— Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!
Förtrollningen hade skett, alla reste sig, välkomnade, fägnade, lämnade plats och drucko Jennys skål! Hurra!
Jenny levde opp, blev yster, slog över och talade oavbrutet.
— Kom och sitt i knä hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, för du hade så stiligt hår!
Harald slog sig lös ur sin frossarhypnos, och när tonen var given, tog han upp.
— Har ni hört att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?
Det skallade en skrattsalva och man såg tandrader och gap öppna ända till tungspenen.
— Ja, svarade Jenny, men jag har hört att Smarten själv hetsat polisen på henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och förd på besiktningen.
Zachris grät av skratt, då han hörde att en av hans fiender blivit malträterad.
— Ada — besiktigad?
Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han icke måtte kikna bort av skratthostan.
— Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att hämnas.
Jenny mörknade:
— Fy! att säga så … Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!
— Nej, då dansar vi i stället!
— Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!
Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men blickarne voro borta.
— Tyst, jag har en telefon! Det är han!
Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande, frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.
— Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!
Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett skämtsamt bravo!
— Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord — säger han — och en av er har mördat! Där sitter han! — Om jag skall få leva länge … såvida detta kan kallas att leva … nej, jag är död … om tre dagar bli ni bjudna på min begravning … och då ska ni komma med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna skönhet.
Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens blekhet:
— Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!
Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka, skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!
Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter sortien, utbröto de i en applåd.
Men Zachris ensam hade förstått.
— Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.
Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var hemma, och förstod icke vad man sett och hört.
NITTONDE KAPITLET.
Revisorn demonstrerade i laboratoriet: — Fysikalisk kemi? Har kemien någonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi någonsin övats utan tillämpning av lagarne för rörelse, attraktion, i fasta kroppar, vätskor och gaser; har man gjort en kemisk analys utan värme och elektricitet? Har icke kemien alltid rört sig om specifik vikt, kokpunkt, smältpunkt, gasers spänstighet? Kan man tänka sig kemin utan fysiken? Detta tanklösa tal, detta nonsens applåderades av vetenskapsakademien och alla lärda samfund, magistrarne sade efter, och nu säges samma absurditet från alla folkskolors katedrar. Det visar ju ett förfall i tankeverksamheten, men som troligen existerat i alla tider av dekadans.
Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den som gör gjord gärning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys bestämt kända ämnens kända sammansättning. Hade han däremot följt mästaren Crookes’ anvisningar, och till exempel givit oss en analys av silvret i dess i vatten lösliga form, då hade hela rådande kemien störtat, ett Amerika varit upptäckt och han hälsats som Columbus! Ty i samma stund silvrets sammansättning var bevisad, kunde man göra silver, och följaktligen guld. Nu återvänder jag till guldet!
Ur alla svavelkiser kan man få guld; men guldet kan icke påvisas i svaveljärnet såsom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas på mekanisk väg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlägsnats, då framträder guldet. Har man då icke rättighet sluta att guldextraktionen är en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par siffror giva stöd åt antagandet. Kungsvattnet som begagnas att »lösa» guldet har till molekularvikt 196, som är guldets atomvikt. Järnvitriolen, som begagnas att fälla guldet, har samma ovanliga tal till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men även järnkloruren, som ju skall bildas när järnsvavelmalmen löses i kungsvatten har talet 196. Synes icke härav kunna framgå att en metall kan frambringas av dess lösningsmedel och dess fällningsmedel, om dessa båda nämligen äga metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 löses bäst i salpetersyra av vikt 63 …
Nu kom jag inte längre i dag, men nästa gång skall jag längre … jag skall gräva mig fram, spränga mig fram … Nu går vi in till »mänsklighetens representanter» och höra på Kilos nyare forskningar i Swedenborg.
*
Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushållsboken, då det ringde. Han öppnade luckan, lät pincenez’n falla medelst en knyck på näsan:
— Vem är där?
Ett visitkort lades fram, pincenez’n kom på igen, och där lästes:
Pincenez’n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skämt frågade dörravårdaren:
— När blev du student?
— Jag är studerande.
— Hmhm! I vilken folkskola studerar du?
— Det hör inte hit, jag vill tala med greve Max.
— Vill du? Tror du att du får det?
— Låt mig bara komma in, ska jag nog klara det där.
— Om du torkar av fötterna, min gosse, och snyter dig om näsan, så ska du få komma hit in i förstugan … Men snyt dig riktigt …
Bruno fick komma in.
— Du är svartklädd, har du sorg?
— Ja, morsan är dö.
— Vem sa du var dö?
— Min mor!
— Då beklagar jag dig djupt!
— Äh vars, det är ju ingenting att tala om.
Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez’n och grep om den lilla käppen.
— Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?
— Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här med tassarne som en hund simmar …
Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:
— Nej nu går det för långt, va i h—e menar han för slag?
Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom dörrn.
Pincenez’n kom av, och Petrus gick att rapportera.
— Sannolikt kom han att kalla till begravningen.
*
Två dagar senare gingo klostermännen på bergsplatån, där de inrättat en filosofallé under tallarne.
Det var en blid vinterdag som luktar vår; och marken var bar, man tittade nästan efter blåsippor. Och nu filosoferades.
— Mänskorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter. För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt serverad som ny.
Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att penningen eller kapitalet behärskar världen; alltså kvinnan icke. I förra veckan läste jag att tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke. Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? Peladan, Mæterlinck, Kipling, Gorki! alltså ingen kvinna. Men Björnson fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och pratet har blivit en last.
Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptäckt något rörligt nere på sjön. Där kom en ångbåt på fjärden, med flaggor på halv stång, klädd med granris. På fördäck stod en likkista av ek, beströdd med kransar och blommor; akterdäcket myllrade av svartklädda:
— Vet ni vem som kommer där?
— Nej! Låt oss se!
— Det är Jenny!
— Zachris gör bäst teater utanför scenen!
— Zachris tror att hans hustru behärskade litteraturen, och han ser i henne ett tidevarv som går i graven.
— Och han har efter hennes död hängt upp hennes röda toffel ovanför sin säng.
— Har Zachris blivit symbolist?
— Och så har han rest ett minnets tempel åt den stackars obetydliga Jenny, det vill säga åt sin egenkärlek, ty glömmen ej: det var hans hustru! Hans!
Vad säger Kilo?
— Det vackra som fanns hos Jenny, utplånade han. Såg ni ej hur hon blev lik honom?
— Lika rå!
— Aldrig var hon så mot mig.
— Kilo säger artigheter åt sig själv.
— Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lägga en blomma … på hennes svepning, som en gång var min brud …
— Som Zachris stal. Allt vad han ägde hade han stulit; han stal människor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjäla utseendet av en person han beundrade; han kunde stjäla en annans ryktbarhet och talang, substituera sig i en annans liv …
— Tyst! Tyst! Tyst! Falkenström!
— Ja, om den döda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag tala.
— Skriv i stället!
— Det förtjänar han icke! — — — I tjugo år flydde jag denna varelse, men han förföljde mig, och begagnade Jenny som limspö. Ni vet ju själva hur han åt ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att själv få henne; ni vet hur han stal mina vänner, i vilkas krets jag infört honom, och så, att när jag kom hem ifrån utlandet satt han med mina vänner, mina förläggare, mina teaterdirektörer. Jag utrotade honom ur mitt minne, men han gjorde sig påmind. När mitt namn förekom i en tidning, stod alltid hans namn invid, hälst förut; trycktes ett upprop, alltid Zachris först och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett orenande sökande, och jag trodde mig ibland vara förföljd av honom som en man kan vara förföljd av en kvinna, och med samma äckel mottog jag hans påtrugade vänskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar läsa en olovlig böjelse, så att jag rodnade inom mig och skämdes över mina misstankar, men när jag slutligen fick halv bevisning, så flydde jag. Det förefaller mig nu som om denna sterila själ ville suga mannakraft ur mig; och var gång jag avbröt kontakten med honom, så sinade han. Men hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att gräva sig fram till mina fiender, och allt det hat jag lyckats väcka, ompolariserades och blev till sympati för honom. Ni vet ju hur han alltid bekämpade och förstörde mina idéer, samtidigt med att han uppträdde som min vän och lärare; sade jag rött, så sade han blått, när blått var modefärgen, men när det knep, gjorde han mig till ansvarig för den blå färgen. När jag i »Sömngångarne» bestred ap-teologien, ty det blev teologi, så reste han på turné med apan — och positivet, men när han då fick på skallen, så förfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han straxt därpå avsatte från den tron jag aldrig sutit på.
— Förlåt honom!
— Att förlåta är att taga till baks, och jag förlåter honom därför aldrig. Varje gång jag dödades, så kröp denna likmask fram; och jag stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten för den perversa tid som kallade sig nydaningens, därför att den var förfallets, nämnde sig sanningens, därför att den var lögnens, det vederhäftigas, efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort så bra i sin Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig förstod, förrän han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken för närvarande sitter som en trämask i Zachris’ ruttna stubbe och äter honom invärtes så att han snart ligger som lite maskmjöl i mossan.
Ångbåten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsröken hade stigit upp driven framför av medvinden.
— Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan …
— Säg inte så hårda ord, bad Kilo.
— Och där står din f. d. Tekla med sin prins.
— Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister! sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag glömmande all andlig gymnastik.
— Frid över dem! sade revisorn.
— Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!
— Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda främlingar här i gropen.
— Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro blivna den nya tidens barn.
— Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän det kan kläda pojkar.
— Det förra är förgånget! Frid över det!
TJUGONDE KAPITLET.
När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo hans tankar in i en ny riktning.
Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva, börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll. Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans sjuksköterska …
Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton, antecknade han den …
Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i … ja vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting, och de här hade icke folkskolebildning …
Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan … Jenny hade rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck …
— Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag kan icke se dig!
Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje ordern, och gick ner att utföra befallningen …
Och så började dödskampen … Den var icke skön och icke uppbygglig. Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade förbannat dem i moderlivet redan.
Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»
Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.
Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han återigen det var modren.
Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och förkunnade slutet.
Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande, som tillsammans kändes som en vällustig smärta.
På andra dygnet njöt han av lugnet som han icke haft på många år. Nu var han oåtkomlig, stark, ty nu kunde de icke plöja med hans kalv, icke styra honom med hennes betsel. På tredje dygnet hade han haft så mycket bestyr med graven att han bara längtade få henne ur huset för att han sedan kunde få möblera om igen, inrätta sig som ungkarl och bestämma om allt utan att hans vilja skulle korsas.
Begravningen gav honom något bekymmer, ty då man numera icke bjuder gäster, så blir den större eller mindre tillströmningen ett plebiscit, ett uttryck av ens notering på fåfängans marknad. Zachris, som noterades lågt för tillfället, ville icke riskera ett fiasko. Han måste personligen anmoda alla ståndspersoner, alla namn och finare märken. Det här var en föreställning, en premiär, och tidningarne skulle referera den. Han beslöt först skicka pojkarne, men när Bruntes ambassad avlopp så olyckligt, beslöt han gå själv. Att yrka eller hota eller locka med byte av tjänster dugde icke mer; han måste fara omkring och tigga.
Han gjorde sig så liten som möjligt, och lyckades krypa genom många nyckelhål, men icke genom alla. De som kände honom riktigt, visste att han skulle begagna deras namn för att kava sig upp — och därmed trampa ner dem.
På begravningsdagen mönstrade han sin trupp och fann den respektabel. Han var åter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven uppträdde han och talade om sina förtjänster i litteraturen, om den stora revolutionen, om härföraren och lederna, om motståndet och krafterna, men höll på att glömma bort Jenny, som han slutligen gav ett erkännande. Hon var naturligtvis den bästa (eftersom hon var hans) och så vidare.
Det var en triumf; men det skulle slaktas fångar på graven, och Zachris, som aldrig velat höra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av »olyckliga tillbedjare», vilka namngåvos i en liten tidning. Alla som varit artiga mot frun i huset förvandlades till älskare, naturligtvis olyckliga, ty hon var den äkta troheten. För att hämnas på Falkenström för hans uteblivande nämndes hans namn först; »han hade av lätt förklarliga skäl icke infunnit sig, men hans krans talade».
För att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infördes även dessas ursäkter, vilka ju för anständighetens skull varit inlindade i en artighet.
Doktor Borg pressade man som en matros på följande sätt i referat: »Dr B., den avlidnas speciella vän, skulle ha skött henne under sista sjukdomen … —»
Landshövding O., ett stort märke, stals på ett listigare sätt. »Fru Z., som räknar anor från Närike, härstammade från den ädla släkten O., för vilken ätt vår mest berömda landshövding kanske icke är alldeles främmande.»
Telegram trycktes även; gamla brev offentliggjordes, och Jenny blev en stor succès för Zachris. Hon hade varit ett centrum, en Sokratisk Aspasia i den stora stilen, och hennes inflytande på samtidens litteratur kunde sägas vara omätlig. (Att Zachris’ inflytande varit enormt kunde man sluta därav.)
*
När Zachris kom hem efter begravningen, märkte han att huset såg så rent och sopat ut. Och på aftonen hade han glömt henne och det förflutna; det var bara skönt tyckte han. En stilla frid, som liknade en allvarlig glädje, emellanåt kryddad av triumfen att åter ha samlat alla fiender och avundsmän under sin fana.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Det hade spökat i klostret. Vid första vårningen, när solen stigit och värmde, hade man från övre rummen hört ett tramp och ett snurrande som liknade en symaskins, men var starkare. Undersökningen var lätt att verkställa, och det fanns ingen maskin däruppe. Revisorn, som trodde på ett vanligt akustiskt fenomen, gjorde upp några försöksteorier. Det kunde vara en maskin på stora varvet som framkallade dessa ljud, vilka endast voro hörbara i fokus som befann sig i övre våningen. Han jämförde denna företeelse med ekot på en given lokalitet; innanför fokus hördes det icke, men i själva brännpunkten kunde det förnimmas: alltså det hördes på ett avlägsnare avstånd men icke på ett närmare; ett beaktansvärt undantag från den fysiska lagen. Men förklaringen var endast grundad på hypotesen om befintligheten av en maskin någonstädes.
Han gick vidare, och observerade att spökrummet var klätt med en på duk spänd tapet, vilkens spänning ökades eller minskades med den olika temperaturen.
— Nåväl, demonstrerade han, där ha vi fonografens membran. Antagom att kakelugnsmakarns drejskiva arbetat häruppe, och att tapeten = membranen uppsamlat ljuden, vilket är sannolikt; kan då icke under vissa givna temperatur- eller fuktighetsförhållanden tapeten ge ifrån sig dessa oartikulerade ljud?
— I sanning, det synes vara påtagligt.
— Men då skulle en trumma som har en verklig membran kunna trumma av sig själv ibland?
— Jaa, är du säker hon inte gör det? Har du inte hört talas om »falskt alarm» hälst om natten, då vakten sprungit ut troende sig höra trumman? Jag vet att på järnvägsstationer det icke är ovanligt, att inspektorn hört tåg, om natten, och sprungit ut. Här kunde ju skenorna ha tjänat som membran.
— Varför icke? svarade Kilo. Men om vi nu gå vidare, på det fysiska planet, så vet jag en stationsinspektor som sprang ut om natten och fick se ett tåg rusa förbi. Han telegraferade till stationen nedanför och ovanför, men där var intet tåg passerat.
— Alltså en hallucination!
— Låtom oss reda i det gamla begreppet hallucination? Kanske det är lika ihåligt som en hop andra begrepp. — Att hallucineras betyder vanligen att man ser en bild av något som icke motsvaras av en verklighet. Om vi nu skulle jämka något och säga så här: en hallucination är en bild av något som icke har full verklighet …
— Säg »en overklig bild»!
— Nej, ty alla bilder äro verkliga, emedan de kunna uppfattas antingen av synsinnet eller av fantasien … I din mening skulle ju föremålet självt intränga i ögat, men det är ju dess bild som fattas av ögat, och denna bild kan du icke ta i, men vågar ej förneka dess verklighet.
— Nu voro vi ense om att ljud kunna magasineras och åter utsläppas; att ljus kan fixeras det vet vi genom fotografien. Att en ljudvåg kan fortplantas på en ljusvåg känna vi av radiofonen, veta vi då säkert att icke en kombination av ljudvågor kunna transformeras i ljusbilder? Edison tror på möjligheten, därför att han har fått övertygelse om naturkrafternas enhet, och har därför sökt fortskaffa en bild per telefon. Kan alltså ett obefintligt lokomotiv höras, så finns en möjlighet att det även kan synas, och då har min inspektor sett bilden av en verklighet som icke mer var närvarande. Detta på det fysiska planet. Stiga vi upp på det psykiska, så ha vi större möjligheter, ty själens outredda krafter äro vida mäktigare än vi vågat antaga. Spökerier iakttagas ju ofta i hus där mord blivit begångna, och det behöver icke ha något med den oskyldiga men så illa anskrivna fantasien att göra, ty personer som icke veta om mordet, kunna få obehagliga hörsel- eller synförnimmelser i ett mördarhus. Och man tänker sig de oerhörda psykiska energier (och fysiska) som beledsaga en människas våldsamma död; mördarens övervinnande av betänkligheterna, den mördades förtvivlan, tron I som bekännen energins oförstörbarhet att icke några ansamlingar av kraft stanna i rummet?
— Men varför få icke alla människor förnimmelserna?
— Därför att icke alla äga den känsliga mottagningsapparaten.
— Antaget att spökerier existera, och kunna förklaras på naturligt sätt, tror du på spöken då?
— Eftersom jag är övertygad om spökeriers tillvaro, jämför krukmakarskivan häruppe, så är jag väl skyldig tro på spöken också. Men vi skola först definiera spöken! Säg själv vad folket menar med spöken.
— Levande eller avlidna personers skenbilder.
— Är då skioptikonbilden av en avliden ett spöke?
— Ja, om du så vill, på visst sätt. Den avlidnes fotografi är ju en bild, och skioptikons projicierade bild är en bild av bilden …
— En lins kan ju ge verkliga bilder av ett föremål och virtuella bilder. Vad menas med en virtuell bild?
— I plana speglar, säger fysiken, är bilden virtuell eller skenbild …
— Si där! en skenbild, som icke kan uppfångas på en skärm. Men denna skenbild kan uppfångas av ditt öga och uppfattas eller ses; man kan således se skenbilder?
— Ja, jag måste erkänna det.
— Nu definierade du spöket med att vara en skenbild av en levande eller en avliden person, alltså har du i ett slag erkänt att man kan se …
— Nej stopp! där gör du ett felslut!
— Kanske! — Det är svårt att tänka! — Skenbilder kunna ses, spöken äro skenbilder …
— Pass! Spöken anses av folket …
— Mycket rätt! Hjälp mig vidare; jag är trött!
— Om skenbilder av levande eller döda existera, så kunna de ses!
— Alldeles rätt! — Nu skola vi söka bevisa att sådana bilder existera. Inför lagen gälla två trovärdiga personers samstämmande utsago. Gillar du den bevisningen?
— Nej, jag vill se själv!
— Då är du subjektiv, och om du själv såg ett spöke, så kunde du aldrig bibringa andra din subjektiva övertygelse. Vill du icke erkänna att mina två trovärdiga män, som äro två »själv», kunna åvägabringa lika god bevisning som ditt ensamma »själv»?
— Icke för mig; jag vill se själv.
— Har du sett Amerika?
— Nej!
— Tror du det finns?
— Ja! Men Amerika är icke något spöke.
— Alldeles rätt. Nu skall jag emellertid säga dig, att jag sett Jennys skenbild när hon nyss var död. Alltså existerar spöken för mig. Antag att du hade sett henne, så hade spöken existerat för dig? — Nu existera spöken för mig, alltså existera de.
— Fallax!
— Jag kan inte inse! — Allt vetande är ju subjektivt, emedan det måste falla inom ett subjekts erfarenhetssfär; när det faller inom mångas nämnes det objektivt; hur mångas är icke angivet, och hur pass klokas är icke heller angivet. Nog av, jag vet att det finns spöken, i vår angivna mening, därför är jag nödsakad tro på spöken, ty tron subsumeras under vetandet. — Jag skall emellertid för din skull återvända till fysikal-planet. — Tror du att den bild som i fotografkameran visar sig på visirskivan endast finnes där eller om den ej potentiellt, osynlig, finnes hela vägen mellan föremålet och kameran?
— Sannolikt det senare.
— Och bilden är reflekterat ljus från föremålet.
Föremålet ger således något ifrån sig som på visst avstånd är osynligt, på annat avstånd synligt. Bilden på visirskivan är således en emanation av föremålet. Tror du alla föremål kunna emanera sådana bilder, som än äro osynliga, än äro synliga?
— Jag känner icke alla föremål, men jag antar det vara sannolikt.
— Från en levande eller död kropp kan således emanera en stundom osynlig, stundom synlig bild, och det är denna senare vi kalla spöket.
— Ja, men när föremålet är belyst …
— Väl, belyst antingen av ljusa strålar, eller mörka strålar, du känner ju mörka strålar, Röntgenstrålarne?
— Tack ska du ha; då tror du väl också att man kan göra sig osynlig?
— Vänta lite! Göras osynlig, är icke omöjligt, ty jag behöver bara släcka lampan, så äro vi osynliggjorda, båda två. Men att bli osynlig i belysning, skulle kunna inträffa, dock endast under ovanliga omständigheter. Antingen så, att de från mig emanerade strålarne absorberas genom en omedveten viljeakt, eller så att strålarne brytas till totalreflexion, eller så att de ljusa strålarne ompolariseras i mörka; eller ock kan fenomenet betraktas som ett interferensfenomen där de reflekterade strålarne släcka varandra. Att man kan bli osynlig, det vet jag; om man genom upptäckande av orsakerna, kan göra sig osynlig, det vet jag inte, men det är kanske möjligt, längre fram och efter övning.
— Det är gott i alla fall att tanken sås ut, den behöver så lång tid att gro. Nu skall jag börja samla iakttagelser, och om tio år kanske jag har din mening.
*
Filosoferna vandrade i allén:
— Vi ha icke alls några profetpretentioner; vi räddade oss bara på Ararat i vår ark.
— Det talas om gudarnes återkomst; ha de varit borta någonsin? Kommo icke armisterna 1878 och fingo massorna att klä sig i säck och aska? Började icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvännerna med 1880?
— Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans frikyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika tänkande. För att få heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt åtminstone, gynolater och arbeta för kvinnan såsom privilegierat stånd …
— Och så skall man tro på Dreyfus’ oskuld, fastän Dreyfusministären Waldeck-Rousseau blev överbevisad om hans skuld i Rennes. Labori måtte också ha blivit omvänd, ty först bröt han och Picquart med Dreyfus, som efter benådningen avbröstade sig som arméns och generalens vän. Labori hade också efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, däri han förklarar att i Dreyfusaffären »fanns hederligt folk på bägge sidorna och vilka trodde sig strida för ett ideal» och »han hade sett personer dekoreras i deras förmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vänt honom (Labori) ryggen i fem år.» — Vilken babylonisk röra! Dreyfus nationalist och generalvän! Labori erkännande något gott hos fienden. Waldeck-Rousseau förklarande i Toulouse 1900, »att Dreyfussaken blivit anförtrodd åt oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och på samma gång hade humanitetens fordringar genom en benådning blivit tillgodosedda.»
— Vad säga våra Dreyfusarder om det?
— De gå på i ullstrumporna som om de arbetade för betalning, och Zolas J’accuse står redan i läroböckerna, fastän hela anklagelsen var falsk.
— Falsk?
— Javisst, han anklagade generalerna, för bedrägeri, och de voro alla oförvitliga. (Henry var nämligen icke general.) Dreyfus försvarade själv generalerna och trodde att de arbetade för honom.
— Hur skall man förklara alla dessa falska dokument?
— Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus’ vänner och inlagda i Dossiern … Picquart, den hederlige, gjorde ju eget spioneri med falska dokument!
— Därmed må nu vara, men att se våra nationalister stå som en man mot Frankrikes, som kämpa för samma sak, det är barockt. Hemma är man patriot, men ute är man världsmedborgare! Det är billigt vara det på andras vägnar.
*
— Där ha vi Nordiska museet med torn och spiror. Vad skall man gömma där? Nationalmuseum, vetenskapsakademien och riksbiblioteket, där vår ära ligger?
— Inte alls det! Men general Hazelius’ chiffonier och tobakspipor, onkel Adams glasögon, Fredrika Bremers snusdosa, Kristina Nilssons fiol … vidare selpinnar, lökträn, supaskålar och bondkläder …
— I fjor utvandrade hundra man om dagen. I år sätter man inte ut i almanackan den stora siffran, utan bara procenten. Att dölja sanningen kan vara farligt nog.
— Vet ni att rovdjurens antal ökas i Sverige? Och komma vargar och björnar fram, så fly människorna ändå ivrigare. Slutet: att landet blir utarrenderat som jaktmark åt rika engelsmän!
*
— Sista underrättelsen från Zachris. Han har flyttat till Örebro och jagar på Falkenströms revier. Denne hade nämligen koloniserat där, och upparbetat en vänkrets som Zachris nu vampyriserar. Det är tionde gången han schakaliserar efter Falkenström, och tidningen berättar i dag att han hyrt på samma gata (alltid något!).
— Sedan Zachris börjat trycka Falkenströms brev, skrivna under intrycket av de inbillade tjänster Zachris gjort honom, har Falkenström i sin sista bok förklarat att han inför samtid och eftervärld återtar allt gott han yttrat om Zachris, eftersom han var förd bakom ljuset.
— Ja, vi behöver bara minnas siffrorna vid försäljningen som Zachris förmedlade: Falkenström fick tre tusen, men Zachris tog fyra tusen!
TJUGUANDRA KAPITLET.
Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen över en oartighet. Men Smartman hade genast hämnats. Först hade han låtit överraska hustrun och älskaren i badhusets dubblett, och sedan hade han organiserat en chikan medelst polisen.
Efter första tillfredsställelsen och sedan han begärt skilsmässa, syntes han en tid vara sluten och grubblande, och han förekom ensam på avlägsna kaféer drickande omåttligt, men alltid allena, och stundom talande för sig själv. Slutligen en dag hade han fallit från stolen och var död.
Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett brev till hans son, vilket var förseglat och därför lästes på redaktionen, kopierades och överlämnades till adressaten. Detta brev hade följande lydelse:
Till min son!
Om du kommer att läsa detta brev, är mycket tvivelaktigt, då jag vet att du ogärna läser orekommenderade brev. Att du icke följer mina råd, det är jag viss på, ty jag ger dig inga, och jag har själv varit ung. Jag skriver mest för att reda ut mitt eget innan jag går hädan.
Barn av min tid såg jag livet framför mig som ett slagfält, och tillvaron som en kamp om brödet, ställningen och kvinnan. Jag slog mig fram, kännande mig berättigad var gång jag nedlagt en fiende med alla lovliga eller i nödfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar. Livet var sitt eget ändamål; samvetet var en sjuklighet, barmhärtigheten svaghet. Med dessa idéer tyckte jag mig född, ty jag läste aldrig den så kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som är nedlagd hos alla människor, var särdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust i att styra och ingripa i människors öden. Ofta roade det mig att göra en människa lycklig, men endast för att binda honom och för att jag skulle njuta av känslan att ha varit hans försyn.
Livet stormade fram. Absolut okänslig för mothugg och skymfar, måste jag segra på alla punkter, i synnerhet som jag endast åtrådde det närmaste. När jag slutligen nått mitt mål, och såg hur allt och alla böjde sig, sökande mitt beskydd, hur de höga underkastade sig och de rike buro fram sina kapital, så kom en stund, då jag frågade mig: vad mer? Är detta allt? Intet vidare? — Jag stod framför en bergvägg och kom icke längre; vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och tystnaden fattade mig, och jag såg tillbaka på livet som på något så fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev förtvivlad och förlorade intresset för livet.
Lik vandraren som med hopp och längtan strövat över slätten för att nå berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade på det nådda målet — en bergsvägg. Finnes det då ingenting där bakom eller däruppe? frågade jag mig. Mitt förstånd svarade att det måste finnas något. Men jag orkade icke med en bergstigning, jag vågade icke riskera att få se på andra sidan en ny slätt och ett nytt berg lika de förra. Jag längtade nog till nya utsikter, men jag blev sittande, modlös, hopplös, tills jag föll och blev liggande.
Det förefaller mig som om min spårvagn släppt kontakten med kablarne däruppe, och därför stannat. Däruppe? Det fanns ju intet uppe och nere, sade de lärda, men likafullt, jag är därnere och kan aldrig komma upp.
Att ångra det förflutna? Önska det ogjort, ja; erkänna att jag gått vilse, ja; men känna skuld, det kan jag inte …
Född i ett kristet samhälle, har jag dock aldrig förnummit mig delaktig av försoningsverket. Kanske jag är av hednasläkt som de många vilka rasat mot kristendomen i våra dagar? Jag vet blott ett: att jag är förtvivlad, utan att dock känna samvetsagg.
Tiden hade till uppgift att rasera gamla former, jag var med och kände mig berättigad. Må nu grundläggare till det nya komma; sedan murare, och bygga nytt. Deras yrke har jag icke lärt på. — — — — —
(Här följde några rader strykningar.)
När tomheten och förtvivlan nått sin höjd, ville jag fylla tomrummet, men jag fann intet innehåll, det nya var icke utjäst och kunde icke tappas; och du vet ju hur nytt vin icke trives i gamla flaskor.
Jag såg alla jordens folk blandas, alla religioner smälta samman, gamla seder och sedelagar upplösas, uråldriga näringskällor sina, nya tagas upp; all forntids visdom grävdes fram. Det var en stor tid, släktet växte ut, men individer förgingos; en av dem var jag!
*
Hur man skall leva livet? frågar du. Vilka åsikter man skall ha, vilket parti man skall tillhöra, hur man skall ha sig, med ett ord? Det drar en lång tid för somliga innan de komma underfund med sig, och jag trodde slutligen mig ha funnit en ledtråd. För sitt land skall man arbeta utan att glömma det man är världsborgare; alltså icke urpatriot och icke smickrare. Den klass i vilken man är född skall man tjäna. Är du underklass passar dig illa att ävlas med aristokraterna, men är du diktare eller artist, skall du leva utanför klasser och stånd, utanför partier, dock bevara dina yrkesbröders intressen, sökande rättvisa, följande din genius. Som diktare har du rätt att leka med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare …
Är du borgare, så var det grundligt, men glöm icke du är medborgare också. Stanna i din klass och ditt stånd, så blir du något helt, och akta dig för dilettantism. — — —
Om du skall gifta dig eller leva ogift! Gör vad som lyster dig, men tro icke sällheten eller olyckan beror därav. Undvik ej äktenskapet, men stanna icke i det, om det förnedrar dig. Bättre dock ett olyckligt äktenskap än intet. Man går igenom det, och kommer ut, mera erfaren än förut, och erfarenhet är kapital.
Glömskans frid över mitt stoft!
ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIOFÖRSTA DELEN.
SVARTA FANOR.
Svarta fanor utsändes i sin första upplaga våren 1907 från Björck och Börjessons förlag med följande upplysning vidfogad: ”Denna bok är tryckt i ett begränsat antal ex. Ny upplaga kommer icke att utgivas.”
En andra upplaga utgavs 1910 av Åhlén och Åkerlund. Strindberg har icke läst korrektur på denna upplaga. Den lider av talrika tryckfel.
I föreliggande upplaga äro rättade ett antal uppenbara tryckfel i första upplagan.
Originalmanuskriptet till Svarta fanor har liksom handskrifterna till Blå böckerna och flera senare Strindbergsmanuskript skänkts till Nordiska museet. Utgivaren har emellertid genom prof. V. Carlheim-Gyllensköld, ordnaren av Strindbergsmuseet i Nordiska museet, meddelats förbud att taga del närmast av handskriften till Svarta fanor för textens redaktion i Samlade skrifter. Våren 1917 lovades handskriftens utfående för tryckfelens rättande efter två månader; senare uppsköts alltjämt tillståndet, tills slutligen febr. 1918 handskriftens delgivande vägrades. Dessa svårigheter ha gjort att Svarta fanors utgivande fördröjts nära ett år och delen 41 utkommer efter del 42—45.
Svarta fanor författades 1904 som en fortsättning på Götiska rummen. Strindberg skriver 19 jan. 1905 till E. Schering, sin tyska översättare, om arbetet: ”Romanen är en fortsättning på Götiska rummen, och består i sedeskildringar från sekelskiftet. De äro fruktansvärda, men efter naturen. Jag har icke haft någon glädje vid skrivandet. Men verket förföljde mig, måste sålunda skrivas. Även om jag skulle lida därunder, ty det bör man.”
27 jan. 1905 meddelar han vidare därom: ”Boken har stort värde. Det kan dock förringas därmed att man stämplar den som pamflett.”
26 april 1907 skriver han: ”Nu läser jag korrektur på Svarta fanor. I detta verk bryter jag som bekant, med de ’Svarta’. Säkert skall man stena mig. Men det tar jag som mitt yrke. Det är jag ju för övrigt redan van vid!”
*
Ett stycke av texten i Svarta fanor var ursprungligen bestämt för Götiska rummen, nämligen samtalen sid. 30, rad 11—sid. 37, rad 24. Dessa sidor skulle ha ingått i Götiska rummen från sid. 303, rad 27 i Samlade skrifters edition, men har uteslutits på önskan av förläggaren till första upplagan av detta arbete. Så uppger Schering, helt visst efter upplysning av diktaren, i en not till sin tyska upplaga av Svarta fanor, sid. 32. Schering har infört ifrågavarande ställe i sin edition av Die gotischen Zimmer, sid. 326, rad 3—Sid. 334, rad 9.