Stjärnornas kungabarn 3: Makalös / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde uttyda turkiska.

Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.

— Är ni säker därpå, att skriften inte är ett falsarium af någre illfundige judar?

— Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren Kuprilis, hvars handstil jag sett.

Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade sidenrullen.

— Hvad säger doktor Johannes om detta?

Terserus läste, smålog och svarade:

— Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.

— Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!

— Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.

— Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.

Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:

— Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?

— Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.

— Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare:

— Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i seraljen fått ett passande svar?

— Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke Terserus betänkligt.

— Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?

— Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro denna person allt ...

— Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag åsyftar.

— Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.

Kristina brusade upp.

— Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!

Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.

Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.

— Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?

— Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.

— Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom. Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...

— I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.

— Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.

— En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!

— Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.

Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter, framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången uppfördes den 9 Januari 1651.

Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om termometern då varit uppfunnen.

Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.

I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven, tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.

— Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. — Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig att säga?

— Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt, genmälde ärkebiskopen.

Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af sina diplomatiska löjen.

— En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna drottning är kvinna.

— Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.

— Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!

Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofskvaller.

— Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.

— Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga. — Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det varit uppror mot hennes majestäts helgade person?

— Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.

— Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt namn. — Hvem kan den Hagar vara, som förut varit kammarpiga?

— Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen och allt hvad kristeligt är.

— Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i alla leder.

I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!

Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom själf.

— Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!

Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.

Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.

Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»

Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt som önskeligt är.

15. Gunstlingarne.

De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett långt regemente!

Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhäxad». — »Af hvem?» — »Ja, det vet ingen, men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen, frökens fader.»

I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»

Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» — Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» — »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» — »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» — »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»

Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara drottning ändå — så länge det behagar mig att vara en drottning!

Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids och världens medelpunkt.

Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida en förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.

— De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.

— Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.

— Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld drottning.

— Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din förlofning i slottet.

Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000 riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.

Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen, öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper, friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper, trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar, en kvinnas tycken.

Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor af andra och tredje ordningen lyste många.

— Tungel — sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i hemliga ärenden — huru mår min doktor i dag?

— Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.

— Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?

— Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro därinne på uppvaktning?

— Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.

Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.

— Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.

— Grefve Tott.

— Jag skyndar ...

— Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta[7].

På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.

— Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?

— Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?

— Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?

— Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.

— Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!

— Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!

— Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!

Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans höga patient:

— Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...

— Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...

— Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.

Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.

Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.

En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.

Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. — Hvem har uppfunnit perpetuum mobile? Forsen och pratsjukan. — Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. — Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. — Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. — Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.

Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans — deras »orkestik» — hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.

Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.

— Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till Bochart.

Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.

— Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.

Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.

— Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?

— Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.

Kristina skrattade.

— Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor Bourdelot.

Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i halsen och förgöra honom.

Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var hennes gäst, hennes läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.

Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke hon förakta och genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare! Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.

Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.

Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde gunstlingen.

— Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till Pimentelli.

Om Pimentelli svarat: »Vi främlingar hafva intet annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill jag ock försvara eder mot alla. — Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:

— Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.

Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot undertecknat sitt eget afsked.

[7] Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten 1661 och dog lika maktlös som glömd.

16. Mor och dotter.

I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.

Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos dottern gentemot allt som icke var hon.

Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, hans dotter, som skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en relik. Kristina blef själf från den stund hennes moder behandlade henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af skört sefirgarn, den andras af segt silke.

År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat vid tårar — man ledsnar fort vid en ohörd klagan — återvände hon till Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning Kristina.

Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.

Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer.

— Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?

Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för hans barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande drottningen.

Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.

En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.

Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.

— Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.

— Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.

— Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.

Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad häftighet möderne.

— Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.

— Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror. Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för din moder! ...

Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:

— Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.

Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.

Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:

— Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans mördare!

Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.

— Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig välmåga och säger härmed valet.

Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar:

— Hon har sig själf att tacka för allt!

Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.

Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.

17. Hotande förebud.