Stjärnornas kungabarn 2: De tre / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Ingenting mer. Ingenting om hans nuvarande ställning eller huru han återfått sin syn, hvilket man kunde hoppas af hans egenhändiga bref. Hvem är rake? Är hon en Rachel eller en drake? Hon och fuxen synas ha gjort det mesta intrycket. Han efterfrågar Caballero, men icke sin syster, till hvilken han skrifvit på befallning.

— Dumma pojke! utropade Hagar förtretad. Men — tillade hon suckande — han är en af oss tre.

Tankarna flögo med flyttfågelns vingar långt åt söder till okända nejder. När Hagar ändtligen slöt sina ögon, spelade en purpurglans af den uppgående solen öfver lindarnas kronor. Hennes sista tanke, som bortflöt i drömmen, var åter rebellens:

— Blir jag en fånge på Riseberga, skrifver jag till Texeira och flyr till Regensburg. Mig skall ingen binda. Jag vill återfinna mig själf.

23. Regensburg.

Ruben Zevi hade afrest från Stockholm julmorgonen i täckt släde till Göteborg och medfört sin blinde dotterson Urban Niemand. Från Göteborg gick resan öfver Nordsjön till London och därifrån, efter en veckas rast för affärer, till Amsterdam. Den gamle mannen tycktes glömma alla mödor och sina sjuttio år för omsorgen om den blinde, som icke blef känslolös för hans omvårdnad. Mellan dem uppstod en förtrolighet, som från gossens sida skulle ha blifvit tillgifvenhet, om han kunnat glömma sitt aftvungna löfte att aldrig mer draga ett svärd. Hvarje morgon frågade Urban: när får jag se solen? Och lika regelbundet svarade Ruben Zevi: i Madrid.

— Då får jag rida till Torstenson, tänkte den unge rebellen.

Efter ett längre uppehåll för nya affärer i Amsterdam ställdes kosan öfver Paris till Madrid. För hvarje annan jude skulle det ha varit lifsfara att våga sig inom inkvisitionens fruktade område, men Ruben Zevi besatt en nyckel, som öppnade alla portar. Filip IV behöfde hans guld mot Frankrike, mot Nederländerna, mot det upproriska Catalonien och mot det nyss från spanska oket befriade Portugal. Med konungens lejdebref mottogs juden under titel af holländsk bankir med alla ärebetygelser och återgäldade denna ära med lån mot fyrtio procents ränta och säkerhet i Almerias grufvor, för den händelse att silfverflottan från Peru skulle tagas af portugiserne.

Ruben Zevi kände alla vrår i Madrid, såsom han kände alla Europas hufvudstäder. En dag återkom han från det moriska kvarteret med en nittioårig arab vid namn Damiri, till yrket mulåsnedrifvare och en af de många, som med läpparna bekände Kristus och jungfru Maria, men hvar morgon och afton vände sig mot Mekka för att anropa Muhamed. Denne Damiri vände ut och in på Urbans ögon, pålade en salfva af örter och föreskref tre veckors fasta under tystnad i mörkt rum. Efter de tre veckorna borttog Damiri förbandet, föreskref andra tre veckors skymning med gradvis ökadt ljus och utropade, efter denna tids förlopp: Allah akbar! Gud är stor! Han belönades rikligen. Urban Niemand hade återfått sina ögons bruk.

Från Madrid gick resan till det i fullt uppror stadda Barcelona, därifrån till det jäsande Neapel, som snart skulle resa sig, och därifrån till det allrakristligaste Rom. Hvar behöfdes ej guld? Ruben Zevi fann vänner och beskyddare öfverallt. Hans yrkes triumf var att låna åt konungarne för att kufva upproriske undersåtar och åt de upproriske för att strida mot konungarne. Gaf nederlaget förlust, måste segern ersätta förlusten dubbelt. Han var lika hemma i kardinalernes förmak, som i sultanens moské. Det påstods, att påfven Urban VIII erbjudit honom titeln af protektor öfver Jerusalem, om han ville blifva katolik. Därtill hade Ruben Zevi svarat med sitt egendomliga tysta smålöje profetens ord, Es. 62: 6: »O, Jerusalem, jag vill beställa väktare på dina murar, de som ej tiga skola hvarken dag eller natt.» Han delade påfvens peterspenning, såsom han delade sultanens tribut från det heliga landet, och när trosförvanterne förebrådde honom att vara så litet nogräknad, upprepade han: »Vi skola dia hedningarnes mjölk.»

Mellan Neapel och Rom tilldrog sig ett af dessa äfventyr, som voro så vanliga, att man vid dem knappt fäste någon uppmärksamhet. Ruben Zevis vagn med sin eskort af tolf ryttare anfölls i ett bergspass af trettio röfvare. Anfallet slogs tillbaka efter en het strid, som kostade angriparne flera döde. Urban fick än en gång leka krig. Han hade icke dragit svärd, i den mening hans löfte förbjöd; han hade försvarat sig, och detta kunde icke förbjudas. Det redan halft förgätna svärdfästet tycktes kyssa hans högra hand och säga till honom: fältmarskalken väntar dig! ... Färden gick norrut; hvarje dag kom man närmare svenska hären och kriget.

Ännu återstodo Genua, Milano, Venedig, Wien och öfverallt affärer, innan de resande ändtligen uppnådde Regensburg i slutet af Maj. Redan första natten, när alla de öfriga hvilade ut efter resans ansträngningar, smög sig den unge sergeanten till stallet, fann en uthvilad häst och galopperade bort för att uppsöka Torstensons läger. Han bedrog sig. Ruben Zevi kände sin dotterson och hade i förväg posterat sex sina snabbaste ryttare under Assar Kabas befäl på den väg Urban måste passera norrut. Där blef i nattens mörker en kappridt, som slöts med att rymmaren återfördes, väl bevakad och stadigt bunden vid sadeln, till sin förtörnade morfader.

— Min son Absalon — sade juden till honom med Davids vrede och Davids sorg — aktar du så litet dina löften och mina grå hår, så minns, att det är jag som bevarar Damiris botemedel och att det måste begagnas ånyo hvar sjette månad, om du vill behålla din syn. Rymmer du än en gång, är du efter en månad ohjälpligt blind. Blif då åter en hjälplös tiggare, låt leda dig till Madrid, om du finner någon, som leder dig, men vet, att Damiri är nittio år. Huru länge hoppas du finna honom bland de lefvandes antal?

— Jag är anställd hos fältmarskalken; jag vill hellre vara blind, än desertera från tjensten, genmälde trotsigt den unge sergeanten.

— Jag har tänkt därpå redan i Stockholm, svarade juden, i det han framvisade ett af de många bref, som väntat honom vid hemkomsten. — Se här ditt afsked från krigstjensten, undertecknadt af fältmarskalkens egen hand, på grund af läkarens intyg om obotlig blindhet. Var tillfreds, min son; det är ett ärofullt afsked.

— Men jag är icke blind, jag ser fienden, jag rider som förr, jag kan tjena som förr! utbrast den afskedade krigaren under snyftningar, som mera anstått en flicka, än en Torstensons lärjunge.

— Jag har sagt dig — genmälde juden strängt — att du utan Damiris botemedel åter skall varda blind. Och för att du icke så snart må glömma det, skall du denna gång straffas med tre dagars mörk arrest.

Dessa tre dagar i judeborgens innersta rum bakom stängda fönsterluckor förekommo Urban Niemand som tre långa år. Här var icke hundkojan på Gerknäs; här var fångenskapen, som han afskydde, och ensamheten, som han fruktade. Han umgicks ej, som sin syster Hagar, i tankarnas stora, språksamma sällskapsklubb; han hade så få bekanta där. Hvem skulle han uppsöka? Det var länge sedan han öppnat en bok, och aldrig hade han hållit en skrifpenna i sin hand. Hans kunskap rymdes inom väggarna af ett stall, på en sadel i hurtigt traf, i dessa tyglar, hvilka han skötte så väl, och i dessa krigiska öfningar, hvari han, så ung, var en mästare. Något annat hade aldrig bekymrat honom: hans själ var utom dessa områden, där han rörde sig fritt, en oskrifven bok, en beteshage, där vilda blommor växte af sig själfva, ovårdade och bekymmerslösa, bland snåren och gräsen. Hvad hade han att göra ensam med sig själf? Långledas, längta, drömma, rasa och gråta. Hans enda tröst var tanken att åter rymma vid första tillfälle.

På morgonen af den fjärde dagen öppnades dörren till det mörka rummet, medan Urban låg halfvaken och klädd, såsom hade han tillbragt natten vid bivuaken. En röst, som icke var den vanlige tjenarens, sade till honom:

— Stå upp, du är fri!

Med ett språng var fången på fötterna och ville genast ut ur sitt fängelse.

— Låt mig säga dig något! bad den milda, ej obekanta, men ej på länge hörda rösten. — Känner du mig?

— Huru skulle jag känna en katt i mörkret? svarade gossen vresigt. Släpp mig ut!

— Jag tycker, att jag förtjenat en bättre tack. Hvem är jag? Gissa!

Åter ville han tränga sig ut, men den okända stod honom i vägen.

— Icke förr, än jag sagt dig något, återtog rösten.

En brottning uppstod, men upplöste sig i förvåning, när Urban hade fått tag i en mjuk kvinnoarm.

— Är du Rachel? frågade han.

I detsamma uppslogos fönsterluckorna, och dagsljuset strömmade in med en klarhet, som efter så långvarigt mörker bländade ögonen. Det första föremål Urban kunde urskilja var Rachel, som stod framför honom i sin blyga, jungfruliga fägring, dubbelt skönare, än han mindes henne för ett år tillbaka. Den ovana dagern omgaf henne med solglans. Hon var icke mera den Rachel, med hvilken Urban hade gnabbats vid den tid, när han följt sin morfader hit från Böhmens skogar. Han förstod icke, att hon vuxit från fjorton till femton år.

— Vill du nu höra hvad jag har att säga dig? frågade hon halft gäckande, halft förlägen.

Urban samtyckte. Han hade numera ingen brådska.

— Jag vill säga dig, fortfor hon, att du är den största narr, som på jorden går. Hvarför skall du förtörna den bästa bland människor, din morfar, som är min fars farbror och din och allas vår välgörare? Gå strax till honom; bed honom om förlåtelse, och lofva att aldrig mer göra honom emot! Vet du hvad det är att få vara hans son? Han är mer än en konung, mer än en kejsare; han befaller öfver hela världen; ingen af gojims furstar är så mäktig som han. Och du skall blifva lika rik och mäktig som han, om du underkastar dig hans vilja. Hvad löper du efter dina usla krig och dina fattiga knektar? Förstår du icke, att när du blir hvad din morfar nu är, kan du själf uppställa de starkaste härar, och ingen skall våga stå dig emot? Hvarför kan du ej lyda och vänta? Hvarför vill du ej bekänna vår tro och blifva en af oss? Vet du icke, att vi äro det utkorade folket och att alla världens riken skola blifva oss underdåniga?

Det märktes, att Rachel sedan ett år lärt något i synagogan. Var hon utsänd som missionär, hade Ruben Zevi ej kunnat välja en vältaligare. Proselyten var redan till hälften omvänd, när missionären anslog en annan sträng, som fullbordade hennes omvändelseverk.

— Jag har något att bedja dig om, någonting för mig själf. Min fader Joas har råkat i ogunst hos din morfader och blifvit förvisad från borgen. Det var för din skull, Urban, för att han hjälpte dig på flykten den första gången, du minns. Bed för min far, sedan du själf fått förlåtelse; bed, att han får komma tillbaka, och jag skall vara så tacksam ... du kan ej tro huru tacksam jag skall vara därför!

Hon var oemotståndlig för mången klippa. Hvad skulle hon ej vara för ett vax? Urban Niemand försporde något alldeles nytt och ovanligt röra sig inom hans pojkhjärta, lofvade allt hvad Rachel begärde, gick till sin morfader, bad om förlåtelse och bedyrade heligt, att han aldrig skulle göra sig skyldig till någon olydnad mer. Förlåtelsen gafs, men med villkor; Ruben Zevi var van att uppställa villkor.

— Bevisa din uppriktighet; tjena mig troget ett år i de ärenden jag anförtror dig, och då vill jag tillgifva dig. Intill dess skall du vara min tjenare, men därefter min son. Du skall då icke mera vara Ben-Oni, smärtans son, du skall vara Ben-Jamin, lyckosonen, ty du är utgången af min högsta fröjd och min största sorg. Bär då ditt lyckonamn så, att jag aldrig får orsak att taga det åter! ... Du kan icke skrifva?

Urban nödgades sanningsenligt bekänna, att han knappt kunde läsa. Det lilla han lärt i barndomen var längesedan förgätet.

— Du skall från i dag alla dagar läsa och skrifva för Rachel. Låt det gå raskt; jag behöfver dig i mitt kontor.

Ett köpmanskontor var det mest afskyvärda Urban kunnat tänka sig i framtidens perspektiv, men han lofvade lyda och fördristade sig därpå att inlägga en förbön för Joas.

— Hvad? utfor den gamle, ånyo vredgad. — Har du sammansvurit dig med Rachel att bedja om nåd för denne förrädaren? ... Joas! Och du beder om nåd för Joas! Vet du då icke, att han är din dödsfiende? Det är nödvändigt, att du känner med hvem du här får att göra. Jag har utdrifvit Joas med hustru och barn, utom Rachel, som är oskyldig och så tillgifven mig, som mitt eget barn. Hennes far har sjuttio resor varit en förrädare mot mig, och sjuttio resor fått tillgift, men när han för ett år sedan gaf dig en häst att rymma, öppnades mina ögon. Märk, att förutom min broder Mordechai i Smyrna och hans barn, hafva Joas och hans syster Thamar, min äldre brors barn, härintills, efter mina egna barns död, varit mig närmast i skyldskap. Thamar drifver världen omkring, men Joas har på förhand uträknat hvad han efter mig skall ärfva, ändock jag intet tänkt det åt honom, utan det mesta åt Rachel. Oförväntadt uppstiga ur natten och döden två dotterbarn, som stå mig närmare än Mordechai, Joas och Thamar. Förstår du då, hvarför dessa måste vara dina och din systers dödsfiender? Tag dig till vara, vettvilling! Joas har engång förhjälpt dig på flykten, i hopp att jag i min rättmätiga vrede skulle förneka dig och göra dig arflös. En annan gång skall han stå efter ditt och din systers lif. Här är du trygg, men utom borgens portar, utom Regensburgs murar och midti den svenska hären, till hvilken din dåraktiga åtrå står, skall Joas förstå att finna dig och gifva dig döden. Än är hans arm för kort att nå Hagar, såframt han ej räcker henne genom Thamar, men ingen varg i Böhmens klyftor skall ihärdigare förfölja ett byte, än Joas skall stå efter eder två. Joas är listig, och Mordechai har mäktiga bundsförvanter: de veta hvad de förmå, om de blifva mina arftagare. Därför skola de drifva sin sak med berg af guld, när min hand engång domnat och mina gamla ögon lyckas till. Se där hvarför jag med så många intyg nödgats betrygga din och din systers bördsrätt. Detta begriper du icke ännu, där din håg står till lekverk med hästar och svärdsgny, men en dag skall du tacka mig, när du blir man. Och till en man vill jag göra dig, pojke; jag vill göra dig till din mors son, ej till din fars. Intet ord mer om Joas!

— Hvem var min fader? frågade ynglingen, mera med hågkomst af drottningens fråga, än just för att han själf fann det så angeläget att veta.

Ruben Zevis uppsyn mörknade.

— Fråga hvem natten var, som stal en ljus dag i dess sköna morgon, men fråga aldrig efter din faders namn! Det medför ofärd för alla läppar som uttala det.

Urban lärde under Rachels handledning läsa och skrifva. Den vilda beteshagen odlades öfver förväntan snabbt. Det var ej hufvud som saknats, det var lust, det var flit, ihärdighet, tålamod. Han kunde ej mäta sig med sin syster i en allt genomträngande klar uppfattning, men han liknade, om ej öfverträffade henne i snabbfyndighet. Nu var lusten kommen, han visste ej hur. Stafvarna dansade in i hans hufvud och ritade stora, styfva streck på papperet framför honom. Den femtonåriga lärarinnan för en snart sjuttonårig elev gjorde allt för att vidmakthålla en tillbörlig respekt. Det lyckades henne stundom, stundom icke. Mången timme begynte med ett strängt benande i okända hieroglyfer och slöts med en kapplöpning genom rummen under klingande skratt. Ruben Zevi öfverraskade engång eleven klättrande ut på en fönsterlucka till andra våningen och skolmästarinnan förföljande honom med vattenstrålen ur en handspruta. Den gamle juden smålog och vände obemärkt om. Han hade sina skäl och blef ej besviken. Inom mindre än en månad hade Urban fått makt öfver bok och skrift. Hans vitsord i ett läsförhör skulle kanske icke varit det berömligaste, men han redde sig, såsom han alltid redt sig, när det gällde att spränga öfver en vallgraf eller en hagtornshäck. Ruben Zevi glömde, att dottersonen ännu skulle åtnöjas med en tjenares roll, och gaf honom som belöning den arabiske springaren, som omtalades i brefvet och som öfverträffade Levys Sultan, den bäste trafvaren i judekvarteret. Gåfvan skulle, med Urbans lynne och rymningslusta, varit en frestelse, om ej den vaksamme Assar Kaba fått befallning att ständigt medfölja på ridturerna.

En månad efter lektionernas början begynte Urban Niemand användas vid lättare ärenden i Ruben Zevis kontor. Efter två månader kunde han deltaga i korrespondensen och utföra mindre beskickningar. Efter tre månader gick han klädd som en jude och firade sabbaten i synagogorna. Han gick som i drömmen, fullständigt en fånge i Rachels kedjor.

Då inmarscherade en dag i Regensburg några fångar från Torstensons här i Mähren. Det var sexton trasige, smutsige, af sår och strapatser medtagne och likväl ännu hotande krigare, under bevakning af kejserlige kyrassierer. Urban återvände i judedräkt från en beskickning med sin brefväska under armen, när han mötte transporten och hörde en af fångarne säga till en kamrat på svenska: det är här den förgyllde juden bor.

— Det är skada, genmälde kamraten, att vi ej nu äro 2,000 med fria tyglar; här vore någonting att förtjena.

Det klang som svenska trumslag i den fredlige brefbärarens öron. Han tyckte sig vakna ur en förtrollning, närmade sig fångarne och frågade, likaledes på svenska, hvarifrån de voro. Fångarne fingo stora ögon. De förvånades att höra en jude tala deras språk och sade sig vara småländske och nyländske ryttare, som vid en furagering råkat i bakhåll och nödgats gifva sig fångne för öfvermakten.

Det var Sankt Bartolomei dag och mycket folk i rörelse. Urban följde med folkhopen det långsamt marscherande tåget, frågande efter nyheter från krigsskådeplatsen.

— Det är en spion — hviskade en af ryttarne till sina kamrater, denna gång på finska — låt oss ljuga! — hvarpå svaret lydde, att Torstenson intagit Wien, att han skickat kejsaren i en råttbur till Stockholm och att hären nu vore på marsch till Rom för att uppsätta drottning Kristina på den påfliga stolen.

— Du ljuger som en karl, n:o 18, Spjut! Saksan pukki! utbrast f. d. sergeanten, som igenkände en man af sin egen skvadron och i glädjen dammade till med ett i skvadronen brukligt skällsord. — Vill du bli fri, kamrat? Jag följer er åt och rymmer med eder.

Fångarne fingo ingen tid att förundra sig eller öfverväga förslaget, ty folkhopen trängde på och knuffade undan den unge judepojken. Det vanliga okvädet kättare begynte höras allt högljuddare; snart flög den första stenen mot fångarnes blottade hufvuden. Den efterföljdes af flera, tumult uppstod, kyrassiererne slöto leden kring transporten och trängde hopen tillbaka.

Urban såg en gatpojke vid sin sida upptaga en tung sten och lyfta den till ett mördande kast. Här var omöjligt att förblifva en likgiltig åskådare. Ett krokben i rätta ögonblicket, och pojken låg hufvudstupa på näsan. Han kraflade sig upp, ropande: judar! judar! Ropet fann gensvar; folkhopen delade sig, en del förföljde fångarne, andra begynte anställa jagt efter judarne.

Urban tog till flykten, en mot hundrade, kullkastade här en, där en, kröp under lyftade armar, kilade sig fram mellan snafvande ben och hade snart uppnått ingången till judekvarteret. I borgen hade man förnummit upploppet och rustade sig till försvar. Desse förföljde judar voro blott alltför vane vid att en eller flera gånger om året se folkraseriet storma deras afskilda bostäder. Deras lif var en ständig växling mellan yttre förtryck, smälek och ödmjukhet, inre okufligt trots och orubblig visshet att engång eröfra världen. Denna gång lade sig folkhafvets böljor, utan att nå till borgens murar.

— Här äro brefven, sade Urban, berättande upploppet, men förtigande sitt möte med landsmän. Detta lif mellan förnedring och öfvermod syntes honom så hjälplöst uselt mot frie mäns ridderliga kamp på ett öppet slagfält.

När han förtäljde om öfverfallet, varnade honom den gamle morfadern.

— Förstår du nu, att du bör taga dig till vara och att ditt lif är ingenstädes säkert, allenast här, så länge Joas lefver? Men han skall ej länge undgå sin lön, ej heller hans syster Thamar. Min agent i Stockholm skrifver till mig, att hon uppträdt där som furstinna Radzivil och förehaft ett anslag mot Hagars lif. Öfver huggormar går eder väg: gån under Herrens beskärm, och intet ondt skall komma vid eder. Jag har ock mottagit vittnesbörden om eder börd från Hagars beskyddare, presidenten Kurck. Där faller ett sällsamt ljus öfver din moders sista öde. Hennes kammartärna, som förrådde henne, bar ett klumpfinger på högra handen ... Thamar bär än i dag ett klumpfinger på sin högra hand ...

— Mästare — inföll Urban hastigt — gif mig lös; låt mig gå att hämna min moder och beskydda min syster! Jag skall uppsöka Thamar, om jag än måste gå till världens ände. Gif mig Thamars blod!

Ruben Zevi betraktade honom forskande.

— Knotar du? sade han. Om det är något jag afundas de kristne martyrerne, så är det deras tålamod och förtröstan i årslånga lidanden. Vi behöfva samma mod, men vår seger rycker närmare dag från dag, under det att deras hopp står i det ovissa fjärran. De hafva ingen annan tillflykt än himmelen, men vi hafva därtill jorden, som är oss gifven till arfvedel. Slå dem, Herre, slå gojim med blindhet, att de uppresa sig mot hvarandra och förgöra hvarandra, ty ur de slagnas blod uppstår Israels herrlighet. Om mina ögon ej få se Jakobs säd intåga i Jerusalem, skola mina barnabarns ögon se den dagen, när konungarne tillbedja i det återupprättade templet och de löpare af Midjan och Efa föra hafvens skatter och folkens ägodelar till våra portar. Son af din moder, låt icke denna tidens vedermöda falla för tung öfver din otålmodiga håg! Du skall se den dag, när våra förtryckare buga sig för oss till jorden; du skall hafva din lust af dem och välsigna den stund, när du återgick till ditt folk. Blif hos oss! Blif min son, och du skall upprätta Jerusalems portar!

24. Spörsmål för lifvet.

Jag känner ej igen fröken Kerstin, sade fru Beata Oxenstjerna i ett förtroligt ögonblick till sin bror rikskanslern. — Hon är som förvandlad, sedan vi blefvo af med den finska häxungen.

— Tacka Gud, att faderns sinnelag uppväxer i afkomman, genmälde rikskanslern. Häxor göra där intet till; slikt dependerar af en naturlig kondition invärtes.

— Ja, det torde allt vara förställning till läglig tid. Hon amuserar oss sakteligen till ett år härefter.

— Har kära syster ej förr sett en mö växa upp från jänteåren till jungfru? Det förer gemenligen med sig en blidare natur, intill dess att där kommer nytt krut i fängpannan. Har fröken Kerstin funnit en ny leksak efter den flickan Hagar?

— Ännu inte, så mycket jag sport. Fast mer trår hon inte ens efter Ebba, såsom hon förr har gjort.

— Där kommer en ny, det töfvar intet. Mig faller så för, som hade det varit bättre, att vi låtit fröken behålla sin förra smekunge på knäet, än att vi omakat henne med att söka en ny. Det var intet annat än löst skvaller om flickan Hagar: boklärdom gör ingen ofred. Den nya, som kommer, torde inte blifva så lätt att sköta. Märk, att efter Ebba Sparre och Hagar Ring kommer en ung man!

— Gud bevare. Tror eders kärlighet det?

— Kära syster kan därpå vara så viss, som på blom efter knopp. Jag väntar vår tid att i nåd eller onåd betackas för tjensten.

— Hvad ers kärlighet säger! En ung man! Men om den unge mannen heter herr Carl Gustaf?

— Och om han heter Carl Gustaf?

— Så fördristar jag mig råda till lysning och biläger nästa jul, efter ärlig svensk sed. Där ingen kan motstå hjulet i backen, där skjuter man hellre på, än blir öfverkörd.

Rikskanslern höjde på axlarna.

— Kära syster är en fast undransvärd husmoder och sköter en konungaborg så, att intet spjällsnöre där är för långt eller för kort. Men hvad nu belangar kvinnospörsmål, så låt oss tala om kammarpigornas städsel. Det säges i räknekammaren, att fröken öser ut dalrar som hasselnötter. Håll där husesyn, så länge kära syster har något att säga, och haf ingen omsorg om resten!

Härmed var spörsmålet för denna gång afklippt. Men fru Beatas iakttagelse bar syn för sägen. Det undgick ingen af Kristinas närmaste omgifning, att den unga drottningen med hvarje dag växte, icke blott för kronans höghet, utan i ett konungsligt sinnelag. Alltsedan pfalzgrefvinnan Katarinas död hade hon varit ett klokt, men svårhandterligt och nyckfullt barn. Hon hade från och med trettonde året varit ombytligare, lättretligare, mera oberäknelig, än någon af sina jämnåriga. Det hade varit som en dagjämningstid med dess ostyriga hvirfvelvindar, men denna tid var nu öfverstånden, vindarna hade lagt sig till skenbar ro. Där inträdde ett oväntadt och förvånande lugn i Kristinas personlighet. Hon blef mildare, tålmodigare, på allt sätt älskvärdare. Hon lyckades icke alltid kufva sitt häftiga lynne, som därintills uppbrusat utan hejd, men hon bemödade sig att göra det. Hon blef tillgängligare, förtroligare, mera deltagande i andras fröjder och sorger; hon visade i uppfattningen af sitt höga kall och dess pligter ett allvar, som man förut icke tilltrott henne. Hennes nöjen blefvo mera återhållsamma, hennes studier regelbundnare och mera koncentrerade. Hon kunde uppmärksamt åhöra rådets öfverläggningar och, när hennes mening begärdes, yttra sig med en klokhet, som förvånade statsmännen.

Drottningen tillbragte en del af sommaren på Gripsholm. Ebba Sparre hade rest att besöka sin sjuklige fader; furstinnan Marie Eufrosyne hade intagit hennes plats som skötevän. Eleonora Katarina, snart därefter landtgrefvinna af Hessen, vågade icke visa sig och drömde sig nittio år tillbaka till Cecilia Vasas tider.

Det historiska Sverige har stoltare borgar och brantare murar, men intet mildare, grönare, täckare kungsminne, än Mälarens nuvarande lugna Gripsholm. Anlagd af Bo Jonsson, ombyggd af Gustaf Vasa, bar denna borg med sina kvarstående vindbryggor ännu på Kristinas tid det dystra allvaret af ett medeltidsfäste. Öfver det röda tegeltaket med dess spetsgaflar, vindskupor och höga skorstenar reste sig fyra torn: konung Eriks (kyrkotornet), hertig Johans (Griptornet), hertig Magnus’ (Vasatornet) och Göstaf Olofssons (fängelsetornet). Af de tre våningarna var endast den midtersta inredd för kungliga gäster. De i renässansstil, i brunt och rödt dekorerade rummen buro på väggarna gyllenläder och de djupa nischerna i silke broderade fönsterstycken. Vid stranden låg herreköket och Gustaf Vasas lilla tornerbana. En lång, smal park med ruddammar sträckte sig inåt till »finnstugan» och köksträdgården. En djurgård, ett dufslag, ett lokattehus, ett hundstall och den s. k. polacksmedjan hörde till borgens närmaste omgifningar.

Det var en sommarkväll efter aftonmåltiden. Drottningen och hennes kusin sutto i parken. En aftonbris af den friska sjöluften lekte lätt med en lock af Kristinas blonda hår. En förtjusande vattenyta glittrade mellan löfven, belyst af den nedgående solen. Mälaren koketterade för sin unga drottning, men hon såg honom icke, den otacksamma herskarinnan öfver så mycken skönhet; hennes blick dröjde på ett skrynkladt pappersblad; hennes tankar hade flugit söderom Östersjön.

Kristina hade af sin kusin mottagit ett väl försegladt bref; en pil och en duffjäder förenade sig att bevinga sigillet. Brefvet hade hon läst i enslighet på en bortskymd hvilobänk vid roten af en ek, och furstinnan inbillade sig, att hennes kungliga väninnas kinder voro rödare, när hon återvände, än när hon gick.

— Han är vid hälsan, sade Kristina. Han har varit hos Salvius i Hamburg och velat begagna lägligheten att skrifva. Brefvet är nio veckor gammalt. Hvilken postgång! Hvarför gaf du honom ej några dufvor, Marie? När skola vi kunna hviska våra ord i den blå luften och anförtro åt vinden att föra dem fram?

— Skrifver min bror något om kriget?

— Kriget går illa. Misslyckade belägringar, marscher och återmarscher, gikt och penningenöd. Därom är han nog förståndig att ej skrifva ett ord. Men han skrifver något, som rör dig närmare. Han beder mig inte skänka dig bort åt grefven af Nassau ...

Nu var det Marie Eufrosynes tur att rodna. Hon höll den unge, vackre grefven så kär, som man kan hålla en balflamma vid aderton år, och utropade i sitt hjärtas förtrytelse:

— Hvad angår det honom? Min far är där intet emot, och när du samtycker ...

— Jag står på din sida. Men kan du förlita dig på grefven? Unga karlar ... morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Din bror är inte bättre än andra, Marie.

— Carl Gustaf kan vara platt utan reson mot oss andra, men mot dig är han vax.

— När han ser mig. Och vax, när han ser en annan. Skada, Marie, att en sådan kronslipad ädelsten, som kan skära glas och pryda en spira, skall flyta till vatten för en uppnäst tysk kammarpiga.

— Hvad skall jag svara? Ack, Kristine, tro mig, det är nedrigt förtal! Carl Gustaf har dig så hjärtans kär, att intet i vida världen kan bryta hans tro.

— Så säger han, och så skrifver han. Vill du bära min krona, Marie? Tag henne, jag är led vid henne! Så länge jag bär henne, måste jag ju tänka, att det är till henne hans hjärta står. Hvarför är jag inte en liten fattig pfalzgrefvinna, som du? När jag läser huru de krökte sig som ormar för drottning Elisabet, huru de sade till henne, när hon var gammal och ful: ni är den skönaste kvinna som jorden bär, ni är så fager som lilja i rosengård! ... Nej, Marie, nej, nej, nej, jag kan inte tro honom, jag kan inte, så gärna jag ville.

— Är du gammal och ful, Kristine? Är han en hofman, som var ingenting i går, som skall vara ingenting i morgon och begär att du skall göra allt af honom? Å, han är stolt, Kristine, han är så stolt som du själf! Han begär af dig sin hjärtelycka, ingenting annat. Han skall vara en man förutan dig, men han skall vara en olycklig man. Gif honom din hand, och han skall blifva en hjälte! Han skall slå dina fiender, han skall blifva stor och berömd, men han skall vara din tjenare, och du skall vara hans ära.

— Doxa! Doxa! Gå från mig, Sara! Min Gud, hvarför är jag ej en man? Hvarför måste jag köpas och säljas? Hvarför får jag ej gifva mig helt utan pris, utan hemgift? ... Förlåt mig, Marie! Jag är så olycklig, jag är så ensam. Den fattigaste flicka i Sverige är rikare än jag. När han kommer, som hon har kär, svarar hon: tag mig, jag har intet annat än mig själf, och du begär intet annat än mig. Hon vet det, hon. Huru skall jag veta det? Jag misstänker allt och alla. Har jag ej skäl att göra det? Måste jag ej misstänka rådet att vilja regera utan mig? Måste jag ej misstänka honom, du vet, att älska min krona? Hvad är en man utan ärelystnad? Hvad är den ärelystnad, som ej utsträcker sin arm efter en krona? Och dig själf, Marie, måste jag ej misstänka dig att gå hans ärenden? ... Jag ville så gärna tro dig; någon måste jag tro. Du kan vara ett redskap; kanske är du det, men du har ej hufvud nog för politisk intrig. Ebba har bättre hufvud, men brukar det i min tjenst. Jag hade en tredje, en förläst toka, det bästa hufvudet af eder alla, men på ett barns skuldror: hon förstod ju ej ens hvad kärleken är. Du förstår det på ditt sätt, Marie; du är på ditt sätt ett barn; du begär namnam af kärleken. Jag begär något mer: jag begär att vara mig själf i en annan, och se, det får jag ju inte! Hvilken olycka, att jag ej är du! Vore jag du, skulle jag hafva hundrade likar och inte vara så inmurad, som jag är, i en klostercell med mig själf. O, jag är så ensam, ensam, ensam ...

Hon lutade sin panna mot ekens stam och förblef några ögonblick stum. Grät hon? Marie Eufrosyne trodde det och vågade en tröstande hviskning:

— Du är inte ensam. Han har dig så kär. Han begär intet annat än dig.

Hon såg upp, hon grät icke, hon hade icke gråtit sedan hon var ett barn, om icke af vrede. Men där var ett annat ovant uttryck i hennes lifliga, alltid rörliga drag. Där var någonting djupt sorgset, som Marie Eufrosyne aldrig sett förr. Kristina tog en lätt sidenduk, som hon hittills sammanrullat mellan händerna, utan att tänka därpå, och svepte den kring sina skuldror mot aftonkylan.

— Låt oss gå till stranden, sade hon. Här är så instängdt, jag behöfver luft.

De gingo till stranden och funno en mossbänk tätt invid sjön. Solen hade gått ned och kvarlämnat vid horisonten ett blekrödt skimmer, som färgade fjärdarna. Det var lugnt, daggen föll, gräset var vått, luften fuktig. Slottets fyra torn, af hvilket det högsta bar en slappt nedhängande kunglig flagga, speglade sig i en lätt gungande blank dyning på sjön. Endast två stora stjärnor kunde, bland otydliga små ljusprickar, klart urskiljas på aftonhimmelen. I nordväst stod Vega, i sydväst, öfver skogstopparna, Jupiter.

Kristina satt en stund tankfull, betraktande dessa två lysande klot, det ena planeternas konung, det andra en sol af oerhörd storlek, hvars ljusstyrka — om man får tro en nyare tids beräkningar — trehundra gånger öfverträffar ljuset af vår sol.

— Se där — sade Kristina, pekande på planeten — där är min stjärna. Jag är född under Jupiter, när han ingick i lejonets hjärta. Det är en tung gåfva, Marie, att vara född till makten. Var nöjd med kärleken, du, som är född under eviga solar, hvilka aldrig förändra sitt läge på himmelen! Planeterna äro ostadiga som ett människolif ... Under hvilka stjärnor föddes Carl Gustaf?

— Jag känner ej hans stjärnor, svarade furstinnan, men prästen, som döpte honom, såg en bindel af glänsande ljus kring gossens panna.

— Det vore inte lyckligt, om vi två förenade skulle styra Sverige. Under kriget i Tyskland prisades min faders hjältemod såsom allmaktens gåfva. Konungen svarade: Gud går från sin medelväg endast när han vill straffa någon. Det är ett nådebevis, när han gifver åt folken en konung med medelmåttiga gåfvor, emedan denne ej frestas att eftersträfva för mycket. Honom lämnar ärelystnaden i lugn. Intet värre kan honom hända, än att han riktar sig med sitt folks skatter, hvilket är ett ringa ondt mot ärelystnaden, som själf ej har, ej heller unnar åt andra någon ro.

— Salig kungen var en vis man, men vet du hvad en gumma i Nyköping sade mig förra hösten, när det var tal om brandenburgaren? Hvarför skall våran fröken gå öfver ån efter tyskt äppelmos? sa’ hon. Lägg svenskt järn i hjulskenan, sa’ hon, så går kärran fram öfver berg och knapperstenar.

Kristinas ostyriga lynne återvände för en hastig minut.

— Äro vi ej kråkskramlor, jag och du, som filosofera öfver kärleken, i stället att njuta af lifvet? Ha vi råkat förblanda siffrorna? Äro vi 17 eller 71 år? Ha vi ej framför oss de många åren, lysande eröfringar, långa löjen, korta sorger och dårskaper utan tal? Uh ... det är kallt under stjärnorna, de äro för höga för oss, låt oss vara små, Marie, små, som de lyckliga äro; det är så ensligt att vara ensam stor. Skrif till din riddare af den sorgliga skepnaden, att han flitigt betraktar månen och försöker att likna honom i oföränderlig tro. Jag skall skrifva detsamma till min, där han suckar i Böhmens eller Mährens bergsklyftor: strid, min riddare, strid för eder käresta, hvad hon sedan må heta, strid för segern och segerns lön! Den väntar aldrig för länge, som väntar på något godt ...

— Var blid mot honom, Kristine, var som du fordom var på Rönö, den tiden du var liten och lycklig! Och bed honom till återgäld inte förtrampa sin systers hjärta!

Åter flög ett skimmer af nästan fuktig glans öfver de stora, uttrycksfulla blå ögonen, när Kristina fattade sin väns hand och sade med så låg röst, som fruktade hon, att kiselstenarna på stranden skulle höra henne och berätta hennes ord för den skvallrande aftondyningen:

— Svär, att han har mig kär, mig och ingen annan, mig och ingen krona!

— Vid hvad skall jag svära, om du ej tror mig? Skall jag svära vid himmelen öfver oss eller vid jorden under våra fötter? Ack, Kristine ...

— Svär vid dig själf! För oss finns ingenting så omisteligt som vi själfva. Att mista sig själf, det är mer än döden, det är tillintetgörelsen.

— Nej, så svär jag inte. Det är emot Guds bud.

— Tror du? Kanhända. Svär då: så sant jag är din vän!

— Så sant jag är din vän, har han dig och ingen annan, dig och ingen krona kär!

— Ja, jag tror dig och skall skrifva det till honom. Inte för att din ed är tillfyllest: hur kan du känna hans innersta hjärtelag? Men för att där finnes ett gensvar i mig, som gifver dig rätt. Är här någon, som lyssnar på oss?

— Hvem skulle lyssna? Gripsholm sofver, Mariefred sofver, Mälaren sofver. Stjärnorna allena vaka på himmelen. Det är så långt till stjärnorna; de skola ej höra oss.

— Då skall jag säga dig något.

Hon lutade sina läppar tätt mot sin väninnas öra, stängde ljudet med båda händerna och hviskade:

— Jag har honom kär, jag har lofvat att blifva hans; jag skall hålla mitt löfte.

— Tack! Nu tror du mig.

— Ja, är det inte förunderligt, att jag tror dig ändå? ... Godnatt, Marie!

— Godnatt, Kristine!

Hon hade vikit åt sidan den tunga gardinen framför ett fönster i sofrummet och låg länge sömnlös, betraktande stjärnorna, som tindrade i augustinatten öfver Gripsholm. Ett återsvall af de frågor, som upprört henne några timmar förut, slog mot själens osynliga stränder, som Mälarevågen mot kiselstenarna.

— Du därborta — sade hon halft trotsigt, halft vemodigt — har du gifvit mig ett lås, så gif mig en nyckel! Hvarför gaf du mig kraften, om ej för att blifva lycklig och göra andra lyckliga? Hvarför är där en tomhet i mig, som ingen kraft fyller? Hvarför är jag så ensam, när jag dock har mig själf? Hvarför trängtar min själ till en annan, som kan fylla min brist, och hvarför finner jag ingen, i hvilken jag kan uppgå helt, utan att förlora mig själf? Är han med ljusglansen om pannan den rätte? Jag vet ingen annan kraft, besläktad med min kraft, men skall han kufva mig? Skola vi söndras, kraft mot kraft, eller skola vi sammansmälta och förenade eröfra världen?

Hon fick intet svar. Ett stycke af den omätliga rymden, begränsadt af fönsterramen, skådade tigande ned på Gripsholms torn, på den trånga rutan och det oroligt klappande sjuttonåriga hjärtat bakom bäddens till hälften frånskjutna förhängen. Trötta att söka, längta och fråga, flöto den hvilandes tankar småningom in i hvarandra, förlorade sin begränsning och upplöste sig i en oklar, drömmande känsla af någonting famlande ovisst, som begärde ett fäste ...

Då tycktes äfven stjärnan upplösa sig i ett obestämdt ljushaf och sänka sig nedåt på bryggan af sina strålar. Hon kom närmare tornen, fönstret, bädden ... Nu var hon där och flöt in i den halfsofvande unga frågerskan, som vågat utmana henne. Hon bemäktigade sig hennes halft medvetslösa, halft ännu frågande tankar, fick ord och sade till henne:

— Har jag ej sagt dig, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, ej af hans kärlek, och att jag är ditt innersta? Hvarför söker du dig i dig själf? Hvarför söker du dig icke i Honom, som är allt i dig, allt i mig och allt i alla? Han har gifvit dig kraften i mig, men kraft utan kärlek kan endast förstöra. Hvarför söker du icke hvad jag ej kan gifva dig? Hvarför söker du icke kraftens blomma och frukt, som endast är kärleken? Se, jag har gifvit dig börd och krona, håg för allt stort och vett för all visdom; jag har bevarat dig för elementernas makt, din kropps bräcklighet och människors anslag; jag har gifvit dig vishetens ord och fromhetens lärdomar, vapnens seger och rikets välmakt: hvarför söker du där din egen ära? Hvarför prisar du icke Gud med att göra många lyckliga? Gå, gör hans verk och icke ditt verk! Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf! Sök ej din kraft i arm som förlamas, i tanke som famlar, i håg som förvillas; sök din kraft i kärleken, tjena i ödmjukhet, bed om fullkomningen, och du skall vara den starkaste bland de starke ... Dagen gryr, jag döljer mig åter i fållarna af Guds mantel ... Om tio år skall jag fråga dig hvad du gjort af min gåfva.

Den sjuttonåriga drottningen uppreste sig halfvaken i bädden och kastade en blick mot fönstret, där ljusströmmen åter flöt bort.

— Drömde jag? ... Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf! ... Hvad man drömmer vidunderligt!

Slut på andra delen.

Andra delens innehåll: