Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet, skulle nu blifva allt.
Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det synes icke.
Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed, gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode Whitelocke såsom hans Valentine, hans för denna dag i all ärbarhet utkorade käresta.
— Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne till la belle comtesse, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som åtföljde dem.
Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd, claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna bons chrétiens, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts stora insikt i hushållningen.
Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.
Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar, loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.
Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten, därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.
Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor — det var numera ingen brist på grefvar i Sverige — och förde brudparet under musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.
Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade nutidens svindlande polskor. Det var allemande, bourrée, chaconne, courante, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar; hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke — han, som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung — undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa sin krona.
Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med förställd undran hvad han menade.
— Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt.
— Ingenting värre? Dansen må sluta.
Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier. Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när bröllopsgästerne sökte sin korta hvila.
Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne.
Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet, hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen med sin talrika hofstat.
Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan; hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron. Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på sitt församlade folk.
Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick borde säga.
Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande underdånighet, var bondeståndets talman.
— Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har? Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån oss!
Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk, torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en, där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet. Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf, sådan hon var i den stunden.
Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?
Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.
Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården. Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.
Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.
Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis — och så mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes. Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot. Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha varit bättre än sitt rykte.
Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta, bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man, henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln, hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill var fröken Kerstin dock alltför klok.
Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder — tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade, skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis. Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen; Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick utför, utför, men hvart?
Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för länge».
Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas fallande krona.
Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet, spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla, majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.
Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren, som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.
Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe, öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare, trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd, hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse. Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att, ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med sorgelig stämma.»
Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var — sig själf. Samtiden, för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person, hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern, farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej slockna på tronens sista trappsteg?
Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen kysste den nye konungens hand.
Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.
Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne, förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade, men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord, hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning», som de vant sig att sjunga.
Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet, hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för stark, och mynten präglades om.
På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden, hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning Kristina. Men — säger berättaren — »när vi uti convivio begynte blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne; men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi därifrån lustige och glade.»
Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina. Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande, hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.
[11] I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt kring den höga gästabudssalen.
23. Messias.
Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.
Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och storartade människoslaktare.
Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt; Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.
Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai, född år 1625. Denne Schabbathai Zevi kom tidigt i rabbinskolan och gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar alltid hos sig en talith (böneduk) och en tefillin (bönerem, radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648 uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem från hedningars, kristnes och muselmäns ok.
Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror, bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.
Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza, Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var väl redan gift, men detta oaktadt en nazir, som aldrig smakat vin eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.
Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid portarna framför samma stad.
Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike. Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att handla.
Det var den största affär — och han insåg det själf, det största vågspel — på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig; den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i Egypten och Syrien — 11,000 man, judar och araber — kristne vågade han icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.
Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld, och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning. Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.
Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt, blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus, moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem portarna, ruinerna af Herodes’ palats, den heliga grafvens kyrka, sådan hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade Haram, där kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».
Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster, såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar. Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi suckade: hvar var Israel?
Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen, sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg, som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.
— Herre Zebaot — bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han ropa till himmelen — du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans land åt Abrahams säd till evig tid — du, som förskingrat oss och lofvat åter församla oss från jordens fyra hörn — du, som sagt genom dina tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar med sin staf i handen för hög ålders skull — se, vi komme på ditt löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!
Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom sig säga:
— Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade! Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt Herrens Krist.
Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga honom i ansiktet Moses’ profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet, då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.
— Rabbi — sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför berget — Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.
Messias! Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! Därför sköt intet grönt skott ur det förtorkade törnet.
Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?
Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son ville härin.
— I Jehovahs namn — utropade sändebudet med hög röst — fordrar jag inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem för att förlossa sitt folk.
— Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben Zevi kallt.
— Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.
— Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt tillbommade porten. — Förnim, port, att jag vägrar honom inträde, såframt du icke upplåter dig af dig själf!
Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan människohänder. Men porten förblef orörlig.
— Vän Nathan — fortfor Ruben efter en stunds väntan — du ser, att porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken, om du vill blifva trodd på ditt budskap!
— Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk, som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt, att ett åskväder närmade sig.
Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.
Ruben Zevi stod hånande lugn.
— Är då Herrens arm förkortad — utropade han — att hans ljungeld icke drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.
Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.
— Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!
Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med förstärkningar ifrån Jaffaporten.
Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade till Ruben Zevi:
— Ett ord, rabbi!
Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick några ögonblicks tid att tala.
— Rabbi — sade hon med brådskande hast — din sak är förlorad. Ditt herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. Honom står ingen emot — ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.
— Låt höra dina villkor! sade den gamle.
— Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett. Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke — tillade hon ifrigt, när den gamle teg. — Fråga Nathan, och han skall intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.
— Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans känslor betagit all klang. — Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och dina ord.
— Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils purpurröda barett.
— Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla stämma. — Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan mig.
Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett rop skulle ej höras i det brusande larmet.
— Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt. Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. Skynda dig! Hör du ej porten braka?
Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin Jehus hofvar män, kvinnor och barn.
— Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.
Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.
— Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!
— Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. — Nåd, Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda skatter ...
Hon hann icke säga mer. Ruths son — Ruths, hvars hela korta lif varit oskyldig, förbarmande kärlek — ihågkom med andra känslor sin moder och sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått närmast.
[12] Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.