Stjärnornas kungabarn 3: Makalös / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen — eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett fäste!

Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé. Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

— Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!

Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan, Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst, bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:

»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej undgå silkessnöret.»

20. Det stora budet.

Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.

Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan är allenast med någre få.»

Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell, instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.

Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda honom att återvända till Upsala.

På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens salighet.

Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida. Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren, tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans, likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror, spelade under hela måltiden.

Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.

Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och den triumferande afunden.

— Här, vördige fäder — sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar — här är det bästa tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.

De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt, och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs, en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog frimodigt till ordet och genmälde:

— Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.

— I eders majestäts höga närvaro — tillade doktor Johannes — är det nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.

— Nej, misstycken intet, vördige fäder — återtog drottningen, ändrande ton — att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet! Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder mening, sennor?

— Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon, som kringbars efter måltiden.

— Jag är af samma mening — inföll den lika slagfärdige Emporagrius — änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när. Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens ljus.

— Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den svenska kyrkans påfve, cum grano salis förstås, och desse vördige fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för vår kardinal från Strengnäs.

Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord. Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och som hon själf icke förstod.

— Minns ni — sade hon — en gång för elfva år sedan, när jag frågade eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...

— Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.

— Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja. Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.

— Käraste fröken, ännu är det icke för sent.

— Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt förtroende, att ni kunde säga till den vännen: du är min! — hvad skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?

— Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem: Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: du är min! skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen: jag är din!

— Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften. Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!

— Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. Själf är ett rotlöst träd. Själf är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi döda grenar af lifvets träd.

— Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta är min kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.

— Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!

— Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?

— Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat. Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild och namn stå på alla småmynt.

— Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget; därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste. Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom ett stort bud, och han gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut till pigsysslor?

— Käraste fröken ...

— Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader, rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!

Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt lifs åskådningssätt.

Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till nyckelhålet.

— Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.

— Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.

— Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag kan ej höra ett ord.

— Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm ... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten. Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet. För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om vi toge mot sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.

— Jag ser något svart ...

— Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den onde själf!

— Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...

Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre passande mottagningsrum.

Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk, desse jesuiter — Macedo, Malines, Cassati, von Franken — som insmugit sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation, sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar. Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla samveten.

Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa, utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:

— Hvad vill det säga: makt öfver samveten?

Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.

— Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast drottningen häftigt.

— Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver detta oväntade myteri.

— Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?

Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till otålighet.

— Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar. Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig med den?

— Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.

— Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?

— Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.

— Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej hinner befatta sig med goda gärningar i smått.

— Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.

— Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans föreskrifter.

— Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.

Kristina log.

— Och detta kalla vi samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater, att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna! Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.

— Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för den allena saliggörande kyrkan.

— Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga munterhet. — Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?

— Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska ambassaden.

— För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar eder en rolig godnatt.

Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas i Rom.

— Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna rara avis i bur, skall hon ej flaxa mer ...

Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii Metamorfoser.

21. Stambul Sarai.

Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen. Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern? Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.

Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa, Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af statsskäl ej blifva kvitt.

I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke chasseki, ännu icke allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan, som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af kalifmoder, validé. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt. Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.

Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den validé, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed IV:s farmoder — en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin sagolika skönhet i unga år fått binamnet Kösem, mångestalten. Högsint och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna, när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker. Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé; hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå detta allt, måste hon först synas vara intet.

Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka beräkningar.

Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.

Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom höra imamen förrätta ezan, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi, hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia. Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen och närvaron vid den unge kalifens undervisning.

Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda tuniquen (verredsch), sammanhållen af en persisk schal, vida blå benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga gestalt.

Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara: »nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» — kostade dessa ord både domaren och hans gynnare hufvudet.

Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter, tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster. Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!

Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna och sade till honom:

— Är min själs öga trött?

— Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig hugga hufvudet af en hyena.

— Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.

— Mot de otrogne!

Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i gossens drömmande ögon.

— Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.

— Ja — sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla damascerade sabelklinga — jag skall underlägga mig hela österlandet, som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar. Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.

— Min kalif — fortfor Hagar — skall blifva stor i välde och makt, men han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den visaste, regera ett folk af vise och furstar.

— Ja — upprepade gossen envist — det skall icke finnas mer än en Gud och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.

— Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd, och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola erkänna min kalif som sin öfverherre.

Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon, som betraktade honom, och frågade:

— Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt judarne?

Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras ärenden.

— Skrifterna — svarade hon — säga, att när judarne återfått sitt land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.

— Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra världen! utropade gossen.

— Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta, stora tankar och rättvisa mot alla.

Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste henne och sade:

— Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit en god validé.

— Du min själs hjärta — svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre — hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.

— Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med ett blekt smålöje. — Han säger, att du vill göra mig till en dervisch och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag göra med min broder Sulejman?

— Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och systrar med ädelmod.

— Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne till din slafvinna.

— Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap. Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är tvillingssyster till min.

Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma, en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.

Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med dufvoposten.

»Min dotter — skref juden — Israels hopp nalkas sin fullbordan, på samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af 11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra ögon må se hans herrlighet!»

Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin, som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin, hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande, var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål — det mål, för hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt — nu hade mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.

Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif, att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte sin kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en kudde och grät af okänd lycka ...

— Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid klartänkta forna jungfru från Riseberga.

Intet svar.

— Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?

Intet svar.

Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.

— Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!

Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och frågade:

— Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?

— Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste ju en fattig människa hålla kära.

— Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ... eller ett barn?

— Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och mästarn bad hälsa på rätta stället.

— Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?

— Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog fick hon se om’en, när stackarn var fotfallen.

— Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin mans lif?

— Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.

Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina, satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup! Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!

[10] Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att begagnas som botemedel mot gikt.

22. På tredje trappsteget.