TRETTONDE KAPITLET.
Det var julafton i klostret, och i biblioteket sutto greve Max, Kilo, Falkenström och Revisorn. Man höll tankeövningar, och Kilo var nu i tur att läsa sin första dialog, som hade följande lydelse.
*
— Vad är sanning?
— Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare i detta fall. Däremot, om du säger att det är 2 maj i dag, och vår datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt förhållande av enklare art är oberoende av åsikter. Att ett barn icke är en fullvuxen är ett faktiskt förhållande (trots det att underbarn finnas), och blir oberoende av åsikter. Om det nu i dag är införseltull på siden, så är det ett faktum, för vilket man böjer sig, oberoende av åsikterna om tullens berättigande. Ett faktums berättigande eller natur kan bli föremål för åsikter, medan faktum kvarstår oberoende.
Att kvinnan är till för att föda barn och vårda dem är ett faktum. Att George Sand skrivit romaner är ett annat faktum. Detta senare faktum upphäver icke det förra; båda fakta äro sanna och bådas bestånd äro oberoende av åsikter.
Blir däremot frågan om värdet till exempel av Wagnermusiken, så kan det bli tal om åsikter, ty här föreligger ett sammansatt faktum.
Först ställer sig förfrågan: vilken Wagnermusik menar ni? — Flygande Holländaren är vacker musik, men det är ännu icke Wagners egen, ty i den följer han Meyerbeer. Lohengrin är tråkig och futtig, ty svanmotivet, ehuru fem takter vackert, upprepas så ofta att man känner kompositörens misère. Leitmotiv är icke nytt, ty guvernören i Don Juan har redan sitt leitmotiv som karaktäriserar honom. Meistersinger är ful, banal, barock och efterklangsmusik, men pjäsen går fram på Hans Sachs’ populära personlighet, på oppositionspatos mot det föråldrade som vill härska och trycka ner; här skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att Wagnerianerna finna en apologi för deras mästare och ett hån över motståndarne. Vad nu beträffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling av harmonierna, så finns det ingen uppfinning och ingen utveckling. Överflödet på basuner och annan mässing, som överröstar sångaren, är en råhet och smaklöshet, som endast sårar ett musikaliskt sinne; det är krigsmusik för exercisfältet, men icke ackompanjemang till lyriska, erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna beträffar, äro de antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller äro de fula, otillåtna. Det finns i naturen otillåtna saker. I gamla testamentet förbjuds att plöja med oxe och åsna tillsammans, dels därför att åsnan är ett perverst djur; där förbjöds även att så i vingården eller överhuvud utså olika växter tillsammans, emedan det var mot deras natur och kunde ge anledning till dåliga korsningar. Wagner sammanför toner »mot naturen», och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av härsklystnad och av brist på smak, i saknad av skönhetssinne, med ett ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmästare, som ville anföra egen musik.
Vilka äro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?
Alla tyskar äro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han steg upp först i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmännen kunde först icke bli Wagnerianer av naturliga skäl; fransmannen älskar välljud och älskar icke Tyskland. Men när de trettitusen tyskar som äro bosatta i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgången, så följde de yngre fransmännen med, dels av oppositionslusta mot sina äldre, dels emedan de voro för svaga att motstå det oerhörda suggestionstrycket. De läste dag ut och dag in att det var modärnt, och att det var gammalmodigt att icke förstå Wagner. Wagners mästerskap blev axiomatiskt, och om en person icke tyckte om Wagner påstods han icke »förstå» Wagner. Alldeles som när hundägaren säger att man »är rädd» för hans hund, under det man bara avskyr den.
I allmänhet råkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. När en obetydlig, intetsägande människa icke kan bli något betydande, säger han sig vara Wagnerian; därmed har han adlat sig och är ju något. Men om du också uppger dig vara Wagnerian, så blir du hans efterföljare. Han är Wagnerian, och du är också Wagnerian. Därpå upptäcker han att du icke är riktig Wagnerian, efter som du icke »förstår» den rysliga Götterdämmerung, och då är han över dig, och du är under honom, vilket var huvudsaken för honom. Har du nu till på köpet endast hört Wagner i Berlin eller München, så duger du inte; du måste ha hört honom i Bayreuth, fastän han ges bättre i Berlin.
Här synes således vara svårare att utleta sanningen, då åsikten om Wagnermusikens värde är byggd på så komplicerade motiv; subjektiv maktlystnad, rådande intressen och passioner, nationalitet, masstryck, fåfänga. Annat är förhållandet då man skall bestämma kvinnokönets värde i skapelsekedjan. Där kan lösningen ske med matematik, och när jag löst problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag löst det rätt. Det kan lösas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene snittet: den mindre (barnet) förhåller sig till den större (kvinnan) som den större (kvinnan) förhåller sig till det hela (mannen) eller: a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.
Om man då svarar att kvinnans värde 3 är variabel, och att kvinnan kan genom uppfostran upphinna mannen, så är man i stånd medelst matematik bevisa detta vara falskt.
Mannens (A) hastighet är nu 5 och kvinnans (B) 3. Frågas när skall B upphinna A? Svar aldrig, om nämligen A bibehåller sin initialhastighet. Detta visar erfarenheten att han gör, ty all nydaning på alla områden i vår stora tid har skett genom högt stående män, trots det att kvinnan i två mansåldrar fått samma uppfostran som mannen. Att kvinnan icke kan bibringas denna övertygelse beror på svaghet i förståndet. Mannens medfödda artighet mot könet bidrager också att hålla kvinnan i detta tillstånd av självbedrägeri. Han sätter ju henne alltid skenbart över sig, beundrande hos henne den enda färdighet han saknar: att föda fram barn, trots det han äger den större färdigheten att avla barnet, det vill säga ge det aktuell tillvaro.
I dagliga livet äro människorna mycket benägna att beskylla varann för att vara lögnare, vilket kan bero av åtskilliga orsaker. Det finns nämligen dagens villfarelser, som blivit invoterade som axiom, alltså sanningar så självklara att de varken behöva eller kunna bevisas. Det finns klasslögner. Sålunda anser underklassen alltid att överklassen består av tyranner, obarmhärtiga, blodsugare; och överklassen är alltid övertygad att underklassen är sämre folk, omoraliska, tjuvaktiga, lögnaktiga. Det finns nationella lögner. Sålunda anse finnarne nu för tiden (men icke för tio år sen) att de godmodiga ryssarne äro skurkar och människoätare, under det ryssarne anse finnarne vara falska, baksluga, inbundna, hämndgiriga. Finland som varit ryskt land sedan 1810 (Sverige har sedan dess begråtit sitt förlorade Finland) måste ju styras av en guvernör, såsom erövrat land. Denna guvernör må bära vilket namn som hälst, detta namn blir ifrån nomen proprium ett appellativum eller synonym för bödel. Pöbeln skall alltid med Bobrikoff mena en bödel, Bobrikoff må vara aldrig så hygglig karl. Det är ett pöbelaxiom! Därför kan pöbeln skriva så här: »Professor W. hyllar Bobrikoff», och genast bli förstådd av pöbeln, som tolkar det så: »Professor W. hyllar en skurk, alltså är professor W. också en skurk.» Att först bevisa det generalguvernören över Finland är en skurk, det behövs inte för pöbeln. Det är nog att han utvisat upproriska undersåtar, samt trotsat landets lagar och varit sin herre en trogen tjänare.
Samtidigt har man i »vårt fria land» fängslat två framstående politiska personer för några förlupna ord och i den frisinnade jury som dömt dem, ha sutit män vilka begråta finska folkets tyranniserande av ryssarne. Hos dessa män synes således icke frihetsbegäret såsom sådant vara så stort för de egnas vidkommande; och frihetsträngtan för finnarne kan kallas snobberi, feghet för opinionen och sådant.
Att mot sin övertygelse arbeta för en sak man ogillar, är lögnaktigt; att få visa sig i têten för en rörelse eller att göra sig grön är ett vanligt sätt för sanningens bortkollrande.
Men det finns saker som varit sanna, och icke längre äro det. Filip nödgades för tio år sedan göra ett ackord med sina fordringsägare. Ovännerna kallade det cession, men cedera bonis är att avträda sin egendom till borgenärerna; den som får ackord beviljat, avträder icke sin egendom och har följaktligen icke gjort cession. Ovännerna krängde således på sanningen. Nåväl på sjunde året hade Filip betalat icke allenast ackordets sextio procent utan även resterande fyrtio. Men han underlät att tala om det för ovännerna, och de fortfara än i dag kalla honom en cessionant som icke betalar sina skulder. Att han icke betalat sina skulder var sant för tio år sen, men är lögn numera, sedan betalningen skett.
Det finns oregerliga subjektiva människor, vilkas tankar endast kunna gå på räls som en spårvagn. De förmå därför icke väja för en mötande eller ta av en sidogata. Dessa vilja alltid få sak mot sina vänner, beslå dem, stuka dem; de taga icke skäl, höra icke motskäl, gå på i ullstrumporna oförfärat.
Filip skulle gifta sig, och köpte möblemanget hos den store Levi, som har det bästa. Nåväl hans vän Andreas kommer på besök; skådar och talar.
— Ja, det här är icke dåligt, men du Filip, du skulle ha köpt hos Levi …
— Jag har ju köpt det hos Levi …
— För sir du, Levi tar direkt ifrån Paris …
— Jag har ju köpt det hos …
— Och när man sätter bo nu för tiden skall man icke köpa gammalmodiga saker. Det här är från 70-talet och liknar klädståndsmöbler … Nej du skulle ha köpt hos Levi!
— Jag har ju köpt det hos …
— Sir du, l’art nouveau, det är ny, absolut ny stil.
— Men du har alltid haft smak för det gamla …
— Det är l’art …
— Och du skulle sett min salong …
— Jag har sett den …
— Varför kom du inte sist när jag bjöd dig? Jag bor på Strandvägen …
— Jag var ju hos dig …
— Jag vet att du är svår att få ut ur din håla, men till mig tycker jag du kunde komma ändå, vi som ha så mycket gemensamma intressen … och där ska du få råka Harald Äppelsvan …
— Jag har råkat Äppelsvan hos dig, på Strandvägen …
— Det är en talang ska du tro, men du känner honom inte …
— Jag känner honom sedan tio år tillbaka, och är du med honom …
— Det är den hyggligaste karl jag vet, och du skulle bara läsa hans sista bok …
— Jag har läst hans sista bok … så mycket mer …
— Det är en bok ska du tro, den stora konsten, breda linjer …
— Jag har skrivit recensionen om hans bok i tidningen Brödrafolkets väl …
— Jag sätter den högst av all modärn litteratur … Där finns ett kapitel …
Nu inträder Filips unga fru. Andreas kastar sig genast över henne, gör henne till sin förtrogna och till mannens avgjorda motståndare, våldtager hennes känslor och med överseende medlidande spårar han in på sina räls med henne inspänd i sin sele.
— Hör du Laura, varför lät du inte Filip köpa möblerna hos Levi …
Laura vill inte vara oartig, och då Andreas är deltagande, blir hans röst så sympatisk att han får gå på, under det Filip blir stum emedan han icke vill göra Laura ledsen.
Andreas missbrukar bådas godhet och går på med Laura som medbrottsling:
— Om Filip hade sett min salongsmöbel, skulle han bränna upp det här skräpet, men han vill ju aldrig komma till mig. Jag talte nyss om att jag bor på Strandvägen, och att Filip skulle få göra bekantskap med Äppelsvan hos mig, och Filip skulle få låna hans sista bok. Det är en bok må du tro …
— Jag har läst den, faller Laura in för att få kontakt …
Men Andreas spelar orrspel och hör inte …
— Det är den största bok som är skriven, och den är skriven för dig Laura. Där finns ett kapitel …
Jungfrun anmäler att herrskapet är serverat.
— — —
Det finns folk som ljuger på sig själva och av flera grunder. Som vi alla gjort det någon gång, begagnar jag ordet vi i det följande.
Vi känna oss förintade i ett stortalande sällskap och vi kasta oss opp med att göra oss till hjälte i något tvetydigt äventyr, i nödfall ett brott.
Vi behöva trösta en vanlottad och vi dikta på oss hans lyte för att lätta bördan. Men där ligger faran nära att den tröstade är en spjuver som också har ljugit på sig själv, och då kan en härva av lögner trassla till sig.
Filip är av naturen icke mörkrädd och icke Andreas heller, men under det Andreas berättar en spökhistoria i ett sällskap av damer, får Filip det intryck av damernas leenden att Andreas är mörkrädd. För att hjälpa honom, slänger Filip ut en livboj.
— Jag, må du tro skulle inte våga gå ensam uppför vindstrappan om jag också hade lykta med mig.
Andreas spetsar öronen och har gott minne för andras svagheter, på vilka han kliver upp.
Ett par timmar senare när gästerna äro utpratade och tomma som utspritade ärtskidor, griper Filip i stora påsen och tar fram en hjältedat om sig själv och en lös häst som han råkade i en mörk skog. Historien gör succes, så att Andreas känner sig under, och vill kravla sig upp på den andras rygg; stryker en smocka på Filips hjältedat, sablar ner honom med hans egen huggare:
— Det tror jag inte; du som är så mörkrädd att du inte törs gå i vindstrappan med lykta!
Filip som icke var mörkrädd, blir det nu för livstiden i Andreas’ och sällskapets ögon. Detta därför att han ljög på sig själv.
Det finns ännu mera invecklade fall av lögn. Så har det hänt att en lögn genom oförutsedda omständigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit att hans dumma pjäs skall spelas på teatern; denna lögn har han lånat pängar på, och går nu med ont samvete. Så blir pjäsen spelad; sagan blev sanning, och lille Saul har så gott som icke ljugit. Den gången hade han tur!
Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten; så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola anföras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning, förvaltning, styrelse, politik och religion.
Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö, smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke blir den smutsig som lögn och rinner bort.
*
— Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas värld, och i sofisternas tidevarv, där Sokrates, tänkaren, alltid skall tömma giftbägaren. Men ni teosofer ha en annan förklaring på lögnens konstanta bestånd.
— Du menar när Brama lät förföra sig av Maja till fortplantningen. Det var himlens syndafall, för vilket vi få bota. Men det gudomliga urämnets beröring med jordämnet alstrade endast en fantomvärld av halvhet och overklighet. Därför har Plato rätt när han anser våra idéer om tingen vara det sanna, verkliga, och tingen själva endast schematiska skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har bäst sagt det: att materien saknar verklighet. Därför äro våra dagars materialister så långt från sanningen, att de äro på andra sidan. Ni ser ju dessa förtvivlade utan styre driva omkring; de gå i mörkret och stöta sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vända ryggen åt urbilderna och se bara avbilderna. Därför dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och när de icke vilja tjäna gud i kärlek skola de slava hos Omfale i hat.
— Rätt har du, men dessa materialister ha dödat själva materien, på samma gång de dödat sig själva. Man kan nämligen icke tvista med dem om själens odödlighet som de förneka. Det är ju möjligt, att deras själar skola dö eller förintas, efter som de känna det så. De kanske ha begått andligt självmord. — Om ni tillåter, och vinterdagen är lång, skall jag läsa min sista dialog om materien som levande väsen.
Han läste följande.
*
Man har gjort en kort resa, och kommer hem för att återfinna sitt efterlängtade rum. När man träder därin är det främmande. Ingenting är rubbat, ingen rengöring, ingen skurning har skett, men rummet är förändrat. Något kallt, tomt slår en till mötes; det motsvarar icke den bild man gjort sig under frånvaron, och man känner sin egen person främmande för omgivningen, men denna förnimmelse växlar så hastigt med den förra att man icke vet vari förändringen består, om det är i rummet eller i ens person.
Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten på en fest, och kommer hem på morgonen vid dagsljus, då får man ett annat intryck. Även om man varit i gott sällskap, haft oskyldig glädje eller lärt nytt, är återseendet av rummet rent av hemskt. Den orörda sängen med sina vita svepdukar står där som en anklagelse; det känns som om ett brott hade blivit begånget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga sömnen, som förnyar och pånyttföder, är kränkt i sin hälgd; det är mer än en försummad plikt som tynger; det känns som en oersättlig förlust; men man skäms tillika, skäms så att man vill förintas eller förinta sig själv. Kanske man försummat något man icke vet, ett möte i drömmen där man kunnat lära visdom, ja det känns som om man låtit någon vänta på sig förgäves, och det är kanske denne okändes smärta man nu erfar.
Man möter sin utsövda tjänare och ser dess klara blickar, lugna samlade väsen efter en utsövd natt, och man skäms ännu mer; man förödmjukar sig och avundas den ringa arbeterskan som i detta ögonblick är en överlägsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprängda ögat vars pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, så känner man icke igen sitt ansikte. Där sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under natten, ja man kan vara totalt om-maskerad då man umgåtts med en stark personlighet, efter vars ansikte man inställt sitt eget under de många timmarne.
Ett okänt brott är begånget och man erfar ångesten att bli upptäckt; man väntar sig en dag full av olyckor, och lägger man märke, skall man se att den dagen medför tråkigheter. Det står något förargligt i morgontidningen, man mottager ett dåligt brev, kanske underrättelsen om en olycka. Känslan av skuld är så stark att man tål allt under dagens lopp; man dricker dåligt kaffe utan att våga klaga, man mottager förödmjukelser utan invändning, och man gör sitt arbete med en förtvivlans iver för att liksom gottgöra.
Jag vet en ung man som kom hem i soluppgången, och när han möttes av sin kanariefågels glada morgonsång, så tog han fram sin revolver och sköt fågeln. Långt efteråt, då han sökte reda sina intryck, förklarade han att han först tänkt skjuta sig själv, dock utan att ha begått någon dålig handling under natten; längre fram i tiden ville han minnas att fågeln liksom föreställde hans onda samvete vilket han ville döda. Men när han vaknade på förmiddagen, grät han vid åsynen av den döda fågeln, dock utan att ångra gärningen. »Någonting måste dö!» Mera kunde han icke säga.
[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer, särskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]
Man kan även vara så länge borta från sitt rum, och i så fula ärenden, att man med fasa flyr det och icke kan återvända. Man mötes av något okänt, som tagit rummet i besittning och som tränger en ut; det sitter någon i ens soffa, som man icke ser, och denna någon är en hamn av ens jag, men hotande; en utbrytning av ens bättre jag, som med förakt och förebråelser jagar ut den förnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan även möta främmande väsen, dåliga alster av ens person som i det övergivna tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa äro icke goda att möta, ty de äro öknarnes, de brända tomternas, ruinernas, tystnadens och tomrummets barn.
Den som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och färger. Och när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även andra med öppna ögon kunna se det. Om han nu hemför en maka, och där födes ett barn, då blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De tre, maken, makan och barnet äga det; icke tillsammans, och icke så att en var äger en tredjedel, utan en var är ägare till det hela, utan att kunna avyttra det; och det finns intet räknesätt som kan klargöra detta förhållande; det går icke med bolagsräkning, ty här existerar intet bolag. Det är familjens outgrundliga hemlighet, det är treenighetens problem. När det därför brister, då blir det oreda i universum och hela naturen ropar »ve»!
Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför en rubbning, en magnetisk störing i samlivet. Möblerna själva få lynnen, och fordra den vårdande handen. Så länge kärlek och ordning härska, så skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en sköld, är husets ära; men när första ringen syns efter det otorkade glaset, då skall man ta sig i akt, ty snart följer flera; och en vacker dag har man en krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brödet, mödornas lön och vilans bästa stunder.
Kommer hat och kiv i huset in, då ryker salslampan, då brinner brasan ojämn, så att man icke får skjuta spjället, då mörknar mässingen, då blir pianot ostämt och salsklockan slår på olaga tider. Uret är känsligt som ett levande väsen; det mäter ut tiden och knäpper sina sextio slag i minuten som människohjärtat; det ställer in sig efter ditt hjärta och sinne, och det råder över husets ordning. Det har satt sig i rapport med de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika många kuggar som stjärnorna behöva timmar att välva sig kring jorden, som solen behöver minuter för att rycka fram en grad. Uret står i förbindelse med världsalltet och evigheten, med människohjärtat och timligheten.
Kommer hat i huset, då kan uret slå sju för tu, då kan det stanna mitt i veckan, och det bådar ont; det kan mucka och skråla mitt emellan slagen, då det eljes blott ger en suck fem minuter före; och det kan slå tretton slag, som betyder en varning. Salsuret hänger över pianot och älskar takt, rytm och harmoni; när det får höra vacker musik, så aktar det sig att störa; då slår det slaget så diskret som om det lade band på sig; men när det får höra ful omusikalisk musik, då kan det slå mitt i ett pianissimo och på ett sådant utmanande sätt som om det ägde förstånd. Får det höra Beethoven, då kan det hända att dess slaghammare börjar spela med på en viss ton i basen, det kan icke hålla sig, utan vill vara med i jublet och sorgen.
Pianot är urets vän och frände, men pianot är ändå mera känslofullt och kinkigt. Pianot är kinkigt på människor, både på den spelande och på åhöraren. Det tål inte hårda händer, och det gör sig dövt och stumt under den elakes fingrar. Det blir förstämt i vissa åhörares närvaro som det icke tål, ty det känner var antipatier och sympatier finnas. Under den mjuka och rena handen kan det sjunga och gråta, och vid gott lynne härmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark själ kan få det att dundra som åskan, och det är icke den grova handen som tar fram de starkaste ljuden.
Det finns pianostämmare som förstämma pianot. Strängarne äro på vanligt sätt uppskruvade i normalton, ingen förändring är vidtagen, men instrumentet klingar icke; det lider av beklämning; en främmande hand har gripit in och rört om i alla dessa stämningar som magasinerats under ägarens eller ägarinnans händer, i sorg och glädje, i goda och onda dagar. Pianot har förlorat något; man kan icke förklara’t, men det är så. Efter en tid är det inspelat igen, dess ackumulator är laddad med fysisk kraft, det hårda träet, som en gång var levande växt, har samlat dina känslor och ger dem nu tillbaka förstärkta. Det är nog samma förhållande med gamla fioler; icke träets ålder eller instrumentets konstruktion gör fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig bröstkorg, mot ett struphuvud i århundraden, burits på en arm, smekts av en hand. Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, från barndomens första skalor med tårar till artistens triumfer med applåd för öppen ridå; den skall ha suttit i kapell och givit mästerverk. Samma fiol under andra öden, på bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli något utmärkt instrument. Därför kan man icke göra en cremonesare, men man kan älska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir den en personlighet, får något av levande väsen, blir förmänskligad, förandligad, så att hästtaglet och fårtarmen förlora sitt animala, och växtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster höras från seklernas djup. Kanske det är hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I sig självt kanske målningen icke var så mycket värd, men när generationer stått i beundran framför denna tavla, så hava de befruktat, kanske ruvat detta embryo; tiden och människorna hava givit patinan.
När man under sommarvistelsen på landet har utackorderat sina krukväxter hos en trädgårdsmästare, så väntade man ju att återfinna dem frodigare, då de haft tre månader att växa på under en fackmans vårdande hand. Men så är icke förhållandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastän de haft bättre vård. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller matmodren; kanske de tvinat av hemlängtan, till den vanda bostaden, den vårdande handen, de talandes röster, hemmets musiknöjen, barnens pjoller. Varför icke, då de äro levande väsen, som födas, älska, växa, föröka sig och dö? De äro ju skapade som djurkroppen, hava lika vävnader. Deras bastfibrer äro komplett lika »glatta» muskelfibrer; deras streckade kärl likna arterer och deras punkterade likna vener; silrören äro analoga med de högst utvecklade nerverna; de föra lymfkärl understundom, och på roten ha de tarmludd; snittet av ett valnötskal är komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktämnet är ju en livmoder med äggstockar och frömjölet är sperma. Vari består då olikheten? Däri att växterna reagera långsammare än djuren, och därför äro svårare att observera. En avskuren röd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros rodnar icke av vrede; men om där är hat i huset så tvina de innan sol går ned. Rosen ler och skiner hos förlovade och nygifta, så länge kärlek råder, kan till och med tåla tobaksrök och dåligt vatten, bara kärleken råder; men kommer hat, då svartnar den röda och då gulnar den vita. Under en ond människas hand trivs inga rosor och inga andra blommor heller. Det finns människor som icke tåla blommor utan pina dem, ge dem för lite vatten så att de halvdö, och rädda dem sedan i sista stunden. Sådana människor äro vanligen djurvänner som stjäla de bästa bitarne från barnen och kasta dem för hundarne.
Tulpaner äro ett lustigt folk som älska ljus, glädje och musik. Om man spelar för dem, så gapskratta de, sträcka sig ut över vasens kant som om de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med vidöppna munnar som om de ville dricka vinångor, men när lamporna släckas så sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fågelkull och sova ut framåt förmiddagen. Ha de fått för mycket vin och tobak så äro de illamående dagen efter, men de repa sig bara de fått sova ut. De äro vänner med påsk- och pingstliljor så att de trivas i samma glas. Rosen däremot tål ingen blomma i sin närhet; hon älskar endast människan, och en avskuren ros kan hålla sig en halv dag, vid en älskande kvinnas barm, där hon till och med fortfar att växa och slå ut.
Det finns en tämligen ny och allmänt bekant husväxt som heter Aspidistra. Det är en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram på bladstängelns översta del för att nå upp till ljuset. Men Aspidistras blommor skjuta från roten, och ha därför något underjordiskt i sin natur; de se ut som klippta ur kött. Växten är osympatisk, emedan han hatar ljuset, men han äger en förtjänst; han är tålig; tål mörker, damm, rök och matos. Mat synes han älska och därför finns han i alla källarlokaler och på matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem år på ett skåp i ett halvmörkt rum.
— Blommar aldrig den där växten? frågade en gång ägaren sin tjänare som skötte den.
— Jo, den har blommat fem gånger på dessa fem år.
Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en kryptogam; men bladen kunna även göra rörelser som reptilen; skruvande sig i luften, skevande, buktande sig, ärggröna, ibland rostande, ibland vitstrimmiga. Den är inte något gott väsen, men den har som sagt en förtjänst; den tål allt för att få nöjet att leva.
*
Två Fenixpalmer kommo in i ett hus när stormen gick; de skulle bara fylla två avgåendes platser. De sågo något knutna ut, men voro eljes kraftiga, något vresiga kanske. I två år, medan stormen pågick stodo de i knut, sköto intet nytt blad; de gamla bladen blevo träiga, vassa som taggar; och när man kom dem nära stack man sig; de hade en förmåga stå i vägen överallt, och slängdes därför hit och dit, men som två järnris syntes de var de kommo. Så började den ena torka och överfölls av mask och svamp samt avgick med döden.
När slutligen stormen gått över och det blivit lugnt i huset, insåg ägaren att den överlevande måste ha en större kruka och ny jord om den skulle kunna räddas. Då han lyfte upp den stackars fången ur krukan och såg hur de vita rötterna trängts ihop och slingrat sig om varandra som i tarmvred, nästan utan jord, då förstod han vad den lidit och hur den andra pinats till döds. Så fick den sträcka på sig; och den svarta sammetslena myllan slöt sig om de blottade inälvorna sårläkande, närande. Som fågeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, löste knuten, sköt bladen ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarne till flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka småblad, tycktes njuta av tillvaron; och den som kan njuta, kan väl också lida, och därför skall man icke pina växter.
Men när ägaren såg i almanackan, fann han att dagen bar en kär persons vackra namn. Och han sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag, till din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!
Men det var en annan palm, en liten solfjäderspalm från ön Bourbon. Den fick sin plats i ett solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han sträckte ut sina händer välsignande om afton och morgon, och när huset blev välsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det kom till som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut sig som en hand, sträckte sig över vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det bråkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i ofrid, utan hotade gå sin väg igen.
Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan reste sig ur jorden så man såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den ville gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man mokade myllan omkring dess fötter, den ville bestämt upp ur jorden, bort, långt bort. Och när det lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen, hela sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i kökskammarn och dog utan att någon frågade efter dess sista öden.
*
Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmänniskor, hade gjort upp sitt förflutna och börjat uppfostra sig under Max’ personliga inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog, som egentligen var en tvekamp mot honom själv, och innehöll en bekännelse.
*
— Mina vänner, började han, det har alltid i mitt författeri varit ett missförstånd mellan mig och mina läsare. De ha nämligen trott att jag bara straffat dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv. För att få skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har nämligen förefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för mig, för att jag skulle få se det från alla facer. Detta försonade mig med olyckorna, och det lärde mig att fatta mig själv som objekt. När jag nu i min lilla diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag mig själv, mest mig själv. — Får jag börja?
— Börja!
*
Första höstmorgon man kommer ut och ser träden nakna erfar man en känsla av ödslighet, saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man nya horisonter; man ser igenom, ser längre bort och blir befriad, finner det luftigare och vidare. Därpå upphör man att erfara något, förrän rimfrosten en vacker morgon har lövat träden med något metalliskt i rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande, beslöjat; de svarta skeletten äro idel ljus; det är icke löv, men kristalliserade knoppar, hängen, blomax. Och så blir det tö igen, allt är som förr, och man ser ingenting mer, saknar ingenting; det är som det skall vara.
Men det har hänt mig i vintern att jag kommit ut en morgon, och i ett ögonblick varseblivit trädens nakenhet, saknat lövverket, förvånats över att det icke fanns där, liksom om jag väntat finna det på sin plats. Därpå har jag frågat mig varför jag väntat mig grönskan. Om jag under förflutna natten så livligt hade drömt mig i gröna landskap att jag på den grunden sett tomheten, då vore saken förklarad, men när fallet icke varit sådant har jag undrat vidare: om jag verkligen haft drömmen, men glömt den. Om jag glömt den, visar det ju att jag icke drömt livligt nog för att märka kontrasten efteråt. Jag har då undrat om jag varit någonstans med min själ medan kroppen sov. Och när jag på morgonen efter en genomsoven natt vaknar med ont samvete och med ett bestämt intryck att jag begått en dålig handling, frågar jag mig återigen var jag har varit. När jag om natten »drömt» om ett brev och dess innehåll, och då jag på morgonen mottager detta brev, frågar jag mig om jag varit på posten och läst det.
Dessa frågor förbli nog tills vidare obesvarade och vi få nöja oss med att samla iakttagelser och delgiva våra iakttagelser att andra må jämföra dem med sina.
— Tror du på andar?
— Ja visst gör jag det; gör inte du?
— Nej, inte kan jag tro på det som inte synes.
— Nu talar du icke sanning, ty du tror på det som icke synes.
— Gör jag?
— Ja visserligen. Du ser träden röras, men du ser icke vinden som rör dem. Är det rätt?
— Det är rätt.
— Du tror således på det som icke synes. Nu ser du min kropp röras, handla med avsikt, besöka arbetsrummet på bestämda tider, och du ser honom avhålla sig från dåliga ställen, undvika brottsliga handlingar o. s. v.; tror du att det är kroppen, köttet, »sånt där man köper i slaktarbon», som tänker, väljer, handlar? Det kan du icke tro, ty då skulle din döda kropp fortsätta gå omkring och besöka ämbetsrummet o. s. v.
— Vad menas med död kropp?
— En kropp vilken anden har lämnat.
— Vad menas med ande?
— Kroppens energi, livgivande princip, medvetandet, tanken, viljan, med ett ord det osynliga som gav kroppen liv.
— Och det kan inte dö?
— Nej, liv är ju liv, och kan icke vara sin motsättning död. För övrigt tror du på energiens oförstörbarhet?
— Ja! Ehuruväl det här med radium börjar tala emot.
— Gör det det? Jag tycker tvärtom. Radium liksom alla fosforescerande ämnen, alstrar ljus i oändlighet utan att minska volym. Därav synes ju energien vara outtömlig och oförstörbar, och således skall energien som ger kroppen liv och rörelse vara oförstörbar, det vill säga själen eller anden vara odödlig. Och om anden är odödlig och förer ett självständigt liv så tror jag på anden, alltså andar. Och det gör jag med större skäl än du tror på kroppar som ruttna och försvinna bara de komma i jorden.
— Vad menas med tro på?
— Vet du inte det? Eller skall jag behöva ge en definition, som bara är en omskrivning? Men, om du så vill: jag tror på tillvaron av andar eftersom de existera. Men det gör du också, eftersom du tror på kroppens livgivande princip som är anden. Trodde du bara på kroppar, så skulle du kunna ha ditt umgänge på körgården. Vi äro således ense, och vi tro på anden, följaktligen på andar, efter som det finnes flera. Men därför behöva vi icke tro oss vara andeskådare, ty anden var ju osynlig, och kan därför icke skådas; vi tro icke heller på knackande bord och psykografer. Men vi tro att två starka andar under vissa omständigheter kunna förnimma varandra på avstånd, sända tankeströmmar, starkare än Teslas strömmar, till varandra, utöva inflytande på varandra.
— De strömmarne känna vi inte!
— Det existerar många ting utan att du känner dem. För övrigt känner du dem.
— Jag har aldrig sett dem, hört dem, smakat eller luktat dem.
— Har du sett värmet eller vinden? Nej; men du har stått under föreläsarens, talarens, artistens inflytande. Du har applåderat dumheter såsom kvickheter, du har beundrat det fula såsom skönhet, du har dyrkat det onda såsom gott. Det kallas att förvända synen, och du har stått under andras inflytande. Inflytande på avstånd har du också känt, fastän du kanske har illa observerat det. Du har säkert känt andras ogillande av ditt uppförande, utan att dessa andra yttrar sitt ogillande; du har erfarit ett stilla välbehag i ensamheten utan att ha gjort dig reda varför, men det har varit någon fjärran som tänkt gott om dig, talat väl om dig. En berättigad, ogillande opinion kan krossa en offentlig person, under det den rättsinnige och skuldlöse icke nås av pöbelns hån, den okunniges förakt, eller skurkens intriger. — »Om du vill lära känna det osynliga så observera ytterst noga det synliga» säger Talmud. Vardagslivet är fullt med mystik, men du observerar så illa; och du skall vara naturalist för att kunna bli mystiker. Men det är inte bara att stava, man skall »lägga ihop», annars kan du inte läsa.
— Ja, men då kommer vi in på religionen. Vad är religion?
— Vet du inte det? Eller vill du ha en omskrivning på den; men varför omskriva, då man kan skriva? — Du vet vad en religiös människa är, och du kan skilja honom från en irreligiös, då vet du nog vad religion är, utan att man behöver säga det. Eller kan du säga mig vad tanken är? Nej, men du vet det ändå! Alltså till religionen! Du vet att religiösa tala mest om andliga ting, alltså icke om kroppsliga. Köttet, »sånt där man köper i slaktarbon», är ju icke andligt, alltså handlar religionen icke om sådant utan om något andligt, följaktligen osynligt, och därför svårt att bestämma. Man kallar det subjektivt, och det borde därför icke diskuteras, lika litet som man diskuterar sin hustru eller sitt tycke för en kvinna. Nu finns det som bekant många religioner, och det synes som var och en hade efter sin fattningsgåva sin bildningsgrad eller sin plats i kosmos.
— Då kommer vi in på det översinnliga, och det förstår jag inte.
— Gör du inte det? — Jag har nyss uttalat flera tankar som du förstått, och tankarne äro ju icke sinnliga, icke heller undersinnliga, utan måste vara översinnliga, alltså förstår du det översinnliga mycket väl. Och det du nu påstod, var osant, liksom det mesta du ger ifrån dig, icke därför att du är en lögnare, utan därför att du inte kan tänka. Nej, du kan inte tänka då du ljuger på dig själv och påstår att du inte förstår det översinnliga, när du faktiskt förstår det. Religionen är alltså något subjektivt som man icke borde diskutera …
— Men dogmerna kan man diskutera.
— Vilka dogmer?
— Till exempel den värsta eller den om helvetesläran. Tror du att det finns något helvete?
— Efter som det finns, så måste jag väl tro att det finns, annars blir jag som bonden vilken säger i öppen diskussion: Jag förnekar faktum. Nu blir en annan sak: vad menas med helvete? En människa som kommit ner i förödmjukelser, motgångar, nöd, smuts, laster och brott, brukar säga: det är ett helvete! även om han inte tror på ett helvete. Jag har hört dig begagna uttrycket när du befann dig i ett orolighetstillstånd som du knappt kunde hålla ut. Du som har varit i helvetet, du förnekar faktum, när du förnekar det, ty helvetet är ingen ort, utan ett sinnets tillstånd, vilket förvandlar allt omkring sig till ett inferno. Jag minns när du misslyckades i allt vad du företog dig, när du icke fick betalt för ditt arbete, när du förlorade hustru och barn, när du irrade sömnlös omkring till bekanta, emedan du fruktade nattens fasor, då var du efter egen utsago i helvetet. Och när du då i smyg grep till vår heliga bok, och i den fann beskrivningen på ditt sinnes tillstånd, och fick läsa om orsakerna till detsamma, då ändrade du uppförande; och med ändrat uppförande råkade du i en annan sinnesförfattning, och därmed ändrade sig verkligheten, fick en ljusare färg, lite glädje återkom, motgångarne upphörde och du kunde le igen. Det läkemedel du då begagnade, ser du det är religionen, så att den behöver vi inte definiera mer. Men orsaken till ditt helvetiska tillstånd, den fann du hos dig själv, och icke i någon helvetesdogm. Du vet således att helvetet finns, efter du varit i det, och du vet att du kom dit oberoende av dogmer. Alltså har du återigen pratat smörja, men du gör nu aldrig annat.
— Kan du förklara försoningsläran för mig, då?
— Gjorde inte din lärare det i skolan?
— Det var ingen förklaring.
— Nå, så skall jag göra det i två ord. — Om du har ådragit dig en skuld som du icke kan betala, så lider du alldeles fasligt av det; räntorna växa, omsättningarna fordra ny borgen, och du ser konkursen nalkas. Då kommer en rik man i din väg och betalar din skuld för dig. Det är satisfactio vicaria. Men för att du nu skall kunna njuta av skuldfriheten fordras ju två saker. Först att du vet om eller tror på den rikes välvilliga handling, ty om du inte tror på hans ord, så går du naturligtvis på med dina omsättningar och ditt borgenskrångel, och då är ju hans välvilja förgäves. Det andra villkoret för att du skall kunna njuta av befrielsen är den; att du inte går och syltar in dig igen i nya skulder. Är det klart?
— Nå, men hedningarne och deras religioner?
— Varje religion äger en subjektiv kraft för dem som tro. Om fem hundra tusen vildar börja i dag att dyrka ett träd till exempel, så skall om hundra år detta träd ha samlat psykisk och emotionell kraft så att det kan vid åkallan giva ifrån sig kraft likt en ackumulator. Tror du icke det? Tror du icke att samma eller enahanda lagar gälla för det psykiska som för det fysiska? Borde det icke vara så, då eljes i alltet råder en harmonisk lagbundenhet?
— Det syns utgöra konsekvensen av våra nu gällande åsikter i vetenskapen.
— Nåväl, tror du icke att om millioner civiliserade människor i tusen år göra sin andakt framför en bild som föreställer gudamodren, eller gudasonen, tror du icke att den bilden blir en ackumulator som samlar fromma känslors väldiga kraft, och att den under vissa omständigheter kan meddela kraft åt den som är försedd med mottagningsbatteriet Tron?
— Det vill säga göra underverk?
— Jaha, just underverk; det vill säga meddela okänd kraft på okänt sätt. Det vore ju icke märkvärdigare än Leydnerflaskan som ger känd kraft på känt sätt, och vilken betraktades som ett underverk på sin tid så länge elektricitetens natur var okänd.
— Din logik är nog bindande …
— Men du ryggar för konsekvenserna. Då är det endast din feghet som skiljer oss … lägg bort den, och vi äro ense!
— Jag är inte feg!
— Då är du dum då! Ty dumhet är att icke kunna draga en riktig slutsats av riktiga premisser. Addio!
*
Julbordet väntade med enkla traditionella anrättningar; och en gran fanns även, klädd och tänd. Varje gäst hade en liten karaffin rött vin framför sig, ungefär rymmande ett stort glas, eller så mycket som en benediktinermunk får om dagen. Det fanns intet reglemente för detta kloster, men »husets vanor» iakttogos, mest därför att man kände på sig hur värden på stället önskade ha det; och som han sökte måtta och besinning, skönhet i liv och leverne, så tryckte han sin prägel på omgivningen, utan att de kände tvång.
Bordsamtalet gick med dämpade röster.
— Varför de hata oss? »Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen Eder.»
— Julgranen är ju offerträdet i vilket slaktade djurs och människors kroppar upphängdes. Jag skulle vilja se våra renässanshedningar och sista atenarn dansa omkring ett julträd med upphängda blodiga kroppar av får och svin, och människor, stänkande blodet på altaret, där guden Frey satt i mitten med sin phallus. De vilja ju så ha det. Barrabas i stället för Kristus, Lingam i stället för korset!
— Vadan detta onaturliga Kristushat i våra dagar? Är det hedningars avkomma som dyka upp? Har Kristus upphört att förlossa och verka? Swedenborg säger någonting om en yttersta dom som skulle ha fallit ungefär i hans sista tider, och att släktet dädanefter vore hemfallet åt fördömelsen, utan hopp.
— Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet på pricken likna jordelivet.
— Teosoferna anse att en cykel nu går ut och en ny börjar.
— Sekelslutet påminner verkligen om tiden för Kristi första återkomst. »I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin röst och talade till dem: I judiske män, och alle I som bon i Jerusalem, detta skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse äro icke druckne såsom I menen, ty det är tredje stunden på dagen, utan detta är det som sagt är genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta dagarne, säger Herren, att jag skall utgjuta av min anda över allt kött; och edra söner och döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra äldsta skola drömma drömmar … Och jag skall giva under ovan i himmelen och tecken neder på jorden, blod och eld, ånga och rök.»
— Eget är att på hospitalen en sjukdomsform uppträder oftare än eljest. Formen är icke okänd, men den är vanligare nu än förr. Det är nämligen en stor mängd sjuka som känna sig vara fördömda. Vad betyder det, om icke att dessa äro förtvivlade över sitt tillstånd.
— Den gruppen känna vi från pietismen och Frälsningsarmén, där de inträda utan hopp, men gå ut förhoppningsfulla …
Greve Max hade fattats av en synbar beklämning.
— Go vänner, jag känner det som om vår ovän Zachrisson hade det ont i detta ögonblick. Han förföljer oss visserligen som Saulus, men vid denna försoningsfest i afton, låtom oss sända honom en välvillig tanke, såsom den människa vilken har det gott är skyldig den lidande brodern. Kanske han känner det och får hugsvalelse. Vill ni?
Det blev tyst ett par sekunder; därpå tog Falkenström ordet:
— Jag kan inte hyckla; jag kan icke älska det onda; och om en ond människa lider, så är lidandet både honom och andra till gagn. Hur många gånger har jag icke tagit upp honom ur rännstenen, ur förnedringen; men var gång han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag är icke hämndgirig, men det är uppbyggligt få se att rättvisa existerar i världsordningen. Om Zachris lider nu, så är orsaken till hans lidande att han icke kan få göra ont, ty ond är hans natur och han lever endast när han får göra ont. Jag förnimmer honom i detta ögonblick såsom om han grävde mullvadsgångar under detta hus, och som om han anlitade hjälp av underjordiska makter. Som lojal fiende och den orättvist angripne önskar jag fiendens undergång; när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud, och förlåta den fallne, men icke förr! Jag har talat.
— Hur vet du att han icke är slagen? invände nu Max. Och har du sett att någon kan skada oss så länge vi vårda våra själar. Låt dem ta taket från oss, värmen, dagliga brödet, vad gör det? Dina tankar kunna de icke stjäla, dina känslor icke orena. Försök, jag ber dig, att tänka likgiltigt åtminstone om honom, underhåll icke förbindelsen medelst hatet, ty du spänner en tråd mellan er, och han når dig på din egen ström du sänder ut.
— Nej, jag neutraliserar hans ström med min motström! Om jag icke hatar det onda kan jag icke älska det goda!
Kilo bad att få tala:
— Varför rörde ni vid denna döda massa och gav honom liv? Varför drog ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. Hans ande hatar harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer! Klangfigurerna likna blommor, och jag ser din musik; för det sköna flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela David, så flyr den onde anden, kanske även från honom …
Max satte sig vid flygeln.
FJORTONDE KAPITLET.
När Zachris steg ur på sin station, såg han straxt att det var mörkt i stugan — villan. Att gissa på en allmän utvandring, föll honom icke in; dels var han för högfärdig att tro sig kunna nås av en sådan olycka, dels menade han sig ha Jenny infångad för hela livet. Vart skulle hon ta vägen utan honom, ett sådant stöd? Vem ville ta emot henne, sjuk, kinkig, oregerlig? Att någon man enleverat henne var omöjligt, så ful och försupen som han fått henne.
— De är väl ute på visiter, tänkte han.
När han kom upp framför porten, såg han ett brev i brevlådan.
Han gick in och slog eld. Hade svårt att tända en lampa, ty han brukade icke göra någonting själv. Han tillhörde de människor som tycker om att besvära folk, kommendera och låta sig betjänas. Det var en ny diamantbrännare och mekaniken var honom okänd. När den slutligen tog sig för att lysa, så rökte den. Där satt tre skruvar, och det kunde han inte fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som släckte det man nyss tänt. Han skallrade i hela kroppen av ilska över idiotiska pigor. Slutligen fick han en liten låga till stånd, och läste brevet från Jenny. Det var ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.
— Slut!
Därpå tände han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han dem för sina nerver.
Saknaden uppträdde nu, icke som längtan efter ett älskat föremål, utan bara som tomrum. — Först erfor han verkligen en lättnad, friheten från Jennys tryck. Han hade icke känt sig som herre i huset sedan han gifte sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin säkra instinkt vädrat upp allt vad som misshagade och plågade honom, därför blev hans första expansion att flytta möblerna, och ställa dem där han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja fram, och det kom hans lilla person att svälla ut.
Flyttningen höll honom varm, men när den var färdig, kände han det var kallt i rummen.
Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det måste ske. Maja hade hon väl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan. Hundrackan längtade han nästan efter, ty den var hans avbild, och stod hans hjärta närmare än de andra. Den kröp för husbonden, slickade hans skor och skällde på hans vänner — det var idealet. Den hade under årens lopp anpassat sig efter sin ägare, och i dess hundansikte syntes alla herrens laster avspeglade, varför någon hade anmärkt att man såg på hunden det han hette Zachris.
Emellertid, värmd av brasan började han tina, och dagens händelser bröto in på honom. Det fanns små ord som fastnat i huden med hullingar. Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle avlösa och döda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart frö. Nu skulle han kanske gå som en gammal åsna, tvingas bekämpa ungdomen, och kastas på sophögen.
Han reste sig för att känna sig uppe, tog fram whiskyn för att få styrka, och började trava i rummen. På salsbordet fann han skämttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om vännerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig själv överallt, och som tidningarne syntes lästa, förstod han att hustrun och barnen hade sett honom i alla dessa situationer.
Brasan brann dåligt och kylde mer än den värmde; den usla belysningen verkade icke muntrande; whiskyn värmer icke förrän dagen efter, och det var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrök och spritångor, och nu saknade han Maja, som förstod elda, tända lampor och sätta fram mat.
När han sutit en stund, måste han för köldens skull upp att vandra.
Nu trädde främlingens bild fram av sig själv; han såg honom på rutan och sin hustru inne i rummet. Varför gick hon då? Icke kunde örfilen verka efteråt så långt? Det måste ha varit något mellan henne och operasångarn också, efter som det ansiktet skrämt henne! Vart hade hon gått! Att Hanna lockat henne i flera år, det visste han, men hon kunde icke ta emot henne med två barn.
Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gått ifrån honom. Det var skammen; och han hade triumferat för tidigt över fienden, då han trott henne tillräckligt förfallen för att bli liggande.
Att telefonera och forska efter henne, vågade han icke, ty det vore att röja sig; och om han frågade sig huruvida han önskade henne tillbaka eljes, som vän, som sällskap, måste han svara nej. Någon känsla som oreflekterad tillgivenhet, vänskap, kärlek, fanns ej hos honom. Allt var nytta och fåfänga; vartill kom en total brist på samvete. För att ha samvete måste man känna sig själv och vara ett själv, men Zachris var ett självlöst gélée, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel på andras rötter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget, han hade stötvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler, gjort typer av sig själv; därför mäktade han icke hysa skuldkänsla. Han var för övrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot så mycket som hälst utan att säga tack, men ställde ändå alltid givaren i skuld; klagade alltid över otacksamhet.
Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njöt han bara av andras dåliga handlingar, som han slapp utföra, och hade alltid haft till sport att härska över män genom deras kvinnor, att förgöra män, genom att locka deras hustrur att rymma.
Nu satt han där; men han tycktes för dum att kunna se ett kausalsammanhang, och för högfärdig för att känna sig träffad av ödet.
Bara det inte varit så kallt! Termometern utanför visade 25 grader. Det knakade i stugan och började bli kusligt. Att stiga upp för trapporna och lägga sig, lockade honom icke, ty däruppe fanns minnen av ömtålig art, och mörkret i vinden var otrevligt. Vindar äro i allmänhet otrevliga; där syns husets inälvor blottade, där bo spindlar, kattor och råttor, och de sista höstflugorna samlas visst däroppe för att begå självmord.
Då föll han ner på chäslongen och drog ett par mattor över sig. Han slumrade, men sov icke, ty sömnen hade genom missbruket av sömnmedel blivit en sällsynt gäst.
Sörjde något förlorat gjorde han icke, men han blev ond därför att man vågat lämna honom ensam med skammen. Att gå ner på hotellet vågade han icke, resa till stan icke heller, det skulle bara röja skandalen. Han var bokstavligen i bur, fången, bakbunden. Och nu svartnade allt förgånget; där fanns inte en ljus punkt; vämjelse vid allt så att han ville kräkas ut sig själv och sitt liv i en kloak och lägga luckan på.
Så blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mörkrädd, så att han icke vågade vända sig av fruktan för de ljud som soffan gjorde vid varje hans rörelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, kände han sig död och väntade på obduktionen, nedgrävningen, upplösningen. Längre kunde inte hans tankar gå.
*
När han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke genast räta ut sin kropp, ty han hade legat på en bog hela natten. Han var låst i korsryggen och gick som en apa, vilken söker gå upprätt. Maja var icke hemkommen, kölden var olidlig.
Han sjönk ner i en stol och tänkte på nattens upplevelser. Det var ett helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Förgätna scener ur hans förflutna hade spelats för honom men i en ny belysning, och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som förefallit oskyldigt förut, antog nu en ful färg; miner vid det och det tillfället, gester då, och ord då visade sig nu hava en annan betydelse. — Han ser till exempel Kilo vid första gossens döpelse, och han hör honom säga: det är min pojke, den är bra! — Detta hade han förr tolkat så som en enkel artighet: nu betydde det något annat. — Falkenström vid frukosten i salongen fick också av det nya ljuset en otäck skuggbild på väggen, där han såg deras händer mötas ovan bordet och deras fötter under bordet. — Han erinrade nu en scen från första giftastiden. Det fanns en husvän som han och Jenny älskade tillsammans i all oskuld förstås.
En dag kommer Zachris hem och finner vännen med Jenny på knät. De båda syntes icke överraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den så: att de velat pröva hans förtroende. Nu i natten hade den scenen blivit omskriven och utförd i detaljer, på ett annat sätt.
Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i de heta kläderna som han sovit i. Han brann och han frös!
Den starkaste känslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans händer. Och han ångrade att han icke dödat henne. Det fanns ju så många oskyldiga sätt att döda; han kunde ha supit ihjäl henne, pinat henne till vansinne eller självmord.
Nu fanns bara ett sätt att bli fri från giftet: att skriva henne ur sig; att på papperet sätta ner allt, och så bränna manuskriptet, sedan det blivit läst av hans närmaste, eller om nöd trängde, trycka det i Tyskland. Denna tanke upprättade honom. Att en gång få tala ut allt detta som i åratal tryckt och pinat honom; att samtidigt få utreda hela detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att få försvara sig, och varför icke? hämnas!
Det vore att börja ett nytt liv, strykande allt det gamla.
Gripen av en väckt energi, gick han ut i köket efter ved, eldade hela våningen, kokade kaffe, och stärkt av något mat satte han sig till skrivbordet.
Pennan gick; han levde igen, och så intensivt att han icke märkte att tre timmar gått, när pennan började tröttna. Den saktade av, och stannade så tvärt.
Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han kände sig tom i huvut; intresset var försvagat, och nu förnam han tydligt att hennes närvaro var nödvändig. Bara hon fanns i huset, skulle han återfå all den kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde dräpa henne. Han kände sig redo till vilka skamliga kompromisser som hälst, bara hon kom igen. Med henne skulle han döda henne; hon skulle bestå krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.
Men han måste veta var hon fanns för att kunna öppna underhandlingar. Fråga efter sin hustru utan att röja sig, det var problemet.
Hanna Paj visste var hon fanns, det var säkert. Om han nu ställde sig som om han också visste det, så fick han veta det. Men han fick icke uppträda varken som angelägen att få henne igen, icke heller som glad att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan människovänlig, litet ångerfull, deltagande i öm omtanke om hennes välbefinnande.
Men hur skulle den frågan framställas? Därpå grubblade han till middagen.
Då kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att höra en känd röst och småbuller från köket, vattenledningskran och kastrullerna.
Maja frågade efter frun:
— Hon jular i stan!
— Ja, hon sa så, men skulle inte herrn med?
— Nej, jag har arbete.
— Hå kors! Ja … då sätter jag på maten.
— Vänta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpäls, det har blivit så kallt?
— Ja, var bor hon då?
Bom! Zachris satt fast, men som räven kunde han bita av sig svansen.
— Ja, det får vara så länge, jag ska fara in själv.
Men Maja tyckte om att fara på tåg:
— Nej, jag ska nog fara jag, det felar inte, får jag bara adressen.
— Vad har du till middan, Maja?
— Å, jag kommer med hare och surkål på juldagen …
— Det är bra, skynda dig då.
Pälsen var borttrollad och Maja gick.
Efter en stark middag gick Zachris att sova.
När han vaknade vid sjutiden, kände han sig så stärkt att han trodde sig kunna umbära Jenny. Och i denna maktkänsla satte han sig för att skriva. Men pennan stod still och orden uteblevo.
Alltså: hon måste komma och sitta för honom, sedan skulle hon få gå, om hon kunde. Men han måste sova på saken.
Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vänta ett dygn njutande av sin frihet.
Dagen blev något lång; Maja var slö och såg misstänksam ut; försummade städningen och var nästan aktningslös, framkastande tvivel om fruns återkomst. En gång hörde han henne vid telefon mottaga ett meddelande. När han frågade henne vem som telefonerat, svarade hon snäsigt att det var ingen.
På tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till telefon att göra ett djärvt försök.
Han ringde upp Hanna Paj:
— Det är Zachris. — Vill du fråga Jenny om hon önskar sin pälskappa, så skall jag skicka in den.
Hanna svarade:
— Det tror jag säkert hon vill. — Hur mår du Zachris lilla? God jul!
Detta var sagt med en mild röst som ville vinna honom; och han hörde några biljud i telefonen, som han igenkände vara Jennys röst inne i rummet.
Försöket hade lyckats. Jenny var där; Hanna hade ledsnat på henne, och Jenny var ångerköpt.
Nu gällde bara att ha tålamod, så skulle hon komma krypande.
Därpå for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade något i knävecken och såg efter i ögonen om de visste något.
Ingen sade något och det var mycket taktfullt i alla fall.
När Jenny inträdde ensam hos Hanna på julaftonen, mottogs hon med öppen famn:
— Välkommen i mitt hus; här har du en fristad så länge du vill, och mitt är ditt!
Jenny infördes i ett mycket litet rum, utan säng, utan toalett, men med en kort och smal liggsoffa, kallad av okänd anledning turkisk divan.
— Här skall du bo, mitt barn, och ingen skall våga träda innanför dessa dörrar.
När Jenny genomsökt rummet med mörknande blickar, fortfor Hanna:
— Ja, det är litet, men det är ditt. Friheten är dyrköpt, den kostar små offer. Nu lämnar jag dig ensam ett ögonblick, så får du installera dig medan jag går ut i köket.
Hon gick och stängde dörrn om Jenny.
Det var något strävt och trångt i det lilla rummet. Hotellrum eller jungfrukammare. Ingen spegel; och den där soffan som hon skulle ligga på. Hon hatade liggsoffan, för där var alltid en slå inåt väggen som skar i armbågen; och precis en sådan soffa hade gamla Lovisa därhemma.
Klädskåp syntes ej, och när hon undersökte byrån, fann hon den full med saker. Hon lade sina kläder på stolarne och soffan, och satte sig på en ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny, limmad i flera bitar, färdiga att falla ifrån varann. Man måste sitta alldeles käpprak på den och hålla händerna i knä.
Och så satt Jenny, stirrande framför sig, trött och färdig att digna.
När hon suttit i fem minuter, ändlöst långa, föll hon i gråt. Efter fem minuter till frågade hon sig: Vad skulle jag här att göra?
Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:
— Snälla Hanna, du har väl inte en spegel? frågade Jenny så undergivet som möjligt.
— Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.
Därmed blev Hannas tur att mönstra rummet. När hon såg kläder, handskar och halsdukar kastade runt omkring, blev hon något litet nervös och förde ihop de kringströdda sakerna.
— Vi ska röja en byrålåda, min lilla vän, och ytterplaggen ska vi hänga i tamburen.
Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tålde förebråelser i någon form, röjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrät.