Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och när hon kom in och fick se Jenny ligga på soffan, kunde hon inte hålla sig:

— Mitt lilla barn. Du ska inte ligga på dagen, för då får du inte sova om natten.

Och så städade hon igen, utan att låtsa hon såg tårarne.

Därpå gick hon ut igen, ty nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och Pirre som anlände med hyndan.

Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. För att icke falla ur rolen, bad hon dem välkomna, och de båda ungherrarne klevo in med snöiga stövlar, lupo omkring och fingrade på allting samt slogo sig slutligen ner i soffan med händerna i byxfickorna.

Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men den som sover är icke ansvarig för sina handlingar, och hyndan begick handlingar under sömnen, som voro oförsvarliga.

Hanna kom in igen:

— Små gossar ska inte sitta i soffan; den är för stora personer. Hunden ska ligga i tamburen.

Gossarne rörde sig icke, ty de trodde det var skämt.

— Hörde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka på den stygga hunden! — Men det var fasligt … jag tror … är det möjligt? Det är inte möjligt …

Hon höll sig för näsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans halsband, men släppte det genast då djuret visade tänderna och gav skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men då började ett krafsande på dörrn och ett tjutande.

— Ni får jaga ut hunden, sade tanten med en bestämd ton. Det är ju det enklaste.

Brunte som inte älskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid manövern något vingbruten, vilket föreföll Brunte så löjligt att han måste kalla på Pirre för att njuta av skådespelet.

Hanna såg inte strax deras skadeglädje, utan tänkte bara på den lyckade utkastningen:

— Så enkelt var det.

Men det var icke enkelt. Hundar äro icke födda att lyda, utan att befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i farstun.

— Låt’en skälla, han tröttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om hon i botten kände hundarnes naturalhistoria.

Men hundar tröttna aldrig att skälla, förrän de blivit åtlydda.

Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och ville nu »rista blodörn» på det. Därvid råkade gossarne i ett sådant fnissande, att tanten måste se vad de gjorde.

Då slog hon ihop händerna som om hon ämnade mota höns och med tårad röst:

— Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert … Nej Jenny, du måste hålla reda på dina pojkar …

Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Därvid fick det bero.

Men nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med hundens ursinniga skällande.

Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller nedtystas, eljes måste polis efterskickas.

— Ge’n ett rapp av käppen, föreslog tanten.

— Nej, då bits han.

— Brunte, gå ner på gatan och driv bort hunden!

— Å, vad tjänar det till, han är strax här igen.

— Det var högst märkvärdigt, kan man inte jaga bort en hund.

— Nej, en hund kan dödas, men han kan icke jagas bort.

— Döda honom då, skrek tanten.

— Hanna! utropade Jenny; du älskar icke djur? Du som älskar allt levande.

— Ja, men icke hundar.

— Släpp in honom i köket, då!

— Nej, då äter han opp maten, och så stinker han.

— Han, sa hon! Det är ju en hynda som har valpat så många gånger! Det kan man ju se! upplyste Pirre.

— Tag bort hunden! skrek värden. Tag in honom till er igen, annars skickar jag efter polis.

Hunden hade segrat. Han släpptes först på försök in i tamburen, men sedan han tjutit och krafsat, kom han in i våningen, och gick genast opp i soffan.

Djurets herravälde över människan var konstaterat, och därvid blev det. Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga.

Hanna skallrade i hela kroppen, och den där förebråelsen att hon inte var djurvän retade henne kanske mest, för alla modärna voro djurvänner, alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvänner. Hon försökte ett ögonblick att tänka sig in i att vara djurvän; hon ville säga något djupsinnigt och vackert om hundens natur som på samma gång räddade hennes reträtt:

— Denna skenbara envishet hos en hund är endast baksidan av hans trohet mot människan. Jag har haft orätt, förlåt mig!

Jenny räckte sin hand till tack och till förlåtelse.

— Nu, sade Hanna, går jag ut och handlar.

— Du kommer väl hem till middan?

— Vi äter ingen middag på julafton, lilla barn.

— Men gossarne äro hungriga.

— De får vänta, som vi andra; gossar skola tidigt vänja sig vid självbehärskning. Ajö lilla Jenny, ligg inte på soffan nu, för då förstör du nattsömnen.

Jenny fick icke ligga på soffan, men hyndan fick det.

— Var snälla nu gossar, så får ni lutfisk och gröt till kvälln.

— Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag äter aldrig lutfisk.

Hanna hade hört, men låtsades ej ha hört, när hon gick.

Nu började gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i vålmar. Därpå anställde de en genomgående husvisitation; öppnade skåp och lådor. Sedan, i brist på sysselsättning ställde de sig i ressortsoffan och gungade så att hundrackan vaknade och morrade, bitande efter fötterna.

Jenny varken såg eller hörde. Hon satt som en stod, orörlig, hungrig, tänkande med fasa på lutfisken och gröten som hon avskydde. En gång ämnade hon gå ut i köket och begära mat, men hon vågade icke, ty det hade hon fått klart, att om Hanna blev ond en gång till, så måste de ut på gatan.

Men kölden i rummen blev allt värre mot aftonen, och hon stod icke ut längre, utan gick ut i köket och bad om en brasa i salen.

— En brasa? svarade en sträv röst. En brasa? En brasa?

Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis sköta den, och snart lågo vedträden i en rykande mila. Småluckorna öppnades, och om en stund voro de röda, så att man kunde bränna stövelsulorna på dem och se hur det tog eld i lädret — lite bara! Så sköts spjället igen, och då osade det, men man öppnade straxt, och det var som att kommendera en ångmaskin.

— Nu är jag kapten och du är maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han, och Brunte sköt, så att eld och rök trängde ut. Framåt! kommenderade han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!

— Det är ju som en riktig ångbåt!

Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna smör med spjället. Det var livat.

Där fanns en symaskin i huset också, och den kunde brukas som lokomotiv; men gungstolen blev en släda, när man stod bak på medarna som lossnade i limningen.

Jenny tillbragte eftermiddagen i en slö fasa. Hon kände sig som en straffånge, vilken måste svälta ända till kvällen och sedan straffas med lutfisk och gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig något starkt hemma, för att icke ge ett dåligt exempel, och när hon »blitt kall» någon gång, gick hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände varje dag.

Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, något glad. Hon tillhörde den grupp människor som äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när man ser deras skummande humör, som liknar övermodet, man ser deras ögon söka rov och skjuta pilar.

Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad. Hanna bjöd icke omkring, hon lade för; det fanns ingen hjälp.

Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen; hon tittade på Hannas röda näsa och undrade var hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande gelét. Den vita såsen och den svarta pepparen påminde om en nyöppnad grav i vinterns snö.

— Nu ska ni lära er äta lutfisk, små barn, började Hanna. Det är min livrätt.

— Jag tror inte gossarne kan äta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.

— Just därför sade jag, att de skulle lära sig; det man kan förut, behöver man icke lära sig.

Men gossarne stoppade händerna i byxfickorna och vräkte sig baklänges.

— Små gossar ska icke sitta med händerna i byxfickorna och inte luta sig bakut på stolarne; när jag var barn fick jag stå vid bordet, och om jag lämnade på tallriken fick jag stryk …

— Gillade Hanna en sådan uppfostran då?

— Nej jag gillade den icke, ty jag var ett oförståndigt barn, men när jag kom längre fram i livet … hör ni gossar om ni inte äter fisken, får ni ingen gröt!

— Vi äter aldrig gröt! svarade de två.

— Hur! Jaså! Ja, då kan jag inte hjälpa er.

Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:

— Det var fasligt vad här är varmt — jag måste öppna spjället lite …

— Nej, snälla Hanna, jag fryser så fasligt …

— Fryser du, som ser så röd ut, jag trodde du var en modärn friskluftsmänniska (där fick hon för modärna djurvännerna!) … Men minsann, de ha rivit ner spjällsnöret … Och kakelugnen är het, har ni eldat medan jag var borta? Då måste jag öppna fönstret, för annars kan jag inte sova i natt, är det gossarne som rivit ner spjällsnöret?

Intet svar följde.

— Vi ska inte störa julfriden, för allan del, men varje människa har sina vanor, och vanor äro ett uttryck av ordningssinne, mitt ordningssinne har jag fått utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med brödet, gossar, jag har varit lärarinna och haft många små gossar att uppfostra, när det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns en gång två små stygga gossar som måste skickas till Gålön, vet ni vad Gålön är? Prins Karls inrättning, där vanvårdade barn få en sträng uppfostran, mycket sträng … Si där är lilla hund som vill ha mat, han ska få bena lilla gossen, när vi ha ätit upp fisken, men vi ska äta opp fisken, ja din lilla stackare. Du ska få mat.

— Har inte Hanna något kött?

— Kött, näh, då skulle jag väl äta det själv och bjuda mina gäster. Kött åt hunden?

Hon skrattade.

— Men ingen hund äter fiskben.

— Då ska han lära sig! eller får han vara utan.

— Vi få icke svälta våra djur, allra minst vi som tillhöra djurskyddsföreningen …

Det var ett kinkigt fall, och att misstänkas vara djurplågare, det vågade icke Hanna såsom modärn världsåskådare.

— Jag skall se efter några buljongben sedan —

— Hunden saknar tänder, kära Hanna, och kan inte äta ben …

Nu exploderade gumman, reste sig med huvudet skallrande, och störtade in i sitt rum med en smäll av dörren så att fönsterrutorna skakade. Men dörren öppnades straxt igen och huvudet talade:

— Jag har öppnat mitt hem för en värnlös kvinna och hennes förskjutna barn, jag har bjudit på den julkost som mina fäders fäder i generationer ha njutit, men jag har icke bjudit någon hund till mitt julbord.

Dörren small igen, såsom en pukskräll i en symfoni, och så öppnades den för det talande huvudet:

— Ni har försmått min enkla kost, ni har ratat vad jag bjöd er av gott hjärta, men I ären icke goda människor; goda människor mottaga med öppen hand och glatt hjärta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begär ingen tack, men jag tror mig däremot ha rätt att fordra lite takt!

Dörren small åter igen, alldeles som om hon gått in och läst över sin roll och maskerat om sig. Denna gång dröjde ommaskeringen något längre.

Jenny vände sig till gossarne:

— Vi få gå ut på gatan barn, vi få gå i sjön.

— Äh, svarade Brunte, varför far vi inte hem till oss?

— Till oss? Till honom? aldrig! — Kläd på er!

Jenny började ta på sig:

— Vi få gå till ett pensionat och ligga där i natt. Här dröjer jag inte en minut längre.

Dörren öppnades, Hanna syntes i helfigur, totalt ommaskerad. Hon hade hört Jennys beslut; en så oväntad befrielse skulle ha dödat en vanlig människa, men Hanna var bara förklarad och hennes glädje kunde icke döljas, fastän vanlig hövlighet hade fordrat något dylikt.

— Skall du gå ifrån mig, lilla Jenny, du gör som du vill, förstås, och du kanske gör rätt; sir du två personligheter som vi, starka, självständiga, rymmas icke under samma tak, du gör rätt; men Jenny, aldrig till honom mer, hör du, aldrig! Lova mig det! Du tar in i pensionatet här bredvid, jag skall besöka dig varje dag, flera gånger om dagen, när du vill, ring bara upp mig.

Jenny var stum, men icke av ovilja, utan av trötthet och hunger. Hon var lika glad som Hanna, men kunde icke visa det, och när hon kände sig fri från väninnans tyranni, älskade hon henne igen; och hon behövde hennes stöd i kampen mot honom!

De skiljdes därför med omfamningar och många ord som skulle runda till den något brådstörtade avfärden.

FEMTONDE KAPITLET.

Revisorn, eller den »Mördade revisorn» som han kallades, hade börjat i gamla bergskollegium efter slutad bergskola. Han var kemist, men kunde för övrigt alla naturvetenskaperna såsom hans samtida, innan specialisering och materialsamling blev huvudsak. Han var lärjunge av Linné, Berzelius, Bernardin de Saint-Pierre, Elias Fries. När darwinismen kom till världen, skulle ju utvecklingsläran tillämpas på kemien, och enligt Hæckels monism eller teorien materiens enhet, borde ju kemiens 64(?) enkla ämnen falla, liksom en gång alkemisternas 4 element. Mendeljeff försökte ställa opp ett naturligt system, vilket åtminstone väckte tanken på orimligheten av enkla ämnen. Crookes uttalade som sin grundade åsikt i Genesis of the Elements, att alla enkla ämnen voro ett och samma urstoff, antingen nu detta hette väte eller protyl. Därmed väcktes frågan om ämnenas övergång i varandra, och när man bejakat detta, måste man godkänna korollariet: guld kan göras av oädla metaller. Guldmakeriet kom upp, rykten lupo om lyckade försök i gulds framställande ur koppar och silver. Flera enkla ämnen analyserades. Svavlet befanns vara ett fossilt harz, bestående av kol, väte och syre; joden var en manganklorur; fosforn ett vax som kunde transmuteras till arsenik; metallerna voro kolväten o. s. v. Läroböckerna började uppställa den oorganiska kemien i analogi med den organiska; metallerna voro alkoholradikaler (kolväten), oxidhydraterna voro alkoholer, oxiderna voro enkla etrar och salterna voro sammansatta etrar.

Guldmakeriet vid sekelslutet var således utsprunget ur evolutionsläran och monismen, men med darwinisternas vanliga tröghet, stannade de stirrande framför sina egna konsekvenser som de kallade medeltid, vidskepelse och alkemi. De trodde nämligen att allt som låg före 1857 var vidskepelse och att med dem det enda sanna ljuset kommit i världen.

Revisorn hade aldrig läst alkemi, utan hade genom observation på mineralens förekomst i naturen utspekulerat deras uppkomst ur varandra, och genom läsningen av Berzelii ungdomsskrifter fått en fast övertygelse om metalltransmutationernas möjlighet. Berzelius hade nämligen sett att växter som odlats med rent vatten i kiselsyra, efter förbränning företett i askan alla de metaller som växter odlade i jord innehöllo. Därav slöt han riktigt, att elementen kunde övergå i varandra.

Därpå hade revisorn skridit till experimenten, och i klostrets laboratorium haft ostört tillfälle att pröva sina beräkningar. Där glömde han sin vanära, där renade han sig vid eld och vatten från all den uselhet han genom hustrun iråkat, då han dragits in i en krets av förfallna människor, vilkas dåliga inflytande han av böjelse för hustrun ej kunnat undgå.

*

Emellertid, en vacker vintereftermiddag sutto vännerna i biblioteket hållande tankeövningar. Det var revisorns tur att debutera, och under djup uppmärksamhet åhördes följande dialog om tvenne så alldagliga bekantskaper som kornknarren och göken.

*

— Hur gammal är du nu?

— Jag är bortåt sjuttifyra år, så där.

— Och har varit liten jordbrukare hela ditt liv?

— Hela mitt liv. Jag har sen jag var pojke gått vid plogen och lien …

— På åker och äng?

— På åker och äng, morgon, middag och kväll, natten med ibland.

— Det är alldeles som jag, fastän jag har fyllt åtti år. Nåå du, du känner väl en liten fågel som kallas kornknarren?

— Hm! Måtte väl det. Hur så?

— Har du sett den fågeln?

— Sett? Ge mej si! — Näh, det har jag inte! Har du?

— Näh! — Har någon av dina anhöriga eller bekanta sett den?

— Näh, inte vad jag vet.

— Ingen av mina släktingar heller, och ingen av mina bekanta; och jag har ändå frågat dem allihop. Jag har kastat sten efter den fågeln, när jag hörde honom bredvid mig; jag har lossat skott efter honom, jag har hetsat jakthundar in i säden efter honom, men jag har aldrig fått fatt i honom. Det är en konstig fågel.

— Jo, tyst, jag har sett honom i Riksmuseum uppstoppad.

— Det är sant, det har jag gjort med. Men hur kan man vara säker att det är samma fågel som säger arp snarp i åker och äng?

— Det skall väl de lärda veta.

— Lärd eller olärd, men om jag hör det snarpar i rågen, lägger till med ett skott ditåt, och sedan apporterar en död fågel, så har jag icke full bevisning att det var den fågel som snarpade. Och ser du, i samma stund haglen ha dödat så har fågeln upphört att snarpa.

— Det är påtagligt!

— Det givs sålunda en möjlighet att museifågeln Gallinula Crex som räknas till sumphönsen skulle kunna vara en annan än kornknarren? Även därför att sumphönsen leva i sumpar, men kornknarren på åkrar och ängar som i allmänhet äro torra, då vi veta att rördikningen är en fiende till alla vadarefåglar, till den grad att storkarne minskat sedan dikningen blivit mera allmän.

— Nå, vart vill du komma?

— Vänta lite! — Tror du att kornknarren kan flyga?

— Näh det kan han väl inte, för då skulle han lyfta när jag kommer skramlande med slåttermaskinen. Jag har haft fågeln framför mig på en klövervall, sutit på maskinen högt upp på bocken; jag har skalat av ängen, men någon fågel fick jag inte se, varken löpande eller flygande.

— Ja, nu säger de lärda att han är en dålig flygare …

— Kan de lärda veta det bättre än vi?

— Antag att de kunna veta det, menar du att en dålig flygare skulle kunna flyga över Öresund eller Engelska kanalen?

— Nej, det kan icke en dålig flygare, och de årsfödda ungarne till en dålig flygare måste väl öva sig innan de ge sig av ut på sjön.

— Alldeles, ja! Nu säger de lärda att kornknarren tillhör norra Europa och Asien, men att han flyttar om hösten ända ner till mellersta Afrika; det är väl lögn förstås.

— Inte vet jag.

— Men böckerna tillägger att han flyttar mest löpande …

— Han kan väl inte gå på vattnet heller …

— Nej; och kunde han, skulle man väl se honom i Öresund eller Kanalen. Simma kan han inte, för han saknar simhud mellan tårna.

— Det är en konstig fågel.

— Och så allmän ändå! Han finns ju över hela Sverige. Anser du inte man kan säga att det finns en på var hektar?

— Det är väl för mycket; säg en på sju tunnland odlad jord.

— Gott vi säger en på 3½ hektar då. Nu äger Sverige 3½ millioner hektar odlad jord; alltså äger Sverige 1 million knarrande kornknarrar; men du vet att vadare leva i par och att vi således få två millioner för en. Dock för att vara frikostiga, så tar vi 50% missräkning och säger en million runt. Nu tillägger böckerna att denna fågel lägger från 7 till 12 ägg. Vi såsom blygsamma hålla oss till 7, lämnande de 5 åt rovfåglarne. Detta gör emellertid 8 millioner kornknarrar på hösten, vilka i flyttningstiden måste ge sig av ur landet, eller dö. Hur skall man nu tänka sig denna utvandring?

— Antingen flygande eller gående, tertium non datur, i detta fall.

— Rätt svarat, flygande eller gående. Men nu kunde de inte flyga, eller endast flyga dåligt; alltså måste de gå. Som Sverige (-Norge) blott har landfäste i norr, måste utvandrareströmmen gå över Haparanda och trakten därikring. Men de stora älvarne som skola passeras?

— Det är ju orimligt, och om för övrigt 8 millioner även successivt, tågade från Skåne till Norrbotten, måste man märka dem på landsvägar och järnvägsbankar liksom fjällemlarne; nej det går inte! De måste flyga!

— De måste flyga, fastän de inte kan flyga!

— Ja de måste flyga, ty England har lika många kornknarrar som vi, och England saknar landfäste.

— Men då måste de engelska kornknarrarne antingen få flygförmågan på hösten, men det är orimligt, ty själva storkarne äro nödgade anställa reguliära flygövningar med sina ungar, innan de våga flytta. Jag anser det vara orimligt att kornknarrarne kunna flyga över Engelska kanalen utan föregående övningar; men även om de kunde flyga, skulle sjöfarande se några flockar av de 8 millionerna; och på franska kusten som är bevakad av tullkarlar, vilka bilda en enda jägarkedja, skulle de vilande fåglarne ha observerats.

— I sanning, ja; i synnerhet som deras flykt uppgives vara mycket låg; Kolthoff anser också denna låga flykt vara orsaken att så många kornknarrar falla för telegraftrådarne under höstflyttningen.

— Kornknarren kan alltså flyga?

— Ja, men bara lite. Brehm, den största auktoriteten säger att han flaxar snarare än flyger; och samme författare påstår att han vandrar om nätterna och flyttar sannolikt till fots.

— Återstår alltså oförklarat hur han kommer över Öresund och Engelska kanalen.

— Men Medelhavet återstår, ty han lär vistas i Afrika om vintern. Skulle vi dock stryka Medelhavet, så återstår Alperna. Tror någon att dessa små varelser kunna tåga över Alperna? Åtta millioner svenska kornknarrar tågande årligen över Alperna? — De åtta millionerna från England oberäknade, de sexton millionerna från Tyskland oberäknade. Det går icke!

— Vad tror du då?

— Jag tror att denna vardagliga enkla naturföreteelse är oförklarad; jag tror att naturen har lika många olösta gåtor som förut. Aristoteles och Plinius den yngre grubblade redan de över kornknarren och kallade honom vaktelkungen, emedan de ansågo honom anföra vaktlarnes tåg. Ja det troddes till och med i forntiden att tranorna togo kornknarren på ryggen, så oförklarlig fann man den oflygga fågelns flyttningar.

— Kanske museifågeln är en annan?

— Ja, men Brehm har haft honom i fångenskap.

— Hörde Brehm honom sjunga arp snarp (eller crex crex)?

— Det vet jag inte.

— Återstår icke en möjlighet, att efter höstruggningen härstädes fågeln byter hamn och blir oigenkännlig? Du vet ju att kornknarrens ungar födas med svart ull …

— Jaså, du tror att göken blir hök på hösten?

— Nej, inte det, fastän jag verkligen i september har skjutit en gök, troende det vara en sparvhök … Nu finns det i Himalaya en hökgök som liknar en hök och själv ruvar sina ägg …

— Apropås, har du sett gökägg?

— Ja i samlingar.

— Hur vet du att det var gökägg då?

— Han sa så …

— Hade han sett ägget läggas i boet?

— Nej, men han hade sett en gök flyga kring boet.

— Ja, det är det vanliga; man har sett en gök flyga omkring boet; så tar man boet, men man finner icke ett ägg olikt det andra. Hur vet man då vilket som är gökägget?

— Det vet jag inte.

— Hur kan man förklara att gökens ägg äro olika allt efter boet han lägger i?

— Det kan man inte förklara: då göken väl icke kan måla sina ägg.

— Hur skulle man få full bevisning på eller konstatera ett gökägg?

— Om man såg en gökunge krypa ut ur ägget …

— Har man sett det?

— Inte vad jag vet.

— Vad har man sett då?

— Man har sett en gök flyga kring ett bo eller besöka ett bo.

— Har någon sett den värpa?

— Nej!

— Hur kan man då veta att det är ett gökägg?

— Man önskar så livligt tro det.

— Alldeles rätt! — Är det likt naturens sätt att gå till väga detta: att en så stor fågel lägger ett så litet ägg och att detta ägg kan antaga vilken form och färg som hälst?

— Nej, det är alldeles mot naturens vanliga ordning, där allt sker så regelbundet och stadigt återkommande. Dessutom är den nyfödda gökungen alldeles för stor t. ex. för sädesärlans äggskal.

— Hur skulle man kunna förklara gökens hemlighetsfulla fortplantning? Hur får han sina ungar?

— Jag har hört en jägare mena att göken behåller ägget i de 21 dagarne och att ungen ligger färdig i ägget när det lägges. Det vill säga: han föder levande ungar.

— Har man exempel på sådant från någon annan djurklass?

— Ja, hos ormarne, särskilt hos snoken, som både kan lägga ägg och föda levande ungar.

— Kan man säga då att gökens fortplantning är säkert känd?

— Svårligen!

— Och gökäggen äro samtligen musei-ägg?

— Sannolikt.

— Då så många vardagliga naturföreteelser äro okända, vore icke skäl att forska vidare i all blygsamhet?

— Jo, visserligen! Det är först på de sista åren man kommit underfund med ålens fortplantning, vilken man in på våra dagar trott vara hermafroditisk, emedan man aldrig funnit någon rom i ålen, och romsäckarne saknat utförsgång.

— Vad tror man nu då?

— Man tror sig veta att ålen endast fortplantar sig i havet och ger en larv som är olik föräldrarne; kanske också föder levande ungar som tånglaken!

— I sanning, naturen äger hemligheter!

*

Greve Max tog ordet:

— För visso, naturen äger hemligheter. Flyttfåglarnes tåg är också en gåta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem när de kommit, men man ser dem icke flytta, och man ser dem icke komma: de ha flyttat, de ha kommit. Men man får noga skilja dessa ifrån strykfåglarne, vilka man ser stryka. Vad tror en teosof om detta, du Kilo?

— Om teosoferna reflekterat över detta, vet jag icke, men Swedenborg talar om okända, högt belägna platser på jorden, där mäktiga väsen bo.

Plato talar om detta i Phaidon, där han säger att vi bo på botten av en skål, där allting är förstört av vatten; men på de höga platserna, däruppe, simma öar av luft på etern. Detta med skålformen är att beakta, ty stiger man i en ballong, ser man den konvexa jorden under sig vara konkav, vilket strider mot fysikens lagar, och ballongfararen lämnar aldrig horisonten, utan den är alltjämt i ballongens nivå. Jag vill nu bekänna att jag tror på tillvaron av de »höga platserna», ty jag har sett dem.

— Vad säger du?

— Jag har i horisonten, flera år i rad, observerat några molnbankar, vilka icke kunde vara moln, ty deras former återkommo: jag tecknade av några, som ni kan få se. Hören nu och observeren själva sedan. De likna dels höga skogbevuxna stränder med vikar och dalgångar; dels Rhentraktens landskap med stalp och borgar … Om det vore moln, skulle de förändras från ena dagen till den andra, men jag har funnit konstanter som jag tecknat …

— Men man känner ju hela jorden utom polerna.

— Är det säkert det?

— Man har ju seglat runt jorden.

— Är det säkert det? Man kan ju segla runt på en yta och komma tillbaka till utgångspunkten. Känner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar beständigt i samma streck, så seglar man upp en spiral, som under ett oändligt antal vindlingar närmar sig polerna utan att nå dem. Kanske det är därför man aldrig når polerna, och kanske kompassen är den som leder vandrarn vilse.

— Men stjärnorna då?

— Vad veta vi om stjärnorna? Ingenting! Om de äro världskroppar eller lysande punkter! Som ljuskällor äro de högst misstänkta, ty de gå rakt emot fysikens lagar. Ju starkare förstoring, dess mindre synas de, tills de slutligen upplösas i intet. Planeterna däremot reduceras ju till runda skivor.

— Ja, men om man fotograferar stjärnorna, så får man också runda skivor.

— Det är tubens runda glas man fotograferar.

— Men spektralanalysen?

— Den skulle vi hälst inte tala om. Newton fick aldrig se de Frauenhoferska sollinjerna, emedan han släppte in ljuset genom ett hål. När kollimatorspringan kom, då såg man först springan reflekterad 8 gånger från A till H. Med starkare förstoring upplöste sig dessa linjer i flera finare, som slutligen räknades till 100,000. Tag två visitkort kant mot kant och håll mot en lamplåga, så ser du alla »sollinjerna». Dessa linjer äro interferenslinjer, och ha således ingenting med solen att göra, efter som de framkallas av en lamplåga också. Döm då om värdet av stjärnornas spektra.

— Ja, den berömda spektralanalysen har nog sett sina bästa dagar, ty den anger icke vad den skall. Om du håller en kall kropp i en vätgaslåga så får du svavlets spektrum. Svavlet finns där icke, alltså är utslaget falskt. Om du däremot bränner fosfor i en vätgaslåga så får du Bariums spektrum, utan att Barium är närvarande, såvida man ej får antaga att Barium bildas av fyra fosforväten vilka ekvivalera Bariums 137; men då äro vi inne på ett nytt kapitel …

— Och det är just det nya kapitlet som vår vän revisorn skall demonstrera för oss imorgon, då vi råkas i hans laboratorium.

SEXTONDE KAPITLET.

Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjämt i den tron att Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stämma i telefonen hade han förklarat som början till ett återtåg. Men när han på fjärde dagen telefonerade upp Hanna, och i en något intim ton frågade hur det stod till med Jenny, fick han ett ampert kort svar:

— Det vet jag inte.

Hon fanns således icke där, och Hannas rörliga känslor hade kastats om.

Då blev Zachris orolig, och när Maja visade ett aktningslöst sätt att svara, förstod han att skandalen var ute och gick. Han vågade icke läsa tidningar, icke gå på offentliga ställen. Hemmet förföll, dammet lade sig tjockt; och han stängde av det ena rummet efter det andra, flyende för kölden, ty där inga människor vistas, där kan man icke elda upp.

Då han började betrakta Jenny som förlorad, blev hon för honom som död, och därmed inträdde apoteosen. I botten av varje människosjäl finns ju något vackert; och minnet har ju, till människosläktets heder, en förmåga att stryka ut det fula och förvandla det banala till något vackert. Han började minnas henne skönt, och därmed växte saknaden till en gränslös smärta. Han grät i timtal och anklagade sig själv för allt möjligt, till och med för hennes fel, vilka han icke vållat. Att söka henne eller skriva brev, kände han vara hopplöst, och han hade nått förtvivlans yttersta gräns.

Han satt en morgon på redaktionen och skrev, något gråtmilt om dåliga människor och deras inflytande på sin omgivning, då dörren öppnades och hans pojkar inträdde, ovanligt fogliga och hyfsade.

Då föll han ihop, tog dem i famn och grät. Så fick han veta, att de bodde i pensionat, där de misshandlades, emedan de icke kunde betala i förskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville återvända hem.

— Men var ni aldrig hos tant Hanna? frågade Zachris, som repat sig så hastigt, att han tänkte på hämnd.

— Jo, vi var en halv dag, men det gick inte.

— Gick inte?

— Jo, di rök ihop förstås, och så bjöd hon på lutfisk och gröt som ingen kunde äta.

Zachris skrattade nere i magen.

— Nu går ni med dessa pängar och betalar pensionatet, sedan reser ni hem med mamma.

Pojkarne stucko av.

Nu var all smärta förgäten. Hanna hade fått nog av att locka på andras hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria över hela fältet!

Han purrade upp sig och svällde ut. Bara kontakten med barn och maka hade återgivit honom liv och kraft, och han tänkte sig redan vid skrivbordet med sin roman, övande hämnd, och hämtande styrkan ur henne, som han redan såg fientligt och fult.

Han hade segrat, följaktligen hade han haft rätt; ödet höll med honom. Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna fordra fullständig underkastelse. Fullständig! upprepade han för sig själv.

Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting på hela jorden; han växte ut onaturligt, och segrarens ädelmod var honom en främmande känsla.

Han reste sig för att göra sitt återintåg, segertåget genom redaktionen, där han icke vågat intränga under sina sorgedagar.

Han skulle visa dem att han var den samme som förr, och hade de hört glunkas något, skulle de nu se att han var oböjd.

Som han öppnade dörren till polisreferentens rum, möttes han av en syn …

Främlingen, hans son, stod lutad över skrivbordet och bredvid syntes referenten med sin arm om dennes hals …

Zachris retirerade genast och rusade in till redaktören.

Lögnroth var vid sitt kalla humör, härdad och förhärdad i tidningslivets strider.

— Har du anställt en ung man här på byrån?

— Ja, han begärde plats som vaktmästare. Är ni släkt eftersom han bär ditt namn.

— Vaktmästare? Hur kan han då vara intim med vår kollega ***?

— Det rör mig inte, men *** är ju intim med alla unga män. De var på teatern igår tillsammans.

— Och det tillåter du?

— Kan jag förbjuda’t i dessa upplysta tider? Du har ju själv skrivit alla lasters försvar, och alla brotts.

Zachris kände sig klubbad. Det här var ohjälpligt, och det var det rysligaste han varit med om. Förvisso, han hade icke medhåll av ödet!

— Kan du icke avskeda honom, annars stannar jag icke.

Något dylikt måtte Lögnroth ha hemligen önskat ty han svarade:

— Näh, det kan jag inte. Och han säger sig vara din son, är det sant?

Intet svar följde. Lögnroth fortfor:

— Om så vore, är du generad se honom på en ringa plats. Du som är demokrat?

Intet svar.

— Men vill du icke nöja dig med att vara medarbetare, och trivs du inte, skall jag icke hindra dig att gå.

— Avskedar du mig? Det skall du ångra.

— Inte alls! Ingen skall sakna dig, ty du är utskriven. Lämna mig.

Zachris gick! som vanligt i raseri, när olyckan träffade honom.

*

När Zachris efter några omvägar nalkades sitt hem, ställde han in sig på en försoningsscen och kände sig trygg i sinnet, när han såg stugan upplyst.

Han mottogs av pojkarne och hunden, alldeles som vanligt.

— Var är mamma frågade han?

— Hon ligger däroppe, svarades.

Han gick upp, och fann en bred rygg i sängen.

— Välkommen åter! sade han.

Ryggen rörde sig ej.

— Låt mig vila, jag är sjuk, sade Jenny.

Zachris hörde på tonen att allt var oförändrat. Han förstod att hon längtat efter sitt hem och den sköna sängen, uppvaktning och uppassning. Hela apoteoseringen rök, och Jenny var där i all sin gamla fulhet. Ryggen var fetare än förut och nu hatade han henne därför. Hade han icke råd hålla sig en ung vacker kvinna, och måste dras med denna dock? Och att han själv önskat henne sådan, retade honom än mer. Vad skulle han med denna sjukling, som icke vålade sig tala ens. Han hade räknat på en angenäm kväll i den gamla stilen, och hade för ändamålet skaffat ny rekvisita, som han gömde i garderoben.

Han gjorde först några antydningar om det stundande nöjet, talade om ett nytt vin han köpt, och om några kandelabrar.

När detta icke gjorde något intryck, blev han brutal, ty han såg att allt var förgäves:

— Om du är sjuk, skall du söka ett sjukhus och en läkare.

— Låt mig vara i fred.

— Ja, du ska få vara i fred!

Dörrn small som ett skott, och Zachris gick ner på hotellet att söka några whiskygubbar. Nu kunde han gå upp på krogen igen! ty det kändes så lugnt att ha dem hemma. Äran var räddad.

*

Den tid som nu följde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne pinade varann med en utsökt grymhet. Jenny låg bara och fetmade. Som hon ej kunde få morfin mer, tog hon sprit.

Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp för att se på offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft att fortsätta avrättningen.

Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky för mannen ökades. Hon kände på sig att han förehade något ont därnere vid skrivbordet. Och en dag citerade hon på måfå några uttryck ur hans manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om natten och snokat i hans papper, varför han sedermera alltid höll dem inlåsta. Men när hon en annan gång sade ut hans tankar innan de kommit på papperet, då började han reflektera, men slog snart bort det med att det var en slump. Dock blev han rädd för henne och undvek hennes sällskap. Hon blev slutligen liggande ensam däruppe. Pojkarne gick icke heller dit, dels därför att hon icke ville se dem, dels därför att de tyckte det var olustigt.

En natt då Zachris låg vaken i nedre våningen hörde han Jenny stiga upp och flytta på skrivbordsstolen. Därpå blev en lång tystnad, dock avbruten av små knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka flyttades, som sker när man sitter vid ett bord och skriver. Att hon satt vid skrivbordet, det hörde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tänk om hon skrev testamente eller sina bekännelser!

Han som aldrig ville överlämna sitt öde åt slumpen, smög upp för trappan och tittade i nyckelhålet.

Hon skrev verkligen.

Utan att vända sig om, sade hon med tydlig röst:

— Du ska inte lyssna vid dörrn; jag skriver bara ett brev, och inte alls några memoarer.

Skamsen men icke utan ett drag av medlidande inträdde Zachris i rummet. Lådor voro öppnade, och oreda märktes överallt!

Hög, klar och värdig, vände hon sig på stolen. De sista åtta dagarne, under vilka han icke sett henne, hade så förändrat hennes utseende, att han blev slagen, och hans första tanke var: Hon kommer sig, jag är förlorad!

— Var inte rädd, svarade Jenny liksom på hans tanke, jag kommer mig icke. Resten får du tänka dig! Någon skandal skall jag icke göra. Förebrå dig ingenting, men stör mig icke i mitt förehavande. Jag är trött och vill bara sova.

Zachris försökte hitta på något passande som invändning, avrådan, filosofisk tröst eller dylikt, men han kunde icke ljuga inför dessa ögon, och han drog sig tillbaka, i det hela belåten med expeditionens utgång.

Länge hade han haft klart för sig, att hon måste dö. Det besvärliga vittnet, den enda som kände hans tankar, medbrottslingen, åklagaren, den fruktansvärda som kunde beröva honom äran bara med den lilla manövern att gå ur huset — hon måste dö!

Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans synliga förvållande.

*

Han hade väntat i åtta dagar och nätter, lyssnat till varje ljud däruppifrån, och själv gått upp; men när han då icke kunde dölja sin otålighet, svarade hon:

— Var lugn, det skall ske, men jag måste bereda mig. Jag ligger nämligen och tänker på allt vidrigt, jag upplevat för att öka livsledan, och jag måste först utrota dig ur min själ och min kropp, annars får jag dig med på andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra sidan är, därför kommer du att stanna på den här stranden, där du trivs. Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och där har jag råkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga människor, som levde i plikter och försakelse, men tåliga i hoppet, icke väntande någon sällhet, härnere. Jag däremot, som råkade in i din och de andras trollkrets, jag ville ha det nu, här, sedan du och de andra berövat mig hoppet om där! — Vet du, jag undrar ibland om era böcker äro till nytta eller skada. Ni poeter stå ju utom liv och samhälle, ni äro som fåglar levande i luften, och skådande ner på värld och människor. Kan ni se rätt på tingen? Kan era luftiga läror ha någon tillämpning på det tunga jordelivet? Ert arbete är ju lek och ert liv en fest? Ni föraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne och laglydige för servila lymlar, de tåliga för fege, de lidande för hycklare. — Jag förbannar den stund jag råkade in i er zigenarvärld med dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som öppnat mina ögon, återgivit mig hoppet och tron på ett bättre …

— Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste Zachris.

SJUTTONDE KAPITLET.

Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller läran om materiens enhet nödgar ju alla sina bekännare tro, att de enkla ämnena bestå av samma stoff, men i olika förtätningar, kopplingar, klyvningar. Men det rådande kemiska systemet, som är dualistiskt, hindrar dem å andra sidan förstå vad som menas med lösning och fällning. De säga sålunda: Svavlet är ett enkelt ämne emedan det icke kan sönderdelas. Vi konsekventa monister svara: Svavlet sönderdelas var gång det påtändes; guldet dekomponeras varje gång det löses i kungsvatten; zink och järn varje gång de lösas i utspädd svavelsyra och lämna kolrester, vilka senare utträtt ur metallerna såsom reaktionsrester, ty metallerna äro kolväten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, när det utsättes för ofullständig förbränning, ty svavlet består av kol, syre och väte liksom alla harzer. Vi stå således på samma punkt som Lavoisier när han avlöste flogistonteorien, eller Kopernikus när han vände om det Ptolemeiska systemet.

Emellertid, hur skall jag nu få reda på de enkla ämnenas sammansättning? Jag tror vi få beräkna dem i stället för experimentera, tills vidare, och en viktig indikator är lösningsmedlet, följaktligen salterna. Till exempel: kvicksilver löses i salpetersyra, men guld löses icke. Detta anger ju att guld har en annan konstitution än kvicksilver, då ju lösningsmedlet är samma ett. Konstitution är ju sammansättning, och metallerna äro följaktligen konstituerade eller sammansatta, alltså icke enkla.

Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn visar sig således ha en annan konstitution än kvicksilvret, och uppför sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stället för ett salt.

Därifrån springer jag över till den intressantaste av alla metaller: guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat salt, och dess oxider äro syror. Likt metalloiderna ingår han däremot föreningar med saltbildarne och cyan. Metall är således ett svävande begrepp, och guldet är ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen förekommer han gedigen. Siliciums atom är 14 och guldets är kvadraten på 14 eller 196.

Nu återvänder jag till tennet. Tenn smälter vid 236°, men tennets molekularvikt är 236. Vad innebär detta? Det rår icke min tanke ännu att uträkna, men likvisst synes med varje ökad värmegrad molekularattraktionen minskas med talet 1 … bom! Men, vidare, framåt i mörkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall svavelsyra, men värmer jag syran, så börjar reaktionen vid 128°, vilket tal är kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rätt att tro det kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128°, och att dess beståndsdelar ingå ömsesidigt utbyte och bilda en ny förening med svavelsyrans beståndsdelar (kommutation)?

Den bildade Blå-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spår tycke varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rådande kemien att svavelsyran adderats till kopparn är ju för enkelt.

Nåväl, detta är vägen …

Det ringde till middag!

— Fortsättning följer i morgon! sade revisorn och man gick till bords.

ADERTONDE KAPITLET.

Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner genom generationer och icke var straffbart.

Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra, att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig.

— Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där småborgerliga betraktelsesättet.

Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han gick därför till sin advokat och framlade ärendet.

— Du får icke förneka faderskapet, men du kan muta honom att ändra namn.

— Då blir jag utsatt för beständiga penningutpressningar, ty var gång han vill ha penningar, så anlägger han namnet igen.

— Sannolikt!

— Alltså ingenting att göra?

— Ingenting! — Ni skulle se er för ni män som gifter er! Att avträda frihet, liv, ära och gods åt den förstkommande kvinna, det är lättsinnigt.

— Vem skall man välja, när alla äro lika! Halva nationen bär falsk ursprungsbeteckning.

— Göra? Låt barnen bära modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det är övergången!

— Men det är matriarkatet tillbaka; det är vildarnes samhälle!

— Tja! Är det icke bättre så, än att mannen går i ständig fara bli vanärad.

— Skall han ärva mig också?

— Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för!

— Då går stat och samhälle åt h—e!

— Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt!

Det var trösten: dö för din lära.

Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom ryggen.

Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka kommissarien.

Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt en galghumor.

— Jo, ni är fina pojkar, började han.

— Hur så?

— Tidningsbolaget … vet du inte det? … är fallfärdigt, och man fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital skulle utgöra högst 200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning.

— Vad rör det mig?

— Du var ju med och lockade Falkenström, Kilo och flera onämnda.

— Det var på god tro!

— Du är alltid oskyldig, det är din stora hemlighet, men den här gången ryker du in.

— Vet hut! fräste Zachris.

— Vad f—n säger du för slag! Dina kort har jag läst uti för länge sen; din pojke hade vi uppe här i går och den kunde tala om …

— Vilken pojke?

— Ja, inte dina vanliga Långholmare, utan halvbrodern eller vad han skall kallas; han sa helt enkelt att du håller på att mörda din hustru.

— Va gjorde han här?

— Vi hade en liten affär tillsammans, för han hör till en viss liga …

— Det är lögn!

Det var Zachris’ sista resurs.

— Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser du, det finns andra brott än aktieskoj, och … du vet vad jag menar: människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade storheter, penningutpressningar … vi ha nyss undersökt en viss medarbetares korrespondens till en dam … köpta knivstygn bakifrån, juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut!

Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan.

Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän», ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den vänsälle, bland annat.

Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt …

Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen.

Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar. Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom, ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret, där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på!

*

När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg.

— Hur är det med dig, lilla vän?

Jenny som låg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande:

— Snart är det bra med mig.

Därpå fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.

— Vet du jag har en telefon här, så att jag hör allt vad jag vill. De sitter på operakafét och talar om oss. De kallar dig för cinnober och mig för litteraturludret, vad är det för slag? Och nu säger de att polisen ska komma; varför säger de cinnober? Är det Zachris? Gudda på dig! Är du fylax som vanligt?

Därpå halvsjungande:

— Som du sår får du skörda! Nu ska du höra: Dina pojkar springa efter jäntor; och skolrådet har gjort anmärkning på att de slå dank. De är inte mer sjuka än jag, det var bara ditt påhitt för att dölja deras lättja och dumhet. Skicka dom i smedlära, eller till Gålön, annars kommer de på Långholmen. Fyfan ett sånt liv vi har fört; och pojkarne har du förstört själv. Brunte, fjorton år, kom i dag och berättade att frun bredvid fått en liten och att de måste ta ut den med en tång. Pirre kom hem och kräktes, för han hade druckit för mycket punsch i stan; de går på krogen redan! Sätt dem på Gålön!

Hon slumrade till; men vaknade straxt:

— Jag talte vid Kilo nyss! Det är en annan värld han lever i, och han har givit mig hemlängtan dit. Vi skriver inte, så du behöver icke spana efter brev; vi talar bara, i tankarne! — Du har allt många brott du på dig; när du stal hans fästmö, och lockade Falkenströms hustru ifrån honom — Max’ Esther kopplade du med löjtnanten … Bakom alla Lögnroths och Smartmans brott stod du såsom den osynlige som inspirerade … de talade så mycket om hypnotism och suggestion för tio år sedan, men nu när det är tyst, förefaller det så mycket farligare: du är en hypnotisör, men Kilo säger att du är en larv, vad är det? Du kan spöka också, och hur jag kommit i dina händer det fattar jag inte. En så kroppsligen och andligen avskyvärd människa som du! Men Kilo har väckt mig nu! Gå din väg! Rör mig inte med händerna! Du Satan, jag känner din onda vilja, men … Gud hjälp mig! Jesus Kristus hjälp mig! Vad gör du med mig? Jag ropar, om du inte går. Mördare! det kallas du redan härute! Och pojken på fönsterrutan … hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus fräls mig!

Hon slumrade igen.

Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. — Skulle han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav? Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet? Och så vidare.

Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra. Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar …

Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald, landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth sken, mot sin vana.

— Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!

— Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva ditt namn!

Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.

— Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!

På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast kommo fram.

Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal hade konstaterats …

— Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.

— Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag svära på’t, svarade Smartman.

Supén beställdes från hotellet och en festin i den gamla stora stilen tog sin början. Allting skulle då ske medelst mat och dryck, och så skedde även nu.

Samtalet rörde sig om bolagsidén och dess revolutionerande inflytande på handel och industri. Man erkände villigt att lagstiftningen var bristfällig, då den icke erbjöd garantier för att kapitalet var inbetalt i reda pängar.

— Men det är lagstiftningens fel, och icke vårt!

— Naturligtvis, vad kan vi göra åt lagstiftningen?

— Bolagets kapital skall utgöra så och så mycket, står det i sanktionen. Det skulle naturligtvis stå: Bolagets kapital utgör så och så mycket och hava vi — Kungliga Majestät — godkänt valutorna.

— Så skulle det stå! Men hast du mir gesehen? Bolaget är bildat, och därmed öppnas krediten, växlarne gå, aktierna noteras och cirkulera som enskilda bankernas sedlar nästan …

— Det är ju inte riktigt fint, men vilka affärer äro fina?

— Säg det!

Sedan man rentvått sig på Kungl. Majestät, och samvetena lättat sig på lagstiftningen, stodo ostron och champagne på bordet, och man kastade sig in på lättare samtalsämnen. Det taltes mest om andras fruar, om teatrar och varietéer. Zachris berättade anekdoter om sina vänner och deras fruar; om berömda män som han sett och vilkas namn kastade glans över honom. Han presiderade åter vid ett bord som var hans, och han betraktade gästerna som publik. Han växte ut och svällde. Rösterna höjdes, minnena grävdes opp, det var som i forna dar och man hade glömt vem som sov däroppe.

Då öppnades dörren till tamburen. Jenny trädde in, soaréklädd med en blomma i håret. Hon såg ut som vaken, men hade ett underligt beslöjat uttryck över blickarne likt en sömngångares. Första intrycket var fasans, ty vännerna hade icke sett henne på mycket länge, och transfigurationen från den unga smidiga kvinnan till den feta röda matronan hade undgått dem. Men i ett ögonblick, liksom bleknade hon vid åsynen av deras fasa, föll hennes uppblåsta ansikte ihop, och blev till det från fordom. Föryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet: