Tjuvbandet i Dägerö skärgård

Vintern kom tidigt det året. I slutet av oktober timade det första snöfallet, och i början av följande månad var kölden så stark, att de inre fjärdarna lade sig. Man kunde gå på isen till Långgarn, men i den smalaste delen av sundet gick som alltid en öppen ränna för strömmens skull. Sjöfarten tog slut med ens, och i fjorton dagars tid var Dägerön avstängd från all beröring med fastlandet, medan det varken bar eller brast.

Kapten Melby hade redan under sommaren börjat bygga en bred, flatbottnad isbåt med långt utfallande stävar och försedd med kraftiga medar. Nu påskyndades arbetet, och kaptenen hade snart den tillfredsställelsen att kunna lysa på i kyrkan om vintertrafikens ordnande från Norrudden till Valsjökvarn med en regelbunden tur i veckan, så ofta isen inte var körbar. Båten visade sig utmärkt och kunde på grund av sin konstruktion, som kaptenen själv tänkt ut, lätt drivas upp från öppet vatten på den fasta isen.

Första gången den kom till användning, var kapten Melby med. Det var ett hiskligt väder, och flickorna hade tiggt och bett, att han inte skulle ge sig ut. Men han måste, sade han, själv pröva båtens duglighet på en längre färd under svåra förhållanden, innan han ville anförtro den åt någon annan.

Dessutom var det nödvändigt, försäkrade han, att sätta upp en ny signalstång vid kvarnen i stället för den gamla, som blåst av under den sista stormen. Mjölnarn höll visserligen på att skarva den, kunde man se med kikare från Norrudden, men det lönade sig inte, tyckte kaptenen.

Och så var det ytterligare en sak. Han skulle passa på tillfället, viskade han åt Märta, och göra upp räkningen med den ohängde länsmannen, som inte synts till på aldrig så länge. Nu skulle det bli annat av. Han skulle hugga honom i håret och ta honom på släp med sig till Dägerö.

Sin sista avsikt kunde han dock icke utföra. När han efter ett par timmars styvt arbete kom över, fick han till sin stora förvåning höra, att länsmannen flyttat från orten, och att en annan förordnats att sköta hans plats. Ett flera dagar gammalt brev till pastorn eller kaptenen, vilkendera som först anlände, skulle närmare förklara saken.

»Förhärdade lagvrängare — resa utan att ta avsked — har väl gjort något fuffens», brummade kaptenen och bröt brevet.

Det var skrivet i stor hast och lydde sålunda:

Senare var tillagt:

»Det var självaste —», drog kaptenen till. »Vad ska’ pastorn säja? Och flickorna?»

Mjölnarn kom och berättade, att länsman givit sig ut på isen med sin lilla båt två dagar å rad, och den sista gången hade de måst tvinga honom att vända om.

»Det kan jag tro honom om», sade kaptenen. »Rädd ä’ han inte, så lantkrabba han ä’.»

Han beslöt att genast fara tillbaka för att rådgöra med pastorn och hade så när glömt bort signalstången, om inte mjölnarn bragt saken på tal. Men folket behövde hämta sig en smula och torka sina kläder, och det drog om till på eftermiddagen, innan återfärden kunde ske.

Pastorn och flickorna voro till mötes nere vid Norrudden, och kaptenen gav dem redan på långt håll med vanlig uttrycksfull korthet del av nyheten.

»Länsman har rymt», ropade han och svängde brevet i luften.

Pastorn tog det och läste det högt.

»Ja, så där har han alltid varit», sade han, »beredd att när som helst ge sej i leken utan att betänka sej ett ögonblick. Vi kunde sitta tillsammans ena dagen och språka i lugn och ro, och dagen därpå, när man sökte honom, var han långt sin kos på väg till London eller Hamburg eller vart nu orderna gällde. Jag trodde, han skulle vara så pass förankrad här ute — — men det var väl nödtvunget, kan jag tänka.»

Länsman Videstams plötsliga bortresa väckte betydlig oro hos hans Dägerö-vänner, i synnerhet som de väntade breven uteblevo. Ett kort telegram från Berlin upplyste, att han under namn av Meyer Levysohn begivit sig till bestämmelseorten och snart skulle skriva utförligt, men därmed upphörde alla meddelanden. Kapten Melby for till Stockholm och frågade sig för hos myndigheterna, men man visste ingenting annat, än att han begärt tjänstledighet och var stadd på en lustresa till södern.

»Lustresa! Jo, jag tackar», sade kaptenen, när han kom hem. »Den här lustresan har allt sina äventyrligheter. Det skulle förvåna mej, om den inte hängde ihop med stölderna här ute i skärgården.»

Tjuvarna hade inte hörts av på länge. De hade tydligen blivit mera försiktiga, sedan de på så oförklarligt sätt gått miste om sitt rov från stölden hos Lunda-baron. Många väntade, att de skulle börja igen, när de fingo veta, att länsman var ur vägen. Men ingenting hände. Det var nog så, som länsman alltid sagt: de måste ha öppet vatten för att kunna driva sin verksamhet.

