Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som klådde honom redan i vaggan.

FJÄRDE KAPITLET.

Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat, om han icke ägt några fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum att fylla och hans mottaglighet var obegränsad. Han åt människor, åt till sig deras färdigheter, åt upp sig på främmande förmögenheter, och hade en förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras kalvar, så att han förväxlade sin person med andras. Läste han en bra bok, trodde han sig ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande läraren på ett behagfullt sätt, förintande mönstret, så att man fick intrycket att Zachris var visare än den vise. I det fallet var han en hexmästare. Men han kunde även »trolla med truten». När någon sade en djupsinnighet i ett sällskap, fångade Zachris genast upp tanken, förstörde den naturligtvis genom att berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten, och vid samtalets slut satt man med Zachris’ anekdot i halsen och hade glömt djupsinnigheten. Ville någon beklaga sitt missöde hos Zachris, så hörde han gärna, men begagnade den andres sorg för att få bära fram sin, som naturligtvis var den större; och slutet blev att Zachris mottog trösten som han väntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till ett propos för sig, till en uppslagsända för sin härvas utredande. Intet kunde växa och trivas i hans närhet, ty han röck opp groende frön, och åt dem. Han förvandlade därigenom det mest spirituella sällskap till en samling stumma åsnor, som icke visste vad de skulle säga. Men just genom detta fick han den falska föreställningen att alla voro dumma utom han; och i sin blindhet såg han icke hur man log åt honom. Han tog tystnaden som underkastelse, och den som böjde sig, älskade han, kallade sin »snälla vän», beskyddade, erbjöd sin tjänst.

— Här ä vi bara vänner, brukade han säga, ovetande om att han ingen vän ägde.

Man kom tillsammans hos honom som på en krog, där man träffade varandra, men han trodde sig vara chef, och kunna »samla män». Han menade sig hålla litterär salong, men det var bara en klubb, där man icke blev utkörd klockan tolv.

Man förlät Zachris mycket därför att han levde i Jennys helvete; och ehuru man visste att tålamodet fördraga allt av henne, icke var någon dygd, utan en ren nödvändighet, hyste man ett visst medlidande som icke var långt från ömkan. Men han fördrog allt endast för att få behålla sin furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bära i sin fåfängas gränslöshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke så lätt för honom. Varför Jenny stannade, berodde av en medfödd lojhet och av vissa hemligheter makarne ägde tillsammans kanske av den natur att de icke kunde skiftas utan fara för båda.

Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar på en gång, men den längsta satt fast på Falkenström. Denna man var det största namnet i samlingen. Flott, sorglös, oberoende, obekymrad om ära och socialt anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade först sökt kväva honom mellan kuddar, men när det misslyckades beslöt han beskydda honom. I beskyddet låg dock en diktad överlägsenhet, som först avskrämde Falkenström, och fick honom att gömma sig med sin fru på en lantgård han ärvt. Utan att begära lov eller underrätta i förväg slår sig Zachris ner på en gård invid, och dyker oförmodat upp låtsande angenäm överraskning att se vännen »också» bo där.

Falkenström ämnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns sinne, naturligtvis bara som vän, ty några fordringar som Don Juan kunde han icke ställa på sig. Frun blev intagen för Zachris och det hjälpte icke att Falkenström varnade henne.

— Å, han är så snäll! sade hon. Han talar alltid väl om dig, men du talar alltid illa om honom; det är därför att han är bättre än du.

Zachris inträdde i makarne Falkenströms liv som en räv inträder i ett hönshus. Och han begagnade den välkända metoden att låna frun böcker, böcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vågade säga. Där stod skrivet att alla äkta män voro tyranner, och att alla kvinnor voro änglar och martyrer; där stod skrivet alla dessa lögner som under en pervers tid kläckts ut av förfallna män. Med den påföljd att Falkenström satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru Falkenström.

Falkenström rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, åt hans mat, mjölkade hans kor, skördade hans åker, körde med hans hästar och plöjde med hans kalv framför allt, så att äktenskapet upplöstes.

Nu hade emellertid åren gått och läget blivit förändrat: Falkenström som av liv och erfarenheter stannat vid »Die grosse Verachtung» söktes alltjämt av Zachris, och återknöt vid det gamla umgänget. När hans vänner frågade honom hur han kunde umgås med Zachris, svarade han: Om jag vore kinkig, med vem skulle jag då umgås? Zachris är ju dock en människa.

Men Falkenström sökte huset mera för fruns skull och för de människor han råkade där; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande kavaljer. Zachris vågade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade löjet mest av allt, och han var för övrigt så egenkär att han tog åt sig den hyllning man ägnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkåhls sista spökdiné. Det skulle bli enskild bolagsstämma hos Lars Petter Zachrisson, där det nya företaget Sverige, tryckeri- och tidningsbolaget, komme att bli föremål för överläggningar. Detta bolag hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera Sverige från Stockholm, och genom upprättande av filialtidningar döda hela landsortspressen, samt behärska landstings- och riksdagsmannavalen. Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar och supéer glödgade hjärna trodde på företaget. En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att få bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färg, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande av andras meningar.

Företaget var börjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot Stockholm och mot detta försök till envälde. De få som mottagit den nya tidningen märkte nämligen så småningom att de levde i en drömvärld, där allting var baklänges, förfalskat, förgiftat. Icke så mycket av vad som stod i tidningen, utan av vad som icke stod där. Doktor Borg till exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och höll tidningen. Efter någon tid mötte han sin vän David på gatan, erinrade sig dennes bullrande bana i riksdan, rök på honom och frågade:

— Hur är det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?

— Jo visst gör jag det!

— Konstigt, man hör aldrig ditt namn nämnas mer; har du fått nosgrimma?

— Har du inte läst om min stora motion i rösträtten och mina två interpellationer?

— Nej, jag ser aldrig ditt namn i vår tidning.

— Det tror jag väl, för i din tidning är jag bojkottad, emedan jag icke ville antaga deras kandidatur.

— Konstigt!

Doktor Borg råkade strax därpå sin vän målaren och frågade:

— Har du slutat med din målarskola?

— Jag? Nej, varför frågar du det?

— Jag ser den aldrig omnämnd i vår tidning.

— I den tidningen, nej! Där får jag inte in annonsen en gång, sedan jag vägrat skänka min bästa tavla till lotteriet för arméförvaltningen.

— Konstigt!

Doktorn mötte den store bokhandlaren och förläggaren på en krog.

— Har ni upphört med förlaget?

— Nej, hur så? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

— Jag har aldrig sett en bok av er anmälas eller recenseras i vår tidning.

— I er tidning, nej! Där får icke en bok anmälas av vårt förlag, sedan vi vägrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans förfallna växlar.

— Är Smartman sådan?

— Om han är? Han tar matvaror, kläder, kvinnor, fester, juveler gratis, mot löfte om reklamer i tidningen; det gick väl an, ty det är affär, eller tjänst mot tjänst, men han tar också betalt för nedgörningen av konkurrenter …

— Jaså, jaså står det till på det viset, då ska vi ta och röja opp!

Doktorn abonnerade straxt på en annan tidning och fick se att han levde i en helt annan värld än den han drömt; att det fanns andra människor av stort värde som arbetade och verkade och dem han icke kände. Han hade andats lögn och fått synen förvänd. Då beslöt han skaffa bevis på Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i det tysta, tills han fått ihop en vapensamling av förkrossande art.

Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenström hos Zachris, alla i väntan på bolagsstyrelsens ankomst.

Zachris som motsåg en storm och icke hade rena papper begagnade Falkenström som kraftkälla; och genom att kliva på honom kavade han sig opp till en viss självkänsla som eljes skulle ha svikit.

Falkenström, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen höll sig upprätt, stående, emellanåt marscherande på golvet. Elektriska lampans gröna kupa speglades i hans glasögon och bildade två rörliga smockor, som dolde ögonen. Mannen tycktes född med glasögon, ty ingen hade sett hans blickar, troligen därför att de onaturligt stora ögonen, två halvlegade ankägg, alltid voro blodsprängda av whisky och gula av tobak och raseri. Och när han någon gång torkade brillorna, lutade han ner huvudet för att slippa visa själens speglar. Någon hade velat förklara den obetydlige mannens inflytande på människor, därmed att han hypnotiserade dem med glasögonen och tungan, samt förstod ingiva förtroende med sitt landsmål som var en Pickles från Dalarne, Jönköping och Skänninge.

Det såg verkligen ut som han gav en hypnotisk séance i detta ögonblick; men Falkenström hörde icke på honom utan satt och tänkte ut sista kapitlet i sin roman, låtande Zachris stå modell utan att veta det.

Zachris hade börjat med »lejonhuden» det vill säga skildrat sitt första möte (och sista) med Maupassant.

— Då sa jag: mon cher ami …

Falkenström som hört historien tio gånger, och icke vågade se på de gröna glasögonen av fruktan att somna, vände sina blickar på talarens klockkedja, vilken hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot horisontalplanet. Zachris sköljde nu strupen med en ny whisky, åtföljd av takdropp från mustascherna, vilka så väl dolde munnen att man trodde han saknade tänder. Ingen hade sett den mannens tänder, lika litet som hans ögon, och därför liknade han spökdjuret. Allt hans minspel utfördes med näsborrarne vilka rörde sig efter behag och voro så stora som på ett foster, ibland utflåsande rök, ibland flaxande som läderlappens eller kaninens näsa. Han kunde göra konster med näsborrarne; han kunde skratta med dem så att de hoppade, han kunde gråta med dem, då man såg huru invärtes tårar rann i underjordiska rännor; han vredgades med dem, föraktade med dem, hånade, fräste.

— Sir du, fortsatte han nu, bolaget är säkert, men för ögonblicket hotat, och det är långt mellan hytta och slå. Därför måste vi ta i alle man, och du som står i stora förbindelser till tidningen skall teckna ditt bidrag.

— Vad ska jag teckna för slag? Mitt namn är inte värt två styver!

— Det är intet värt, men det kan bli. Glöm inte att tidningen betalte dig det ovanligt höga honoraret av tre tusen kronor för din följetong som gjorde din storhet!

— Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke äger.

— Men snälla vän, du vet mycket väl var du skall ta dem!

— Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, för det är penningutpressning.

— Då skall jag säga dig, att du är skild från tidningen.

— Det är således sant att alla medarbetare äro anmodade skaffa aktieteckning såvida de vilja stanna?

— Ja, det är sant, och jag vet inte vad du finner för orätt i det. Vet du inte att man i alla affärer söker binda medarbetarnes eller biträdenas intressen genom att göra dem till delägare i affären, antingen medelst andel i vinsten eller genom att låta dem sätta in pängar i företaget.

(»Nu trollar han med truten» sade sig Falkenström, och började räkna i huvet sina ark i nästa roman för att göra sig omottaglig för trolleriet.)

— Men, fortfor Zachris, du förstår inte din tid, och du är tillika en otacksam människa.

Detta var Falkenströms svaga punkt, att han icke kunde bära beskyllningen vara otacksam. Han erkände att tidningen betalat bra och bidragit till hans framfärd, erkände att Zachris gjort honom dessa materiella tjänster han icke kunde göra sig själv, av olust vid beröringen med yttervärlden och människorna. Han började därför krympa ihop, alltefter som Zachris antog jättedimensioner. Men han gav sig icke.

Dörren stod öppen till salen, där Jenny och Kilo sutto vid matbordet. Zachris hade ett öra på uthalare och följde noga deras samtal, under det han själv gav sin scen med Falkenström. Denne gjorde sig döv och räknade volymerna av Goethes Sämmtliche Werke på bokhyllan. När Zachris märkte detta, började han attacken bröstgänges:

— Du skall akta dig du, för din ställning är icke så säker som du tror; det finns folk som anser dig överskattad och vänta på din avslöjning … Är du med?

Falkenström svarade tankspridd:

— Förlåt, är Hämpels upplaga bara femtifyra volymer?

Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en rullstol som rekylerade mot väggen.

Då reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trädde in, slog sig ner i en självsvåldig ställning på puffen, vinkade med foten ett välkommen och visade strumpan, frågande var Falkenström skulle bo till sommarn.

Strumpan verkade. Falkenström mjuknade under de svarta ögonens eld och den anslagna godmodighetens ton.

Jenny höll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret. Falkenström tog papperet och skrev på med en vårdslös min som om tjugu tusen var en pris snus för honom.

Om han vetat att han därmed räddat villa Albano åt Zachris, skulle han aldrig mer besökt detta hus, dit han gick huvudsakligen för att visa sin tacksamhet för åtnjutna tjänster.

FEMTE KAPITLET.

Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör »Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder», landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger. Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade, fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.

Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja bort filialerna i landsorten.

Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar, svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom, var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.

När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom. Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte underhandlingarne.

Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren, tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.

— Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.

— Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!

Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.

— Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda avlägsna sig!

Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.

— Jag tycker mycket om ditt sällskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets affärer äro icke offentliga ännu.

— Jag har inga hemligheter för min hustru, inföll Zachris, och här är inget dockhem.

— Men vi ha hemligheter för din hustru, svarade doktorn.

Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tänkte på sin villa, tuggade och sväljde.

I detsamma kröp »nakna prästens broder» in. Han hade en förmåga att gå genom lykta dörrar, och fruktande en sammanstötning med doggen, hade han gått köksvägen. Han skulle referera stämman och kolorera rapporten i den rätta färgtonen.

Doktor Borg satte sig som ordförande mellan kommoden och supskåpet:

— Få vi öppna förhandlingarne? — Nåväl! Jag börjar då med detsamma vid huvudfrågan. Vid granskning av tidningens räkenskaper har jag upptäckt följande skenbart oförklarliga sakförhållande. Utdelningen av vinsten, som för två år sedan belöpte sig till sextio procent, har sjunkit till sex, under det redaktörens och sekreterarens inkomster stigit till hundra tusen kronor. Kan någon förklara det?

Zachris, trollaren, föll genast in:

— Det är mycket lätt förklarat, då redaktören och sekreteraren driva spekulationsaffärer som icke angå oss.

— Du svarade rätt, invände doktorn, de driva spekulationsaffärer men på ett sätt som angår oss nära. Hela tidningens text består nämligen av annonser, för vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen är betald; de utländska telegrammen med uppsåtliga lögner äro betalda; hela börslistan är falsk; kursnoteringarne äro falska; litteraturanmälningarne och teaterrecensionerna äro förfalskade, mest inbringande äro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner, underslev i ämbetsverken, orättvisa befordringar. Aktiesvindel befordras, riksdagskandidaturer köpas, och hela redaktionen lever gratis hos källarmästarne, taga möbler och kläder på kredit utan betalningsskyldighet … med ett ord vi befinna oss i styrelsen för ett skojarbolag, ur vilket jag nu anmäler mitt utträde.

— Bevis! Bevis! skrek Zachris.

— Här äro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev på bordet.

Zachris tog breven och ögnade på dem.

— Denna brevsamling av Lögnroths och Smartmans händer, erbjudes redaktionen till inlösen för tretti tusen kronor av en dam.

— Det är lögn, skrek Zachris. Detta har icke Lögnroth och Smartman skrivit, det är icke deras stil.

— Nej, det kan det icke vara, ty det är bevittnade kopior.

Nu var det Zachris’ styrka att försvara varje dålig sak och han började advokatyren:

— Man skall överskyla sin nästas fel, man skall tyda allt till det bästa, man skall icke vara dålig kamrat, myggor få icke bli elefanter; det här handlar till exempel bara om några buteljer vin på en restaurant; kanske källarmästarn var lika angelägen få sin vara bekant …

— Ja, men den här aktrisens pantsatta juveler …

— Det kan vara lögn, svarade Zachris.

— Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta; därför säger jag farväl.

— Du överger de liberales sak då?

— Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.

— Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att söka en läkare …

I samma nu förmörkades Zachris’ båda glasögonsglas av något som kunde vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom Sverige, och rädda bolaget från undergång.

Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit — »man kände ju honom» — och nu öppnades dörrarne till matsalen.

Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni; nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i den största endräkt tågade man ut att supera.

— En enkel smörgås! bjöd värdinnan.

Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades. Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om ursäkt:

— Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor — Lovisa, var har du smöret?

— Å, herre, har jag glömt smöret, utbrast Lovisa och sackade ut.

Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.

Då ringde frun otåligt. Köksan stack in huvet och fräste:

— Lovisa är sjuk; vad är det om?

— Smöret, smöret!

— Jag köper inte opp, jag bara lagar maten, för jag är inte betrodd att handla … men den där stortjuven är betrodd.

Zachris sprang ut i köket och kom igen:

— Den stackarn, hon har blitt kall, och därför får jag be herrarne om ursäkt … det finns inget smör hemma.

Smartman som var matvrak hade farit över den enkla anrättningen, och gripande situationen, talade han visdomens ord:

— Hör nu god vänner, i vår tidning är det sed att redaktionen håller zwyck när den haft stämma; jag tar mig därför friheten inbjuda vårt värdfolk ner på hotellet till en enkel supé.

Lögnroth nickade bifall och man bröt upp som om man varit ense om den saken förut.

— Stackars Lovisa!

— Hon har gått och blitt kall.

— Jag tror hon var fylax!

— Stjäl som en korp.

Efter en halv timme satt hela sällskapet nere på hotellet vid en lysande supé. Här var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.

Zachris beställde; en portion tryffel färsk, à la serviette, tretti kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra kronor. Cigarrer à tre kronor stycket.

Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjöng som en sotare på skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lögnroth och Falkenström hade engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid pokerbordet där man betalade med lappar.

Men det blev morgon, och man måste gå. Smartman ringde på räkningen, men man ville icke skiljas än. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne. Här skulle man inte lägga fingrarna emellan!

Jenny lät korkarne springa, det var hennes särskilda nöje. Lögnroth höll tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade på sina och Jennys vägnar för en glad afton. Falkenström satt och bet Jenny i armen, medan Kilo såg ut genom fönstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i fickan om 75 kronor och förklarade:

— Nu anser jag saken utagerad, för nu är jag full.

Räkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.

Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men Zachris förklarade det vara småaktigt bland gentlemen.

Då vek Smartman ett betydelsefullt veck på räkningen, lämnade den jämte drickspengarne tillbaka till flickan och sade:

— Skicka upp den där i morgon till kassören i Brödrafolket.

Flickan vecklade upp räkningen och svarade:

— Källarmästarn begär kontant betalt.

— Å hut! sade Smartman. Skicka in källarmästarn!

— Han har gått och lagt sig, men gav order att vi icke skulle låta herrarne gå förrän räkningen var betald.

— Om vi icke vill betala då?

— Då väckes källarmästarn och polis eftertelefoneras.

Alla händer lades på bröstfickorna utom Zachris’. Men ingen plånbok innehöll något nämnvärt!

Jenny reste sig gråtande. Lögnroth svor, Smartman rände omkring, Zachris blev mörk, ty han ensam ägde summan, och det visste alla.

— Det är detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du får igen det, vet du ju!

Zachris morrade:

— Det är sjofelt!

Jenny rasade:

— Betala icke, du får aldrig igen det!

Det blev gräl; Lögnroth tog eld i toppen och kastade ut rök och lågor, men Zachris släckte.

— Det är då ett d—a sätt att låta gästerna betala.

— Gästerna? Det var vi som gästade er, men när ni inte en gång hade smörgåsen, så måste vi gå hit! Och du, för övrigt, din lilla bracka, om du betalar en enda gång, så är det inte för mycket. Du vet ta betalt du, två gånger till och med, och du tar på alla fyra, när du kommer åt!

— Vad f—n säger du för slag! Du, som kapat åt dig tidningens indirekta inkomster; ja Borgen hade inte så orätt i afton, när han kallade er banditer …

— Hör du, svarade nu Lögnroth med en min som om han befriats från ett tysthetslöfte. När du fick fyra tusen kronor för att skaffa Falkenströms följetong, så fick han bara tre tusen för följetongen. Hör på Falkenström, Zachris fick fyra tusen för ditt arbete, men du fick bara tre.

Zachris tog av glasögonen och torkade; Falkenström blev vit, men Jenny var straxt vid hans sida och tjusade med sina nästoner, talande om annat —

Zachris tog räkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville han räkna:

— Tar ni tretti kronor för tryffeln?

— Ja, den kostar det! svarade flickan.

Nakna prästens broder som ensam ätit en terrin gåslever och druckit en liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framför sig och somnat på stolen i en salig ro, ty han visste att ingen människa begärde av honom att han skulle betala. När han nu i drömmen hörde nämnas tryffel för tretti kronor, vaknade han och såg med ett öga hur Zachris våndades under räkningens tyngd.

— Kostar cigarrerna tre kronor stycket?

— Ja, det är extra havanna.

Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade den åter i lådan och sade:

— Nu stryker jag 75 kronor!

— Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på gården, inföll Smartman.

— Det var en trevlig supé, fräste Jenny. Fy, såna busar! Nu går jag; kom du Falx!

— Han får igen pängarne i morgon, tröstade Lögnroth.

— Av er får han aldrig igen ett öre! var Jennys sista ord i tamburdörren.

— Räkningen är stor, men missräkningen är större, sade Falkenström till Jenny, ty dessa herrar hade ämnat få alltsammans för intet. Nu komma de att mörda källarmästarn och ödelägga hans affär!

Jenny stod avgjort på rättvisans sida och delade Falkenströms ogillande mening om det ohederliga beteendet.

SJÄTTE KAPITLET.

Jenny hade dukat i förmaket för två. Det lilla bordet stod framför brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde bordet, och med sina snövita blommor i det mörka lövet stod den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk lök och salt tunga. Brasan fladdrade och kastade ett rörligt rosensken på de vita kalkarne, vilka tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna från maten.

De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln, motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer. Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.

— Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln! tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.

Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.

Jenny baxnades:

— Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

— Det kan du väl räkna ut.

— Nej, fy, ett sådant svin.

— Det ska du säga som är gift.

— Är du inte gift?

— Nej, jag är ogift som du vet.

— Skilj dig då!

— Jag håller på. Väntar bara att barnen ska växa från mig, så att smärtan blir mindre å ömse sidor.

— Gratulera mig i alla fall och tack för azalean!

— Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lämnat den rysliga ungdomen bakom dig?

— Å hut!

— Eller till att ha kommit närmare slutet?

— Snarare det!

— Ja, det är ett helvete att leva.

— Stig nu in till brasan där jag dukat för oss två.

— Oss två? Var är Lars Petter då?

— Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.

— N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda rykte, ja, det är värt något …

— Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?

— Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen synd.

— Jag har ingen fläck på mitt rykte …

— Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt … Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång; ni tycker att allting går an, men det går icke an.

— Du är väl ingen Don Juan heller!

— Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke bära hundhuvet. — Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka …

— Inte det?

— Nej! — Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp på ens ungkarlsrum och bjuder ut sig, så är det hon som bär skulden. Får hon gå ohörd två gånger, men höres den tredje, så har den fattige ungkarlen uppfyllt hederns lagar.

— Om vi skulle sätta oss nu, i stället för att prata?

De satte sig. Äta gick klent, men dricka gick bättre. Falkenström hindrades icke njuta av värmen, vinet och den livliga konversationen.

— Hur är det hemma? frågade Jenny.

— Rysligt! — Alldeles rysligt! Jag tror jag är i helvetet! Fattigdom, vanära …

— Hon är kvar?

— Väninnan är kvar! Men jag börjar frukta hon kastar sina ögon på min dotter … Tänk dig det!

— Det också? — Och så ska det alltid vara en norska.

— Ja, det kommer spetälska från det svarta nattlandet … »Ja vi elsker detta lannet» som hatar oss, och som skickar sin syffe på oss i alla former! Sen de upphäft prostitutionen i Kristiania, så kommer lues på alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varför de upphävde prostitutionen då?

— Näh!

— Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.

— Nej fy!

Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var naturligtvis för prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp henne ur försoffningen.

Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd, betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.

— Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet. Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter. — Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig …

— Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?

— Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!

Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.

Falkenström reste sig och öppnade dörrn.

— Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.

Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt detta.

Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.

— Du suckar, du, men tänk på mig!

(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)

— Vad går det för nöd på dig?

— Ser du inte på mig att jag fyllt år?

Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte, obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter, att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad, ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför vilket hans sorger skulle blekna.

— Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.

Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.

— Du tror inte! — Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet? För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett fruntimmers hemlighet.

— Jo, du, om fem år är jag gumma.

— Ah, nej!

— Då fyller jag fyrtio år!

— Du är ju bara tjugonio?

— Nej, jag är trettifem! — Om fem år — är jag — gumma!

I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman, med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:

— Stackars Jenny!

Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför blev hon harmsen, måste bryta ut.

— Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen. Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för att slippa skämmas.

För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger, och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till sin utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:

— Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?

Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och bittert:

— En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.

— Å skäms!

— Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.

— Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R …

Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

— För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina år med smak. Va, inte är jag så gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta eldarne.

— Bränn inte dina kol för mig, Jenny, det är förgäves. Jag går gärna i ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga älskare …

— Det är Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han går och skryter med er, han räknar upp alla som brännt fingrarna på hans spis … han är den mest egenkära narr, och han räknar sig till förtjänst att jag är honom trogen, men jag är bara mig själv trogen, mina barn och mitt hem. Kan du drömma, att den lilla strunten går och spelar Don Juan och tror att han gör mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin passion för aktrisen, du vet, och framställt saken som en förälskelse från hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet för några recensioner.

Nu hördes ljud av en dörr och Jenny reste sig:

— En sån buse, som har stått och lyssnat!

— Är Zachris hemma?

— Måtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdörren med ett ansikte vars uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vågade han icke bryta ut, och med Falkenström, hans falske vän, kunde han icke, ty den oförklarliga sympati som binder falska vänner kommer aldrig till någon förklaring, och fastän de två avslöjat varandras falskhet i många omgångar, hade de aldrig brutit ut. Falkenström hade ofta längtat efter en explosion, men Zachris hade alltid fallit undan.

Denna gång syntes jordbävningen oundviklig, ty Zachris hade med sin inbjudning menat en öppen frukost vid salsbordet och icke detta tumanhand i förmaket som var hans uppfinning. Det var som att röra vid hans sängkammare. Men när hans laddning var tänd, slog den icke ut rätt fram, utan åt sidan; han blev ond på orätt person och hade lyckligtvis överraskat trotjänarinnan med huvet inne i supskåpet. Och mot den frånvarande bröt det löst. En skur av beskärmelser i vilka Jenny och Falkenström deltogo.

Ämnet ältades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varpå det nersköljdes med whisky, på förmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vänskapen steg högt. Zachris kände sig som en älskad och ärad äkta man, ögonen gräto av sig själva under det munnen log.

— Mina snälla vänner … (men tjockt äll).

För att bli än mer älskvärd gjorde han sig liten, talte om några fiaskon han haft, underlät att skryta, och nämnde icke ett stort namn, utan bekände öppet att han var ingenting, åtrådde ingen ära eller odödlighet. — »Han visste precis vem han var.»

Allt detta klädde honom så väl att Jenny drog honom i mustaschen och sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenström glömde att Zachris snutit honom på stora pängar. Det var så varmt och gott i rummet, så skönt att sitta så här fri, sysslolös på förmiddagen, under det hela mänskligheten arbetade. Man kände sig som undantagsmänniskor. Och man leddes i sin njutningslystnad av en säker instinkt att undvika farliga samtalsämnen som kunnat störa lugnet. Man var principiellt enig i alla frågor; man utgick ifrån att man var ense i allting, och alldenstund man ägde gemensamma fiender, så slaktades dessa inför brasan, flåddes och brändes levande.

Då vinterdagens skymning började trycka, tog Jenny och släppte ner persiennerna, samt tände elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och gav nya stämningar, utom det att man tog sig bättre ut i den belysningen.

— Så här skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varför kan det inte få vara så?

Någon osynlig måtte ha hört det naiva utbrottet av denna kvinna som ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och huvudvärk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och läste brevet som han knycklade ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i papperskorgen. Han visade sig i förmakets dörr med blodsprängda ögon och håren på ända:

— Tänk er, utbröt han, tänk denna rysliga Hanna Paj …

— Säg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

— Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa! Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond på mig.

— Nåå?

— I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte sant?

Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke ett spår.

Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris’ fiende, ty hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon försökte slå bort det som »missförstånd».

— Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.

— Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.

— Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna … Det är en djävel!

— Lugna dig, Lars Petter …

— Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, min bror …

Det var nu Zachris’ kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin brors illitterära arbeten.

Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan. Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.

SJUNDE KAPITLET.

Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde hållas gående.

— Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.

— Med hela den skuldsattes förfärliga hat.

— Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.

Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav hon den sin tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

— Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.

— Inte kan han stjäla mina idéer …

Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om, därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt samtalsämne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta räddningen: och den kom uppifrån.

Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.

— Nu sover det kräket! utbrast Jenny.

— Sover han?

— Javisst!

— Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var ruskigt! — Men det erinrar mig om — jag var en gång gift med ett fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön … Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet, fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare …

— Var hon galen förut då?

— Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon mördade mig.

— Mördade?

— Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams hemlighet …

Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med tummen gjorde en gest åt taket …

— Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas … Ibland tror jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det där bullret inne i rummet.

— Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?

— Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt svartsjuk på, och därför att han har ont samvete … Han var ju med och klöste sönder ditt första äktenskap …

— Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista också?

— Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.

— Då kan han ha’t som han har’t, svarade Falkenström, liksom om han replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.

Då hördes hundskall ute på gården.

— Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars spjälor hon gläntade. Kan du gissa?

— Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar fienden hans vapen och lite till.

— Det var verkligen höjden …

— Sorgklädd som vanligt … hon sörjer över mänskligheten som icke förstår henne … röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir — jag menar en respirator —

— Vi ska drilla henne …

— Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin … Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker hon … Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra, dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten upplöser tungbandet som slappnar … ett slags lös mage vilken sitter i huvut som på kräftan …

— Du är ryslig …

Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om förlåtelse för att hon trängde in.

Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade skönhetssinne.

— Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam, jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig lilla snälla Jenny — si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god dag på dig — jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två, lika mycket, ser du — ja du ska tro vad jag säger — Anders livsgärning var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans uppträdande i kvinnofrågan storslaget — jaa, det var stor — slaget — men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag — inte illa — men min lilla vän, man får icke överskatta — för, det finns intet så farligt som att operera med falska värden … jag tror jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt — o—ch, Lars Petter har en benägenhet, han har en benägenhet … vad har du givit för metern? — hos K. M. förstås … I—mellertid … Lars Petter ska inte vara ond på mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat tillsammans, och ibland ha vi stridit också — nu tror jag vi talar om något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? — Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så — där — ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat, skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en väckelse, vara med på mina föreläsningar.

— Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om … bröt Jenny slutligen sin nödtvungna tystnad. Nej, tack!

— Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du skall tänka på din själ också …

— Har Hanna blitt läserska?

— Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar endast — mänskligheten …

— Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet väl vilka suggor vi äro!

Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda kinderna, lät hon undfalla sig:

— Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris—ar …

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.

— Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst söka en anstalt för sina nerver?

— Se så för tusan, hon också.

— Varför tar du så vid dig för det?

— Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?

Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade aldrig på tal.

— Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.

— Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet betalt, skulle man inte ta itu med det?

— Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.

— Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå’n snarkar däruppe, är det Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna … ja små vänner, lycka till, mycket nöje; medan mjölnarn sover … Ajö lilla Jenny, farväl Karl Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

— Kopplerska; sade Falkenström.

— Å, tyst du!

Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.

— Zachris har vaknat; nu är han trevlig.

— Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse …

— Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?

— Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan … Hela hans umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring — — — för övrigt vet du att det är för din skull man kommer …

Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.

När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam, tände han på ogenerat.

— Va ä de för ett d—a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag icke kunde säga nej, men jag menade i salen. — För resten är du för gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace …

— Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror …

— Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.

— Det var Hanna …

— Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är vackert.

— Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig …

Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade …

— Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom vinna friheten.

I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna den, hålla den kvar.

— Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom … började hon.

— Jag eller någon annan, någon skulle göra’t, och efter som du valde mig …

— Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall du lura dig på!

— Ämnar du gå från dina barn också?

— Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför att de äro födda med lögn och bedrägeri … Det är ju odågor, ligapojkar som du uppfostrat till fängelsefrön. — Jag förbannar de stunder jag födde dem och jag råkade dig på min väg.

Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan, upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet, förtvivlade och utan att kunna trösta varann.