Stjärnornas kungabarn 2: De tre / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Förutom de sex första barndomsåren, är måhända året 1642, Kristinas sextonde, det som är minst kändt och minst omtaladt af denna drottnings brokiga lif. Hon var icke mera det underbarn, som väckt så mycken uppmärksamhet, men ännu icke den ungmö, som snart skulle förvåna världen. Hennes studier voro afslutade, hennes karakter i görningen. Hon var arftagarinna till en krona, som med hvarje seger tilltog i glans, men hon bar den icke ännu, dess makt tillhörde riksförmyndarne; hon själf stod väntande i dess skugga. Hennes personlighet syntes nästan glömd för hennes värdighet, som ej kunde glömmas. Allas blickar voro riktade på kriget i Tyskland, på Torstensons strider, faror och segrar, på det franska förbundet och Danmarks misstänkta hållning. Men just under detta Kristinas sextonde år föregick inom henne själf denna obemärkta, men betydelsefulla förändring, som med makten af en naturlag flyttade drottningen-barnet, alldeles som andra vid hennes ålder, från morgonrodnaden in i det fulla dagsljuset, från barndomens drömmar och hugskott in i ungdomens brus af svällande lifskraft.

Norrköping, vid Motala älfs utlopp i Bråviken, var före Gustaf II Adolfs tid endast en marknadsplats för den rika östgötabygden, men växte genom Louis De Geer, kungliga privilegier och sitt gynnsamma läge snabbt till Sveriges förnämsta fabriksstad. Dess 4,000 invånare voro mot slutet af September 1642 såsom fallne ur hakarna i anledning af ett då timadt kungligt besök. Den ännu omyndiga drottning Kristina var vid den ålder, att hon borde förvärfva sig någon kännedom om sitt rike och källorna för dess välstånd. Hon anträdde en resa till Norrköping, åtföljd af rikskanslern och flera af rådet, sin öfverhofmästarinna fru Beata Oxenstjerna, gift med Karl Bonde, sin kusin pfalzgrefvinnan Marie Eufrosyne, sin jämnåriga, jungfru Ebba Sparre, samt en talrik svit. Det var dagar för nytta och nöje. Drottningen besökte järnverken, harnesksmedjan, fabrikerna och andra märkvärdigheter. Hon var lärgirig, hon frågade oupphörligt, hon ville veta tillgången vid dessa underbara förädlingsprocesser, som det svenska järnet undergick. Slutligen tröttnade hon, alldeles som andra vid hennes ålder, och då tillställdes för hennes nöje jagten i Kolmården.

Utgången är bekant. Kammarherren Klas Wrangel, som anförde jagten, ville uppdrifva elgar, men skogen var därtill för vidsträckt och tiden för kort. Man nöjde sig med harar. Drottningen sköt från sadeln i fullt språng en jösse. Detta var icke nog, hon upptäckte räfven, räfven bedrog henne, hon bedrog jagtsällskapet, och änden blef kullerbytta.

När Kristina återvände till staden, syntes hon blek och utmattad. Det var dock ingen barnlek, detta fall från hästen och släpande vid stigbygeln. Hon låtsade icke därom under första ifvern att gäcka förföljarne, men när spänningen var förbi, återtog naturen sin rätt. Hon kände en olidlig värk i hufvudet, bröstet och ryggen; hon inbillade sig, med sin lifliga fantasi, att hon afbrutit ett refben. Med möda tillryggalade hon vid Flemings arm den korta vägen från hamnbryggan till De Geers hus, där hon bodde vid torget.

Här omhändertogs hon af fru Beata Oxenstjerna och väckte ej ringa bestörtning. Kristina älskade ej denna sin tuktomästarinna, som med alla en husmoders dygder förenade ett sträft sätt och icke dolde, att hon ogärna underkastade sig detta ömtåliga uppdrag af riksförmyndarne. Hela hofstaten kom i rörelse och skrämdes ytterligare af de återvändande jägarne, som ej kände drottningens fall eller orsaken till hennes försvinnande, men desto bättre kände Kolmårdens dåliga rykte. Sven Axelson hade låtit undfalla sig halfkvädna ord om någonting, som skulle ha timat i bergsklyftan. Det skulle ha skett, men ändock icke skett: därpå blef ingen klok. Hofläkaren efterskickades och föreskref åderlåtning. Intet refben befanns brutet, men åtskilliga skråmor upptäcktes på rygg och axlar samt en blånad på högra tinningen. Kristina vägrade att angifva deras orsak. Man skulle icke få den triumfen att se henne straffad för en nyck.

Furstinnan Marie Eufrosyne var likaledes af oro och skrämsel illamående. De två kammartärnorna, hvilka medföljt för drottningens närmaste uppvaktning, befunnos halfdöda af ridten och fruktan för straff. Morsker hade återfunnits betande i en skogsbacke. Vidunderliga rykten gingo från mun till mun. Fröken Kerstin hade blifvit bergtagen, eller hade hon med nöd undkommit stigmän. Hon hade blifvit förhäxad — »krossad», som termen lydde i folkspråket. Jägarne erinrade sig den okända flickan, som ledt dem på villovägar åt Åby, och funno henne skäligen misstänkt. Hon måste förhöras. Men hvar finna henne?

Hon fanns icke långt borta. Ingen hade haft tid att tänka på Hagar. Okänd i ett främmande land, vågade hon icke tränga sig in i drottningens bostad och satt, väntande vidare befallningar, på trappan till huset. Här igenkändes hon af Sven Axelson. Han hade ej glömt, att Morsker skyggat vid det ställe, där flickan stått invid hasselhäcken.

Hagar öfverraskades oförberedd, frågades, men behagade icke svara. Hon ihågkom drottningens lifliga önskan att dölja sitt äfventyr och förteg ståndaktigt allt, utom den befallning hon fått att medfölja till staden.

Hon fördes till fru Beata, som tog henne för en finsk kammarpiga.

— Så ja, sade den stränga frun, sedan hon fått veta hvad hon trodde sig behöfva om Hagars person. — Du är finska, du? Vet du hvad man säger om dig? Man säger, att du är en trollpacka, som understått dig att bruka onda anslag. Och vet du huru man straffar trollpackor? Man piskar dem med ris och bränner dem på bål. Betänk detta, du illmariga stycke; ljug icke, svara på mina frågor! Hvad har händt fröken Kerstin i skogen? Hvarför återfanns hennes häst med tom sadel? Hvarför är hon sårad? Hvarför ljög du för herr Klas, att hon ridit till Åby?

— Jag trodde, att jägarne hade ondt i sinnet, svarade flickan på sista frågan, utan att inlåta sig på de öfriga.

— Nå vidare! Jag vill veta hvarför fröken är sårad och hvem som sårat henne.

— Hon har törhända stött sig mot träden. Där är svårt att rida i Kolmårdens skog.

— Undflykter! Du vet mer än du vill bekänna. Får jag svar eller får jag icke?

Hagar teg.

— Axelson, hämta ris!

Axelson var ej sen att hämta ett hasselspö, som i den gamla goda tiden alltid fanns till hands för loflig husaga.

— Nå — sade fru Beata betydelsefullt — får jag nu svar?

Hagar fortfor att tiga. Den som minns Hagar och Bennu i Kaskas torp vet, att Dordej aldrig vågade hota dem med ris, emedan de däraf blefvo blott sjufaldt värre.

— Apollonia — fortfor fru Beata till en handfast kökspiga, som stod nyfiken i dörren, halft skrämd, halft jubilerande öfver den unga trollpackans rättvisa näpst — lös upp flickans klädning och blotta hennes skuldror!

Apollonia närmade sig. Hagar sprang tillbaka, grep en väfsked, som stod vid väggen, och utropade:

— Våga att röra mig! Jag är här på drottningens befallning, och ingen annan än hon har rättighet att förhöra mig!

Drottningen var visserligen omyndig ännu och stod under sin öfverhofmästarinnas tukt, men hon var dock en drottning. Fru Beata besinnade sig.

— För häxungen till källaren, och tillbomma dörren! Hon begär rannsakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du där — tillade hon till flickan — tänk på profossen! Och tänk på bålet! När du betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill då se om jag kan göra något för dig.

Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga. Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som icke ens konungamakten vågade vidröra. Man omtalar, just från 1642, att rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.

Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas sida.

— Lider du mycket? frågade hon, i det hon tvättade med blyvatten en skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den vänstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.

— Det är ingenting, sade Kristina. Jag kom likväl till staden förr än ni.

— Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar blod. De stackars tärnorna redo ihjäl sig af skrämsel. Hvarför red du ifrån oss?

— Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa eländiga harar. Jag fick sikte på räfven, och sedan ... det var min lust att själf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa på kronan.

— Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden där?

— Jag kindpustade skogsrået och han torde ha klöst mig.

Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt, när i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast förbjuda den febersjuka att tala.

— Läkaren — hviskade hon till Ebba — vill veta hvar och huru drottningen skadat sig. Har hon yppat något för dig?

— Hon säger, att skogsrået klöst henne, svarade Ebba Sparre oskyldigt.

— Tokprat! Men i våra dagar hör man ju mycket talas om häxekonster. Jag har tagit en misstänkt person i förvar; säg intet därom! Den sjuka bör lämnas i ro.

Likasom för att gäcka denna föreskrift anmäldes kort därpå rikskanslern, och honom kunde tillträde icke förmenas.

Den berömde Axel Oxenstjerna, konungen utan namnet, var vid denna tid femtionio år gammal. Högrest och kraftfull, med grått hår, hög panna och blå ögon, bar han ännu på kinderna ungdomens skära rodnad. Man förstod, att denne man kunde befalla: han var ju »den axel, kring hvilken världen (läs: samtiden) rörde sig»; men han kunde äfven vara personligt älskvärd, och inför sitt konungahus var han det alltid. Han hade redan haft mer än en besk sanning att säga sin unga drottning, och han skulle senare nödgas säga henne långt flera; men han glömde aldrig, att han talade till »den store Gustafs dotter».

Rikskanslern dolde icke sitt missnöje med Kristinas obetänksamma jagtäfventyr och kom för att säga henne det.

— Jag förnimmer, sade han, med fast mycken bedröfvelse eders majestäts ohälsa af så skadeliga nöjen och vet där intet annat råd till, än att taga en lärdom af det som nu engång intet kan göras ogjordt. Är ock eders majestät nu lyckligen kommen till den ålder, när förståndet bör råda och I själfve veten huru kostbar eder höga person är att akta för hela rikets välfärd. Där är sannerligen intet så ädelt villebråd i Sveriges skogar, att ju det kunde gå upp emot en enda skråma, som eder rör, ty där som I icke akten edert eget hull i ungdomens hastiga mod, mån I betänka, att I hören med kropp och själ Gud och Sveriges allmoga till. Och jag vill nu intet hafva sagt detta till att bedröfva eder, nådigaste fröken, efter I ju liden själfver af skadan, det jag nu hoppas och beder till Gud, att snart skall hafva en hugnelig öfvergång. Utan mån I till framtida bättre eftersyn taga det gunstigt upp, såsom det kärligen och med all skyldig vördnad eder sagdt är af eder och eder store faders trogne tjenare, den intet bättre i världen vet, än att hans nådiga drottning må komma till ett lyckosamt regemente här i tiden och till de utvaldes ro efter detta.

Hvarpå han med ett blidt småleende kysste drottningens hand, likasom för att afbedja hvad där kunde vara förnärmande i hans tillrättavisning. Axel Oxenstjerna var så van att väga sina ord, hvilka ju på denna tid lågo tungt i Europas vågskål, att en stenograf eller en tryckpress från våra dagar icke behöft lägga en bokstaf till. Om det fanns någon dödlig, för hvilken den faderlösa Kristina kunde och borde hysa en dotters känslor, var det visserligen denne man, den främste bland hennes förmyndare, hvilken icke blott bar hennes kronas bördor, utan allt från hennes späda år varit för sin drottning en faderlig rådgifvare. Och hon kunde icke undgå att vörda honom; han var verkligen den ende, för hvilken Kristinas själfrådiga lynne böjde sig, den ende som hon — ännu åtminstone — icke vågade motsäga. Men att älska honom som en fader, att böja sig med en dotters frivilliga lydnad under hans råd, det kunde hon icke. Därtill var han henne för öfverlägsen, och nyckeln till Kristinas gåtfulla personlighet, sådan denna begynte antaga bestämd gestalt i hennes sextonde år, var ingen annan än den, att hon icke tålde någon bredvid sig, långt mindre öfver sig. Hon kunde högakta, värdera, beundra, älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, ty de hafva farit mycket vilse, som sagt, att hon aldrig kunde älska någon eller något annat än sig själf. Men hon kunde det endast med det villkor, att detta något eller någon var henne underlägset. Att stiga i hennes ynnest, det var icke blott att visa de egenskaper, som hon uppskattade högst, det var än mer att stå under hennes egen nivå; att falla i hennes gunst, det var att vilja vara hvad hon var eller däröfver. Hon begärde icke underdånighet, ehuru det i lynnets häftighet stundom tycktes så, ty förödmjuka sig kunde också en slaf, och hon föraktade slafvar. Hon behöfde och hon fordrade att vara denna »makalösa», som hon sedan blef, ett uttryck, i hvilket man läser devisen på hennes ensliga storhet.

Hon satte sig upp och svarade i en lätt ton, som motsades af hennes feberglänsande ögon:

— Jag red för häftigt, det är trötthet och går snart öfver.

Rikskanslern betraktade henne forskande. Han befarade ett nytt utbrott af dessa hastiga sjukdomsfall, för hvilka Kristina varit utsatt under sina växande år.

— Det är rådligast att nu hvila, förmanade han. Kommissarien De Geer väntar där ute att förnimma huru det förhåller sig med hälsan. Hans underdåniga önskan är att i morgon hedras med sin nådiga drottnings besök på Finspång. Jag skall svara honom, att det må uppskjutas. Resan gör omak.

Kristina reste sig upp i bädden.

— Eders kärlighet täckes svara kommissarien, att jag med nöje skall mottaga hans inbjudning i morgon, yttrade hon. Är fältmarskalken Horn anländ till Norrköping? Jag vill minnas, att han väntas i dag.

— Han anlände på förmiddagen, svarade rikskanslern, förvånad att se den sjuka så hastigt vid krafter.

— Jag önskar se honom, jämte eder och De Geer, vid taffeln i kväll klockan sju.

— Nej, det kan eders majestäts nuvarande svaghet omöjligt tillåta, vågade fru Beata invända.

— Min svärson Horn kan få den nåden att följa till Finspång i morgon, om hälsan medgifver, anmärkte Oxenstjerna.

— Hvad? Eders kärlighet vill, att en så berömd hjälte, som nyss blifvit mottagen med stora ärebetygelser i Schweiz, Holland och Frankrike på sin återresa, skall vänta på företräde hos mig! Han har ej varit i Sverige sedan tretton år, och jag kan ej minnas honom; jag var ett barn, när han drog ut i kriget. Invitera honom till aftonvarden; jag är fullkomligt frisk. Och assessor Stjernhjelm, anlände han inte i går från Dorpt? Jag önskar se honom med de öfrige. Han blir nu vår antikvarie för rikets fornlämningar; jag vill fråga honom om han kan restaurera Stäket. Det är märkeliga ruiner; jag var nära att bryta halsen af mig där vid besöket i somras.

Hon talade fort och otåligt; det var feber i orden. Rikskanslern växlade en betänklig blick med sin syster, men ansåg icke rådligt att nu motsäga henne. Febern kunde förvärras. Resultatet blef, att de tre nämnde herrarne skulle inbjudas till hoftaffeln samma kväll, och om drottningen, som man kunde förmoda, vore hindrad att infinna sig, skulle rikskanslern och hans syster göra les honneurs.

Men hon infann sig. Hon ville ej vara sjuk, hon ville ej vara kastad ur sadeln, ville ej anses straffad för sin obetänksamma ridt. Ingen skulle ana de frossskakningar, som genomilade hennes leder, eller den matthetens svindel, som gång på gång hotade att beröfva henne medvetandet. Hon hade till och med låtit kläda sig omsorgsfullare än vanligt. Hon talade mycket, kanske för mycket, men hon talade klokt och, där ämnet tillät det, kvickt. Det var första gången man såg den Kristina, som skulle förvåna världen. Rikskanslern hörde henne med undran, de öfrige med beundran. Hon hade sedan några få timmar likasom vuxit. Drottningen-barnet tycktes genom någon underbar, plötslig kris hafva blifvit förvandlad till drottningen-jungfrun.

Presidenten Kurck, som icke dröjde att vid sin ankomst uppvakta de höge resande, blef likaledes inbjuden till hoftaffeln. Denna serverades för fjorton personer. Norrköping hade den sällsynta lyckan att se kring sin drottning församlade fem män, hvilka redan voro och än vidare skulle blifva de främste representanterne för fem olika samhällsriktningar: riksstyrelsen, kriget, lagskipningen, industrin och litteraturen.

Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket tillstånd! Till höger om henne satt rikskanslern, till vänster fältmarskalken Horn. Vid sidan af dessa grannar ville hon för intet pris förråda en svaghet, men hade iakttagit försiktigheten att behålla Ebba Sparre närmast bakom sig som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan lutade hon sig mot sin väns skuldra, likasom för att hviska till henne en befallning, medan hon i verkligheten behöfde ett stöd för att icke förråda sig.

Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot Olmütz och möjligheten af ett förestående stort fältslag; det var en månad före andra slaget vid Breitenfeld. Horn hade nyss afslagit republiken Venedigs ärofulla anbud att som generalissimus anföra dess härar mot turkarne. Kristina yttrade skämtande, att så kärt det vore att se honom i Sverige, ville hon hellre se honom i Konstantinopel.

— Dock ej som fånge, anmärkte Horn.

— Eder kan man instänga, men aldrig kufva, genmälde drottningen. Edert lif är en saga. Trollen stänga eder sju år i berget, och ni återvänder föryngrad till nya bragder.

— Vanan gör underverk, svarade Horn leende. Finska pörten och tyska bivuaker ha den fördelen att icke skämma bort oss med mjuka bäddar.

— Säg inte det, fältmarskalk! Ni och edra landsmän värmen eder gärna vid elden. Ni hade hett nog vid Breitenfeld, men så var ni också konungens »högra hand».

— Jag håller för, att en krigare hellre mister sin högra hand, än ser den i kedjor, genmälde fältherren. Det värsta i Ingolstadt var att icke få slåss för min unga drottning. En gång — tillade han — var jag nog lycklig att få göra eders majestät en tjenst. Det var, när jag hedrades med förtroendet att begära prinsessans af Brandenburg hand för salig konungen, eder store fader.

— När jag blir sextio år — svarade Kristina i samma ton — skall jag tacka eder för min tillvaro, om den då visat sig värd att tacka för.

Gustaf Horn var nu femtio år gammal, icke högvuxen, men kraftigt byggd, med hängande långt, lockigt brunt hår, bruna, milda ögon, smal panna, blekgul hy, korta mustascher och ett uttryck af nästan sorgset allvar, där smålöjet, som nu upplyste hans kärfva anletsdrag, var en lika behaglig som sällsynt gäst. Dessa finska pörten, som tillhörde hans barndomsminnen, hade påtryckt honom den outplånliga stämpeln af ett folk,

Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och sedan ett år svensk adelsman, var i lynnets allvar och oskrymtad gudsfruktan Horns själsfrände, men i öfrigt så olik honom, som freden är olik kriget. Han bar en rik borgares långa, svarta, tätt tillknäppta sammetsrock och en bred, slät halskrage med två hängande silkestofsar. Några tunna grå lockar vid öronen, ett omsorgsfullt klippt helskägg och en svart kalott på den kala hjässan omgåfvo en hög panna, finhylta kinder och ett par kloka, välvilliga, lugna ögon. Det var något tillbakadraget i hans person; man hade framför sig en tystlåten köpman, som ständigt afbidade konjunkturer och förstod att begagna dem, men på samma gång ingaf förtroende genom ett uttryck af redbarhet och soliditet. Han stod just nu i underhandling med kronan om att inköpa Finspång, som han arrenderat sedan 1618, och därtill de rika järnverken kring Dannemora. En sådan storman i järnindustrin hade Sverige dittills aldrig sett. Om han kände sin betydelse, undgick denna ej heller de styrande.

— Herr De Geer är icke nöjd med Sverige, inföll Oxenstjerna i samma ton. — Han gör affärer på Guineakusten och erbjuder oss att lägga Afrika under Sveriges rike.

Kristina kände sig anslagen af allt storartadt.

— Godt, herr De Geer, sade hon. Håll ord, och ni skall inte finna oss lika svarta, som våra nya undersåtar. Eder hertigliga vapensköld skall prydas med en morian i guld.

— Där Gud gifver nåden till, genmälde köpmannen, kan något uträttas med förstånd och penningar. Jag vet endast en man i Europa, som vore nog klok och nog rik att underlägga sig Afrika, och den mannen är jude.

— Hvad? En ny Salomo?

— Ruben Zevi i Regensburg.

— Honom känna vi alltför väl, skrattade rikskanslern. Han har nöjt sig med trettio procent för våra små ficklån; kan vid en annan lägenhet ock begära femtio. Nej, eders välborenhet, vi äro tillsvidare förnöjde med vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma och sköta, men när vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.

Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år, välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett bistert utseende.

Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för att draga andan.

Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia, när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.

Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd, återtog samtalet i sin förra skämtande ton.

— Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en spiritus familiaris och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!

— När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning, behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.

— Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.

Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.

— För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord vid afskedsceremonin.

Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan! Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.

Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt, att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som afklädde henne, stått därinvid.

Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det. Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.

— Ebba — hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar — afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i dag!

Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre ... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.

När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.

Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar senare, när drottningen var fullkomligt återställd.

4. I källaren.

Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och därtill en ung, allt annat än lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas tankar, att hon följande dag först klockan tio på förmiddagen, när hon besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det uppträde, som där tilldragit sig dagen förut.

— Nå — sade hon till kökspigan Apollonia — när bultade slynan därnere i taket?

— Hon har icke bultat, ers nåd.

— Hvad? Sitter hon kvar i källaren?

— Jag väntade på ers nåds befallning.

— Och har hon ej fått någon mat?

— Nej si, hvad skulle hon få?

Fången hade blifvit inspärrad klockan fem på eftermiddagen, sjutton timmar hade förgått, och fru Beata var ingen hjärtlös tyrann. Hon begaf sig, åtföljd af Apollonia, att själf öppna fängelsedörren, medtagande paltbröd och svagdricka.

Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en enda liten öppen glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat. Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och där sågs en tvättbalja, en så, en half nystfot, en ogarfvad kohud och obekanta, otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.

Där var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen: ingenstädes en utväg. Hon stjälpte en sillfjärding på sidan och fick så en sittplats. Hon var till mods som ville hon kullstörta huset öfver sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad, tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.

När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och det var nu stickmörkt omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon dock ägt ett elddon, en pärtsticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad är en mänsklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta, mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.

Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråder. Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter, rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spannmål. Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjärding? Hvarför icke? Det lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... hade hon något att dricka? Hon hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på fjärdingen.

Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af människor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta grymma, brödlösa fängelse ...

Tanken därpå kom så naturlig och själffallen, som han ju måste komma i en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var oundviklig, men han fann motstånd.

Hagar skrattade högt.

— Ja, hvarför icke? Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka ... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken läxa för drottningen, som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag pinas ihjäl! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon? Det är något förunderligt med stjärnan däruppe. Jag känner henne inom mig. Jag ser henne lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem är jag?

När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar. Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena, stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte färg. Hon var lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade själsstämningar. Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.

Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form, som hennes tankar antagit. De efterlämnade en stämning, som hon ej förr erfarit: icke tankar mer, icke ens drömmar, icke ens toner, blott ett halft medvetslöst försjunkande i en oändlig harmoni, som uppfyllde henne, emedan den uppfyllde skapelsen. Hon hade kommit till den källa, ur hvilken diktkonst och tonkonst, vare sig skapande eller emottagande, utflöda i människohjärtan — detta obeskrifliga något, förutan hvilket ingen konst finnes till.

Åter hade Hagar tillbragt en timme under makten af dessa intryck, när hon vaknade till besinning af en brännande törst. Törsten var värre än hungern. Hennes hufvud värkte, hon skälfde af köld. Skulle man här låta henne törsta och frysa till döds? Såstången låg så nära ... Nej, ingen feghet!

Hon trefvade efter kohuden, som hon varseblifvit någonstädes i hörnet, och bredde ut den på golfvet för att bereda ett nattläger. Huden var torr och styf, hon lyckades svepa en flik omkring sig och somnade.

Men i detta fängelse fanns ingen nattro. Om en stund sprang hon upp, ty någonting hade med kvicka, mjuka fjät krupit öfver hennes ansikte och tycktes vilja inkrypa i barmen. Det var en råtta, och Hagar afskydde råttor. Yrvaken trampade hon på såstången, grep den, höjde den mot taket, men kom till besinning, bortkastade åter stången och satte sig, hopkrupen och skälfvande, på sillfjärdingen för att afbida dagsljuset.

— Ingen feghet! upprepade hon.

Ändtligen började en strimma af dagen gry genom den trånga källargluggen. Klockan borde nu närma sig sex på morgonen, och husfolket var i rörelse. Hon hörde röster, källarens dörr öppnades, en dräng och en piga inträdde. Drängen ställde sig att bevaka utgången, medan pigan försedde sig med dagens behof af förråden i källaren.

— Släpp mig ut! ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram genom dörren.

Svaret blef en hård knuff tillbaka.

— Så då, sade drängen med ett grin, mera af dumhet än elakhet. — Är det du, som förhäxat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du är af den rätta sorten!

I detsamma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en häxa så lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjensteflickan, att hon skulle skynda sig: här vore hin lös.

Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda, otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.

— Sofver du? sade den stränga frun med en hemlig fruktan att hennes fånge kanhända frusit och hungrat ihjäl.

Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men trotsig framför sin domarinna.

— Släpp mig ut! sade hon.

— Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft, genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett samtycke att bekänna. — Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat sig, och du får genast din frihet!

— Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara, återtog Hagar häftigt. Den oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.

— Du är hungrig. Se här, ät! Apollonia, gif den stackaren fatet och skeden; hon har ej ätit något sedan i går!

Fru Beata anslog en mildare ton, dels af medlidande, dels i hopp om en bättre verkan.

Hagar var i sitt vilda lynne. Hon stötte bort fatet, som föll till golfvet och krossades med sitt innehåll af rykande palt.

— Behåll er usla matbit! Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort, och ni har instängt mig på andra dagen att frysa och svälta i detta eländiga råtthål! Ni är en förnäm fru, ni, men ni är icke förnämare än drottningen, som kallat mig hit. Jag skall klaga för henne, jag. Släpp mig ut, ut, ut! — Och Hagar grep i sitt raseri såstången.

Det var öfverflödigt. Den stolta och manhaftiga fru Beata, som tuktat så mången uppstudsig tjenarinna, där det behöfdes, med egen hand, stod slagen af förvåning öfver denna vilda kattunge, som syntes i stånd att klösa ut hennes ögon. Törhända blandade sig i hennes känslor en viss förlägenhet öfver den möjliga redovisningen inför hennes lätt retade kungliga skyddsling. Hon lämnade utan motstånd utgången fri och såg fången försvinna öfver torget mot hamnen.

Hagar flydde, hon visste ej hvart. Landet, staden, människorna, allt var obekant. En mötande pojke begapade henne med oförställd undran. En västgöte med ränsel på ryggen, glömde att utbjuda sina knappar och band. En skällande hund förföljde henne, en kodrift syntes hugad att pröfva mot henne styrkan af sina horn. Hon ville till presidenten Kurck och visste ej om han fanns i staden eller hvar han bodde.

Då igenkände hon örlogsbriggen Andromeda, som ändtligen uppnått sin destinationsort och låg förtöjd vid hamnbryggan. Hagar flydde till briggen. Hon var räddad.

5. Bikten.

Drottning Kristinas korta sjukdom i Norrköping efterlämnade lyckligtvis inga andra spår, än de intryck hon behöll i det mjuka vaxet af ett ungt hjärta. Efter besöket på Finspång hade drottningen rest till Nyköping för att begrafva sin hofmästarinna, fru Kirstin Nilsdotter, och därifrån återvändt till Stockholm. Vidpass en månad därefter, i Oktober 1642, lät Kristina kalla till slottet sin skriftefader och lärare, hofpredikanten, teologie professorn vid collegium illustre i Stockholm Johannes Matthiæ, som hon fortfor att rådfråga om sina studier, ehuru hans regelbundna undervisning redan för ett år sedan var afslutad.

Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan under skrifbordet och småskällde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.

Johannes Matthiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut att vara sextio år, ehuru han ännu ej fyllt femtio. Hans långa, svarta, öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna mustascherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade forskande på Kristina, där han satt orörlig i länstolen, medan hans unga elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter på golfvet.

— Jag håller för, sade han, att där som nådig fröken med all gewalt vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen lägligast till att börja med för hans blomster i språket.

— Står jag efter hans blomster! utropade den kungliga lärjungen föraktligt. — Visa mig en, som kan vederlägga de reformertes villfarelser!

— Därom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos Philippus Melanchton, genmälde lärmästaren.

Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:

— Calvin och hans anhang fara dock vilse.

— Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas till Gud, att hvad där skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes nuvarande kamp för lifvet, skall kunna i godo biläggas.

— Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig. Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.

Johannes Matthiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med kyrkofäderne.

— Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen öfvergår till brudens lutherska tro.

— Öfvergå, säger ers vördighet? — Och Kristina stannade åter med en föraktlig åtbörd. — Huru kan någon sätta lit till en människa, som förnekar sin tro?

— Den människan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.

— Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett uppriktigt hjärtelag?

— Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.

— Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af Brandenburg tager jag icke i lefvande lifve.

Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för skvallret vid alla Europas hof, att kurfursten af Brandenburg vid denna tid formligen anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och tronarfvinge Fredrik Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten». Denna förbindelse var planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde, och ansågs såväl af honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig politisk vikt, emedan Sverige därmed skulle underlägga sig nästan hela Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarna, fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en förändrad maktställning i norden. Det var därför hon tillkallat den ende rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt, men för att beväpna sig med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.

Johannes Matthiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjärtefrågor af mera ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade därpå försiktigt, om hans nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.

— Inte just det, svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. — Ers vördighet förstår, att jag inte kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad skulle prästerskapet säga därom?

— Prästerskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!

— Jag har sagt min mening därom. För alla riken i världen vill jag ej förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att brandenburgarne hafva ett besynnerligt och själfrådigt sinnelag? Min stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...

— Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges vara en förståndig ung man.

— Dessutom — fortfor Kristina envist — är det ingen vån till, att en regerande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand skulle stå efter hennes krona och inte sluta förr än han den anammat. Konung Sigismunds tider vore då snarligen att förvänta.

— Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak. Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl vet jag en annan betänklighet, som där står emellan min nådiga fröken och kurprinsen af Brandenburg.

— Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det inte, mycket hänger därpå!

— Nådig fröken och kurprinsen äro syskonebarn.

Kristina skiftade färg. Detta skäl ingick icke i motiven för hennes tillämnade afslag.

— Jag vet, jag vet, sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka. — I dag säga prästerne så, i morgon säga de annat. Aldrig hade jag trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.

— Det är mångas mening, genmälde teologen lugnt.

— Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång efter gång gifva dispens därifrån? Och är det inte förbjuden led, hvarför skola människor förbjuda hvad Gud har tillåtit?

— Täckes min nådiga drottning förunna en gammal Herrens tjenare att tala så, som han skulle tala till ett af sina skriftebarn?

— Käre fader, jag begär ju ingenting annat, genmälde Kristina och satte sig vid hans sida, under ett berömvärdt försök att visa sig lugn.

— Nåväl, jag håller för, änskönt månge äro af annan mening, att vår lutherska kyrka icke bör, såsom katoliker och greker, förhindra ett kristeligt äktenskap genom tvifvelaktiga stadgar, som fresta de svage till synd. Efter mitt ringa förstånd är Sveriges drottning oförhindrad att räcka handen åt ett sitt syskonebarn, men eftersom två finnas, de där kunde till en sådan hög ära i fråga komma, är jag af den mening, att det vore för hennes majestät hugneligare och för riket nyttigare att utvälja den af de två, som icke allenast genom förnämliga egenskaper, utan ock genom inländsk börd och trosbekännelse därtill är värdigast.

Kristina reste sig, men satte sig åter. Hon försökte att skratta, men det lyckades illa. Rodnaden på hennes kinder förtröt henne. Hon flyttade sin stol med ryggen mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning och sade:

— Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära, att man skall säga allt för sin biktfader?

— Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som ett sakrament; hon uppmanar de troende att bekänna sina synder för Gud. Det är dock kristligt att ock för sin skriftefader bekänna hvad där på samvetet är.

— Om ers vördighet inte ser hit, vill jag bekänna en synd, som jag har på mitt samvete.

Johannes Matthiæ tvekade. Han såg icke den talande, men hennes röst förekom honom halft skrattande, halft gråtande.

— Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin själasörjare — sade han slutligen allvarsamt — skall det förvaras i obrottslig tystnad under biktens insegel.

— Jag har gifvit ett löfte, fortfor Kristina med låg röst, likasom hon fruktat, att pudeln på mattan kunde förråda henne. — Det var på Rönö i Östergötland. Jag var tio år, han fjorton. Vi lekte med skepp i bäcken vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig därur och bar mig, så våt jag var, uppför den höga trappan till slottet. Han blef lika våt som jag själf. »Lofva mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han bar mig där upp. Jag lofvade ... hvad visste jag bättre? Vi hade ju ofta lekt brud och brudgum ... »Men det skall vara för alla tider», lade han till. Ja, sade jag, för alla tider ... »Och du skall aldrig i världen hålla någon annan kär?» Nej, sade jag ...

Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadern ej svarade, fortfor hon:

— Sedan har han flera gånger ställt till mig samma fråga. Jag har svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så obeständig och han än mer. Och ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det är en ond tid vi lefva i; prinsar äro inte ett hår bättre än andre junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget därtill! Liksom vi inte visste huru där lefves i krig!

— Ja, en ond tid är det visst; men på pigskvaller är icke mycket att tro, suckade skriftefadern. Man skall icke döma en ung man ohördan.

— Jag var tio år då — fortfor skriftebarnet, höjande rösten — och jag har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så godt, om jag rådde mig själf. Hvarför skall en kvinna gifva sig helt i en mans våld? Det är människors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd skall man höra och inte tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet, att jag skall lyda en man? Därtill, när Gud har låtit mig födas till ett så högt ämbete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är det inte bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?

Johannes Matthiæ vände om länstolen, utan att tänka därpå, såg sitt skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:

— Var icke Sara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man Abraham herre ...

— Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag, att kvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.

— Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjälp, icke för den starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår af kärleken, är intet förtryck.

— Men om nu kvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall befalla, hvem skall lyda?

— Enligt skapelsens ordning är kvinnan svagare till sin kropp, ändock i den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.

Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.

— Är jag svag, jag? O, att jag vore — hon ville säga: o, att jag vore en man! men hon hejdade sig och fortsatte: — o, att jag vore född i en annan tid, när den ena hälften af människosläktet aldrig mer förtrycker den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill inte heller klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike behöfver en tronarfving. Om jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en Augustus till världen? Hvem ansvarar för att jag inte lika lätt kan föda en Nero?

Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.

— Käraste fröken — sade han med tårar i de milda ögonen — när jag hör eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara bäst att intet mera därom orda.

Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje förolämpning.

— Couche, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit. Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.

Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot hvarandra, och båda satte sig.

— Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes, utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot Guds skickelse?

— Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva, gifven en drottning för stora värf.

— Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett barns ord?

— Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. — Gäller det kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete bjuder att svara nej.

— Alltså bryta? Godt.

— För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar ja.

Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i rummet, när hon knappt hörbart hviskade:

— Men om jag har honom kär?

— Så i Guds namn ja! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.

Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han svarat nej, och då hade hans drottning sannolikt svarat ja. Men när han sade ja, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:

— Nej, det går inte, det kan inte ske.

Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.

— Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.

Kristina ringde.

— Tänd lampan! sade hon till den inträdande hoftärnan.

Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadern en undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjärta, som för alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt öppenhjärtig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.

— Jag tackar ers vördighet — yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan åter försvunnit — och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl!

Johannes Matthiæ lämnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade känslor sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Därtill behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit detta honom förutan. Hade hon en afsikt med bikten, så gällde den Carl Gustaf, den unge fursten af Pfalz-Zweibrücken, hennes barndoms trolofvade, och i denna hjärtefråga hade rådgifvaren kommit till korta. Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt. Hon vet icke själf hvad hon vill och begär att andra skola veta det bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fyllt sitt sextonde år.

6. Lärdom mot lärdom.