd till dalkulla? frågade han vidare.
— Sista fastlagen, ja. Alla hofjungfrurna voro en afton klädda till dalkullor.
— Jag skall tala med fröken.
*
Fröken Kerstins samtal i detta ämne med rikskanslern är icke antecknadt. Det är sannolikt, att hon med sin ömtåliga stolthet tillbakavisat hvarje misstanke mot någon af sin betjening. När hon blef ensam, uppslog hon sin tänkebok med de gröna saffianspermarna och läste där för den 12 Maj: »I dag var jag tillstädes i rådet och sade där intet ord med. Voro dock alla ense om krig mot Danmark. Hädanefter skall intet krig begynna med min vilja och consentement, där intet äran på spelet står. Det man menar är rikets välfärd kan med mycken ofärd en ände taga. Jag skall vara så stark, att ingen tör mig antasta, och under min tid skall riket fägnas med en fortdurande lyckelig fred.»
Kristina blef tankfull, omläste sin anteckning engång till och sade därpå till Hagar, som förtecknade i rummet bredvid en packe nyss ankomna böcker:
— Har du några vänner i Finland?
— De torde vara få, svarade Hagar, pligtskyldigt inträdande. — Ett fattigt torparefolk har visat huldhet mot mig.
— Nej, i Nyland.
— Det är lyckligt för dem. Moskoviten har gått öfver Nevan med 50,000 man, härjat Ingermanland och belägrar Viborg.
— Hvilken olycka! Ack, nådig fröken, rädda Finland, som alltid bevisat kronan så mycken trohet!
— Jag skall tala med rådet därom. Finnas Cartesii Meditationes bland de nykomna böckerna?
— Ja, nådig fröken.
— Godt. Försumma icke ditt arbete!
Till slottets stränga ordning hörde, att alla dörrar tillslötos efter en bortgående. Men Kristina hade nyss förut ledsagat rikskanslern till förrummet under ett lifligt samtal och glömt dörren halföppen. Jean Holm uppvaktade som vanligt i förrummet och spetsade öronen. Innan dagen lupit till ända, gick ett allmänt tal bland slottsbetjeningen, att moskoviten intagit hela Finland och var på väg med en flotta till Stockholm. På kvällen kom ryktet till Kristina, som hade behållit en vana från barnaåren att lyssna på kammarpigornas prat, när de tjenstgjorde vid på- eller afklädningen. Hon bortskickade tärnorna och tillkallade Hagar, där hon satt, till hälften afklädd, i sofkammaren.
— Fiken förtäljer mig, att moskoviten intagit Finland och rycker med 100,000 man mot Stockholm, yttrade hon med låtsadt lugn.
Hagar märkte något ovanligt i tonen. Hon hade hört skvallret och öfverdriften.
— Är det du som berättat det?
— Nej, nådig fröken.
— Det är du. Minns du, hvad jag engång sade dig? Stjärnor äro drömmar, men konspirationer verkligheter. Jag sade dig: blif mig trogen, och jag skall upphöja dig högre, än du någonsin vågat drömma. Blif mig otrogen, och jag skall nedstörta dig så djupt, att den landsväg, där du krälat i smutsen, skall synas dig som ett konungarike mot din senare lott!
Hagar teg. Rebellen i hennes innersta vaknade och uppreste sig i sin obändiga kraft, men fann intet ord. Nattlampan kastade sitt bleka sken öfver alkoven med den jungfruliga bädden, de mörkgröna omhängena, det lilla fint arbetade nattduksbordet med dess ringklocka, bönboken, som låg där af gammal vana, men icke öppnats, den af vrede rodnande anklagarinnan och den svarslösa anklagade, hvars hvitnande kinder tycktes förråda medvetandet af ett upptäckt brott.
Vasablodet, väl bekant för sin stormflod i vredens ögonblick, svallade öfver.
— Du usla kryp från ett finskt svedjeland, utfor Kristina, du, som är mindre än en groda och vill vara en örnunge, du vågar att trotsa mig, du! Har jag inte dragit dig upp ur kärret till en plats, som de ädelbornaste jungfrur i Sverige afundas dig? Var du inte den fattigaste, eländigaste kiselsten, som människor trampade på, och har jag inte slipat dig in i en infattning af guld? Vet du inte, att jag åter kan kasta dig mera hjälplös, mera förtrampad, än du någonsin var, i mörker och glömska? Och du vågar förråda mig, du, du, som har mig att tacka för allt och utan mig skulle vara intet! Hvarför tiger du? ... Svara!
— Jag blygs ...
— Ja, blygs! Därtill har du skäl. Blygs öfver min enfald att tro på din tacksamhet! Blygs öfver din otack att löna mig så! Bekänn, och jag vill se, om jag törhända ännu kan för dig göra något, som du icke förtjent!
— Jag blygs, att nådig fröken, som varit så god mot mig, så lätt kan döma mig ohörd för jag vet icke hvad. Fröken har sagt till mig: de, som Gud adlat, få icke förnedra sig, och nu blygs jag, att fröken kallar mig ett kryp och en kiselsten. Så ovärdig är jag ej, och så mycket har jag lärt af fröken själf, att jag aldrig skall blifva en annans klafbundna träl. Mig skall ingen fjättra och ingen förtrampa. Jag är så fri född som något kungabarn. Slå mig, döda mig, men skymfa mig icke! För hvad anklagas jag?
Det var någonting i dessa trotsiga ord, som på samma gång anslog den unga drottningen och ytterligt uppretade henne. Hon uppreste sig och fattade med en hastig rörelse ringklockan, vägde den några sekunder i handen, utan att ringa, och lade den därpå ljudlöst tillbaka på nattduksbordet. De två nyss så förtrogna jämnåriga stodo mera fientliga mot hvarandra nu, än de stodo i Björnsnäs skog, när den enas ridspö färgade en röd strimma på den andras hals.
— Ser du denna klocka? fortfor Kristina, i det hennes toffelklädda högra tåspets hamrade som en fågelnäbb mot den mjuka yllemattan. — Vet du väl, att en enda rörelse af min hand kan kasta dig ned i slottets djupaste fängelsehvalf?
— Ja — var det djärfva svaret — jag har engång suttit i Norrköpings källarhvalf för att jag ej ville förråda frökens hemlighet.
— Tag ringklockan, göm henne! Jag kunde glömma min pligt att vara ädelmodigare än du.
Hagar tog klockan, som vid rörelsen gaf ett ljud, och Fiken Lång inträdde.
— Du behöfs inte! lydde befallningen.
Fiken gick.
— För hvad du anklagas? upprepade drottningen, hvars häftiga lynne växelvis lugnade sig och åter flammade upp. — Är jag en fiskal, att jag skall gå till rätta med dig? Har du intet samvete, som anklagar dig? Måste jag säga dig, att du lupit ut i staden med rikets hemligheter, likasom du i morgse lopp ut med fabeln om moskoviten? Är du inte en enfaldig taska, som ej har märkt en så grof snara? Jag försvarade dig mot rikskanslern i det som viktigare var, men det föll mig in att pröfva din tystlåtenhet, och du lät fånga dig som en gås. Det är för löjligt: läsa Tacitus och skvallra med pigor!
— Jean Holm kan intyga, att när nådig fröken förtäljde om moskoviten, stod dörren till förrummet öppen efter rikskanslern, som gått nyss förut.
— Jean Holm? Undflykter! Berätta mig hvad där står i min tänkebok för den 12 Maj!
— Inte känner jag nådig frökens tänkebok, men där måste ju en så hög drottning ha på hvarje blad skrifvit ordet rättvisa.
— Hvad? Du blir insolent, du, som lupit till Peder Vibe om natten med stulet gods från mina hemliga anteckningar! Hvad bjöd han dig för denna kostliga nyheten? Mindre än jag kunde han inte bjuda dig. Hvad bjöd han, säg! Lofvade han att förmäla dig med en af Kristian IV:s bastarder? Han har ett dussin till disposition. Eller var det inte nog? Sålde du Sverige för högre pris? Bekänn, att han bjöd dig Danmarks krona på vänster hand! Huru kunde du vara så eländigt dum att svika min tjenst, där du har allt och får allt och förmår allt, för en sådan utlefvad gammal kung, som nästa år skänker dig bort åt någon af sina skallige amiraler? Gå, du duger inte ens till landsförräderska; du duger endast till en förrädares piga!
— Är det mig nu tillåtet att tala? frågade Hagar, medan drottningen ifyllde åt sig en vattenbägare ur karaffen så häftigt, att hälften af vattnet rann ut öfver nattduksbordet.
— Tala! Bekänn! Var kort! Ännu har du ringklockan.
— Törs jag fråga dagen och timmen, när hemligheten blef förrådd för det danska sändebudet?
— Den 12 Maj mellan klockan nio och tolf på natten.
Kristina erinrade sig, att Vibes vid gränsen afskrifna depesch var daterad den 12 Maj om aftonen, hvarför han då, och ej senare, måste fått kännedom om svenska rådets beslut. Tidigare kunde han ej heller ha erfarit hemligheten.
Hagar eftersinnade. Hennes goda minne kom henne till hjälp.
— Den 12 Maj var en onsdag, sade hon, långsamt beräknande, likasom för att låta hvarje ord vittna för sig. — Nådig fröken hade varit i rådet på förmiddagen, spisade sent och red därefter ut att bese överståthållarens nya reglering af Drottninggatan. Efter aftonvarden lät nådig fröken sig föreläggas kartorna öfver Delawarefloden och nybygget Nya Sverige, hvarefter jag befalldes att för frökens behof anteckna det viktigaste af de därifrån ingångna rapporterna. Klockan elfva på aftonen hade jag nåden lämna mitt utdrag färdigt i frökens egen hand, hvarefter fröken ännu en stund talade med jungfru Ebba om detta ärendet. Klockan var öfver half tolf, när fröken ringde och jag biträdde Fiken Lång vid afklädningen. Befaller nådig fröken att inkalla Fiken? Hon torde komma den kvällen ihåg, för att nådig fröken så sent lade sig.
Och i den unga drottningens rörliga inre stredo motsatta känslor. Hon erinrade sig nu ända till minsta detalj af denna afton den 12 Maj. Hon kände sig så öfverbevisad, som någonsin en anklagare kan vara, att hans anklagelse är falsk. Det kännes förödmjukande att taga tillbaka sådana ord, och Kristina var icke den, som tålde en förödmjukelse. Men lika litet var hon den, som med uppsåt vidhöll en orättvisa. Den anklagade måste få en upprättelse: hvilken? Hon teg några ögonblick. Hennes nya vrede vände sig mot anklagelsens upphof.
— Sådane äro de! Vara kronans rådgifvare och inte mera tillförlitliga än Jean Holm, som skickar 100,000 moskoviter mot Stockholm! ... Du där, lägg ringklockan tillbaka på hennes plats. Det är inte dig hon skall kalla till förhör och rannsakning.
Hagar ställde ringklockan åter på nattduksbordet. Inom hennes fast slutna läppar rörde sig något, som sökte ord. Rollerna voro ombytta. Nu var askungen en prinsessa, och drottningen måste bedja henne om ursäkt. Hon bedrog sig. Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.
Kristina stod där i sin hvita nattdräkt, med sitt upplösta hår och sina glänsande blå ögon, så kunglig som någonsin, räckande handen åt tjenarinnan att kyssa.
— Stora portar — sade hon — vända sig ofta på små gångjärn. Undra ej, om de stundom gnissla. Du är oskyldigt anklagad, du har att begära en nåd af mig.
Rebellen kysste den framräckta handen: ett hjärteslag för, ett annat emot. Detta något, som sökte ord, lydde nu: jag begär ingen nåd, jag begär rättvisa. Men när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:
— Jag begär nådig frökens orlof från tjensten.
— Hvad? genmälde Kristina, åter uppbrusande. — Är du så högmodig, att du inte kan tåla ett oförskyldt ord? Har du redan fått nog af att vara så afundsvärdt lycklig, som du själf sade förr och som väl andra torde säga ännu? Har du fått nog af en plats vid min sida och en framtid af ära? Måste jag upprepa, att du är en stackars enfaldig gås, som med all din lärdom inte har lärt dig den yppersta af all visdom, konsten att lefva? Orlof från tjensten? Gå från min tjenst till juden, din morfar, innan du ens fått ett namn bland kristna? Gå från min tjenst till stjärnorna, som inte vårda sig om att en fattig planet förgås, långt mindre att ett sådant litet stoftgrand som du strös ut i den toma luften? Och gå från mig? Hvad är du utan mig?
— Får jag med skyldig hörsamhet tala fritt, eller måste jag ljuga med trälars tunga?
— Åt skogen med dina trälar! När har jag fordrat annat än sanning?
— Nådigaste fröken, vredgas då intet, om en så stor kunglig ynnest och nåd, som mig vederfarits, tynger mig ned till platt intet. Jag tänker det är ingen otack, det är hvarje friboren människas rätt att vilja vara något af sig själfvan, huru ringa det sedan vara må. Jag begär orlof för att jag vill visa mig värdig min nådiga frökens eget kungliga föredöme af ett frimodigt hjärtelag och inte vänta på befallning, där jag kan något göra eller någon tjena. Tör ock hända, att ovänner skola en annan resa tränga mig ut ur frökens nådiga välbehag, och det är bättre, att jag nu går rättfärdigad, lycklig af frökens gunst, än att jag, när ovänner få öfverhand, afskedas i ogunst. Med nådiga frökens orlof vänder jag åter dit, dädan jag kommit till denna stora äran. Presidenten Kurck tager mig gunstigt emot.
— Och du vill hellre vara Kurcks kammarpiga, än min hofjungfru?
— Han har värdigats upptaga mig till sin fosterdotter.
Kristina skrattade — ett kort föraktligt löje, som visade huru litet hon kände sig smickrad af jämförelsen med en undersåte.
— Gå, sade hon, du har från i morgon bittida orlof. Jag kan ej behålla dig mot din vilja. Du skall törhända ångra dig, men märk, att det då skall vara för sent. Den, som engång burits af Jupiters örn och stiger af vid en grindstolpe, må ej tänka sig åter få fatt i örnens vingar. Godnatt.
Hagar tog afsked med denna stela, ceremoniösa vördnadsbetygelse, som hon inlärt vid hofvet, och hade lagt handen på dörrvredet, när hon återkallades af en bland dessa hastiga lynnets skiftningar, hvilka stodo i en så sällsam motsägelse till Kristinas i öfrigt så energiska och bestämda personlighet.
— Och skall du så gå, du, den tredje af alla kvinnor som jag kunnat lida? sade den unga drottningen med ett nästan vekt tonfall, som hos henne var mycket ovanligt. — Vet du väl, att denna dörr mellan oss betyder en lifstids farväl? Sätt dig, jag har något att säga dig.
Hagar satte sig vid sin herskarinnas fötter på yllemattan. Rebellen ställde sig en garde, men kände sig vapenlös; han gaf sig, han var besegrad; ett ord hade afväpnat honom.
— Du dumma unge, fortfor Kristina, hvarför vill du rymma ifrån mig? Hvad ondt har jag gjort dig? Du kan reta mig, och jag kan skratta åt dig; ja, jag har nyss kunnat tro dig om hvad som helst, men hvad mer? Det blir godt igen. Det är dock något hos dig, som jag känner igen. Det är inte så med de två andra, som jag förr kunnat lida. Pfalzgrefvinnan, min faster, hade jag kär, men hon var mig för husesam, och det är du sannerligen inte ett hår mer än jag. Ebba har jag ock kär; hon är därmed förnöjder och begär inte, som du, något därutöfver. Inte är det din lärdom, som likar mig bäst. Fastmer kommer det mig så för, att vore jag du, skulle jag tänka och spjärna som du. Där är den bortbytte prinsen hos dig, som hos mig. Hvarifrån har du honom? Har du bytt själ med den narren din bror? Högmodig är du, det är jag ock, änskönt det låter så adeligt eller kungligt att kalla det stolthet. Ja, det går nu ej rätt ihop med bispens förmaning på himmelsfärdsdagen, men hvart kommer en kung eller en drottning i världen med ödmjukhet? Det är annat med dig; du har tagit emot en kindpust af fru Beata, berätta pigorna, och du har inte beklagat dig. Det kan du göra, jag kan det inte. Om sådant vederfores mig, måste jag dö eller döda min ovän. Nu ser du, Hagarille, det likar mig inte illa, att du är högmodig, efter du vet med dig, att du ej är som andra; det är allenast den uppblåsta grodan, som hennes likar så styggas vid. Men af mig är du skyldig att något fördraga. Jag är din öfverhet, jag har dragit dig vid håret uppför ett berg. Spjärna inte mot mig, ty huru högt du än klifver, öfver mig kan du inte klifva. Är du af Guds nåde friboren och ädelboren, så är jag af Guds nåde en drottning. Hvarför rymmer du?
Hagar lutade sig mot sin herskarinnas hvita fållar och svarade:
— Hvarför är jag icke nådig frökens hund eller katt? Då ville jag aldrig blifva lös från ett gyllene band. Men Gud har nedlagt i mig en fri ande, som rycker i banden. Nådig fröken säger: utan mig är du intet. Där är något i mig, som vill vara något för sig. Nådig fröken måste förstå det. Huru kan en vara så stor och göra andra till intet?
— Har jag ej sagt, att du med alla dina böcker och stjärnor är ett oförfaret, enfaldigt barn? Var stortänkt, det lider jag allra bäst, det är jag själf, men rusa ej ut i världen förutan måttstock! Om du är intet mot mig, kan du vara mot andra den jätteflickan, som tog bonden med häst och plog i sitt förkläde och sade, när hon kom hem: jag har hittat en torndyfvel! Var därmed förnöjd: din drottning är också en torndyfvel, men endast mot Gud.
— Förlåt mig, nådig fröken, förlåt! Var mig huld, lär mig blifva så stor, som jag vill vara fri, och jag skall visa mig värdig min drottnings föredöme! Men förneka mig själf, ack, det kan jag ju aldrig ...
Göken i förrummet galade midnatt. Kristina reste sig och var åter Sveriges drottning. Hon hade räckt handen till en försoning och handen togs ej emot.
— Som du vill, sade hon värdigt och lugnt. — Det är tid att vi gå till hvila. Brådska ej med din flyttning. Låt Holm gifva dig en koffert för dina tillhörigheter. Din lön för månaden utfaller oafkortad. Min vagn skall föra dig till riksrådet Kurck. Jag önskar, att den frihet du åtrår må lända till din välfärd, och förblifver dig städse välbevågen. Godnatt!
22. Riseberga.
Du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen.
Den skandinaviska nordens historia vänder sig kring Kristian II och Gustaf Vasa såsom kring hakarna af en rörlig port. Dittills handlingskraft, öfvermakt söderom Sundet, svaghet och sjunkande norrom, därefter omvändt: bragder och framsteg norrom, sjunkande stjärnor söderom. Därtill tvedräkt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.
Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks tron, men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en kvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen. Kristian IV började som segrare och slöt som besegrad. Likasom Polens Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige såsom besegradt vid freden i Knäröd och väntade blott på ett nytt Nördlingen för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska rustningar; ingen trodde dem. Peder Vibe föraktade Tungels rapporter som en spejares försök att göra sig viktig och utpressa penningar. Svenskarne, skref Vibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.
Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han var icke den simple landstjuf, som Peder Vibe föraktade, han var ett geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef oantastad, och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt. Luften i rikskanslerns förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.
Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta förbindelsen med det förnäma Kurckska huset. En månad därefter var hon jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Eriksson Ryning och hans maka Maria Elisabet Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla stamträd, som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra högättade släkter, inympa en sådan vildstam, och föga lättare var det att därtill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurcks antydningar om en hemlighetsfull släktskap med adoptivdottern skulle varit förgäfves, därest icke drottningens växande inflytande kommit emellan. Kristina hade engång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande spån till adelig vederlike. Därtill hade Hagar Ring en upprättelse att fordra, drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt gick igenom.
Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet Riseberga i västra Nerike, där fordom cistercienser-nunnornas kloster reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest, familjen Kurcks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt, gammaldags hus, »långa böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref hofvet i Köpenhamn. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära till lands och till sjöss och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i lifvet var, att han ej kunde efterlämna sitt gamla sköldemärke, med dess silfverbjälke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son. Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman? Henne, som Kurck nu så oväntadt påtrugat honom, tyckte han sig ganska väl kunna umbära, men hon kunde ju blifva till någon nytta; hon kunde hålla mor sällskap de långa tider, när far var borta.
— Maja Lisa — sade han med det gamla förtroliga tilltalet till sin gemål, hvilken dock var en ståthållaredotter från Nerike, en af rikets fruar och af alla andra kallades hennes nåd — gör folk af flickan; hon är hurtig och stark, hon kan blifva till gagn. Din gamla Lena seglar i marvatten, du själfver sackar af med åren för vinden. Här behöfvas nya toppsegel på denna galejan, en frisk bris, Maja Lisa. Gör folk af’na du! Jag slapp ju inte Kurcken, förrän jag tog’na.
Hans Maja Lisa drog en suck af bekymmer: hon hade hört talas om fröken Kerstins hushållning och misstänkte, att äpplet ej fallit långt från trädet. Men det stod nu ej till att hjälpa; hennes mans ord var kungsord. Därpå tog riksrådet sin nya dotter under hakan, förmanade henne att vara lydig, tryckte på hennes läppar en smällande sjömanskyss och steg så till häst för att rida till Stockholm.
Hagar behöfde icke länge undra hvilka nya stjärnor nu skulle tindra fram öfver de gamla lindarna på Riseberga gård, ty redan samma kväll förestod ett moderligt husförhör. Hon satt på den öfverbyggda trappan till herresätet och betraktade tankfull en myggdans i solskenet, när hon såg sin nya fostermoder återvända från slåtterfolket på ängen. Denna fru, som var riksrådinna, syntes Hagar snarare född till en gårdsvärdinna på bondlandet. Var det möjligt, att denna knubbiga lilla gumma med sina grofva händer, sin tarfliga grå yllekjol och sitt huckle af oblekt lärft blifvit presenterad vid hofvet och åtnjutit där ett visst anseende? Det sades så, och de kloka grå ögonen, som ena gången kunde blicka så skarpt, andra gången så hjärtegodt, motsade icke detta rykte. Efter matmodern följde gårdshunden Vakt med hängande tunga i sommarvärmen och efter honom favoritpigan Sabina, bärande en korg på armen. En vink med handen lät Hagar förstå, att hon skulle följa.
Det vardt en presentation af bakgårdens invånare. Först hönsgården, hvars kacklande konvent undfägnades med korn från Sabinas korg. Därnäst fårhuset, så svinstian, så stallet, så ladugården, hvars tjurar, kor och ungnöt alla nämndes vid namn. De bästa mjölkkorna fingo mention honorable och till undfägnad en nypa salt.
— Har du sett fagrare kritter än Solros och Nyponblomma? frågade riksrådinnan sin nya dotter.
Hagar tänkte på den tid hon vallade tre magra kor vid Kaskas torp och bekände, att hon aldrig sett något jämförligt med Solros och Nyponblomma.
— Du skall få mjölka dem i morgon, om du åstundar det, fortfor den goda frun trohjärtadt. — Solros mjölkar på fjärde veckan fem kannor i målet, men Nyponblomma har minskat till fyra. Akta dig, när du mjölkar Solros: hon har den oseden att sparka stäfvan omkull: hon lider ingen annan än gamla Renata. Det finns intet annat medel för sådant, än att lägga en våt duk öfver korsryggen. Och sedan, gå aldrig i ladugården med rödt band i håret! Märk, huru Turk ser på dig! Han är klafvad nu, men hvad skulle en ungtjur tåla rödt? ...
Efter aftonbönen och måltiden presenterades tjenstefolket: sex drängar, förutom gårdsfogden Wik, och sex pigor, förutom hushållerskan Lena. De nämndes alla vid namn, skulle alla tagas i handen och framsade alla sin välkomsthälsning: signe Gud nådig jungfrun! Där kom icke alla dagar en ny dotter i huset, och Nerkebon är känd för att tänka mer än han säger. Bakom hälsningen låg en tyst kritik, som, att döma af hvad Sabina anförtrodde sin matmor, ej utföll onådig:
— Hon är blider under ögonen och dryger, så det förslår för en grindastolp. För hon är lärder i fröknatjenst.
Hagar ledsagades af sin nya fostermoder till en förtjusande liten kammare i öfra våningen med utsikt öfver en del af parken, klosterruinerna, den gröna slätten och en liten sjö. Här fick hon ställa och styra som hon själf behagade. Och här begynte i aftonskymningen ett förtroligt förhör.
— Du är född i Finland?
— Ja, nådig fru.
— Kalla mig ej nådig fru, kalla mig i enrum mor, det lider jag bäst, men i andras närvaro kan du säga: min fru mor. Jag vet, att du är ett hittebarn; vi skola ej tala därom. Men huru kom du till fröken Kerstin? Och hvarför begärde du orlof från hennes tjenst?
Hagar berättade hvad hon trodde sig kunna yppa och huru hon ledsnat vid hoftjensten.
— Ungt folk brukar inte så snart ledsna vid hofvet. Du har således läst latin och många böcker?
— Ja, min fru mor.
— Har du också läst gudeliga böcker?
— Ja, bibeln, några postillor och något teologi.
— Tror du på Gud allsmäktig och hans enfödde son Jesus Kristus, vår frälsare?
Hagar bleknade. Denna fråga hade hon icke gjort sig själf, och hvad skulle hon svara? Hon var för stolt att ljuga. Efter något betänkande svarade hon:
— Jag tror på eviga makter, som styra människors öden.
Fostermodern betraktade henne med en så sorgsen och genomträngande blick, att hon nedslog ögonen. Hon var väpnad till motstånd mot hvarje teologisk dogm, hvarje kyrkans fordran på en renlärig luthersk bekännelse, men denna sorgsna och kärleksfulla blick kunde hon icke emotstå.
— Har du läst katekesen och gått i skriftskolan? lydde den nästa frågan.
— Jag har läst katekesen och gått i skriftskolan med jungfrurna Kurck, när jag var fjorton år gammal.
Fru Maria fattade hennes hand med den samma oemotståndliga blicken och sade:
— Så ung, så begåfvad och redan fallen för jägarens pil! Vet du väl, att tron på flera gudar är hednatro? Men jag vill icke strida med dig; jag vill bedja för dig. Har du någonsin erfarit en sorg?
— Ingen sorg, men mycken förödmjukelse.
— Detta är en väg, men icke den raka. Har du älskat någon människa mer än dig själf?
Åter en fråga, svår att besvara. Hagar fann en undflykt. Hon svarade:
— Jag har läst, att man skall älska sin nästa såsom sig själf.
— Och huru älskade Han, som blödde för oss på korset? Barn, du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen. Märk nu, att jag inte vill vara din skriftefader; jag vill vara din mor. Din tro eller otro lämnar jag åt Guds helige Ande, som allena kan böja ett trotsigt hjärta, och går hvarken nu eller framgent till rätta med dig. Vårt hus är ett kristeligt hus, och jag förväntar af dig, att du i yttre måtto ej gifver anstöt. Men hyckla skall du inte. Min Erik har stridt vid sin store konungs sida för samvetsfrihet i världen, och ditt samvete skall inte vara en nunnas på Riseberga, det skall vara en dotters. Förstår du mig, barn?
— Jag skall bjuda till att förstå det, svarade fosterdottern.
Hon kände rebellen uppresa sig, men han stod på ett glasberg, han fann intet fotfäste.
— Gör så! — Och fru Maria var åter den praktiska husmodern, om hvilken Hagars första intryck varit, att denna frus rätta plats vore i ladugården. — Hvad kan du annat än läsa, skrifva och räkna?
— Jag har varit ett fattigt barn, som vallade kor i skogen. Jag hjälpte den tiden en torparehustru i alla sysslor.
— Således spinna, väfva, sy, sticka, baka, brygga, stöpa ljus ...
— Vi hade ej råd att lysa med annat än torrvedsstickor.
— Nå ja, men hvad har du kvar af dessa nyttiga sysslor? Det sägs, att fröken Kerstin aldrig har hållit en strumpsticka i sin hand.
— Hon är drottning. Det finns så många andra, som sticka strumpor.
— Säg det! Men huru kan den sköta ett rike, som ej kan sköta sig själf? Du, som ej är en drottning, lär ej komma långt i världen med andras strumpor. Märk nu hvad jag säger dig, och håll det i kärligt minne, såsom det kärligt dig sagdt är. Låt hofglittret och frökenkonsterna fara! Jag förväntar af dig, att du skall göra ditt nya namn heder med ett ärbart, gudfruktigt och husesamt sinnelag. Lärdom aktar jag inte stort, där den ej står till att förena med Guds ord, som är den sanna visheten, men du skall hafva morgnar, kvällar och söndagseftermiddagar lediga att läsa dina böcker, som dig synes för godt, allenast du inte somnar från ljuset. Resten af veckan går du i alla sysslor, såsom jag gjort i mina unga dagar och gör mestadels än. Lena skall inte topprida dig, allenast du umgås beskedligt med henne och visar dig läraktig, där du ännu intet bättre förstår. Var inte för flat mot pigorna; de behöfva nog eftersyn. Ställ dig väl med landböndernes hustrur och gif dem sirapsdricka, när de komma till herrgården med smör eller ägg. Nästa vecka blir rågskörden: då skall folket trakteras med ost, spisöl och pannkaka. Där nu främmande kommer till Riseberga, vet du hofseder bättre än jag, men du skall se till, att alla fat äro väl diskade och rena lakan läggas i sängarna efter nummer och hvar persons stånd, för Lena blir gammal och skumögd, hon kan snart inte skilja fyrskäft från dräll. Jag törs inte mera ge henne nyckeln till silfverskåpet; den skall du få, barnet mitt, och nyckeln till ölkällaren med, för Wik listar sig gärna därin. Och nu är det tid att krypa hvar under sitt täcke. Må tro det ställer sig till regn på vårt torrhö? Godnatt, min flicka, glöm ej din aftonsignelse! Gör mig hugnad, och Gud skall gifva dig dubbelt igen!
Hagar blef ensam och satt vid sitt öppna fönster mot parken. Julimånen stred med ett skimmer af den flyende sommardagen, och vid horisonten skuggades sjöns vattenyta af ett stigande moln med lätta kornblixtar. Det var lugnt, tyst och varmt. Fågelsången hade dött bort i lindarnas kronor; endast den outtröttliga rödstjärten lät ännu höra ett ensligt kvitter från vårens dagar. Det måste ha varit en sömnlös hane; honan vakade öfver ungarnas nattro.
Det ensliga kvittret gaf en melodi åt ensliga tankar. Hagar stod utom sig själf och talade till sig själf:
— På hvilken strand har du åter hamnat, irrande spån? Ensam var du i Kaskas skog, ensam i din förste rike beskyddares hus, ensam i Kristinas glänsande hof och nu åter ensam på Edsberga slätt vid klostrets ruiner. Så mycken godhet, så mycken kärlek hafva kommit dig till möte, hvar du i världen gått, och dina förödmjukelser ha varit öfvergående skuggor, men ensam kände du dig öfverallt, till och med när en yngling sade sig vilja för dig eröfra kronor. Ingen förstod dig, och du förstod ingen. Alla andra hade en hjärtevän, åt hvilken de kunde säga allt; du hade ingen. Hvarför var du så olik alla andra, så ständigt instängd i hjärtekammaren? Frihet var din lust, men läpparna voro bundna. Var det din eller människornas skuld? Var det stålet som saknades för att slå gnistor ur flintan? Eller var du Kristinas kiselsten, som lyste med guldets glans, och se, det var kattguld! Ett främmande väsen var du, likasom din afundade, din beundrade, din stundom nästan hatade drottning: till hälften genomströmmad af människors varma blod, till hälften af kall stjärnglans. Fru Sofi De la Gardie har kallat ditt väsens brist högmod, fru Maria Ryning har kallat det hednatro. Hvem har rätt? Eller finns här en tredje fackla, som lyser långt in i själens okända grund: — »du förstår icke kärleken!»
När Hagars ensliga tankar hunnit till denna återvändsgränd, ihågkom hon stjärnans ljustöcken och de underliga orden: »mitt väsen är kraft, icke kärlek» ... Hvad betydde dessa ord? Och: »spegla dig i din motbild!» ... Har ej fröken Kerstin allt, utom kärlek? Är hon ej högt begåfvad i tankens kraft, viljans kraft, handlingens kraft, och när har Sveriges rike någonsin varit så starkt, som under Kristina? Men hvad är hon mer än stark? Kan hon älska någonting annat i världen, än sig själf? Ja, hon kan älska mycket och många, hon kan måhända älska dem såsom sig själf, men älskar hon sig själf? Om hon älskar sig själf, måste hon ju alltid vara tillfreds med sig själf, icke jaga, såsom hon gör, från oro till oro, från böcker till människor, från människor åter till böcker, till nya forskningar, nya planer, nya förströelser för att komma lös från sig själf. Sök! sade stjärnan. Och fröken Kerstin söker beständigt något. Hvad söker hon? Söker hon den bortbytte prinsen? Dårskap! Hvad kan hon söka annat än sig själf, sin innersta lifsgrund, det enda hon kan i sann mening älska, det enda, där hon kan engång med kärlek hvila? Men hon finner icke sin grund, likasom jag, Hagar, ej finner min. Det betyder så litet att älska andra såsom sig själf, innan man funnit i sig det enda, som är värdt att älska och bygga uppå. Innan man funnit sin egen grund, måste man öfverbjuda sig själf, man måste älska en annan högre än sig själf; man måste kunna försaka, uppoffra sig, lefva och dö för någon annan eller någonting annat och lefva eller dö obelönad, otackad, okänd, glömd. Ty det kan ju icke vara kärlek att älska något för lön, för tack, för ära ... Hvilken lifsgåta! Hvilket hisnande djup!
Hagar kände en rysning genomila sina leder, såsom när hon en vinterkväll stod under den tindrande stjärnhimmelen och såg en omätlig glans, men frös ... Midtunder sin första beundran för Kristinas glänsande snille hade hon frusit ...
Hon sökte förgäfves sin stjärna; hon kände sig så ensam som aldrig förr, ty nu hade hon icke ens sig själf. Hon gick i en cirkel utan medelpunkt. Söka måste hon, söka sin lifsgrund, söka, söka ... Och när hon ansträngde sig att sammanfatta allt i en grundtanke, stannade hon vid upptäckten att detta var hennes brist: att icke finna sig själf.
Hon kastade sig på bädden och försökte utan framgång att sofva. Hennes tankar liknade aspens flygande fjun om våren, hvilka jagas af vinden och söka ett fäste. Hon ströfvade genom de skuggiga dalarna af det förflutna och hakade sig fast vid en ny punkt: hennes tvillingsbror Bennu, som nu hette Urban Niemand. Besannades stjärnans varning på honom? Kunde han älska? Nej, det kunde han icke. Allt som i lifvet mött honom med omvårdnad, med godhet, med kärlek, det tog han lika flyktigt, det glömde han lika lätt, som fröken Kerstin, som Hagar själf. Han var en drifvande spån, och hvad voro de annat, dessa två? Kraft hade han fått, liksom de. Han var oförstörbar, liksom de; jord, eld, vatten och luft hade ingen makt öfver honom, ingenting kunde släcka hans lifsgnista, förrän stjärnornas stund var kommen. De två kvinnliga skyddslingarna hade ej pröfvat samma lifsfaror, men de måste vara lika oförstörbara som han: ingen dödlig sjukdom hade fått makt med Kristina, intet gift hade kommit vid Hagar. Men söka måste de alla, söka, söka ...
Under dessa sömnlösa tankar rann det Hagar i hågen, att hon ju före afresan från Stockholm fått ett bref, det första och enda från sin bror. Hon uppstod och framletade brefvet. Natten hade framskridit; en svag, gryende morgonstrimma tillät henne att åter omläsa denna barnsliga skrifvelse, hvars adress på kuvertet var tecknad af annan hand, förmodligen judens. Brefvets illa stafvade tyska språk, dess sneda handstil och brist på sammanhang voro till alla delar en skolpojkes. Ingen ort, intet datum; man kunde antaga, att dessa rader afgått från Regensburg för en månad sedan i Juni. Innehållet lydde: