... sîn ta piqueme,
Das er towian scal,
Wanta sâr so sih dui sêla
In dem sind arhevit,
Ente si den lîhhamun
Likkan lâzzit;
So quimith ein heri
Fona himilzungalon;
Daz andar fona pehhe:
Dar pâgant siu umpi.
Sorgên mac diu sêla,
Unzi diu suona argêt,
Za wideremo herie,
Si gihalot werde.
Wanta ipu sia daz Satanazsses
Kisindi giwinnit,
Das leitet sia sâr
Dar iru leid wirdit,
In fiur enti in finstri,
Dazu ist reht virinlih ding.
Upi sia avar kihalont die,
Die dar fona himile quemant,
Enti si dero engilo eigan wirdit,
Die pringant sia sâr ûf in himilo rîhhi,
Darî est lîp âno tôd, lioht âno finstri,
Selida âno sorgun; dar nist neoman suih.
Denne der mar in pardîsu
Pû kiwinnit,
Hûs in himile,
Dar quimit imu hilfa kinuok
Pidiu ist durft mihhil allero manno welilihemo
Daz in es sîn muot kispane,
Daz er kotes willun
Kerno tuo,
Ente hella fuir
Harto wîsê,
Pehhes pina,
Dar piutit den Satanaz altist
Heizzan lauc. So mac huckan za diu,
Sorgên drâto
Der sih suntigen weiz.
Wê demo in vinstrî scal
Sîno virina stuen,
Prinnan in pehhe;
Daz ist rehto palwig ding—
Daz man den harêt ze gote,
Ente imo helfa ni quimit;
Wânit sih kinâda
Diu wênaga sêla
Ni ist in kihuctin
Himiliskin gote,
Wanta hiar in werolti
After ni werkôta.
So denne der mahtigo khuninc
Daz mahal kipannit
Dara scal queman
Chunno kilîhhaz
Denne ni kitar parno nohhein
Den pan furisizzan,
Dî allero manno welîh
Ze demo mahale sculi,
Der scal er, vora demo ricche,
Az rahhu stantan,
Pî daz er, in werolti,
Kiwerkota hapêta.
Daz hôrt ih rahhon
Dia werolt-rehtwîson,
Daz sculi der Antichristo
Mit Eliase pâgan.
Der warch ist kiwâfanit;
Denne wirdit untar in wîk arhapan;
Khensun sind so kreftic,
Diri kosa ist so mihhil.
Elias strîtît
Pî den ewigon lîp,
Wili den rehtkernon
Daz rîhhi kistarkan;
Pidiu scal imo halfan
Der himiles kiwaltit.
Der Anticristo stêt
Pî dem Altfiante
Stêt pî demo Satanase,
Der inan farsenkan scal;
Pidiu scal er in der wîcsteti
Wunt pivallan,
Enti in demo sinde
Sigalos werdan.
Doh wânit des vila gotmanno,
Daz Elias in demo wîge arwartit (werdit).
Sâr so daz Eliases pluot
In erda kitruifit,
So inprinnant die perga,
Poum ni kistentit
Einic in erdu,
Aha artruknênt,
Muor varsuilhet sih,
Suilizot lougui der himil
Mâno vallit,
Prinnit mittilagart,
Stein ni kistentit einik in erdu.
Verit denne stuatago in lant,
Verit mit diu viuriu
Viriho wîsôn,
Dar ni mai denne mâk andremo
Helfan vora dema Muspille.
Denne daz preita wasal
Allaz varprinnit,
Enti viur enti luft
Iz allaz arfurpit,
War ist denne diu marha,
Dar man dar eo mit sînem magon
(Diu marha ist farprunnan
Diu sêla stêt pidungan),
Ni weiz mit win puoze;
Sâr verit si za wîze.
Pidui ist dem manne so guot,
Denne er ze demo mahale quimit,
Daz er rahhono welihha
Rehto arteile;
Denne ni darf er sorgên,
Denne er ze deru suonu quimit.
Denne varant engila;
Uper dio marho,
Wecchant diota,
Wîssant ze dinge;
Denne scal manno gelîh
Fona deru moltu arsten;
Lôssan sih ar dero lêuuo vazzon
Scal imo avar sîn lîp piqueman,
Daz er sîn reht allaz
Kirahhon muozzi,
Enti imo after sînen tâtin
Arteilet werde.
Denne der gisizzit,
Der dar suonnan scal,
Enti arteillan scal,
Tôten enti quekken,
Denne stêt darumpi
Engilo menigi,
Quotero gomono girust so mihhil.
Dara quimit ze deru rightungu so vilo dia dar arstent,
So dar manno nohhein
Wiht pimîdan ni mak;
Dar scal denne hant sprehhan,
Houpit sagên,
Allero lido wehh
Unsi id den luzigun vinger.
Ni weiz der wênago man
Wielihhan urteil er habêt;
Denne er mit den miaton
Marrit daz rehta,
Daz der tiuval darpî
Kitarnit stentit;
Der habêt in ruovu
Rahhono welihha,
Daz der man er enti sîd
Upiles kifrumita,
Daz er iz allaz kisagêt,
Denne or ze deru suonu quimit.
* * * * * *
III.
ANGLO-SAXON.
Evangelium Nicodemi, xxi.
From Thwaite's Heptateuch.
Hyt wæs ða swiþe angrislic, ða ða Satanas, ðære Helle ealdor and þæs deaþes heretoga, cwæþ to þære Helle; "Gegearwa þe sylfe, þat ðu mæge Chryst onfon; se hyne sylfne gewuldrod hæfð, and ys Godes sunu and eac man, and eac se Deað ys hyne ondrædende, and myn sawl ys swa unrot þæt me þincþ þæt ic alybban ne mæg, for þig he ys mycel wyðerwynna and yfel wyrcende ongean me, and eac ongean þe: and fæla, þe ic hæfde to me gewyld and to atogen, blynde and healte, gebygede and hreoslan, eallo he fram ðe atyhð." Seo Hell þa, swiþe grymme and swiþe egeslice, answarode ða Satanase ðam ealdan deofle, and cwæð: "Hwæt is se þe ys swa strang and swa myhtig, gif he man is, þæt he ne sig þone Deað ondrædende, þe wyt gefyrn beclysed hæfdon, for þam ealle þa þe on eorþan anweald hæfdon þu hig myd þynre myhte to me getuge, and ic hig fæste geheold; and, gif þu swa mihhtig eart swa þu ær wære, hwæt ys se man and se Hælend þe ne sig þone Deað and þyne mihte ondrædende? to forðan ic wat, gif he on mennyscnysse swa mihtig ys, þæt he naþer ne unc ne þond Deað ne ondræt, þonne gefohð he þe and þe byþ æfre wa to ecere worulde." Satanos þa, þæs cwicsusles ealdor þære Helle andswarode, and þus cwæd: "Hwæt twyneð þe, oþþe hwæt ondrædst þu þe þone Hælend to onfonne, mynne wyþerwynnan and eac þynne; Ac forðon ic his costnode, and ic gedyde him þæt eal þæt Iudeisce folc þæt hig wæron ongean him myd yrre and mid andan awehte, and ic gedyde þæt he wæs mid spere gesticod, and ic gedyde þæt hym man dryncan mengde myd eallan and myd ecede, and ic gedyde þæt man hym treowene rode gegearwode, and hyne þær on aheng, and hyne mid næglum gefæstnode and nu æt nextan ic wylle his deað to þe gelædan, and he sceal beon underþeod agwhær ge me ge þe." Seo Hell þa swyþe angrysenlice þus cwœþ; "Wyte þæt ðu swa do þæt he ða deadan fram me ateo, for þam þe her fæla syndon geornfulle fram me mig, þæt hig on me wunian noldon; ac ic wat þæt hig fram mig ne gewytaþ þurh heora agene myhte, butan hig se Ælmytiga God fram me ateo, se þe Lazarum of me genam, þone þe ic heold deadne feower nyht fæstne gebunden, ac ic hyne æft cwicne ageaf þurh his bedodu." Da andswarode Satanas and cwæþ: "Se ylca hyt is se þe Lazarum of unc bam genam." Seo Hell hym þa þus to cwæp. "Eala hic halgige þe þuhr þyne mægenu, and eac þuhr myne, þæt þu næfre ne geþafige pæt he on me cume, for þam þa ic gehyrde, þæt worde his bebodes, ic was myd miclum ege afyriht, and ealle mynne arleasan þenas wæron samod myd me gedrehte and gedrefede, swa þæt we ni myhton Lazarum gehealdan, ac he wæs hyne asceacende eal swa earn þonne he myd hrædum flythe wyle forð afleon, and he swa wæs fram us ræfende, and seo eorþe þe Lazarus deadan lichaman heold, heo hyne cwycne ageaf, and þæt ic nu wat þæt se man þe eall þæt gedyde þæt he ys on Gode strang and myhtig, and gif þu hyne to me lædest, ealle þa þe her syndon on þysum wælhreowan cwearterne beclysde, and on þysum bendum myd synnum gewryðene, ealle he myd þys godcundnysse fram me atyhð, and to lyfe gelæt."
IV.
From Schmid's Anglo-Saxon Laws.
Þis syndon þa domas þe Ælfred se cyning geceas.
Drihten wæs precende þæs word to Moyse and þus cwæð:
1. Ic eam drihten þin god. Ic þe utgelædde of Ægypta land and of heora þeowdome; ne lufa þu oðre fremde godas ofer me.
2. Ne minne naman ne cig þu on idelnesse, forþon þe þu ne bist unscyldig wið me, gif þu on idelnesse cigst minne naman.
3. Gemine þæt þu gehalgie þone ræstedæg. Wyrceað eow syx dagas, and on þam seofaðan restað eow, þu and þin sunu and þine dohter and þin þeowe and þine wylne and þin weorcynten and se cuma þe bið binnan þinan durum. Forþam on syx dagum Crist geworhte heofenas and eorðan, sæas and ealle gesceafta þe on him sint and hine gereste on þam seofaðan dæge, and forþon drihten hine gehalgode.
4. Ara þinum fæder and þinre meder, þa þe drihten sealde þe, þæt þu sy þy leng libbende on eorðan.
5. Ne slea þu.
6. Ne stala þu.
7. Ne lige þu dearnunga.
8. Ne sæge þu lease gewitnesse wið þinum nehstan.
9. Ne wilna þu þines nehstan yrfes mid unrihte.
10. Ne wyrc þu þe gyldene godas oððe seolfrene.
11. Þis synd þa domas þe þu him settan scealt. § 1. Gif hwa gebycge Christenne þeow, VI gear þeowige he, þe seofoðan beo he freoh orceapunga. § 2. Mid swylce hrægle he ineode, mid swilce gange he ut. § 3. Gif he wif sylf hæbbe, gange heo ut mid him. § 4. Gif se hlaford þonne him wif sealde, sy heo and hire beam þæs hlafordes. § 5. Gif se þeowa þonne cwæðe: nelle ic fram minum hlaforde, ne fram minum wife, ne fram minum bearne,—breng hine þonne his hlaford to þære dura þæs temples and þurhþyrlige his eare mid eale to tacne, þæt he sy æfre syððan þeow.
13. Se man þe his gewealdes monnan ofslea, swelte se deaðe. Se-þe hine þonne neades ofsloge oððe unwillum oððe ungewealdes, swylce hine god swa sende on his honda and he hine ne ymb syrede, sy he his feores wyrðe and folcrihtre bot, gif he fryðstowe gesece. Gif hwa þonne of gyrnesse oððe gewealdes ofslea his þone nehstan þurh syrwa, aluc þu hine fram minum weofode, to þam þæt he deaðe swelte.
14. Se-þe slea his fæder oððe his modor, ne sceal deaðe sweltan.
15. Se-þe frione forstæle and he hyne bebycge and hit onbetæled sy, þæt he hine bereccan ne mæg, swelte se deaðe. § 1. Se-se wyrge his fæder oððe his modor, swelte se deaðe.
16. Gif hwa slea his þone nehstan mid stane oððe mid fyste, and he þeah utgangan mæge be stafe, begyte him læce and wyrce his weorc þa hwile, þe he sylf ne mæge.
17. Se-þe slea his agenne þeowne esne oððe mennen, and he ne sy þy dæges dead, þeah he libbe twa niht oððe þreo, ne bið he ealles swa scyldig, forþon þe hit wæs his agen feoh. Gif he þonne sy idæges dead, þonne sitte seo scyld on him.
18. Gif hwa on ceast eacniend wif gewerde, bete þone æfwyrdlan swa him domeras gereccan. Gif heo dead sy, sylle sawle wið sawle.
19. Gif hwa oðrum his eage oðdo, sylle his agen for; toð for toð, handa for handa, fet for fet, bærning for bærning, wund wið wund, læl wið læle.
20. Gif hwa ofslea his þeowe oððe his þeowenne þæt eage ut, and he þonne hi gedo ænigge, gefreoge hi forþon. Gif he þonne toð ofslea, do þæt ylce.
21. Gif oxa ofhnite wer oððe wif, þæt hy deade synd, sy he mid stanum ofweorpod and ne sy his flæsc geeton and se hlaford bið unscyldig. § 1. Gif se oxa hnitol wære twam dagum ære oððe þrym and se hlaford hit wist and hine inne betynan nolde, and he þonne were oððe wif ofsloge, sy he mid stanum ofworpod and sy se hlaford ofslegen oððe forgolden, swa þæt witan to riht findan. § 2. Sunu oððe dohtor gif he ofstinge, þæs ylcan domes sy he wyrðe. § 3. Gif he þonne þeow oððe þeowe mennen ofstynge, gesylle þæm hlaford XXX scill. seolfres and se oxa sy mid stanum ofworpod.
22. Gif hwa adelfe wæterpytte oððe betynedne untyne and hine eft ne betyne, gyld swylc neat swa þær on befealle and hæbbe him þæt dead.
23. Gif oxa oðres mannes oxan gewundige and he þonne dead sy, bebycggen þone oxan and hæbben him þæt weorð gemæne and eac þæt flæsc swa þæs deadan. Gif se hlaford þonne wiste, þæt se oxa hnitol wære and hine healdan nolde, sylle him oðerne oxan fore and hæbbe him ealle þæt flæsc.
24. Gif hwa forstæle oðres oxan and hine ofslea oððe bebycge, sylle twegen wið and feower sceap wið anum. Gif he hæbbe hwæt he sylle, sy he sylf beboht wið þam feoh.
25. Gif þeof brece mannes hus nihtes and he wyrðe þær ofslægen, ne sy he na manslæges scyldig, þe him sloge. Gif he syððan æfter sunnan upgonge þis deð, he bið mansleges scyldig and he þonne sylfa swylte, butan he nyddæda wære. Gif mid him cwicum sy funden þæt he ær stale, be twyfealdum forgylde hit.
26. Gif hwa gewerde oðres monnes wingeard oððe his æceras oððe his landes awuht, gebete swa hit man geeahtige.
27. Gif fyr sy ontended ryt to bærnenne, gebete þone æfwerdelsan se þæt fyr ontendeð.
28. Gif hwa oðfæste his friend feoh, gif he hit sylf stæl, forgylde be twyfealdum. § 1. Gif he nyste, hwa hit stæle, geladige hine sylfne, þæt he þær nan facn ne gefremede. § 2. Gif hit þonne cucu feoh wære and he secge, þæt hit here name oððe þæt hit sylf acwæle, and he gewitnesse hæbbe, ne þearf he þæt gyldan. § 3. Gif he þonne gewitnesse næbbe, and he him ne getriewe ne sy, swerige he þonne.
30. Þa fœmnan þe gewunniað onfon galdorcræftigan and scinlæcan and wiccan, ne læt þu þa libban.
32. And se þe godgeldum onsæcge ofer god ænne, swelte deaðe.
33. Utancumene and ætþeodige ne geswenc þu no, forþon þe ge wæron ælþeodige on Ægypta land.
34. Þa wudewan and þa steopcilde ne sceaððað ne hi nawer deriað. Gif ge þonne elles doð, hi cleopiað to me and ic gehire hi, and ic eow þonne slea mid minum sweorde and ic gedo pæt eowra wif bið wudewan and eowre bearn byð steopcilde.
35. Gif þu feoh to borh gesylle þinum geferan, þe mid þe eardian wille, ne nide þu hine swa nidling and ne gehene þu hine mid þy eacan.
36. Gif man næbbe butan anfeald hrægle hine mid to wreonne and to werianne and he hit to wedde sylle, ær sunnan setlgange sy hit agyfen. Gif þu swa ne dest, þonne cleopað he to me and ic hine gehyre, forþon þe ic eom swiðe mildheort.
37. Ne tæl þu þinne drihten, ne þone hlaford þæs folces ne werge þu.
38. Þine teoðan sceattas and þine frumripan gangendes and weaxendos agyfe þu gode.
39. Ealle þæt flæsc þæt wilddeor læfan, ne etan ge þæt ac syllað hit hundum.
40. Leases mannes word ne recce þu no þæs to gehyranno, ne his domas ne geþafa þu, ne næne gewitnysse æfter him ne saga þu.
41. Ne wend þu þe na on þæs folces unræd and on unriht gewillon hiora spræce and gecleps ofer þin riht, and on þæs unwisestan lare þu ne geþafa.
42. Gif þe becume oðres mannes gymeleas feoh on hand, þeah hit sy þin feonde, gecyðe hit him.
43. Dem þu swiðe emne; de dem þu oðerne dom pæm welegan oðerne þam earman, ne oðerne þam leofran oðerne þam laðran ne deme þu.
44. Onscuna þu a leasunga.
45. Soðfæstne man and unscildigne, ne acwele þu þone æfre.
46. Ne onfo þu næfre medsceattum, forþon hi ablendað ful oft wisra manna geþoht and hiora word onwendað.
47. Þam ælþeodigan and utancumenan ne læt þu na uncuðlice wið hine, ne mid nanum unrihtum þu hine ne drecce.
48. Ne swerigen ge næfre under hæðene godas, ne on nanum þingum ne cleopien ge to him.
V.
OPENING OF BEOWULF.
Edited and Translated by J. M. Kemble.
VI.
THE BATTLE OF BRUNANBURG.
From Warton's History of English Poetry, Ed. 1840. Vol. I. p. lxvii. Translated by R. Taylor.
VII.
HILDIBRAND AND HATHUBRAND.
TEXT OF GRIMM. TRANSLATION IBID.
Also in—Langue et Litérature des Anciens Francs, par G. Gley.
Ih gihorta that seggen, that sie urhetton ænon muotin
Hildibraht enti Hathubrant untar heriuntuem,
Sunu fatar ungo; iro saro rihtun,
Garutun se iro guthhamun, gurtun sih iro suert ana,
Helidos, ubar ringa, do sie to dero hiltu ritun.
Hiltibraht gimahalta, Heribrantes sunu, her was heroro man,
Ferahes frotoro, her fragen gistuont,
Fohem wortum: wer sin fater wari;
Fires in folche, eddo weliches cnuosles du sis?
Ibu du mi aenan sages, ik mideo are-wet,
Chind in chuninchriche, chud ist min al irmindeot.
Hadubraht gimahalti Hiltibrantes sunu: Dat sagetun mi
Usere liuti alte anti frote, dea erhina warun,
Dat Hilbrant haetti min fater, ïh heittu Hadubrant.
Forn her ostar gihueit, floh her Otachres nid
Hina miti Theotriche enti sinero degano filu;
Her furlach in lante luttila sitten
Prut in bure; barn unwahsan,
Arbeolosa heraet, ostar hina det,
Sid delriche darba gistuontum, fatereres mines,
Dat was so friuntlaos man, her was Otachre unmettirri,
Degano dechisto, unti Deotriche darba gistontum;
Her was eo folches at ente, imo was eo feheta ti leop.
Chud was her chonnem mannuma, ni wanin ih, in lib habbe.
Wittu Irmin-Got, quad Hiltibraht, obana ab havane,
Dat du neo danahalt mit sus sippan man dinc in gileitos!
Want her do ar arme wuntane bouga,
Cheiswringu gitan, so imo seder chuning gap
Huneo truhtin; dat ih dir it un bi huldi gibu!
Hadubraht gimalta, Hiltibrantes sunu:
Mit geru scal man geba infahan,
Ort widar orte, du bist dir, alter Hun, ummet,
Spaher, spenis mi mit dinem wortema,
Wilihuh di nu speru werpan,
Pist al so gialtet man, so du ewin inwit fortos;
Dat sagetun mi Sacolidante
Westar ubar Wentilsaeo, dat man wic furnam,
Tot ist Hiltibraht Heribrantes suno,
Hildibrant gimahalta Heribrantes suno: wela gisihu ih,
In dinem hrustim, dat du habes heine herron goten,
Dat du noh bi desemo riche reccheo ni wurti,
Welaga, nu waltant Got, quad Hiltibrant, we wurt skihit!
Ih wallota sumaro enti wintro sehstick urlante.
Dar man mih eo scerita in folc scestantero.
So man mir at burc einigeru banun ni gifasta;
Nu scal mih suasat chind suertu hauwan,
Bieton mit sinu billiu, eddo ih imo tí banin werden.
Doh maht du nu aodlicho, ibu dir din ellent aoc,
In sus heremo man hrusti girwinnan;
Rauba bi hrahanen ibu du dar enic reht habes.
Der si doh nu argosto, quad Hildibrant, ostarliuto,
Der dir nu wiges warne, nu dih es so wel lustit.
Gudea gimeirum niused emotti.
Wer dar sih hiutu dero prel-zilo hrumen muotti,
Erdo desero brunnono bedero waltan.
Do laettun se aerist asckim scritan
Scarpen scurim, dat in dem sciltim stout;
Do stoptun tosamene, starmbort chludun,
Hewun harmilicco huitte scilti
Unti im iro lintun luttilo wurtun—
VIII.
OLD SAXON.
FROM THE TEXT OF A. YPEIJ.
Taalkundig Magazijn. P. 1, No. 1.—p. 54.
Psalm LIV.
2. Gehori got gebet min, in ne furuuir bida mina; thenke te mi in gehori mi.
3. Gidruouit bin an tilogon minro, in mistrot bin fan stimmon fiundes, in fan arbeide sundiges.
4. Uuanda geneigedon an mi unreht, in an abulge unsuoti uuaron mi.
5. Herta min gidruouit ist an mi, in forta duodis fiel ouir mi.
6. Forthta in biuonga quamon ouer mi, in bethecoda mi thuisternussi.
7. In ic quad "uuie sal geuan mi fetheron also duuon, in ic fliugon sal, in raston sal."
8. Ecco! firroda ic fliende, inde bleif an eudi.
9. Ic sal beidan sin, thie behaldon mi deda fan luzzilheide geistis in fan geuuidere.
10. Bescurgi, herro, te deile tunga iro, uuanda ic gesag unriht in fluoc an burgi.
11. An dag in naht umbefangan sal sia ouir mura ira, unreht in arbeit an mitdon iro in unreht.
12. In ne te fuor fan straton iro prisma in losunga.
13. Uuanda of fiunt flukit mi, is tholodit geuuisso; in of thie thie hatoda mi, ouir mi mikila thing spreke, ic burge mi so mohti geburran, fan imo.
14. Thu geuuisso man einmuodigo, leido min in cundo min.
15. Thu samon mit mi suota nami muos, an huse gode giengon uuir mit geluni.
16. Cum dot ouir sia, in nithir stigin an hellon libbinda. Uuanda arheide an selethe iro, an mitdon ini.
17. Ic eft te gode riepo, in herro behielt mi.
18. An auont in an morgan in an mitdondage tellon sal ic, in kundon; in he gehoron sal.
19. Irlosin sal an frithe sela mina fan then, thia ginacont mi, uuanda under managon he uuas mit mi.
20. Gehorun sal got in ginetheron sal sia; thie ist er uueroldi.
21. Ne geuuisso ist ini uuihsil; in ne forchtedon got. Theneda hant sina an uuitherloni.
IX.
MODERN DUTCH OF HOLLAND.
Mark, Chap. I.
1. Het begin des Evangelies van Jezus Christus, den Zoon van God.
2. Gelijk geschreven is in de Profeten: ziet, Ik zend mijnen Engel voor uw aangezigt, die uwen weg voor u heen bereiden zal.
3. De stem des roependen in de woestijn: bereidt den weg des Heeren, maakt zijne paden regt!
4. Johannes was doopende in de woestijn, en predikende den doop der bekeering tot vergeving der zonden.
5. En al het Joodsche land ging tot hem uit, en die van Jerûzalem; en werden allen van hem gedoopt in the rivier de Jordaan, belijdende hunne zonden.
6. En Johannes was gekleed met kemelshaar, en met eenen lederen gordel om zijne lendenen, en at sprinkhannen en wilden honig.
7. En hij predikte, zeggende: na mij komt, die sterker is dan ik, wien ik niet waardig ben, nederbukkende, den riem zijner schoenen te ontbinden.
8. Ik heb ulieden wel gedoopt met water, maar hij zal u doopen met den Heiligen Geest.
9. En het geschiedde in diezelve dagen, dat Jezus kwam van Názareth, gelegen in Galiléa, en werd van Johannes gedoopt in de Jordaan.
10. En terstond, als hij uit het water opklom, zag bij de hemelen opengaan, en den Geest, gelijk eene duive, op hem nederdalen.
11. En er geschiedde eene stem nit de hemelen: gij zijt mijn geliefde Zoon, in denwelken Ik mijn welbehagen heb!
12. En terstond dreef hem de Geest uit in de woestijn.
13. En hij was aldaar in de woestijn vertig dagen, verzocht van den Satan; en was bij de wilde gedierten; en de Engelen dienden hem.
14. En nadat Johannes overgeleverd was, kwam Jezus in Galiléa, predikende het Evangelie van het Koningrijk Gods,
15. En zeggende: de tijd is vervuld, en het Koningrijk Gods nabij gekomen; bekeert u, en gelooft het Evangelie.
16. En wandelende bij de Galilésche zee, zag hij Simon en Andréas, zijnen broeder, werpende het net in de zee (want zij waren visschers);
17 En Jezus zeide tot hen: volgt mij na, en ik zal maken, dat gij visschers der menschen zult worden.
18. En zij, terstond hunne netten verlatende, zijn hem gevolgd.
19. En van daar een weinig voortgegaan zijnde, zag hij Jacobus, den zoon van Zebedéüs, en Johannes, zijnen broeder, en dezelve in het schip hunne netten vermakende.
20. En terstond riep hij hen; en zij, latende hunnen vader Zebedéüs in het schip, met de huurlingen, zijn hem nagevolgd.
21. En zij kwamen binnen Kapernaüm; en terstond op den Sabbatdag in de Synagoge gegaan zijnde, leerde hij.
22. En zij versloegen zich over zijne leer: want hij leerde hen, als magt hebbende, en niet als de Schriftgeleerden.
23. En er was in hunne Synagoge een mensch, met eenen onreinen geest, en hij riep uit,
24. Zeggende: laat af, wat hebben wij met u te doen, gij Jezus Nazaréner! zijt gij gekomen, om ons to verderven? Ik ken u, wie gij zijt, namelijk de Heilige Gods.
25. En Jezus bestrafte hem, zeggende: zwijg stil, en ga nit van hem.
26. En de onreine geest, hem scheurende, en roepende met eene groote stem, ging uit van hem.
27. En zij werden allen verbaasd, zoodat zij onder elkander vraagden, zeggende: wat is dit? wat nieuwe leer is deze, dat hij met magt ook den onreineen geesten gebiedt, en zig hem gehoorzaam zijn!
28. En zijn gerucht ging terstond uit, in het geheel omliggen land van Galiléa.
29. En van stonde aan uit de Synagoge gegaan zijnde, kwamen zij in het huis van Simon en Andréas, met Jacobus en Johannes.
30. En Simons vrouws moeder lag met de koorts; en terstond zeiden zij hem van haar.
31. En hij, tot haar gaande, vattede hare hand, en rigtte ze op; en terstond verliet haar de koorts, en zij diende henlieden.
32. Als het nu avond geworden was, toen de zon onderging, bragten zij tot hem allen, die kwalijk gesteld, en van den duivel bezeten waren.
33. En de geheele stad was bijeenvergaderd omtrent de deur.
34. En hij genas er velen, die door verscheidene ziekten kwalijk gesteld waren; en wierpe vele duivelen uit, en liet de duivelen niet toe te spreken, omdat zij hem kenden.
35. En des morgens vroeg, als het nog diep in den nacht was, opgestaan zijnde, ging hij uit, en ging henen in eene woeste plaats, en bad aldaar.
36. En Simon, en die met hem waren, zijn hem nagevolgd.
37. En zij hem gevonden hebbende, zeiden tot hem: zig zoeken u allen.
38. En hij zeide tot hen: laat ons in de bijliggende vlekken gaan, opdat ik ook daar predike: want daartoe ben ik uitgegaan.
39. En hij predikte in hunne Synagogen, door geheel Galiléa, en wierp de duivelen uit.
40. En tot hem kwam een melaatsche, biddende hem, en vallende voor hem op de knieën, en tothem zeggende: indien gij wilt, gij kunt mij reinigen.
41. En Jezus, met barmhartigheid innerlijk bewogen zijnde, strekte de hand uit, en raakte hem aan, en zeide tot hem: ik wil, word gereinigd.
42. En als hij dit gezegd had, ging de melaatschheid terstond van hem, en hy werd gereinigd.
43. En als hij hem strengelijk verboden had, deed hij hem terstond van zich gaan;
44. En zeide tot hem: zie, dat gij niemand iets zegt; maar ga heen en vertoon u zelven den Priester, en offer voor uwe reiniging, hetgeen Mozes geboden heeft, hun tot eene getuigenis.
45. Maar hij vitgegaan zijnde, begon vele dingen te verkondigen, en dat woord te verbreiden, alzoo dat hij niet meer openbaar in de stad kon komen, maar was buiten in de woeste plaatsen; en zij kwamen tot hem van alle kanten.
X.
OLD NORSE.
THE DESCENT OF ODIN.
From the Edda of Sæmund. Copenhagen Edition.
|
2. Upp reis Óðinn 3. Sá var blóðugr, 4. Þá reið Óðinn 5. "Hvat er manna þat 6. "Vegtamr ek heiti, 7. "Hér stendr Baldri 8. "Þegiattu völva! |
9. "Höðr berr háfan 10. "Þegiattu völva! 11. "Rindr berr 12. "Þegiattu völva! 13. "Ertattu Vegtamr, 14. "Heim rið þú, Óðinn! |
XI.
ICELANDIC.
From Snorro's Heimskringla. Translated by Laing.
Y'NGLINGA SAGA.
KAP. I.
Her Segir frá Landa Skipan.
Sva er sagt, at kringla heimsins, sú er mannfólkit byggir, er mjök vag-skorin: gánga höf stór úr útsjánum inn í jordina. Er þat kunnigt, at haf gengr af Njorvasundum, ok allt út til Jórsala-lands. Af hafinu gengr lángr hafsbotn til landnordrs, er heitir Svartahaf: sa skilr heims þridjúngana: heitir fyrin austan Asia, en fyrir vestan kalla sumir Evrópa, en sumir Enea. En nordan at Svartahafi gengr Sviþjod in mikla eda in kalda. Svíþjód ena miklu kalla sumir menn ecki minni enn Serkland hít mikla; sumir jafna henni vid Bláland hit mikla. Hinn neyrdri lutr Svíþjódar liggr óbygdr af frosti ok kulda, swa sem hinn sydri lutr Blálands er audr af sólarbruna. I Svíþjód eru stór hérut mörg: þar eru ok margskonar þjodir undarligar, ok margar túngur: þar eru risar, ok þar eru dvergar: þar eru ok blámenn; þar eru dýr ok drekar furdulega stórin. Ur Nordri frá fjöllum þeim, er fyrir utan eru bygd alla, fellr á um Svíþjód, sú er at rettu heitir Tanais; hún var fordum köllut Tanaqvísl edr Vanaquísl; hún kémur til sjávar inu i Svarta-haf. I Vanaqlvíslum var þa kallat Vanaland, edr Vanheimr; sú á skiir heimsþridjúngana; heitir fyrir austan Asia, en fyrir vestan Evrópa.
KAP. II.
Frá Asía Mönnum.
Fyrir austan Tanaqvísl í Asía, var kallat Asa-land edr Asaheimr; en höfutborgina, er í var landinu, kölludu þeir Asgard. En í borginni var höfdíngi sá er Odinn var kalladr, þar var blótstadr mikill. Þar var þar sidr at 12 hofgodar vóru æztir; skyldu þeir ráda fyrir blótum ok dómum manna í milli; þat eru Diar kalladir edr drottnar: þeim skyldi þjónustu veita allr folk ok lotníng. Odinn var hermadr mikill ok mjök vidförull, ok eignadiz mörg riki: han var sva Sigrfæll, at í hvörri orustu feck hann gagn. Ok sva kom at hans menn trúdu því, at hann ætti heimilann sigr í hverri orustu. Þat var háttr hans ef ann sendi menn sína til orustu, edr adrar sendifarar, at hann lagdi adr hendur í höfut þeim, ok gaf þeim bjanak; trúdu þeir at þá mundi vel faraz. Sva var ok um hans menn, hvar sem þeir urdu í naudum staddir á sjá edr á landi, þá kölludu þeir á nafn hans, ok þóttuz jafnan fá af þvi fro; þar þottuz þeir ega allt traust er hann var. Hann fór opt sva lángt í brot, at hann dvaldiz í ferdinni mörg misseri.
XII.
SAGA ÓLAFS KONÚNGS TRYGGVASONAR.
Bardagi í Storð.
Hákon konúngr hafði þá fylkt liði síno, ok segja menn at hann steypti af sèr brynjunni áðr orrostan tækist; Hákon konúngr valdi mjök menn með sèr í hirð at afli ok hreysti, svâ sem gert hafði Haraldr konúngr faðir hans; þar var þá með konúngi Þorálfr hinn sterki Skólmsson, ok gekk á aðra hlið konúngi; hann hafði hjálm ok skjöld, kesju ok sverð þat er kallat var Fetbreiðr; þat var mælt at þeir Hákon konúngr væri jafnsterkir; þessa getr Þórðr Sjáreksson í drápu þeirri er hann orti um Þórálf:
Þar er bavðbarðir börðust
bands jó draugar landa
lystr gekk herr til hjörva
hnitz í Storð á Fitjum:
ok gimslöngvir gánga
gífrs hlèmána drífu
nausta blaks hit næsta
Norðmanna gram þorði.
En er fylkíngar gengu saman, var fyrst skotit spjótum, þvínæst brugðu menn sverðum; Gerðist þá orostan óð ok mannskjæd; Hákon konúngr ok Þórálfr gengu þá fram um merkin ok hjöggu til beggja handa; Hákon konúngr var auðkendr, meiri enn aðrir menn, lýsti ok mjök af hjálmi hans er sólin shein á; þá varð vopnaburðr mikill at konúngi; tók þá Eyvindr Finnsson hatt einn, ok setti yfir hjálm konúngsins; þá kallaði hátt Eyvindr Skreyja: leynist hann nú Norðmanna konúngr, eðr hefir hann flýit, þvíat horfinn er nú gullhjálmrinn? Eyvindr ok Álfr bróðir hans gengu þá hart fram svâ sem óðir ok galnir væri, hjöggu til beggja handa; þa mælti Hákon konúngr hátt til Eyvindar: haltu svâ fram stefnunni ef þú vill finna hann Norðmanna konúng, Var þá skampt at bíða at Eyvindr kom þar, reiddi upp sverþit ok hjó til konúngs; Þórálfr skaut við honum Eyvindi skildinum, svâ at hann stakaði við; konúngr tók þá tveim höndum sverþit Kvernbít, ok hjó til Eyvindar, klauf hjálminn ok höfuðit alt í herþar niðr; í því bili drap Þórálfr Álf Askmann. Svâ segir Eyvindr Skáldaspillir: