Stjärnornas kungabarn 3: Makalös / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick, än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: jag måste ju lefva! ... Hon måste lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!

Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.

— Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. — Den 1 Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens mening om detta?

— Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.

— Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner ...

Grefve Magnus rodnade.

— Det torde ej tillkomma oss att nagelfara med hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.

— Ja visst, det faller sig något olägligt för oss, som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss allt.

— De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.

— I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde där vi mera gagn haft att först uppställa conditiones. Som det nu är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice riksmarskalk, hvad vill det säga?

— Det är hennes majestäts bon plaisir, det rör intet mig, genmälde grefve Magnus.

— Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000 daler?

Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på axlarna.

— Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...

Rikskanslerns blick mörknade.

— Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att hon fruktar sin efterträdare.

— Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!

— Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller ... Så mycket folk!

De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen. Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! — adeln, som ägde allt, styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.

Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.

Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.

Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig, förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala. Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.

— Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor. Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!

Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast förvåning.

— Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. — Där är fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting — innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...

Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.

— Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...

Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade Ragnarök.

Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.

18. Carl Gustaf på Öland.

Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och — vänta.

Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:

Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.

Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den västra.

— Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.

— Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.

Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjätter?

Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen.

Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.

Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler silfvermynt.

— Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade sitt godkännande.

— Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar, dristade fogden invända.

— Så vänta!

Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.

— Skaffa mig pengar, Gambrotz!

Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata vänstra och höjde på axlarna.

— Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?

— Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.

— Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!

— Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den som har råd till allt.

— Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Där är godt om land.

— Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

— Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.

— Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.

— Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!

Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.

Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens järnskor.

Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.

Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.

— Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.

— En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.

— Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9] skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste à tout prix insinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar allt Perus guld.

— Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.

— Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?

— I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?

— Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.

Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:

Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.

— Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.

Prinsen skrattade.

— Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!

— Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa höga ögon.

— Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sa’ mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig? Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan vänta.

— Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet kan icke vänta ...

— Jo, jag kan. Men jag måste lofvera ...

[8] Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.

[9] Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.

19. Stjärnan och skyddslingarne.

Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.

— Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.

— Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.

Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid, när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV, barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i Norrström.

Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor, ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.

Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin strålkrans.

Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.

- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. — Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!

Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.

— Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?

Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.

— Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.

Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.

— Ser du ingen stjärna?

— Mais si, majesté, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.

— Gå din väg, jag vill sofva!

Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand — ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.

— Känner du mig? sade stjärnan.

Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är maran. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfyllde och beherskade henne.

— Jag sade dig ju — fortfor det hemlighetsfulla inom henne — att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett skenlif: jag är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!

Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.

Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig själf.

Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lämnade dörren på glänt, när hon gick.

Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför grät den fule gamle soldaten?

Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...

Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.

Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig själf!

Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.

Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...

Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna därpå och fortfara att drömma?

Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.

— Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?

— Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små ungkarlstvister.

— Men om jag vill veta det?

— Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det befalles mig, måste jag lyda.

— Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.

Tott bet sig i läppen.

— Han är skyldig mig satisfaktion.

— Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare handen. Är jag förstådd?

— Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.

— Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i Nykarleby?

— De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än rikets konung.

— Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har grefven något att anmäla i dag?

— Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans villkor. Han vädjar till eders majestät.

— Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.

— Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.

— Godt. För in honom!

En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på tinningen.

— Ditt namn?

— Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.

— Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.

— Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.

— Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig och Stockholm.

— Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.

— Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?

— Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.

— Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?

— Min fader var fältmarskalken grefve Götz.

— Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar kunna blifva Mose lärjungar!

— Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven med tvunget löje. — Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.

— Och jag — inföll den unge juden häftigt — jag har engång nedlåtit mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag ihågkommer gamla skulder.

Drottningen utbrast i löje.

— Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe? Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.

— Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi, anmärkte grefven högdraget.

— Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.

— Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. — Låt oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?

— Göteborgs tullar, svarade juden.

— Och räntan?

— Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i Europa, med undantag af Nederländerna.

Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.

— Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med riksskattmästaren.

Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men fick befallning att dröja.

— Au revoir, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme på min promenad.

Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg det på morgonen anlända brefvet.

— Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?

— Götz tjenar. Zevi befaller.

— Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.

Den unge agenten bugade stum.

— Jag vill minnas, att du hade en syster.

— Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.

— Lefver hon än?

— Hon lefver.

— Hvar?

— I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.

— Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.

— Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.

— Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett silkessnöre.

— Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne tillgifne.

— En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då till profetens lära?

— Hon kan icke annat.

— Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att vara så lärd och kunna styra barbarer!

— Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera vist.

— Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor, bland ett folk af vargar!

— Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.

— Ja, jag vet. Att spå i händerna.

— Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.

— Brefväxlar du med din syster?

— Ja. Med dufvopost.

— Och hon skrifver till dig om stjärnorna?

— Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter de kristnes tideräkning.

— Och hon har funnit dess nyckel?

— När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.

— Pardieu, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på stjärnorna?

— Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två är fyra.

— Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med riksskattmästaren.

Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens stil var af följande lydelse: