Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

ÅTTONDE KAPITLET.

Kriget hade brutit ut. Zachris anföll först Hanna Paj med en hel krönika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet på sina »föreläsningar», vilka alltid slutade med portvin, så att Jenny kom hem kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden på middag hos någon av fruarna. Följden blev att huset förföll och barnen vanvårdades.

Innehållet av dessa föreläsningar var ett mixtum compositum av sista tidskriften, sista boken, och sista pratet på krogen. Men antingen det handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrågan, så framlyste alltid den stående tendensen, kvinnans befrielse från mannens övervälde eller med klarare ord mannens avsättning och underkastelse under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårdat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna satanist-rörelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen; kvinnans uronda natur som hållits igen, släpptes lös, och man fick se män taga till vapen mot sitt eget kön, förledda mest av sin medfödda vördnad för modren och makan, stundom missledda av en bestämd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hämnd mot någon bestämd man. Det var ett billigt sätt att bli riddare utan svärdslag och det var en säker väg till en kvinnas ynnest.

Men kärnpunkten i frågan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet det var läran om den fria kärleken, icke så förstådd, som förhållandet mellan könen skulle vara obundet av lag, utan så att mannen icke ägde rätt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga skydd för sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rädda kvinnan från polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam, men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var ju livegenskapens införande i äktenskapet och under kvinnans överherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och kommo på mannens prästbetyg, det hörde till konsekvenserna. Den man som uppfödde och fostrade en sådan gökunge fick ju hela sitt känsloliv förfalskat, men vad brydde ett sådant urbotabrott den råa kvinnan, vilken saknade alla begrepp om rätt och orätt!

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne. Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes moral — för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en sann och hel människa.

Zachris, som var rädd för farliga frågor, undvek alltid kvinnofrågan, ehuruväl hans bedrövliga föregåenden hade bort ställa honom i fronten mot furierna.

Han hade nämligen varit gift förut med en liten korist vars näsborrar hade fångat honom. I detta äktenskap hade han fått en son, som han älskade till avguderi. Men efter barnets födelse förklarade frun att hon icke ville ha flera barn, och därmed började helt tvärt ett äkta celibat för mannen. Han tyckte ju det var hårt hålla hus och maka men leva ogift; dock för barnets och hustruns skull led han i tålamod, och sonens kärlek ersatte honom det andra.

När barnet var två år, i änglaåldern, inträffade något alldeles oväntat, som vände opp och ner på Zachris’ liv. Frun blev i grossess utan mannens synliga förvållande. Då saken icke kunde bortresonneras begärde han skilsmässa »för oenighet», men anhöll att få behålla barnet hos sig. Då reste modren en armé av mannens fiender för att rycka åt sig barnet. Striden stod skarp och när fadren segrade, fann modren ingen annan utväg än att mörda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans barn.

Zachris trodde först det var den vanliga manövern, då en kvinna vill mörda en man, men när hon namngav fadren, så bekräftades en del äldre misstankar, och han tyckte sig på en gång läsa de kända anletsdragen.

Därmed skulle saken ha varit slut, när modren drog bort med gossen, men fadrens känslor kunde icke på en gång dödas, utan han gick och sörjde sig sjuk. Hela hans liv stod på huvet; han tvangs att ännu älska det han hatade; hans känsloliv var förgiftat i källan, och han kunde aldrig minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty då blev han löjlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var löjeväckande; vad skulle det andra vara då? Men när de andra skrattade, så grät han i hemlighet, så att han höll på att bli blind. Men hans inre öga såg alltjämt den rysliga synen, den lilla blonda ängeln med de två mörka djävlarne.

Slutligen torkade hans ögon, och han utgick ur kampen med en världsåskådning så tröstlöst cynisk, att han icke vågade utsäga den, utan lade en godmodig mask för ansiktet. Dock, människorna anade honom, och kände hatet och föraktet bakom den antagna välviljan och tjänstaktigheten.

Så kom Jenny i hans väg, och deras själar råkades just i denna deras syn på liv och människor. Och deras bästa stunder njöto de, hemkomna om natten från en bjudning, då de tillsammans sutto och avklädde sina bekanta. Då firade de häxsabbat, ehuruväl de dagen efter skämdes så att de icke kunde se varann i ögonen. Och det var icke utan att de fruktade och avskydde varann då de sålunda blottat sig. Men efter de träffats i det onda, skulle de avla ett ont och förgöra varandra.

Den trettiåriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, började vilja »leva livet» hon kallade, innan det förrann. Hennes självålagda celibat framkallade små svärmerier för studenter, sjökadetter och skolpojkar till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dölja sina känslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde följa hennes blickar när de i öppet sällskap smögo efter linjerna i en ynglings kropp, och hon hade fått en elak vana att vädra med näsborrarne alldeles som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade ögonen med sig. Han såg vart det bar, och närde endast ett hopp: att hon skulle fetma och åldras. Han önskade detta så ivrigt, att det nästan lät som han bad böner till mörka okända makter för hennes undergång. När han såg henne i smyg lägga ut kjolarnes linning, då gick han bort i skogen för att gapskratta. Han narrade henne att dricka punsch, och bestod henne vin till maten bara för att få henne fet. Det var som om han »lade på» en kalv till slakt.

Men när hon började ta sig till vara, inställde aftonmaten och drack ättika, då önskade han livet ur henne.

Då fröken Paj mördat broderns minne, tyckte sig Zachris ha förlorat honom för andra gången, och han sörjde honom igen, men på ett annat sätt. Denna bror, vännen som aldrig svek hur illa det bar till, och som han på dödsbädden kysst på munnen, »alldeles som när de voro små», denna steg nu upp ur graven och bröt med honom, förtalande honom, kallande honom ohederlig. Och Zachris kunde icke försvara sig, ty det vore att göra den redan förgudade till lögnare. Han hade brukat den döde som auktoritet, åberopande sig på hans ord i svårare fall, men nu måste han förtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord döda honom såsom man dödar en revers när den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa nätter i numera ungkarlsrummet, fick detta äventyr en annan belysning. Den döde brodern hade stigit upp ur graven och dömt honom. Det var den döde som brutit med sin broder, brutit staven över honom såsom ohederlig. Då började han reagera liksom under sårfeber när en kula skall värka ut. Alla människor voro ju ohederliga nu för tiden; kampen för tillvaron tvang en välja alla medel; skurken var den starkaste och rådde; de naiva voro de svaga och måste förgås; man tog vad som bjöd sig, och den som inte såg opp …

Likafullt brodern hade talat från andra sidan graven, och han var en auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

Då blev han stum, och som han icke kunde bli ond på den döde, blev han ond på Hanna Paj, öppnade ett hämndetåg som hon besvarade genom att revoltera Jenny. Denna manöver lyckades en tid, men genom släpet i salonger, på föreläsningar och krogen, började hon tackla av. Hon magrade visserligen något, men åldrades på samma gång, och blev så nervös att hon måste söka läkare. Han ordinerade högre diet, och för nattsömnens återfående måste hon åter införa kvällsmat. När hon nu märkte det sköna lugn som följde på måltiderna, släppte hon hela askesen, alla tankar på ungdom och skönhet, samt drog sig från umgänge och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snäckskal, åt, drack och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenström och några beundrare till. Ibland, när hon såg hur förfärligt hennes korpulens tilltog, grät hon av ilska, bröt ut mot Zachris, som skövlat hennes ungdom.

— Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången, tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris’ närvaro med omfamningar och kyssar, först på kinden, sedan på munnen.

Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.

Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna, från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.

Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och skräpa.

Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring. Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.

Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen, måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för varandra; smickrande varandra:

— Du är ändå den bästa, du Zachris.

— Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.

Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.

Då tog han upp champagne, tände kandelabrarne, läste gamla dikter till henne; låg på knä och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kväll, utan ibland togs kortleken fram; då talades ett annat språk, och stora stormgräl kunde bryta ut, beledsagade av örfilar. Efter sådant gräto de båda, men lämnade icke rummet, utan sutto som i skamvrån på var sin stol.

— Det är synd om oss, kved han en gång efter en sådan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit över på fordringarnes sida ifrån skuldernas, och han hade ur kärleksrusets sömn vaknat upp. Han hade uppfunnit ett försvarssystem: att kvitta post mot post. När Jenny sålunda drog fram med sin skövlade ungdom, så svarade han, numera:

— Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, så där var ingenting att skövla, men du har förstört min talang, berövat mig ära och anseende …

Då svarade Jenny, att han ingen talang hade att förstöra, och att han alltid varit ärelös.

I timmar kunde de sitta och spöa varandra, tills de mot morgonen föllo på sängarne, ofta utan att kläda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro så vana vid eländet och så känslolösa av naturen, att de blundade eller hånade. Ibland togo de parti eller mutades; skickades ut på rövartåg i bekanta familjer, där de uppförde sig som gentlemän, vräkte sig i sofforna, skrävlade och framför allt skvallrade om scener ur hemmet, med påföljd att de blevo utkörda. När de kommo hem till modren och berättade vad familjens vänner hade sagt, då fick stackars Jenny genomskåda modersglädjens baksidor. Då erfor hon vad det vill säga att lida för andra. Pojkarne voro uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina föräldrar. När fadren var avritad i en skämttidning, så köptes den av pojkarne genast och bars hem för att »äckla gubben»! Fick han en elak kritik så lästes den högt av hans söner. Allt ont de hörde utomhus buro de fram.

När modren tänkte på deras framtid som ingenting ville lära och ingenting ville bli, då fasade hon; och när modet svek henne att gå tillmötes detta hon fruktade mest av allt, då började hon önska sig döden. Hon kunde ju räkna ut hur hennes gossar skulle förfalla, hur hon skulle få se dem, kanske som sjåare eller ändå sämre, dessa sportsnobbar som redan gingo på krogar och snodde efter flickor. Som små hade hon haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets ära; nu skulle de endast bringa vanära. De förmådde icke lära sig en läxa, voro trilskna och högfärdiga, så att de måste byta skola flera gånger. I stället för att avbryta studierna och skicka ut dem i praktiska livet, uppfunnos nödlögner för att rädda högfärden. De föregåvos ha dåligt bröst, och när pojkarne upptäckte denna reträtt, så gjorde de sig skolsjuka hela året om. Då fick Jenny ha dem hemma, och när hon inte stod ut, låste hon in sig på ett vindsrum, där hon drack och sov.

Men om aftonarne när pojkarne gått i säng då ville hon ha fest, och då skulle Zachris komponera orgier.

När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp. Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne verkligheten omistlig.

Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag, ljög för att hämnas.

Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris’ förflutna äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.

Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och tog fram djuret.

Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom under den första skilsmässotiden …

Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.

NIONDE KAPITLET.

Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar, svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.

Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.

Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte han sig igen.

Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i rörelse.

Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.

Plötsligen lades en hand på hans axel —

— Va? Är det Falkenström?

Denne såg upp och kände igen Smartman.

— Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig. Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå skola vi äta frukost.

Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet att få beskydda.

Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:

— Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.

— Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.

— Jo, men det var inte herr X.

— Vad gör de här?

— Badar förstås; i dubbletten. Men det angår inte oss. Kom nu!

Efter ett bad i kallbassängen hittade Falkenström i rummet rent linne, med kragar, manschetter och näsduk. På bordet fanns en flaska Marienbader, ett glas iskall mjölk och ett äpple.

Smartman kom in och ordinerade som en läkare. Därpå förde han ner patienten på rakstugan, och gick under tiden till telefonen. När han återkom var Falkenström en annan människa, men nu stod en täcksläda utanför.

— Nu skall du luta dig i hörnet här, sade Smartman. Du ska blunda och inte tala, försöka tänka på ingenting. Om du också inte somnar, så är du ändå återställd på tio minuter. Det är min kur som jag uppfunnit. — Så där, nu läser jag några brev, och säger inte ett ord åt dig.

Efter femton minuter stannade slädan ner i staden utanför ett snyggt hus i en gränd.

— Var är vi? frågade Falkenström som trodde sig vakna efter en lång nattsömn.

— Vi är hos mig.

Smartman hade flera bostäder, icke för några farliga ändamål, utan för sina vidlyftiga affärers skull, dem han icke fick sammanblanda.

En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett brevskåp, telefoner, en kommod och en soffa. Här drog han sig tillbaka att meditera, vila ut och mottaga enskilda besök, men endast av kallade.

— Nu är du återställd, började han.

— Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drömde också …

— Alltså, till saken! — Din skilsmässa har börjat!

— Ja!

— Vad hände så?

— Detta hände. — En infernalisk slump lät mig veta att »damen» kommit resande och slagit sig ner i mina barns hem.

— Gott. Hon måste ut. — Varifrån kom hon?

— Från Berlin!

— Berlin? Var hon ensam?

— Nej, hon medförde i sitt sällskap en bekant tribad från Hopfenblüthen.

— Hallå! Nu hade du tur en gång! Tänk en sådan tur!

— Kallar du det …

— Vänta lite! … Jag var på Rydberg i går afton. Där berättade hovmästarn om två konstiga damer som på sitt rum supit sig fulla och uppfört sig så att de blivit utkörda … Pass nu skall jag telefonera.

Telefonen arbetade:

— Vad hette damen? … Jaså, det stämmer! Jaha! Jaha! — Tackar! Ja, det var inte annat! Tackar!

Därpå vänd till Falkenström:

— Nu ska vi gå till Lögnroth; han är inte älskad, förstår du, men han är fruktad, och har fina relationer ända oppåt. Processa vill vi naturligtvis inte för barnens skull och för kvinnans … men vi ska bara koncentrera oss på en punkt: avlägsna damen ur hemmet. Låt oss gå till Lögnroth.

Falkenström blev betänksam:

— Lögnroth tror inte vad jag säger därför att jag är diktare, och — därför är han lögnare, en negativ lögnare, som visserligen icke alltid säger det som är osant, men som fräckt förnekar faktum, när det är besvärligt …

— I detta fall tror han icke vad du säger, men han har hört tre fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjälpa dig. Ja, han vill vinna dig, enrollera dig …

— Vad skall han med mig?

— Därför att du är någon. En talang är en mer eller mindre stor makt, det tror du inte …

— Jag?

— Ja, har du inte sett hur Lögnroth sökt erövra dig genom Zachris. Han älskar Zachris av okända skäl, kanske därför att deras själar äro släkt, men han hatar dig, och därför skall du böjas under Zachris. Därför har han alltid velat avtvinga dig din beundran för Zachris, få dig under Zachris, som han upphöjt på din bekostnad. Märker du inte att i tidningen Zachris’ namn aldrig förekommer utan att ditt namn nämnes bredvid. Och när Lögnroth skaffade dig stipendiet den gången, så gav han en tredjedel åt Zachris …

— Var det på det sättet? Jag tyckte pängarne voro så flya …

— Så var det! Och Lögnroth säger alltid att du är avundsjuk på Zachris.

— Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang är det väl inte?

— Lögnroth menar det; därför att han är liten tycker han om de små, men han tycker framför allt om sin tidning, det är hans tron och hans armé. Du har icke velat böja dig, därför skall han bryta dig ner, under den understa.

— Det är intressant att höra detta! Jag har alltid erfarit det som om Lögnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och därför har jag flytt. Skall jag nu tvingas gå dit?

— Tänk på dina barn!

— Ja, jag tänker på dem, endast på dem!

— Då gå vi!

De gingo.

— Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan broarne, men inte in på någon krog, förstår du?

— Var lugn du!

Så skildes de.

Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s, Kristian Tyranns … Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.

Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade sig några steg, och nu — bakom kuskens skinnkrage såg han — i ena fönstret stående med ansiktena mot rutan — sina två barn.

De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.

Han överfölls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen för att skona barnen för återseendet. Men när han flyttat sig, fick han det andra fönstret i sikte. Och där stod — det rysligaste i människohamn han någonsin sett. Med rött hår, svullna ögon, och en mun såsom uppskuren med en rakkniv, läppar som alltid föreföllo blodiga och gav honom den föreställningen att hon sög blod. Denna kvinna hade en gång bekänt sin kärlek för honom, och när han tillbakavisat henne, hade hon kastat sitt hat över honom, och sin perversa inslagna kärlek på hans hustru. Därpå hade båda blodsugarne öppnat krig mot honom, och vampyren hade skiljt honom från hans barn. När han nu såg detta avskyvärda ansikte med dess grönvita färg som en drunknads, och tänkte på att hon, monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick träffa, och när han övervägde faran de små voro utsatta för, gick han helt lugnt över gatan, i det fasta beslutet att slå henne lytt med sin käpp, för att sedan inför domstol få sak och därigenom tillfälle att avlägsna henne, men med risk av några månaders fängelse.

I några steg var han uppför trappan, steg in utan att knacka.

Vampyren som sett honom och trodde han kom för att taga barnen med sig, låste dörren till barnens rum och ställde sig framför densamma i en teaterattityd. I nästa ögonblick syntes ett rött blodigt korstecken i hennes ansikte. Käppen, en spansk rotting, hade drabbat två slag snett över näsan, från öga till käke.

Damens anskri gjorde endast gott i själen på honom, ty det var en överflyttning av hans ändlösa smärta, en befrielse från eget lidande genom överföring, men när han hörde barnens uppskrik från andra sidan dörren, då flydde han som en mördare.

Nere på gatan blev han kav lugn, och erinrande sig mötet med Lögnroth, gick han direkt till redaktionslokalen, något vit i ansiktet, men med fasta steg.

Uppkommen i redaktionen mottogs han av Smartman, som såg tvetydig ut.

— Det har kommit smolk i mjölken, sade denne.

— Vad då?

— Får väl höra!

Lögnroth satt, emot förväntan, hög, sluten, likgiltig.

— Sitt ner, bjöd han, markerande en tillämnad gäspning.

Falkenström satte sig.

— Ja, började Lögnroth, Smartman har för några dagar sedan föredragit ditt ärende — — — och — jag hade redan vidtagit åtgärder — — — talat vid myndigheterna, enskilt förstås. Man var icke obenägen hjälpa dina barn — — — var till och med hågad vidtaga extra judiciella mått och steg — — — men vi stannade vid det, att du skulle enlevera barnen, resa långt bort med dem — lovande myndigheterna icke vidtaga några åtgärder för att hämta dem tillbaka till modren … Vänta lite nu! — Allt detta under förutsättning att dina uppgifter voro sanna, och att inga andra motiv än omsorg för barnen lett dina handlingar. — Vänta lite nu! — Sedan dess har något nytt inträffat. — Din hustru har varit här.

— Nåå?

— Ja, hon har sökt göra troligt att du var förälskad i damen, och då denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka sökt hämnas på detta sätt.

— Vad tror du då?

— Tja, vad skall man tro!

— Det vill säga du tror lögnen. Så här förhåller sig emellertid saken, på heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde på Gud skulle jag svära vid hans heliga namn. — Min hustru var den första som röjde damens känslor gentemot mig, och av vilka jag endast kände mig orenad. Hustrun och jag logo tillsammans åt dårskapen, varpå följde, att damen kastade sina känslor på min hustru … och så besvarades dessa. Där har du hela saken.

— Har du vittnen?

— Ja, jag hade i går, men du vet hur det är med vittnen; när de dras fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke …

— I så fall kan ingenting göras.

— Då går jag till myndigheterna själv.

— Gör inte det! Hon har varit där förut!

— Nåå?

— Ja, han fann ett charmant fruntimmer, och …

— Då skjuter jag damen!

— Så, gör det då! Men det gör du inte.

Falkenström steg upp, rev sitt hår och hädade:

— Att tjyvarne ha en egen gud har jag läst, men nu tror jag bugrarna också ha en!

Och därmed gick han ut.

I förmaket satt professor Stenkåhl och läste i statskalendern, väntande på entré.

— Nej, si …

Han blev skenbart (icke synbarligen) glad att få råka Falkenström, och frågade vart han skulle hän.

— Jag skall opp i polisen! svarade Falkenström, som befann sig i en naiv stämning för ögonblicket. Vid ordet polisen koagulerade Stenkåhls lättflytande känslor, och han rullade in sig som ett vått ålskinn framför eld.

Det retade Falkenström och han beslöt rulla opp honom igen.

— Du känner visst fröken X?

— Jo, jag är släkt med henne.

— Nå då så … kanske du kunde förmå hennes släktingar att rappellera henne …

— Varför skulle jag det?

— Kan du inte gissa? Du vet ju att hon är tribad.

— Nej, det vet jag inte …

— Ja, men jag vet det, och det är mig tillfyllest för att få henne avlägsnad ur mina barns hem! Inför mig behöver jag icke ditt vittnesmål …

Stenkåhl drog öronen åt sig …

— Hör du, gå icke till ytterligheter … följ mitt råd, sök Hanna Paj, hon ställer saken till rätta i godo.

Detta sades med en trovärdighet i tonen att Falken fick recidiv på sin naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att söka Smartman, som väntade honom.

Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp åt vänster, och frågade förströdd:

— Vad var det om?

— Om — mina barn.

— Det har jag inte tid med!

Det vida hjärtat hade krympt samman, hade glömt hela historien. Men Falkenström förstod icke:

— Vad gick åt Lögnroth idag?

— Han var trött på ditt spring … och för övrigt tyckte han bara det var roligt se dig på redaktionen som du svurit aldrig besöka.

Nu förstod Falkenström, men han ville avvrida honom ett råd innan han gick:

— Tycker du jag skall gå till Hanna Paj?

— Jag s—r i Hanna Paj, gå vart f—n du vill.

— Skulle inte vi äta frukost tillsammans?

— Frukost? Den har jag ätit medan du badade!

— Men du lovade att följa mig till myndigheterna.

— Jag? Då var jag väl full! Ajö med dig, nu måste jag skriva. Ett råd ska du få: rör inte i den saken; ty »de där herrarna» råkar du i alla samhällslager, även där du intet tror. De utgöra ett frimureri och äro kosmopoliter. De äro hemma över hela världen, känna varann allihop, ha klubbar i Paris, London, Berlin och Wien. Rör inte vid dem, ty då blir du bojkottad. Hur du skall känna igen en — — — Jo, om du i ett sällskap tar opp ämnet, och uttrycker ditt ogillande, så svarar straxt den träffade med artikeln »småflickor». Det är uttytt, den som rört vid dem, beskylla de alltid för brott mot minderåriga. De ha ju beskyllt dig också, fastän hon var en fullvuxen piga, som hade affärer med gårdsdrängarna. — Hanna Paj kan du gärna söka; hon tycker om att beskydda, och om hon får binda dig med en tjänst, så gör hon det, för att få binda —

Audiensen var slut och Falkenström grep det sista halmstrået — Hanna Paj.

*

Med något dröjande steg vandrade han uppåt Johannis, dröjande, ty han hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting höll att ta uti; kärlek och hat, sorg och glädje, passioner och intressen, allt var murket, glidande.

När han övervägde möjligheterna att vinna fröken Paj, räknade han mest med hennes hat mot Zachris. Hon höll nämligen på att dra ihop trupper mot honom, isolera honom och få honom ner. Falkenström var ett gott kort, och hon behövde honom, för ögonblicket. Men vid nästa frontförändring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa äregirighetens galärslavar, som spela om inbillade kronor och spiror, spelade partiet som man spelar whist: två med två nu, men vid nästa given byta de plats och måste nu vara vän med motspelaren. Nu vänner, nu fiender, och så vänner igen! Men krigföringen var icke heller den noblaste; alla medel voro tillåtna, uppsåtliga lögner, brutna löften, falska brev, trolösa vänskapsförsäkringar.

Emellertid, Falkenström ringde, och blev insläppt. Likt alla som öva vältalighet talade fröken Paj mycket gärna och om vad ämne som hälst; och hon hade riktiga mottagningar, höll klinik, där vem som hälst fick tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade för sina ändamål. Och genom att äga allas hemligheter föreföll hon nästan allvetande kunde skilja makar med en antydan, söndra vänner med ett ord, men själv alltid hålla en armé på benen, som vid behov kastade in en artikel om henne i tidningarna.

Hon visste nästan Falkenströms ärende, men var ännu icke bestämd för partitagandet.

— Sitt ner snälla Karl Gustav, vi råkades hos Zachris senast, ja det är lite bråkigt där, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det äktenskapet också, liksom i alla andra, och — den — känner — inte — ni!

För att inte törna med detsamma ville Falkenström icke säga att han kände båda makarnes hemligheter, utan försökte se okunnig ut.

— För övrigt, fortsatte Hanna, är deras äktenskap ganska lyckligt. Zachris är ingen skön man, och Jenny är något bedagad, men där råder sympati och det är huvudsaken. Hör du, vad var det du ville mig? Ja, jag vet det förut, det är att avlägsna den där damen. Du är svartsjuk på ett fruntimmer, det är rätt originellt.

Och nu skrattade hon som en furie. Men när hon såg Falkenströms ansikte lysa av harm över denna cynism, vände hon strax, klappade honom på armen och sade med en deltagande ton:

— Stackars vän, du har det svårt, och du håller av dina barn. Men jag skall lugna dig, det går ingen nöd på barnen, jag har sett de voro välklädda, tvättade och lär vara flitiga i skolan.

— Ja, svarade Falkenström, det vet jag också, men det är inte frågan om kläder och föda, utan om farorna för deras personer när de ha en pervers kvinna samboende med deras mor. Ja, hon är pervers, jag har läst kärleksbrev från henne till min hustru, och min hustru har förklarat inför mig att hon älskade damen. För övrigt vet du, att min hustru antastat våra vänners fruar …

— Hör du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan »älskade det fina», hör du, hur gammal är damen?

— Tjugotvå år.

— Ser hon bra ut?

— I mina ögon är hon så faslig att jag bara får medlidande med henne …

— Jaså, jaså … Hör du, man har sagt mig att du är brutal …

— Ja, mot alla lömska personer; jag tar inte emot giftbägaren utan att spotta, och ormar trampar jag på huvet; den som ljuger mig i ansiktet slår jag …

— Det skulle du inte göra.

— Hör du, mina fel känner vi, och dem ha vi icke att rätta nu, men vi skulle rädda några barn från uselheten, och de förtjäna medlidande, fastän de händelsevis bara äro mina.

— Vad kan jag göra åt det, du vet väl hur förföljd och smädad jag är, och om jag uppträdde som dygdens försvarare blev jag löjlig. För övrigt, det du talar om är mig nästan obegripligt, vad menar du med perversa damer, finns det sådana?

— Ja, visst finns det. Du möter dem på gatorna, vanligen en lång mörk och en liten blond, eller tvärtom …

— Det är oskyldigt, du misstar dig …

— Nå, men om en kvinna blottar en annan kvinnas kropp …

— Det kan vara hennes skönhetsbegär … jag nekar icke till att jag gärna ser en vacker kvinnokropp, och gärna kysser en ung flicka …

Nu hörde Falkenström var landet låg, och att här ingenting var att förlora, därför unnade han sig nöjet att bränna av:

— Jag tycker mig ha hört något sådant.

Nu öppnade hon gapet som var garnerat med hästskosöm och hon såg ut som hon ville bita honom, men under det hon tuggade tyst, funderade hon blixtsnabbt på, vilken ståndpunkt hon skulle intaga, och för att vinna tid svarade hon som vanligt med en fråga:

— Har du varit hos Stenkåhl?

— Nej, men jag träffade honom.

— Nåå!

— Han var sig lik. Han som du får alla sina meningar genom passioner och intressen; för närvarande tänker han med tarmen, liksom du med gallblåsan. — Men säg mig, varför står du alltid på det orättas sida, varför är du alltid redo att försvara uselheten?

— Vet du vad det rätta är?

— I detta fall, ja! Finns det några tvivel?

— Vet du icke att mänskorna äro skapade somliga så, andra så? Vet du icke att alla äro danade till lyckan, och att lyckan endast består i att få växa fritt, slå ut alla blad hur taggiga de än äro; att friheten från band och tryck är sällheten …

— Almqvist sa så om havresoppan också.

— Almqvist? Vågar du nämna det namnet, vågar du nalkas den store anden med fordran att förstå honom — du har aldrig förstått honom; endast den som fått en ängels vita kyss på pannan kan nalkas honom.

— Den svarta ängelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha för din rapakalja, gamla Hanna! En åsna är du, och under denna åsnefest som pågår sedan tio år ha alla åsnor samlat sig kring dig, när du skriar, falla de på knä, alldeles som vid Blåkullafesten där häxorna kyssa bocken i ändan. Nu känner jag dig; du var lite svår att komma på, och även jag har ett ögonblick varit dyperad, därför att du var kvinna …

Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var det värsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat säga: jag skulle nog ha svarat dig på tal, om inte denna förargliga telefon kommit. Hon kunde nämligen ljuga med miner också.

Falkenström hörde Zachris’ snattrande röst, och för att vara taktfull gick han in i rummet bredvid.

Efter två minuter syntes Hanna i dörren, nu var hon hög, nedlåtande som om hon bar en dålig underrättelse med vilken hon kunde krossa honom. Men Falkenström tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrättningar, därför högg han in:

— Vad sa min vän Zachris?

— Din vän?

— Ja, vet du inte att vi alltid varit falska vänner … Nå, han tar damernas parti?

— De förfördelades! Du har slagit en kvinna!

— För det första, det var ingen kvinna, det var ett l—r!

— Emellertid söks du av polisen!

— Och Zachris som är intim vän med detektiven hjälper dem! Ja, han stod alltid på brottets och brottslingens sida, därför älskade han polisen. Han har nyss skrivit en roman till försvar för det ruskigaste brott som är begånget i Sverige. Stenkåhl och Björnson uttryckte sitt gillande, antingen därför att de behövde Zachris till några manövrer, eller därför att de kände hemliga sympatier med brottslingen. Fina pojkar! Emellertid: Ajö med dig! Nu går jag till polisen, och pliktar 30 kronor för blodvite, det var det ärligen värt. Måtte inte denna detalj skymma huvudfrågan, mina barns räddning från ett sodomithem!

— Från din smutsiga fantasi, menar du!

— Si där, den andra konstanten, som jag glömde nyss. Två konstanter röja bugern: småflickor och smutsig fantasi! Nu fick jag fatt dig.

Han gick hastigt ut, ner för trapporna och stod på gatan, icke vetande vart han skulle gå.

Han såg sig omkring efter något som kunde ge honom en impuls, efter ett ansikte som sade någonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning. I detsamma kom en mjölkvagn med stor skylt bakpå, och han läste i hastigheten Henrik borg, men där stod Henriksborg, Mejeri. Pang! — Henrik Borg, vår gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och åkte direkt till doktor Borg.

*

Doktorn satt vid sitt mikroskop när Falkenström trädde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rörande sitt ärende, kom han hit för att få tala vid en förnuftig människa, hämta mod och glömma.

— Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.

— En människa!

— Ecce homo! — Sitt ner!

— Vad söker du i fjärrglaset?

— Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror, och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du vet jag var fruntimrens läkare en tid, men förlorade dem, emedan jag icke ville orättvisan. Nu har jag fått en ny egendomlig praktik som visst är ny … I denna helvetiska strid mellan könen som pågår, ha kvinnorna hittat på ett sätt att mörda sina män, och jag har nödgats uppfinna ett sätt att rädda dem. Det är motbjudande, men varför skall en man låta mörda sig av bara artighet? — Här komma män till mig med revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem för att icke vara män, trots det att de ha barn tillsammans. Vad sägs om det? En contradictio in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, måste ju vara man. Männens svar är ju detta: Säger du att jag icke är en man, då är ditt barn en h—unge och du en h—a. — Det är logiskt, men därför fattar kvinnan det icke; utan hon går på. Som könslivet är fortfarande fullt av hemligheter, så blir mannen förtvivlad och söker läkaren. Han har ju intet annat göra än »se efter» — i mikroskopet. Det är full bevisning, men det hjälper knappast! — Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo, när kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likställda med mannen, upptäckte de att han hade större momentan glädje än de, och då blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan fått modersglädjen i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! Då börjar detta fälttåg, som ruinerat så många av våra vänner. När de av oförståndigt ädelmod sökte dela med sig, så råkade de in på en orimlig strävan, och gingo under. Mannen som den aktiva, är eldig, och kvinnan den passiva är flegmatisk och skall vara det för att kunna ta emot. Mannen, som den positiva är måttgivande, och kvinnan som den negativa äger förmågan anpassa sig. Hon äger därför ingen rätt till kritik! Det är ju handen som bestämmer handskens nummer, och det är icke handsken som skall säga till handen: du är för stor, du är för liten. Men nu ha handskarne gjort uppror … Jag har nyss läst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som fordrar mannaglädjen är pervers; hon har endast rätt att fordra kvinnoglädjen som är grossess; den som begär annat är född till glädjehuset. — Nu är det rätt bakvänt i världen vordet, ty de flesta hustrurna anklaga sina män att de äro för eldiga! Kan man anklaga elden att den är för varm? Det är vanvettet! — Du minns som pojkar hur flickorna fasade för flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en flegmatisk herre är kvinnlig efter som flegma är kvinnans natur. Och nu klaga de på de eldiga! När Zeus lyckliggjorde en dödlig kvinna, slog han ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig konceptionen som ett åskslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som fåglarnes lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas dagsverken på träskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fåglarne, och livet är ett träsk som gör mig leda.

Han tummade mikroskopet och fortsatte:

— Emellertid, här är ett nytt mord i faggorna! Tilda K. har hittat på en falsk prins, vill bli prinsessa, men måste först göra av med sin nuvarande. Hon har begärt skilsmässa och anklagar sin man, för — köld, försummelse i äktenskapet och det där! Nu vet jag att det är hon som är kölden, och på hans manlighet har jag här full bevisning, här! Men denna bevisning kan icke läggas på domarbordet, alltså måste mannen dö. Vet du vem som är hennes försvarare?

— Zachris, förstås!

— Ja, denna brottets och lasternas försvarare …

— Han skjuter sig troligen.

— Varför gifter han inte om sig genast, med en ung flicka, mycket ung, och skaffar sig genast ett barn? Det är upprättelse, det är nobel hämnd.

— Ja, ser du, vår vän är icke född med rovtänder; han känner det som en plikt bli biten, att lida oförskylt, att gå under.

— Är han teosof?

— Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo studera teosofi och att de bo i ett slags kloster på Siklaön, som Max har ärvt av en faster.

— En asyl om man så vill, där bekanta och deras bekanta kunna uppehålla sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsättande ute i livet. Det är naturligtvis konfessionslöst, med en anstrykning dock av religiositet utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinärvetenskap inte bet på!

— Prisad vare den stund jag mötte en mjölkkärra på gatan, och väl mig att jag trädde över din tröskel. Vad heter klostret?

— Stället heter?

Doktorn viskade ett namn i örat.

— Det skall vara hemligt, ser du, sade han! Gå i frid, och hälsa bröderna att om jag icke vore här, vore jag hos dem!

TIONDE KAPITLET.

På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.

Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.

Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik. Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.

De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård, med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä, härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster och glasdörrar.

Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster, och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar, dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.

Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger hemtrevnad.

De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras, uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt, och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften ren.

Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher. Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i vinden funnos säckar med reserver.

På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne, skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe, skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.

I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.

Max talade, och Kilo hörde:

— Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas steg?

— Men ett sådant sjunkande …

— Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man måste växa med, framåt. De som stanna bli överkörda! Även villfarelserna ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns ett korn av det rätta. Glöm icke Jakob Boehmes odödliga: Allt innehåller ja och nej, eller Platos: Allt födes av sin motsats. Du ser ju hur nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, då man slutligen började lära av varandra. Förebrå icke de unga hedningarne deras framstormande. De togo arv av sina fäder, och den store kyrkofadern Viktor Rydberg var deras profet, fastän han nu får sitta och bekämpa sina lärjungar. Det var han som lärde oss att älska Julianus avfällingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och förvånas att vi kunde vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas ohyggliga. Om man skulle tagit profeten på orden, borde man ha givit ett exempel. Tänk dig kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med blodet bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens inälvor för att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna skulle få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka. Ja, det var Julianus’ religion som skulle uttränga kristendomen, och som förkunnades av idealisterna på 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var rationalismen, så kallad av ratio förnuft, därför att de saknade både förnuft och vanligt förstånd …

Nu hördes takklockan ringa, och det betydde främmande.

— Vem är det, tror du?

— Det är Falkenström, svarade Kilo utan betänkande. Jag har väntat honom i två dagar; han har haft det svårt, jag har känt det på mig.

— Han är välkommen, men hit in får han endast komma nykter.

— Det vet Petrus vid porten; dock, är han i själanöd, så gå ut i väntsalen och tala vid honom.

Petrus syntes i dörren. Det var en verklig gubbe, vit i hår och skägg, på kryckor och utseende av en hundraåring, fastän blott sjuttio år gammal.

— Falkenström är här, rapporterade han.

— Han är välkommen, men …

— Men han har gått, till fots, förvillat sig i bergen … Nu badar han, och får sedan rena kläder och filtskor, en kopp varm mjölk också …

— Han skall vila en halvtimme, så får han komma in i mitt rum, sade Max, om han är …

— Han är nykter, men söndertrasad invärtes … talar om polis och annat i samma anda …

— Gå nu, gubbe, och inför honom om en halv timme! Men tvinga honom ligga 15 minuter på en soffa, och underrätta honom om »husets vanor», att han icke må störa vår frid med sitt knot.

— Medan vi väntar, Kilo, skall jag läsa min sista dialog, som du begärt höra, och som skall tryckas i våra klosterskrifter i sinom tid.

Kilo sjönk ner i vilstolen och »släckte ögonen» för att höra bättre och förstå.

*

År 1872 satt jag en vinterafton ute på en ö i havsbandet och hörde en gammal bekant jägare och äggsamlare berätta följande tilldragelse ur sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptäckt en trädkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fågelns ägg, fattades han av en häftig åstundan att äga dem. Men trädet var av samma slag som den förbjudna fruktens; det växte innanför ett staket, och inom samma staket låg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vår äggsamlare måtte haft något obytt, ty det föll honom icke in att begära lov få klättra upp i trädet. Äggen måste han ha, och följaktligen gick han en mörk kväll med en såg för att fälla trädet …

(Här blev situationen spännande och jag minns hur berättarens ansikte fick ett smärtsamt uttryck där han satt på den svarta skinnsoffan med ett sjökort och två bössor ovanför …)

Nåväl, villans dörrar slås upp, ljus strömmar ut, och ägaren griper ynglingen ropande på »tjuvar». Den brottslige införes i familjen, och förhöres. Han söker försvara sig med att han endast ville åt fågelboet … Villaägaren fattade icke vad man skulle med ett fågelbo, trodde att gossen ljög, och hotade med polis. Situationen var på höjden, då den brottslige nämner sitt namn. Därmed var förtrollningen bruten, ty hans far åtnjöt anseende och saknade icke inflytande. Han släpptes och därmed var saken slut.

Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.

— Av dig! svarade jag.

Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej, emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke kännas vid den.

Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så grundligt att detta utströks ur hans minne.

Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke existerar mer.

Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.

— Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.

— Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag gärna hörde bekräftas.)

— Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).

Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog. Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag stryk.

Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min otur.

Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat den, ty den saknade verklighet för mig.

Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så ovanligt.

*

Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.

I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes … »Ja, sir du, min far var bonde …» Då vaknade mitt barndomsminne om kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far …» Härpå vill jag minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.

Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.

— Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.

— Va för slag? Var inte hans far bonde?

— Nä! Var har du fått det ifrån?

— Från honom själv.

— Omöjligt, jag kände hans far!

Som vi voro upplysta människor båda, råkade vi icke i gräl; jag bara satt förvånad över ett intressant faktum, som jag ännu icke kunnat förklara. Men efter den stunden återblev min vän schweizeriidkarens son, och bondsonen försvann ur mina föreställningar där den dock levat i tjugofem år.

Är det möjligt att jag hörde vilse om natten, eller är det så att hans far först var bonde och sedan blev värdshusvärd? Faktum saknar ju intresse, men att jag gick i tjugofem år och ljög utan att veta det, kan ju mana en till försiktighet.

Att tro allt vad folk säger kallas för att vara naiv. År 1870 omkring på våren var jag naiv, då en studentkamrat kommer upp på min fattiga kammare för att taga avsked. Han hade nämligen, så uppgav han, måst avbryta examen för fattigdom, och hade nu tagit anställning hos en vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och väntade få föra honom till hans anställning. Som jag själv var i ordning att få resa ut till landet, till solen och havet, såg jag vännens förskräckliga öde i en underjordisk lokal så utmålat, att jag beslöt rädda honom. Han var nämligen en ovanligt framstående sångare med stora anlag för teatern, och jag ansåg honom äga lyckan i sin hand. Jag föreslog honom först att gå in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och för övrigt hade han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och ägde icke sin röst just nu. Då föreslog jag att han skulle följa mig till landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom pängarne.

Efter åtskilliga svårigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor och han kom till landet.

På hösten var han blomstrande av hälsa och mod. Han lånade min bästa dräkt, for in och provsjöng, kom tillbaka med ett utmärkt engagemang. Nåväl att kunna hjälpa en människa är en avundsvärd position och utgör lönen själv; jag låtsade aldrig om skulden, och åtnjöt själv understöd av andra så att jag ingen tack begärde, men jag stod som låntagare hos den rike mannen och fick då och då påminnelser av mindre behaglig art.

Ett par år gingo och min vän var stor sångare. Jag hade däremot mycket svårt. En vår kom han upp på min vindskammare och fann mig i samma förtvivlade läge som han en gång var i. Han ville hjälpa mig till landet och skulle be en rik kamrat om ett lån.

Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag stannade i staden och han försvann efter att dock ha bjudit mig på några supéer.

Hittills är allting normalt, mänskligt och var i min egen bohêmegenre. Men nu börjar det abnorma.

Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.

En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.

Slutligen måste hon tala ut:

— Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.

— Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.