Stjärnornas kungabarn 3: Makalös / En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar

Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare, hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. — Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?

— Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurck.

— Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?

— Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer: konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.

— Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten, det vore att lägga världen i guldkedjor!

— Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid Winsen i Lüneburg?

— Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.

— Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya segrar.

— Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.

Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet. Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men — tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna förhoppningar — hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas löften?

Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.

Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.

Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål. Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes stolthet varit fullt jämförlig med hans.

— Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. — Den lille pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans rodocka.

— Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i kammaren. — Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är farligare än en kula.

Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne, där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:

— Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.

— Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?

— Jag är född finska, ers nåd.

— Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad lofvar ni då i utbyte åt mig?

— Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.

— Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.

Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa blinkningar.

En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna, blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.

— De stjäla min Jehu, klagade han.

— Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu. Känner du mig?

Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.

— Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel! Du kan icke vara Hagar, du.

— Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida världen har du ingen trognare vän.

— Jo, jag har.

— Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men — och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen — jag skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält. Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga. Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!

— Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall jag tro dig! suckade ynglingen bittert.

— Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina undersåtar.

— Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel, men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.

— Hvem är Rachel?

— Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke det?

— Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.

— Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?

— Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.

— Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.

— Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.

— Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.

— Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike, hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.

Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.

— Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.

När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.

— Magister Luth! sade hon och vände sig om.

Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande jungfruns tilltal med en djup bugning.

— Hvem är jag? sade Hagar gladt.

— Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och lefvande.

— Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.

— Hvad? — sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar — aldrig kan det vara lilla Hagar?

— Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera för er: nominativus mensa, genitivus mensæ, dativus mensæ ... Ni ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för början. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».

— Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?

— Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi lära uppbryta härifrån redan i morgon.

— Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle missgärningsmän.

— Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland? Väl icke för många år sedan?

— Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.

— Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?

— Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt under biktens insegel.

— Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?

— Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?

— Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni torde få höra mera därom.

— Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.

— Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.

— Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.

Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.

5. Hjärta och statskonst.

Om man får tro almanackan — och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus — bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.

En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.

Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.

Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.

Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.

— Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?

— Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.

— Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.

— Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?

— Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?

— Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.

— Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?

— Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.

— Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?

Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.

— Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! Enfin ... grefve Magnus begär din hand.

— Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. — Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.

Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.

— Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en stjälpa.

Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren.

— Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad ... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?

— Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!

— Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?

— Enfaldigt skvaller!

— Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? Vox populi vox Dei. Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som öfver mitt hjärta?

— Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.

— Oratio panegyrica pro domo! Ett loftal för husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!

Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.

— Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. — Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar. Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?

— Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade furstinnan oskyldigt.

Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.

— Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften öfvertygande. — Man skall aldrig gifva sig helt bort, man skall behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!

— Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår jag ju icke.

— Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.

— Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...

— De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.

— Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en drottning känner sitt hjärta klappa.

— Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig själf ...

— Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...

— Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. Skall han underkasta sig detta?

— Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.

— Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!

— O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan kvinna! Låt mig kyssa din hand!

— Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa, hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?

— Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud däröfver.

— Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. — Öfverste De la Gardie — fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand — jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag väntar er klockan sex för en tidning af vikt.

Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.

— Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ... Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en drottning kan vara kvinna ... att jag kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!

— Hjärtandes — utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren och hoftjensten — är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan. Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.

— Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. — Fiken — tillade hon med låtsadt allvar — jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan sex.

— Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. — Jag trodde inte, att han är herre i detta huset.

— Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.

Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina själf.

6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.

Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om. Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra — de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:

Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken, splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är endast en man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.

— Ännu — sade han — har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt folk!

Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.

Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.

— Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. — Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör som jag har dött!

Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:

— Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina gamla armar!

Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.

Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645 sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?

Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt. Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:

Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.

— Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. — Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.

— Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. — Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.

— Pulvis et cinis, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. — Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.

Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.

— Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år, eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?

— Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]

— I hören det väl, nådig fröken — smålog den gamle — att äpplet intet vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... Heus puer! Förstår du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?

Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.

— Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!

I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

— Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter, yttrade drottningen.

— Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock krankheten, genmälde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.

— Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja bese din mjölkkammare ...

— Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak, genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. — Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.

— Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.

— Eders högvördighet — sade drottningen rakt på sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter — hvad sägen I om början af min regering?

— Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade till Johannes’ lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.

— Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.

— Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.

— Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.

— Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.

— Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.

— Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!

— Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?

— Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!

— Men rikskanslern vill inte.

— Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.

— Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och Skotland?

— Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Där måste vara auctoritas i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.

— Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna. Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.

— Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.

— Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. — Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men — tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning — det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson Oxenstjerna.

Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens snara afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.

— Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...

— Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.

— Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

— Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

— Jag är drottning Kristinas stjärna — sade den lysande strålen — och jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

— Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

— Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.

— Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?

— Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.

*

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.

[1] Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.

[2] Teologie professor i Upsala 1654.

[3] Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.

[4] Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars Atlantica beherskade ett helt tidehvarf.

7. Andra och tredje skyddslingen.