Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma fru omtala vad sångaren andragit mot mig.
Nu kommer det oförklarliga:
Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!
Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev trodd.
Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i en människas minne utan att man vet det?
Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes beloppet.
Men vintapparn återstår.
Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.
— Vintapparn? säger vännen. Vad var det?
Jag relaterar.
— Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.
— Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi själva!
Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och mig.
Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl berättat historien om min svarta otacksamhet så att den kommer in i min biografi!
Sådant kan det vara!
*
Falkenström hade badat i den forna bagarstugan framför en riseld, och efter att ha fått rent linne och torra kläder vilade han sig på en soffa, då greve Max inträdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lärt att människorna släpade med sig sina bekymmers atmosfär, som satt kvar i rummen likt dålig lukt, och därför gick han att söka upp sin gäst i bagarstugan. Där skulle han få tala ifrån sig, och hans elände skulle sedan slås ut med badvattnet.
Han satte sig bredvid den »sjuke» och bad honom tala.
Falkenström sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla detaljer. Han bemötte invändningar, höll försvarstal, bannade över människors uselhet, som togo brottslingen i försvar mot den förfördelade. Han talade så att det skummade kring munnen. Slutligen blev han torr i halsen, och en lätt heshet beslöjade rösten.
Greve Max tog emot, ställde sig deltagande, kastade in en fråga här och var, gav nya uppslag, lät honom ta om vissa punkter för att riktigt få ur honom hela böldens innehåll. Hans ansikte återspeglade alla den olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framför denna hatets eld. Men mot ämnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hård, ty han ville icke föra det in i sina tankar, utan han ledde alltjämt av strömmen med det han kallade jordledningen. Han hade nämligen under de sista åren börjat uppfostra sig, företagit andliga övningar, gymnastiserat sin själ, och vunnit vissa färdigheter som vanliga människor kalla övernaturliga. De fula minnena ur livet hade han opererat bort; och för att icke bli rov för den förstkommandes suggestioner höll han andlig diet.
Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess åsikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt är stark och därför lät han Petrus läsa tidningen om morgnarna och tala om de stora världshändelserna. Skämttidningar fingo icke införas, ty han ville icke bli lågsinnad och glädjas åt elakheter. Han läste icke en bok, därför att den presenterades honom, utan han tittade först i den. Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den icke skulle råka i andras händer. Han mottog icke alla besök, och besvarade icke alla brev. Om han råkade ut för någons hat, så avklippte han kontakten med denne; öppnade icke hans brev; upphörde läsa hans böcker, ifall han var författare. Och han nämnde aldrig hans namn, ty han visste vad ett personnamn är för en strömväckare. Han strök ut honom ur sitt minne.
— Man skall aldrig hata en människa, sade han, ty det är att förstärka fiendens strömmar genom influens. Klipp av trådarne, och han når dig icke, eller skaffa dig jordledning, så går hans åskstråle ner i marken.
Under Falkenströms långa anförande hade han upptagit allt dennes elände, avlett en del, och återgivit en del, liksom tvättat på filtret, så att när Falkenström slutat, fanns nästan intet kvar av hans stora sorg. Och han var så trött att han begärde få gå till sängs.
Sedan han av Petrus fått veta »husets vanor» fördes han direkt till sitt rum och somnade.
ELFTE KAPITLET.
Följande förmiddag sutto Kilo, Max och Falkenström i biblioteket samtalande om helt andra saker, och Falkenström syntes befriad från sitt onda. Han hade glömt bort det. Max talade:
— Denna idé med klostret spårar man först hos Huysmans. Som vi minns började han som Zolas lärjunge och utvecklade genren nedåt, grävde genom matjorden så att han råkade alven, grus och stinklera. Då blev han led på alltihop, på sig själv och världen. Men han ville ändå längre ned och se vad som fanns under gruset. Han började forska i det fördolda utan egentlig tro på att något fanns bakom förhänget. När han då träffade väsenlika krafter med fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och sökte bot. Dock, i stället för att grunda det konfessionslösa klostret, gick han direkt till La Trappe, det strängaste av alla katolska, underkastade sig penitens, biktade och fick absolution. Därpå irrade han en tid, stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdräkten hos Benediktinerna i Solesmes. Men just som han fått inträdet och satt sig på stolen, så brast den. Republiken stängde klostren, det vill säga öppnade dem, och därmed var den sagan slut.
— Var Huysmans en troende?
— Ja och nej! När han kommer till Trappisterna så frågar han sig: »Vad har jag här att göra? Vem har drivit mig hit?» Hans samvete är skapligt, han ångrar men med reservation, han ledes mera vid livets banalitet och är genom sin djupa bildning främmande för samtiden. När han sitter i klostrets trädgård väntande på bikten, röker han en cigarrett, och tänker ett ögonblick springa ifrån alltsammans, men kan icke. Han går in till bikten och gör opp sitt förflutna, och i det ögonblicket erfar han något stort som kunde kallas religiöst.
— Vad är det?
— Vad religion är? Försökom några definitioner: Jag säger: religionen är Anschluss mit Jenseits, på svenska: anknytning med det transcendenta; kontakt med kraftkällan …
— Vad är tron då? frågade Falkenström.
— Tror du icke?
— Nej!
— Det narras du! Ty det du vet, det tror du. Du tror det är tisdag i dag, emedan du vet det. Alltså tror du under vissa förhållanden. Men hur vet du att det är tisdag i dag? Därför att det står i almanackan, svarar du. Men det står icke i almanackan att i dag är i dag. — Jag hade en gång en vän som rökte opium och sov i trettiosex timmar. När han vaknade, hade han glömt tid och rum. Hans ur hade stannat, och för att utröna vad det var för en dag, skulle han se efter i almanackan. Där stodo ju alla årets dagar och även den dagen, men det stod icke vilken dag det var i dag. Hur skall du få reda på det då? Du frågar de andra. Men de andra frågar dig eller varandra, det är alltså något konventionellt, som astronomerna ha bestämt och som vi få antaga på god tro, efter som vi icke kunna kontrollera det. För övrigt är det icke tisdag i Amerika utan måndag. Där ser du så rörligt, så vacklande även ditt vetande är. Emellertid, du tror vad du vet; men vet du det du tror? Ja, naturligtvis efter som du tror det du vet …
— Detta är tankeexperiment — — —
— Ja, just det, och vi anställa tankeprövningar, söker utröna hur långt man med tänkande kan sondera det okända. Och vi ha upptäckt att tänkandet är lika djupt sjunket som allt annat dekadent. Du vet att i Regula de tri man med tre bekanta söker den fjärde okända; och när jag ställer upp den matematiska syllogismen rätt, drar riktiga konsekvenser genom att räkna rätt, så är jag tvärsäker om att ha funnit det okända X. Men om du har tre eller flera säkra premisser, och därav söker draga en logisk konklusion, så stannar du ofta framför följdsatsen, emedan du är feg för dagens opinion. Vill ni höra hur jag anställt ett experiment för att utröna om det finns någon sanning i det gamla, så osannolika antagandet av järtecken, eller uppträdandet av naturfenomen, vilka åtföljas av händelser som inverka på människors öden? Hör mig i fem minuter, skola vi diskutera sedan.
Greve Max läste följande dialog »Om Järtecken.»
— Har du sett någon hägring i Stockholm?
— Hägring? Inte hägrar det i städer; det är bara i öknar, på slätter och på havet.
— Man skulle således kunna kalla det högst ovanligt, om man fick se en hägring över Stockholm?
— Det vore ett rent underverk.
— Inte finns det något underverk, eller vad menar du med underverk?
— Det som strider mot naturlagarne är underverk.
— Väl! Men för att veta vad som strider mot naturlagarne, måste man känna alla naturlagar. Kan man säga att man gör det?
— Nej, visst inte.
— Nej, du har rätt, ty naturlagarne äro ofta varandra motsägande och sig själva. Fysiken lär till exempel, att ljudet fortplantar sig bättre genom fasta kroppar än genom luften. Således går en ljudvåg 10½ gånger lättare genom gjutjärn än genom luft, men man hissar ändå upp järnridån för att höra bättre på symfonikonserten, och man stänger icke dörren till musikrummet, utan man öppnar den, när man vill höra på musiken. Alltså fortplanta fasta kroppar ljudet sämre än luft, och bättre än luft. Denna motsägelse anger, att vi icke känna naturlagarne, och att vi följaktligen icke veta vad som strider emot dem. Alltså veta vi icke vad som är underverk eller icke, och vi gjorde bäst i att icke tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn på sakförhållandet att en hägring skulle visa sig över Stockholm.
— Jag skulle vilja kalla det oförklarligt!
— Gott, vi kalla det oförklarligt alltså. Och du erkänner ju att det vore lika oförklarligt om hägringen visade sig i Paris som i Stockholm?
— Likgiltigt!
— Väl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna, Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta under pågående månsken.
— Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?
— Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i Flammarions lärda arbete om atmosfären.
— Det var konstigt! Du sa att det var 1869?
— Ja, året före kriget och Kommunen!
— Det var en luftspegling förstås?
— Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen intet underverk, men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar, snarare som skärmar. Men vi gå vidare. — Du erkänner att eldkulor eller bolider, meteorstenar mycket sällan falla ner i Stockholm. Kan du minnas någon?
— Nej, jag minnes ingen.
— Tror du att de falla oftare i Madrid?
— Nej, det tror jag inte.
— Det var således en högst ovanlig tilldragelse, när eldkulan sprang sönder över Madrid den 10 februari 1896 och åstadkom en sådan panik att människor rusade ut ur husen och trampade ihjäl varandra, varvid många förlorade förståndet.
— Ja, nu minns jag. Det var straxt före kriget på Cuba och Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.
— Javisst, och jag har nyss fått analysen — den höll nickel och järn, ett magnesiumhaltigt silikat med något krom och så vidare. — — —
— Den hade ungefär samma halt av magnesia som den boliden vill jag minnas, vilken föll ner utanför Borgå den 12 mars 1899 …
— Jämnt 90 år på dagen efter lantdagen i Borgå, och nu medan finnarne ordnade sin andra petition till tsaren …
— Vänta lite, det här var den 12 mars och lantdagen i Borgå var den …
— Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya stilen. Du ser således att meteorerna operera med astronomisk noggrannhet och räkna tid efter stjärnorna, icke efter kejsare och påvar.
— Vart vill du komma med allt det här? Du tror väl icke på järtecken?
— Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den 10 september meddelad i Rennes tre år senare.
— Då kunde du lika gärna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan kejsarinnan av Österrike mördades på dagen den 10 september 1898 …
— Sedan hennes syster hertiginnan av Alençon omkommit året förut i Bazarbranden, vilken syntes utgöra ett brännoffer av det gamla Frankrikes adliga familjer … Emellertid, den icke ockulte Vossische Zeitung skriver så här: — »Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat fenomen. Denna började vid Saint-Sulpiceplatsen, strök igenom Paris från sydväst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis’ trädgårdar … På dess väg upprycktes träd med rötterna, lyktstolpar bräcktes, skorstenar slopades, tak lösrevos, tunga omnibussar stöttes omkull, droskor med häst, kusk och åkande lyftes från marken och slungades 120 meter genom luften. På Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre stycken slogos sönder, varibland kolskeppet »La Revanche». I justitiepalatset störtade ställningen till Sainte-Chapelle tillsammans; senaten måste avbryta sin seance, emedan dörrar och fönster lyftes ur hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den postande soldaten med gevär befann sig plötsligen i ändan av en korridor, utan att veta hur det gått till. En föredragande domare såg ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och allt, detta i andra våningen.» Som kontroll anför jag ur Frankfurter-Zeitungs referat följande: »Starkast rasade ovädret längs Seinefloden, där justitiepalatset blev illa medfaret … Nästan genom ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris från döden då han gick förbi sjukhuset Saint-Louis, där ett järnstaket av minst 50 meters längd röcks ner från muren.» — Allt med allt, en högst ovanlig cyklon, som man kunde kalla symbolisk, icke sant?
— Då kan du också annotera att åskan slog ner i Brest den 9 juni 1899, och i den semafor som skulle signalera fartyget »Sfax», vilket befann sig på öppna sjön med Dreyfus ombord.
— Ja, varför icke! Att åskan slår ner, att meteorstenar falla och cykloner rasa, har ju närmast mycket naturliga orsaker. Men att de skedde just då, synes ha fjärmare orsaker. Du vet att en handling eller en händelse kan äga flera orsaker.
— Erkännes!
— Gott; detta hände mig på min morgonpromenad nyligen. Jag gick på södra stranden av Djurgårdsbrunnsviken, och hörde plötsligen ljudet av en stark mattpiskning från norra stranden. När jag såg dit för att finna orsaken, märkte jag en segelbåt vid bryggan som låg och slog med seglen. Som båten var liten, förvånades jag över det starka ljudet. Då gled min blick förbi segelbåten uppåt en backe, och se där piskades stora salongsmattor. Ljudet hade således två orsaker, en närmare och en fjärmare, och den fjärmare orsaken var starkare, eller utgjorde själva orsaken, oaktat den var dold av den närmare eller seglen, vilka också deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, så är det; men om vi låta blicken gå längre ut, bortom det närmaste, så upptäcka vi det fjärmare. Alltså, om boliden i Borgå har till närmaste orsak en kreverad himlakropp, den må höra till Leoniderna eller icke, så kan den ha ett annat motiv till att den föll just då! Och varför den föll just då, det utgör det oförklarliga. Du vill kalla det slump, men slumpen är blind, ologisk; och om boliden hade fallit i januari på en likgiltig dag, hade man kunnat kalla det slump, men nu fanns det logik i den, och då upphör det ju att kallas slump; där kausalsammanhanget synes, där har man rätt att tala om grund och följd. Djuret ser, men fattar icke företeelsers bakgrund. Om du sätter ett däggdjur på observatoriets kupol och låter honom betrakta novembersvärmarne, så ser han en mängd lysande strimmor, men han kan aldrig uträkna deras banor eller tänka ut orsaken till deras uppträdande. Sannolikt blir han rädd för det ovanliga, och springer sin väg, ty djuret är vidskepligt, och det är vidskepelse att frukta vad som ligger bakom fenomenet. Så handla också de flesta människor i vår tid; de löpa undan och våga icke se bakom skynket; de veta att något eller någon finns där, men de vill inte se det, eller den; han får inte finnas där.
— Tror du inte att fantasien spelar någon roll i dessa historier?
— Joo, fantasien spelar en roll i alla historier och du skall göra klart för dig begreppet fantasi innan du tanklöst begagnar det ordet i förringande avsikt. Först: fantasien är ju föreställningsförmågan; sedan föreställningen själv. När du erinrar en sak, så är det icke saken själv som du återkallar, utan föreställningen om saken. Minnet, den gudagåvan opererar således med fantasier; tala därför vackert om fantasien och icke förklenande, ty då hädar du. En fantasilös människa har dåligt minne och saknar förmågan att för sig framställa bilder (fantasier) av avlägsna föremål; därför är en fantasilös människa oduglig i alla viktiga värv, statens såväl som enskilda. En fantasilös människa kan icke kombinera två föreställningar som äro något avlägsna; han kallas därför bornerad eller begränsad; han ser nog seglet som slår, men icke mattan som piskas; han ser boliden och magnesiumsilikatet, men han ser icke lantdagen i Borgå, och pekar någon på lantdagen i Borgå, då stramar det i hans hjärna, och munnens sfinkter öppnar sig bortåt öronen. Detta är bondgrinet! Bondgrinets filosofi är denna: Det löjliga löjet över det man icke kan fatta.
— Du tror på underverk således?
— Voro vi icke ense från början att underverk var det som stridde mot naturlagarne, och då vi erkände att naturlagarne voro mestadels okända, kunde vi icke tala om underverk eller måste vi erkänna underverks tillvaro. Då järnet fortplantar ljudet 10½ gånger bättre än luft, är det ett underverk att vi höra musiken bättre utan järnridå än med. Där tro vi således på ett underverk. Man kan icke skydda sig för luftens baciller och svampsporer genom att stryka sublimat på fingrarna, men läkarne tro det, alltså tro de på underverk. Ingen tänkande kemist tror på enkla ämnens enkelhet, men monsieur Curie tror på att radium är ett enkelt ämne. Nu är ett enkelt ämne ett sådant som icke kan övergå i ett annat enkelt ämne, alltså kan radium icke bli helium. Men nu kan radium bli helium, vilket alltså är ett underverk som monsieur Curie tror på.
Att vara ljuskänsligt för ett papper är ju att äga förmågan återge och fästa en bild, eller att kunna fotograferas på. Nu är albumin-silver-papper ljuskänsligt, men man kan icke fotografera på det, endast kopiera på det. Det är ett underverk och oförklarat ännu. Röntgenstrålarne äro också ett underverk, ty de gå igenom ogenomskinliga kroppar, och ogenomskinliga kroppar »släppa icke igenom ljus». Vi se således att vi tro på underverk, fastän vi icke tro oss göra det, eller med andra ord att vårt tänkande står så lågt att vi icke veta vad vi tro eller icke tro. När vi icke veta det, skulle vi icke prata så mycket, och de som inte kunna tänka skulle iakttaga dödstystnad, tills de lärt sig tänka. Men det fordras mod till att tänka, och den mänskliga fegheten är tidens karaktäristikum. Den som tror på en gud eller på gudarne, måste tro på underverk, men han törs inte. Gud upphäver icke naturlagarne när han gör »underverk»; han begagnar endast naturlagarne till sina ändamål. Att en bolid faller är ju intet underverk; den faller med den acceleration och i den riktning den skall, och på den tid och på det rum där den skall. Var ligger underverket då? — Och ser du hur vi invecklat oss i motsägelser, genom att begagna gamla betydelselösa ord såsom underverk, vidskepelse, fantasier. Vad är det för djurklass som är känd för att uttala ord, vilkas betydelse de icke förstå?
— Det är papegojornas stora familj.
— I sanning, du har rätt! Och så går det alltid när djuren söka tala. — Om jag nu skulle sluta med en nyare definition på vidskepelse. Filosofen kallar det vidskepelse att man tror på sina fantasier eller förväxlar dem med verkligheten. Men fantasier voro våra föreställningar om tingen. Om du föreställer dig en frånvarande person, så införer du icke honom själv i din hjärna, utan du fantiserar dig en inre bild av honom. Har det hänt att du förväxlat denna inre bild med personen själv?
— Nej, jag har aldrig haft hallucinationer.
— Inte jag heller! Nåväl vi ha icke förväxlat våra fantasier med verkligheter, vi äro således icke vidskepliga. Men nu frågas: ha vi trott på våra fantasier?
— Att tro på deras verklighet.
— Javäl! Men när fantasien är en spegelbild av en verklighet, så har jag ju rätt i att tro på min fantasis verkliga återgivande av en realitet. Om du ser en bild av din kakelugn i en spegel, så tror du ju att kakelugnen finns där i närheten, och du tror rätt. Ty en ljusbild är en realitet, eftersom ljuset är ett reellt, då det kan uppfattas av våra sinnen; och vår fantasis spegelbilder äga alltså verklighet eftersom de uppfattas av våra inre sinnen, utan vilka våra yttre sinnen icke kunna fungera. Icke sant? Om kirurgen opererar ut ditt öga, så ser icke du, men ögat ser, det vill säga återger bilder; alltså fordras ditt inre sinne för att du skall se. Men opererar kirurgen bort båda ögonen, kan du ändå fortsätta att se dina inre bilder av yttervärlden … — Du finner således att filosofens definition på vidskepelse icke har någon tillämpning på oss och Borgåboliden, ty vi ha varken förväxlat meteorstenen med våra fantasier om den … nu satt vi på grund igen, på motsägelsens blindskär, men så går det alltid när man vill klyva hår eller upplösa begrepp. —
— Hur vill du definiera vidskepelse?
— Vidskepelse är den inskränkta människans »fruktan för det okända», vilken paralyserar hans omdömesförmåga, så att han icke kan se orsakssammanhanget mellan en naturföreteelse och en historisk tilldragelse. Det är med andra ord enfalden; det är däggdjurets syn på Leoniderna; det är vildens oförmåga att tolka, att icke kunna se kausalsammanhang; det är den närsyntes lyte att ej kunna observera det avlägsnare; det är hedningens svaghet att ej kunna höja sig till en personlig gud, utan tror att allt är gud, stenar och mossar, stockfiskar och mandriller; det är den ofilosofiske filosofens seende med det urtagna ögat utan begagnande av det inre sinnet. Där står nu mänskligheten och ser intet med sina seende ögon, och med det onda samvetets vidskepliga fruktan för det som är bakom förlåten. Teofobi heter sjukan, fruktan för gud, vilket är något annat än gudsfruktan.
— Du synes alltså tro på järtecken?
— Vi skola först bestämma begreppet järtecken. På det fysiska planet är det ett järtecken när barometern faller: det spår regn eller förutsäger regn. Man kan alltså spå eller förutsäga, på det fysiska planet, icke sant?
— Jo, visserligen.
— Då skulle man ju a fortiori också kunna spå, på det psykiska planet som är högre?
— Det vill synas logiskt!
— Väl; då är spåkonsten i sig själv erkänd såsom möjlig och varande till. Om vi ser att himlen blir ovanligt röd i solnedgången så få vi blåst. Eller om månen har en ring, så få vi nederbörd.
— Och om det regnar blod, så få vi krig?
— Det har visst aldrig regnat blod, men kosmiskt stoft av röd järnoxid och avsöndringar från fjärilen Vanessa har några gånger tagits för blod. De som burit på blodiga tankar och tagit varningen ha säkert icke förlorat på det.
— Du tror alltså på järtecken?
— På förutsägelser, varningar, maningar ovanfrån måste jag tro, men på trollkarlar och spåkäringar tror jag inte!
— Men på järtecken alltså?
— Ja, på sådana man får, men icke på sådana man begär. Nu vet du det! Går du och talar om det på ditt vis, så låter det dumt, och då är det du som borde få stå för dumheten. Male cum recitas, tuum est! — Men vi ha järtecken mycket närmare inpå oss, vi ha jordbävningen i Sverige-Norge och vi ha orkanen, straxt innan konsulatfrågan och unionsupplösningen kommo på tal. Jordbävningen ägde rum den 23 oktober 1904, och dess verkningar i Kristiania och Stockholm känna vi. Orkanen den 29 januari 1905 är mera symbolisk ändå kanske, ty den bebådades av bergraset på Norges västkust: själv rev den taket av Akershus’ fästning och kungliga slottet i Kristiania; därifrån gick den till Stockholm och rev taket av en byggnad inom Svea gardes kasern …
— Ja, uppskov! så fån I tänka på saken. — — —
— — —
Falkenström tog ordet, men efter någon tvekan:
— Ja, vad skall man säga? Dreyfuscyklonen stämmer ju i alla detaljer. Men Borgåboliden, vad betyder den.
— En varning, en prövning, eller — ett himmelsbrev med två tröstande ord: Tålamod och hopp! — Framtiden får utvisa det!
— Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien, på Keplers lagar …
— Nej, varför det? Kan icke extra-kometer uppträda, fastän planeterna gå sin gilla gång? Och Kepler, vad vet du om honom? Hans tre lagar bestå, men han skrev även Mysterium cosmographicum, däri han fattar jorden som ett slags levande väsen vilket andas — under formen ebb och flod.
— Men Newton räknade ut det …
— Men Newton liksom Kepler var en from man, vilken utlade Johannes’ uppenbarelse … För övrigt kunna Keplers lagar vara riktiga som observation, under det att andra högre lagar råda samtidigt; ty därför att kvadraten på det man kallar planetens omloppstid förhåller sig som kuberna på det man kallar avstånden från solen, så behöver varken omloppet vara ett omlopp eller avståndet ett avstånd. I kemien råder ungefär samma lag. De flesta metallernas atomvikt är kvadraten på egentliga vikten, men metalloidernas atomvikt är kuben på deras egentliga vikt. Här synes förhållandet vara omvänt proportionellt; ju större ju mindre. Atomvikt är nämligen ingen vikt (tyngd) utan attraktionskraft, och lyder Newtons gravitationslag, men de kemiska ämnena lyda samtidigt andra lagar, Avogadros, Mariottis och fleres, och vad som sker när som kvicksilver förenas med svavel för att bilda den röda cinnobern, det är ett mysterium, emedan tillsvidare oåtkomligt för våra sinnen och vårt förnuft. Kvicksilvret har uppgivit sin metallnatur och svavlet har förlorat sin harznatur; där ligger ett rött homogent färgstoft. Det är ett underverk! — Ska vi nu tala om dina angelägenheter, Falkenström.
— Mina — angelägenheter? — Vad är det att tala om! Jag blir stämd eller icke stämd; i förra fallet skickar jag en advokat och därmed slut.
— Nu blir du icke stämd — jag har fått telefon i dag därom. Alltså tala vi om något annat.
— Vi tala om något annat, eller gå ut i skogen.
— Vi gå ut i skogen!
TOLFTE KAPITLET.
Det var julafton. Zachris och Jenny hade vaknat klockan elva och voro vresiga.
— Har du köpt julgran? frågade Zachris.
— Jag? det ska du göra; jag är sjuk och orkar icke med någonting, det vet du.
— Ska jag sköta hushållet?
— Ja, visst, när jag inte orkar; för resten skulle du sköta’t ändå, och om det vore rättvist, skulle du föda barnen till världen.
— Si där ha vi Pajans föreläsningar!
— Va säger du för slag? Hanna är mycket större författare än du!
— Jag ska be dig observera att jag skriver litteratur, men hon skriver om litteratur …
— Du skriver smörja, gör du …
— Och hon skriver om smörja … Men du misstar dig på mig, helt och hållet. Se i den här tyska förlagskatalogen om min sista bok, där min stil jämföres med Goethes …
— Det har du skrivit själv, förstås, eller låtit skriva bakom din rygg. Står det Goethe?
Nu small en örfil. Jennys kinder hade nämligen utvecklat sig oerhört och inbjödo verkligen till handläggning. Men hon var numera så van vid dessa slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsömnen, och framkallade alltid en gråtattack, som lindrade.
För att undgå sviterna gick Zachris ner i våningen, som var ostädad, men det märkte han icke.
— Var är pojkarna? frågade han köksan.
— De är ute på sjön, förstås.
— På sjön?
Det var visserligen skönt att vara av med dem, men till julafton hörde ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; själv hade han förlorat varje minne av festens betydelse och karaktär. Han satte sig vid fönstret och stirrade ut; såg gjorde han aldrig, så att man förgäves kunde fråga honom om väderleken. Han visste aldrig om solen sken eller det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store observatör och naturskildrare. I dag sken solen verkligen på rosenröd snö, som var svagt blå i skuggorna; domherrarne plockade rönnbär utanför, och stilla utsövda glada mänskor kommo från stadståget bärande julgranar och paket. Dessa små borgerliga människor som levde sitt liv i plikter och strider, utan en aning om att de härstammade från en apa, utan en tanke på att deras döttrar en gång skulle kastreras för att få ett postkontor eller en professur; de föreföllo i detta ögonblick den förtvivlade såsom ett slags guldåldersmänniskor, vilka kunde njuta av en oskyldig glädje; han såg på de förbigåendes klara, lugna ögon, på barnens strålande ansikten, och något liknande saknad, kanske ånger och skam grep ett ackord på hans överspända nervsträngar, som dock genast slappades och surrade. För att befria sig, tog han upp den tyska förlagskatalogen och läste. Där stod verkligen ordet Goethe. Och där stod Lars Petter Zachrisson såsom chef för den nya litterära skolan i Sverige, vilken med 80-talet höll sitt intåg. Denna tjuv, vilken en gång vid 70-talets genombrott hälsat Arvid Falk såsom sin lärare, han hade nu med sin liga ätit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans verk.
Goethe! Längre kunde han icke komma!
Han reste på sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp svälde som grodans, vilken ville bli oxe, och när han gick förbi Goethes samlade på bokhyllan, tänkte han verkligen: Faust! Pah! Den är föråldrad och kan skrivas om! Jag såg’en nyss på Svenska Teatern och det var ett féeri!
Hans nästa tanke var den: Det skall bli en julklapp för akademin, när de få läsa det här översatt i tidningsannonsen!
Han hade nämligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men när det klickade, fastän han i lösen utlämnat alla vännernas huvud på ett fat, så kovände han och slog bakut.
Men det väntade honom själv en julklapp som han icke drömt om.
När han åter satt sig vid fönstret, såg han att folkströmmen från stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vägen framåt. Han hade denna gungande gång som om han red i lunk. Denna gång hade Zachris sett förr.
Närmare kommen befanns det vara en ung man eller en uppränd yngling, vilken var obekant med stället och syntes söka något. Han tittade uppåt villorna, letande den rätta.
Zachris erfor något obehagligt, oklart, oroande. Därför steg han upp och spatserade in i förmaket, sjönk ner i en fåtölj vänd mot fönstret, men sittande så lågt att han icke kunde se landskapet utanför. Han hade fått hjärtklappning, och satt som bakbunden på stolen. När han såg sig i trymån, fasade han, ty ögonen syntes inte, utan endast glasögonens ovaler och de voro gröna genom reflexerna från en lampskärm. Han såg själv att det var spökapan, och det slog så mycket mer, som han en gång fått ordet slungat bakom sig på en teaters parkett. Nu först förstod han det. Han vände sig från trymån, mot fönstret igen. Då såg han: ett ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan två händer som skyggade mot reflexerna.
Detta ansikte liknade någons som var död, en operasångares, som umgåtts i Zachris’ första hem; samma råa, grymma drag …
Ansiktet var försvunnet, men det ringde på dörrklockan.
Anande ont, sprang Zachris till köksdörren och skrek: öppna inte!
Därpå återvände han in i våningen, allt under det klockan ringde. Den ringde så som om den hade rättigheter, och icke ämnade tystna förrän den fått sin vilja fram. Zachris tänkte ett tag fly upp till Jenny, men örfilens verkningar brukade sträcka sig ut över ett par timmar.
Det blev tyst ett ögonblick, men därefter hördes steg i salen. — Han hade gått den öppna köksvägen!
Zachris hade fattats av en sådan panik, att all hans medfödda fräckhet övergav honom, och han kröp in i salsgarderoben.
Strax därpå hörde han två röster:
— Jo, han är här, jag såg honom genom fönsterrutan.
— Nå, sitt ner då, så kommer han väl straxt.
Den okände, spöket från graven satte sig — vid garderobsdörren, sedan han undersökt nedre våningen.
Zachris svettades, rasade mot sig själv över sin feghet. Hur skulle han komma fram utan att bli löjlig? Det värsta ögonblicket i hans liv förestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke göra entrén från en garderob.
Han hörde utifrån hur främlingen hostade och bytte om fot. Själv hade han trasslat in sig i några kjolar och stod på en blankläderkänga med ena foten, med den andra på en toffel, vilket gav en snedhet åt hela hans figur.
Därute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som var större än andra, emedan det går ner genom evigheter, utan slut. Denna påflugna drummel därute var en gång en ängel, som Zachris burit under sjukdomen; det var hans enda odödlighet, emedan han icke trodde på någon annan. Men så upptäcktes det vara falskt. Dock, i början hade han ej trott det, utan i det längsta menat att hustrun ljugit på sig för att få barnet. Därpå hade han glömt; men nu hade han fått visshet.
Det hördes ljud uppifrån vindstrappan, och anande Jenny, måste han ta sitt parti; han röck upp dörrn, steg fram ogenerat, och slog ner på främlingen som en blixt:
— Stig in i mitt rum, så få vi tala!
Det gick verkligen så hastigt, att den främmande icke hann reflektera över dörren eller något annat.
— Vad vill ni mig? frågade Zachris.
— Ni? Känner du inte igen mig?
Han gjorde härvid en min som om han bjöd på en angenäm överraskning till julklapp, men detta retade Zachris till raseriets höjd.
— Jag känner igen er, men jag känner er icke. Gå till er värda mor, och kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.
— Är jag inte din son?
Det var just den frågan Zachris inte ville besvara, ty det var vanäran. Nödgad till tystnad, bröt han ut, och fattande räkeln i kragen sökte han dra honom mot dörrn:
Han hörde Jenny i trappan.
— Gå ut härifrån, fort!
— Vänta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjädrad. Jag går om jag vill, men jag vill bevaka mina rättigheter …
— Du har inga rättigheter efter femton år, du är arton nu! Ditt arv ska du få när jag dör, i fall det finns något kvar …
— Men du vill väl inte lämna mig på landsvägen så som du en gång vräkte ut min mor.
— Det var lögn att jag gjorde, men det angår inte dig, ut! Här har du!
— En femma, på julafton! Fyffan!
Jenny nalkades, och befriad från all sentimentalitet genom pojkens sista råhet, makade han ut honom genom dörrn och stängde.
Det var honom en lättnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han träffat en bildad, vek ung man, som behållit fadren i ett kärt minne, då hade han icke vräkt ut honom på julafton.
Med en utandning satte han sig åter som om han ville sjunka i den eviga vilan. Detta var dock det värsta han upplevat. Denna vandrande vanära med detta ansikte, som alla kände, och som var stämplat med hans namn, denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en död man. Det var helvetet! Där låg ett skelett i en grop utanför stadens tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande väsen gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna deras son skulle bära Zachrissons namn, äga rätt att ärva honom och opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understöd. Sonen var född under hans äktenskap, och han hade icke rätt att förneka honom. Det var den fatala följden av en hustrus äktenskapsbrott vilket snart behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon föreläste för unga fruar och avkönade män; det var alfonsernas lagförslag om arvsrätt för oäkta barn.
Jenny kom in i rummet. En oförklarlig makt drev nämligen de förtvivlade tillsammans; de måste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.
— Vem var härinne? frågade Jenny vädrande med näsborrarne.
— Det var ingen här!
— Det ljuger du, förstås.
De sutto nu på var sin stol, slöa, med utruttnade viljor.
— Har du köpt julgran? frågade Jenny.
— Näh, skulle du inte göra det?
— Du skulle ju göra’t.
— Men du sa …
— Var ska man få en sån ifrån? Ska man behöva fara till stan för det?
— Det är ju så långt till stan, och så ska man köpa biljett, kanske komma för sent till tåget. Och är man en gång på tåget, måste man sitta och titta de där bovarne i ögonen, näh det orkar jag inte.
— Hur ska man göra då för att få en gran?
De voro lika slöa båda, och den minsta önskan väckte genast svårigheter, växande till berg.
— Men vi måste ha en gran i alla fall, återupptog Jenny. Du är så slö så …
— Och du då.
Nu slapp det åter i Jennys hakar:
— Den ska ju kläs också: vem ska göra det?
Zachris satt och tänkte på helt annat, gjorde planer och räknade:
— Låt Maja telefonera efter en gran, svarade han.
— Maja? Tror du inte hon har annat att göra? Och för resten, inte har de telefon på torget.
— Då ska jag fara till stan, avklippte Zachris.
— Du? Ska du fara ifrån oss på julafton? Och så går du bara och äter frukost, kommer hem full och lägger dig sova? — Har du köpt några julklappar då?
— Näh, vi ska inte ha några i år …
— Skulle inte vi? Vem har sagt det?
— Du!
— Det ljuger du!
— Vi skulle inte ha någon gran heller, hörde jag, efter som det var gammalmodigt.
— Men jag vill ha en gran nu! förstår du.
— Skaffa då!
— Var ska jag ta den ifrån?
De fortsatte med granen, icke för granens skull, utan för att få sitta och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher urartat till ett enda stort könsliv. Deras personer hade fått ett behov att agera och reagera mot varandra, och på mellanstunderna begagnade de samtal såsom surrogat. I stället för att piska varann med ris, så skällde de på varann.
Som de sutto så, båda vända mot ljuset, syntes ett ansikte på fönstret. Det var främlingens, men nu voro grymheten och råheten tillökade med cynism. Ansiktet räckte ut tungan och trummade på rutan.
Zachris betraktade endast Jennys drag, som först uttryckte tvivel om hon såg rätt, sedan ett svagt igenkännande, och slutligen dödlig fasa. Hon sprang upp som en fjäder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon skyndade upp i vindsrummen och började städa.
Zachris försökte en analys på Jennys beteende.
Sonen kunde hon icke känna igen, efter som hon aldrig sett honom, och efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha känt operasångarn? Haft något med honom att göra? Eller trodde hon att den döde visat sig?
Om han frågade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle aldrig få reda på’t. Därför strök han ut det, tog på sig överrocken och gick ner till stationen för att fara till staden, i något obestämt ärende.
*
När Jenny kom opp på sitt rum, rev hon ihop något kläder och linne i en kappsäck, tog sig en dosis morfin och gick därpå till telefon; stannade framför Hanna Pajs nummer, som hon präntade in för att icke säga galet. — Men vad skulle hon säga? Det där ansiktet dugde inte att komma med, det skulle tvärtom döljas under något, ty det tillhörde själens fördolda, som man icke kan säga emedan det finns en blygsamhet, vilken står på vakt vid det undermedvetnas tröskel.
Örfilen däremot, den dugde; den var modärn skillnadsgrund; den var oförlåtlig; och när man slagit en kvinna, frågade domaren aldrig efter motivet.
Nu ringde hon; fick upp Hanna och sände av en ström ord:
— Rädda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.
— Har han slagit dig? Då ska du genast gå! Kom hit till mig med nästa tåg. Jag har tre rum, och du skall ha det bästa …
— Men mina barn?
— Tag dem med, så ska vi plantera ut dem! — Kommer du?
Jenny hade hälst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga oerfarna herrar, hälst studenter eller kadetter: »men det kan komma sen», tänkte hon, och försökte erinra sig hur Hannas tredje rum såg ut. Men telefonen pressade:
— Kommer du? Hos mig skall du icke lida nöd, ett öppet hjärta och en öppen hand; julgran ska du få med.
Liksom om hon blivit befriad från det värsta bekymret i julgranen, vilken plågat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!
— Välkommen! var svaret och så ringde det av.
Hannas hastiga beslut var icke dikterat av välvilja mot Jenny, utan av hat mot Zachris. Denne hade nämligen vägrat subskribera på en fest för Hanna. Nu skulle han få en julafton att minnas; nu skulle han känna vad en hustru var värd och vad en kvinna förmår.
När Jenny kom ner frågade hon Maja efter pojkarna.
— De är på sjön.
— Såna pojkdjävlar, utbrast Jenny. Gå och hämta dem.
— Ska frun resa till stan?
— Vi ska jula i stan!
— Hå kors, då kanske jag får vara ledig?
Jenny tänkte ett ögonblick; därpå svarade hon: — Det får du visst, det Maja; men stäng väl efter dig.
Efter en stund kommo pojkarna inrusande med den ruttna hyndan. De hade icke varit på sjön, utan på stationen, där de köpt alla jultidningarne.
— Här ska du si på gubben, morsa, ropade Brunte och kastade opp ett blad, där fadren var avritad.
— Kläd på er gossar, vi ska fara till stan, och jula.
— Hej, det var livat.
Under det gossarne kläddes, plockade modren ihop en del dyrbarheter, lite silver av servisen, alla smycken, något linne med mera.
*
När Zachris kommit ner till tåget, såg han noga efter om främlingen fanns därinne. Då denne icke syntes till, satte han sig att läsa morgontidningarne.
Tåget gick, och han läste vidare. Det var som om fan själv hade skrivit ihop texten i dag. Hans värsta fiender fick beröm för sina dåliga böcker. Och Falkenström kallades vår första naturskildrare. Denna titel hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.
Men så kom rent dämoniska saker. Från Australien berättades om en äkta man vars hustru födde ett barn som ej var hans och när mannen sökte skilsmässa fick han icke denna beviljad. Då mördade han hustrun och barnet — en julafton — och så blev han hängd. — En julafton? Varför skulle det just vara en julafton?
När han tittade på annonserna, stod där med stora bokstäver: Varning! Härmed tillkännagives att vår prokurist L. P. Zachrisson icke vidare eger rätt att teckna firmans namn …
— L. P. hette han också!
Han blev mörk i hågen och tittade upp från bladet, då mötte han två ögon och ett vidrigt leende. Det var främlingen igen. Hans son, för detta ängeln: deras son …
Han bytte plats och började läsa igen, på annonserna: »Jenny (med feta bokstäver) kallas till nytt möte på vanlig plats.»
Han steg upp och gick ut på platån, reflekterande över de ovanliga tidningarne:
— Antag att jag fått lite för mycket morfin, hur kan det ha något inflytande på tidningens redaktion?
Nu hade han vänt ryggen åt sin kupé, men i fönstret mitt emot som var bugligt, såg han speglas ett ansikte — återigen detta ansikte!
Han försökte blunda, men då såg han ansiktet tecknat i eld på blodröd botten. Han gick in i nästa kupé och satte sig. Då reste sig i bakgrunden den »nakna prästens broder», och med den frommaste min, glad att få se en medmänniska, steg han fram till Zachris och räckte menlöst sin stora hand med en vante på.
Men Zachris var inte vid humör att nedlåta sig till en bladkuli, utan hälsade ett torrt stickande gudda; varpå han vände sig ut åt fönstret och sköt rygg såsom en bastion mot den närgångne, vilken sårad i sina försonliga julkänslor lomade tillbaka till vrån varifrån han kommit.
Zachris, som icke var kostföraktare, och som tidigt lärt sig att ingen är för ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika för en ögonblicklig impuls, och högaktade sig nästan för att han vågat stöta sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nämligen tyckt sig läsa i dennes ansikte en viss skadeglädje, och i en blick åt andra vaggongen upptäckt att han visste vem som satt där.
Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand, varmed han kunde slå ner Zachris. Det var den mest ohållbara situation en människa kunde iråka; värnlös, oväpnad, den förstkommandes rov, allas niding.
Slutligen höll tåget, och man var framme. Zachris stannade att läsa en affisch för att främlingen skulle få tid att gå före. Men främlingen stannade vid en annan affisch, som bevakade utgången. Där stodo båda, som om de väntat livet ur varandra; de fröso båda om fötterna, men ingen ville gå först. Zachris tittade efter en okänd utgång, och när han trott sig ha funnit den, klev han med mycken möda och besvär över skenor, mellan rörliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet, men togs där om händer av en stationskarl som artigt visade honom samma väg tillbaka över skenorna. Vid en växel snavade han, fick hatten på skulten och glasögonen på mustachen, samt hälsades med ett ironiskt skratt av främlingen som väntat ut honom.
Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens gränder. Men när han stannade vid ett bodfönster såg han främlingen stå vid ett annat.
Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men denna höga tanke efterträddes straxt av en mindre hög: Operakällarn! Där hade icke främlingen råd att inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där hade han haft sina bästa stunder, där fann han alltid sina vänner.
När han kom i förstugan och tagit av rocken, såg han straxt att Lögnroth och Smartman sutto vid fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en stol på rak arm kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbågen:
— Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!
Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen. För att maskera fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade tämligen ödmjukt.
— Får jag sitta ner?
— Ja, men inte här; jag väntar sällskap.
Det var första gången han känt sin självskrivenhet jävad. I sin orimliga förblindelse hade han alltid betraktat sig som självskriven i alla sällskap. Han bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod han mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam, utstött, förkastad, gjorde han en bedrövlig figur; men han såg så gemen och självförvållad ut, att han omöjligen kunde väcka medlidande. Då märkte han i fjärran ett litet ledigt bord. Kryssande mellan främmande människor, mest resande, knuffade han stolar utan att be om ursäkt, fick ovett som han icke förstod; därtill var han för högfärdig. Men när han slutligen gick förbi ett parti veritabla frukostätare hörde han följande dialog:
— Är det han?
— Han ser ju ut som en koprofag!
Därpå följde ett dundrande flatskratt, vilket träffade honom som en vindstöt på en segelbåt: han krängde och vajade framåt, tills han slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det upptaget av landsortsprofeten från tåget.
Zachris stod där som supplikant framför den försmådde, men hans otroliga förmåga att glömma skymfar (som han utdelat), kom honom att även nu förgäta, och med en enkel flott gest inbjöd han vännen att dela bord med sig, låtsande sig hava beställt platsen.
Den fromme mannen var glad se en människa på julafton och slog upp språklådan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid hundsvotteringar och skymfar; och själv av sitt yrke nödgad till trolöshet, förlät han vem som hälst bara han kunde få en notis. Nu var Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal var såsom kachesen framställd i frågor; och för att slippa ge något, så svarade han med frågor. Men han var så slängd i frågekonsten, att han kunde släppa ut de farligaste påståenden, de mest äreröriga beskyllningar, allt i den frågform, som gjorde honom till oansvarig utgivare.
— Är det sant, började han, att Smartman och Lögnroth äro ruinerade?
— Näh kors, det har jag inte hört. (Där ha vi en notis.)
— Ja, jag vet inte, jag frågar bara! Du får inte göra notis, din hundra; och citerar du mig, så tar jag tillbaks.
— Men om så vore, är du såverad då?
— Har jag något med deras affärer att göra?
— Jag frågar jag, svarade den fromme, som drog öronen åt sig.
— Jag lever så isolerad och hör aldrig något, svarade Zachris, som också blev rädd. Tänk dig, nu först ett år efter får jag veta att Smartman är skild.
— Är Smartman skild?
— Si så, visste du inte det? Och så sitter du och plockar mig. Han hade ju en mätress, som ägde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjöd åt redaktionen till inlösen för 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.
— Har jag?
— Ja nog har jag läst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevväskan, vet jag ju; nå … skål på dig! God jul, säger man, fastän fan vet vad det ska vara till; bara en förlorad arbetsdag och omkostnader.
Nu var Zachris i sitt esse, när han fått fatt i en åhörare som han kunde »prata av sig bakruset på». Och när vinet kom in, rann det ur honom, men inga farliga förtroenden, inga medgivanden, inga förödmjukande bekännelser. Men åhörarens person var honom så likgiltig som ingen; det var bara två öron, två slaskrör i vilka han slog ut. Han såg icke på hans ansikte utan på hans halsduk, och under stigande rus glömde han i halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris kallade honom omväxlande Alfred och Axel, dock mest »min kära vän», detta senare ett uttryck av hans belåtenhet med maten och vinet.
Men Harald, den fromme, hade en olägenhet i umgänget: när han icke somnade vid Bourgognen, så led han av dåligt ölsinne och blev sanningsälskande. Nyss uppstigen var han icke sömnig för tillfället; eljes förstod den räven att låta folk prata honom till sömns; han begagnade dem som sömnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke vara slaskrör, och den där skymfen på tåget började stötas opp. Han märkte nog att Zachris talade så mycket skräp bara för att slippa tala om något annat som tryckte honom. När nu Zachris slutligen kallade sin vän för Pelle, så förlorade han tålamodet och skred till anfall:
— Hör du, vad föreföll nyss därborta vid Lögnroths bord? Det såg så ovänligt ut.
— Det var just vad jag ville fråga dig om. Vad har hänt? Har man slungat mig?
— Näh, men man är rädd för dig!
— Rädd?
— Ja, man är rädd för ditt namn. Du har förlorat din popularitet.
— Jag?
— Ja, jag skulle vilja kalla dig för en död man. De ha berömt ihjäl dig! — Det där sista med Goethe, det var döden i grytan. Vi hade på 70-talet en skald …
— Asch 70-talet!
(Zachris ville aldrig höra talas om 70-talet! Litteraturen började för honom med 80-talet, och därmed slutade den också.)
Harald höjde rösten och gick på:
— En skald på 70-talet, som organiserade hela pressen åt sig medelst växlar.
Zachris låtsades ha en order åt kyparn, men Harald gick på.
— För att hämnas, berömde de ihjäl honom. Publiken blev nämligen utäcklad, vände ryggen och spottade bakut. Så har det gått med dig också. Ditt namn är utslitet, superlativen äro uttömda. Du var Sverges första naturskildrare, du hade infört det nationella lustspelet, du lät interviewa dig i Le Figaro (Le) såsom chef för den modärna rörelsen, du behärskade suveränt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnämnd till Goethe. Har du sett Julbladet, där du står med din Schiller, skalden Grönlund, och trycker något i hans hand, som skall föreställa en femma; monumentet är rest framför nya nationalteatern vars direktör du skall bli, sedan du mottagit vasaorden …
Zachris beställde whisky. Han tänkte resa sig och gå, men fruktan få vara ensam höll honom kvar. Här var så varmt och skönt för resten, var lagom skumt för hans flottiga bonjour, luktade så god mat och supar. Han gjorde sig därför först döv, och sedan svalde han en whisky, letande efter något ämne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i folkvimlet såg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke var hans, ty Kilo gick aldrig på krog.
Klostret! Där hade han det!
Zachris drevs av en beständig fruktan att något nytt skulle komma i världen och litteraturen, så att han med sina 80-talare fingo gå som gamla åsnor; och han fasade för sammangyttring av människor. Det var som att få höra om en konspiration mot honom när ett nytt kotteri uppstod. Han försökte först krångla sig in och spränga inifrån, och var han fick inträde, drogs det upphöjda strax nedåt, det ointresserade blev intresserat, det sköna fult. När han först fick höra talas om klostret, gjorde han en vits på det. Men när Falkenström bröt in, blev han betänksam, sökte smickra sig in, erbjöd beskydd och tjänster, men avvisades bestämt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo fruktade honom som det onda självt.
Nu ville han känna sig för hur Harald ställde sig gentemot klosterfrågan:
— Nå, har du hört om Kilos alkoholisthem i södra bergen?
— Jo, det har jag till min stora förnöjelse.
Där var napp alltså.
— Falkenström lär ha gått igenom kursen; de lär äta äpplen och läsa bibeln.
— Och så har de en långholmare till portvakt. Den där gamla fähund som supit så han brutit armar och ben, lär vara en skåpsupande baptist för detta.
— Nåå, det sista: Revisor R. sitter i bagarstugan och gör guld.
— Kors-i-Jissu-namn! gör han guld?
Zachris ansåg sig skyldig att skratta, vilket gick så till att han skakade på buken och näsan:
— Men de är inte ofarliga, grinade Harald. Den där Kilo är teosof och har parti, jo du, ett stort parti …
Zachris, som inte tyckte om partier, fräste ut:
— Asch!
— Och Max är Martinist, skriver i parisarnes tidskrift, som går över hela världen …
En satanisk lust att skrämma Zachris överföll nu Harald.
— Teosoferna, vet du, äro hemma i båda världsdelarne, finnas överallt som jesuiterna fordom, och deras inflytande i tidningarne, i riksdagen, vid universiteten, är snart sagt oberäkneligt.
Zachris blev rädd, ty detta nya, han motsett, var redan kommet, och utan hans åtgörande, utan hans beskydd. Detta blev allvarsamt.
— Är de verkligen så? Säger du det? Men Kilo är ju ingen trumf.
— Kilo gjorde goda språkstudier till sin kandidat och har sedan alltjämt legat i böckerna. Han har en artikel i sista Revue des Deux Mondes …
— I, i, i Revue …
Det fastnade i halsen på honom och svetten rann. Men Harald lät piskan gå:
— Och de har fina bekantskaper däruppe på berget må du tro. Det går en prins där …
— En, en … Jag måste gå och telefonera hem ett ögonblick … ursäkta mig …
Telefonen var Zachris’ vanliga utväg att komma ifrån obehagliga samtal, och allt som var fördelaktigt för andra var honom obehagligt att höra.
När han kom tillbaka från telefonen var han blek om näsan.
— Konstigt! sade han för sig själv — det fanns inte ett liv hemma; inte ens gamla Maja! Vad var det för en prins du talte om?
Harald inträdde nu i sin fyllas tredje stadium; han blev påflugen, den fromme sovaren.
— Ja, sade han, det var inte värt du fiskar där, för prinsen vill inte umgås med dig.
Zachris parerade och föll ut:
— Men det är ju humbug deras ockultism och teosofi.
— Nej, det är en högre utvecklad hypnotism och suggestion. Har du inte läst Karl du Prels utmärkta uppsatser i ockultism som pågått i Zukunft hela nittitalet?
— Zukunft? Är Harden sådan?
— Framtiden tycks ha gått förbi dig, min kära Zachris, och du är på efterkälken. Du lever ännu på 80-talet fastän vi äro inne i nya seklet.
— Du Prel?
— Ja, du Prel har med nuvarande vetenskap förklarat allt som du och dina ignoranter kalla vidskepelse, häxor, trolldom, spöken, allt är nöjaktigt förklarat.
Zachris krympte, frös och höll på att kvävas.
Då fick Harald syn på ett nytt gissel, och med en oväntad slughet tog han fatt det:
— Vänd dig åt höger, skall du se något!
Zachris lydde utan att vilja det. Och när han såg främlingen sitta vid ett bord, så böjde han huvudet mot bröstet.
Han visste inte vad Harald menat eller om han över huvud menat något. Som han icke ville röja sig, förblev han stum, men fruktande tystnaden, kastade han åt sidan:
— Kan du se om doktor Borg sitter kvar?
— Han reste sig just nu för att gå.
— Ja, han har varit ensam hela tiden.
Detta var ett nytt rapp åt Zachris. Doktorn hade ljugit när han förebar att han väntade sällskap. Han ville icke sitta tillsammans med Zachris.
— Du skulle se Tekla R. med sin nya man därborta!
— Nej det vill jag inte. Jag måste fara hem, för jag anar något i olag därhemma.
Han reste sig med möda och kryssade ut. Många bekanta hade han i salen, men han såg blott deras ryggar och han fick det intrycket att de icke ville hälsa på honom.
Sönderpiskad, avslöjad, avdankad kände han sig när han vacklade gatorna framåt.
På Norrbro for en spårvagn förbi, och i den tyckte han sig se gamla Maja, vilket föreföll honom orimligt.
På Skeppsbron rusade en droska framåt, och i den sutto hans båda pojkar, men de sågo honom icke. Detta var konstigare än allting annat.
I vaggongen råkade han sin poliskommissarie, som brukade tratta i honom lögnhistorier. Denne eljes så fogliga och undergivna man, var på tvärn i dag.
Zachris ville ha reda på Falkenström och hans process, längtade få höra något ont om klosterfolket och litande på kommissariens tillmötesgående, som brukade yttra sig i att han undvek törnar, började han med en lömsk fråga:
— Nåå, Falkenströms process?
— Den är nerlagd.
— Vad säger du om det egentligen?
— Det gläder mig! Falkenström är en regel karl och kvinnfolken voro avskräden.
— Jasså, jasså; du tycker det?
— Ja, det tycker alla som inte ha en skruv lös. Du är visst sned i dag, Zachris. Sätt hatten rätt på skulten, annars tror konduktören att du är full.
Aldrig hade han blivit tilltalad så av den lille polismannen; därför blev han högst obehagligt berörd, menande detta var ett uttryck av den nya opinion som blåste emot honom.
Han satte sig i ett hörn och somnade.