Men det ville inte bli något omslag i väderleken. Kölden tilltog i stället, och snart låg havet tillfruset, så långt man kunde se från Dägerö. Isbåten behövdes inte längre efter några få turer, och Lars-Johan, som skulle sköta den, var åter utan arbete. Dikningen hade han fått sluta med förut. Det såg ut, som om ingenting hade framgång för honom, och Elin klagade, att det var ett rättvist straff för att de gift sig mot hans fars vilja. Men som lycka var, gjorde kapten Melby upp om att sälja ett större parti ved till våren, och Lars-Johan fick därigenom jämn förtjänst med famnhuggning, så länge den kalla tiden varade. Dessutom ville halta Kalle gärna ha honom med sig ut i bygden, så ofta han hade något svårare eller mera lönande arbete för sig, och på det viset gick det bättre för honom och Elin, än de någonsin vågat hoppas.

För Inge var vintern ute i skärgården som en ny uppenbarelse. Han hade börjat för pastorn, som avtalat var, men skulle tills vidare endast sysselsättas med räkning, som han mest fått försumma. Varken Maja eller pastorn ville, att han skulle ansträngas, då han så nyligen varit sjuk, och därför hade han ledigt varannan dag för att kunna vara ute så mycket som möjligt.

Anders hade samtidigt slutat sin skolgång och blivit ordentligt stadd som drängpojke i Nedergården. Olle höll dock inte så noga på tjänsten, då det inte var så värst mycket att göra. Gossarna fingo mest sköta sig själva, sedan de först hjälpts åt med de nödiga sysslorna — skotta snö, bära ved och vatten och dylikt. De hade var sin ko att ge foder åt, och bägge tillsammans skulle de borsta och rykta gamla Pålle — Majsa hade Olle själv på sin lott — och spänna för honom, när han skulle ut någon gång. Ibland fingo de själva kuska i väg åt skogen efter ett mått ved eller till herrgården i något ärende.

De hade alltså fullt upp med tid för sina lekar. Det var en präktig kälkbacke från Uppgården genom bygatan ned till sjön. När den var väl uppåkt, kunde man susa åstad ut på isen halvvägs till Långgarn. De hade visst bara en vedkälke med stakar, men den gav gott plats för två, Inge på kälken och Anders, som styrde, bak på medarna. Och så dugde den så bra för den nya tillställning, som halta Kalle satt upp enkom för gossarna. Gubben Gobort hade på hösten hittat en prickstång, som låg och drev. Den fick Kalle tag i, och så snart det frös på, fick han ned en påle i den grunda Prästmaren och gjorde i ordning den yppersta slängkälke.

Vid tillfälligt inträffande töväder prövade gossarna varandra i snöbollskrig. Men Inge var lika flink med snöboll som med sten, och det var ingen möjlighet för Anders att mäta sig med honom.

»Om vi två skulle mana ut Uppgårds-drängarna i stället», föreslog Anders. »Di ä’ tre stycken, men vi reder oss nog, om jag gör bollar och du kastar.»

Drängarna skrattade försmädligt åt förslaget men märkte snart, att de kommo till korta. De nådde inte fram med sina bollar, medan Inge visade sig träffsäker snart sagt på hur långt håll som helst.

Kapten Melby for förbi på vintervägen över isen.

»Det ä’ som jag alltid sagt», förklarade han för pastorn, som var med. »Ett mindre fartyg med långskjutande kanoner klarar sej galant mot en överlägsen fiende, som har gammalmodig bestyckning. Så länge hon ä’ manöverduglig, förstås.»

På julaftonen hängde två par nya skridskor på grindstolparna vid Nedergården, ett på var stolpe. Det var Inge och Anders, som skulle ha dem, stod det att läsa på lapparna, som följde med. Ingen visste, hur de kommit dit, men det kunde inte vara någon annan än kapten Melby, som varit framme, menade Maja. Gossarna visste inte, om de skulle tacka honom för gåvan, så konstig som han kunde vara ibland.

En dag mötte de honom, när de voro på väg till ett ställe på isen, där snön blåst bort.

»Vad ska’ ni ta er för?» frågade han. »Jaså, jag ser. Förhärdade olycksfåglar! Vem ä’ det, som varit så enfaldig och skaffat er skridskor? Nu går ni bara och dränker er i någon vak.»

När gossarna kommo hem, berättade de, vad han sagt.

»Så inte ä’ det kapten, som gett oss skridskorna, det kan man begripa», anmärkte Inge förnumstigt.

»Jo, nu vet jag det säkert», sade Maja, »men trösta er, barn, om ni låter honom märka, att vi tror det.»

Så länge det ännu inte var så mycket snö, var det gossarnas största glädje att vandra omkring över åkrar och ängar och in i storskogen för att söka upp spår efter olika djur, som de snart lärde sig känna igen. Rävens snörräta gång utefter bottnen av ett djupt dike, tvärs över ett fält eller längs brynet av en skogsdunge var lätt att följa, och harens tokroliga avsprång förde dem sällan vilse. Det var som en lyckad jakt, om de kunde skrämma upp Jösse, där han satt och sov vid en buske, och när de en gång kommo på själva Mickel, som låg hoprullad som ett nystan på en sten, var det en bragd, som måste noga berättas för Maja och Olle. Utterns strövtåg från stränderna långa sträckor inåt landet, ekorrens och mårdens tillfälliga besök på marken, skogsråttans prydliga sticksöm, som förlorade sig i lustiga snötunnlar, allt lärde de sig småningom att tyda.

Det märkvärdigaste var dock, när de en blidvädersdag fingo syn på några spår, som de aldrig sett maken till förut.

»Inge trodde det var efter en björn», sa’ Anders, när de sedan talade om det. »Men inte har han sett några björnar inte. Det var så konstiga spår med märken av två långa klor framtill. Men det var efter ett grävsvin.»

»Prat, pojke», sa’ Maja. »Di ligger och sover om vintern.»

»Men missionärn sa’, att det var grävsvin.»

»Du ska’ inte kalla honom så mer, nu när han slutat med brännvinsresorna.»

»Ja, men han sa’ det», försäkrade Anders, och Inge bestyrkte saken. Gubben Gobort hade gått förbi, när de synade spåren. Det var ovanligt, sa’ han, men när det var milt i luften, brukade grävsvinen ibland titta ut och se sig omkring. Och deras spår voro mycket lika björnens, sa’ han.

»Aldrig har han sett några björnar han heller», envisades Anders.

Fram på vintern tog Olle sig för att lära gossarna skjuta. Maja var inte riktigt med om det, men Olle sa’, att pojkar skulle tidigt vänja sig vid bössan och öva sig, så att de aldrig höllo mynningen mot sig själva eller mot andra människor, även om de visste, att bössan var oladdad. Då blev det en sådan vana till sist, att man aldrig behövde vara rädd för olyckshändelser. Någon jakt på egen hand fick det dock inte bli av under den första tiden.

Inge hade ständigt i tankarna sitt löfte till modern att ta reda på den man, som gjort henne olycklig, efter vad Maja låtit förstå. Ofta överlade han med Anders, huru de skulle bära sig åt för att få fatt i honom och överlämna honom i länsmans händer. För det var alldeles solklart, att han hörde till tjuvarna, och överfallet på pastorn hade ingen annan än han gjort, det var så gott som bevisat. Under vintern var det föga troligt, att han skulle visa sig, men i alla fall gjorde gossarna gärna någon lov åt Frönäshållet, så ofta de kunde det utan att väcka uppmärksamhet. Men ingenting spordes, som kunde tyda på, att någon främmande höll till i trakten.

Mot vårsidan blev det en tids ihållande tö med regn, som tog bort det mesta av snön på de ännu körbara fjärdarna. När sedan kölden kom tillbaka, hade den med sig en glanskis, vars make inte funnits på flera år. Gossarna gjorde långa färder på skridsko, först på de närmaste vikarna kring holmar och skär och slutligen runt hela Dägerö-landet.

En dag märkte de ett ensamt skridskospår, som började vid en liten kobbe ett gott stycke från land och sedan fortsatte ut mot den yttre skärgården. När de dagen därpå foro fram samma led, träffade de på bakspåret. Det kom från ett annat håll och förenade sig vid kobben med det första spåret, så att båda gingo i ett med varandra. Första gången hade de inte sett efter så noga, men nu stannade de och betraktade spåren närmare. De voro mycket ojämna. Det ena skäret var längre och säkrare än det andra, som dessutom gick mera på tvären, som om den åkande haft något fel på ena benet.

»Kan det vara halta Kalle?» undrade Inge. »Det ä’ närmast till deras stuga.»

»Det ä’ inte stort längre till Frönäs», anmärkte Anders. »Och Vedbacka-Janne ä’ sned och vind, så det förslår.»

»Han har gått från land och satt på sej skridskorna här —»

»För att inte hans spår skulle synas, ja.»

»Anders du, det ä’ bestämt han.»

»Vem? Tjyven?»

Inge nickade.

»Och han har varit ute i någon avsikt, det är säkert. Kom, så åker vi en bit, medan vi tänker efter, vad vi ska’ göra.»

De fortsatte sin färd till en snöfri bergudde i Sunnansundsviken. Där snörde de av sig skridskorna och gingo sedan rätt ut över isen, tills de åter träffade på skridskospåren. De undveko alla snöfläckar och höllo sig försiktigt på något avstånd från spåren, så att ingen skulle kunna märka, att de följt efter dem.

Det var en lång väg de hade att vandra, förbi den ena holmen efter den andra. Ibland såg det ut att bära rätt till havs, men så fingo de åter vika av inåt skären igen.

Slutligen kommo de ut på den sista stora fjärden. Den stod genom ett brett gatt i förbindelse med havet och skildes i övrigt därifrån genom en enda, långsträckt ö, som kallades Örnhuvud.

Egentligen hade namnet ingenting med »örn» att skaffa, hade pastorn sagt, utan det borde heta Örhuvud, eftersom marken huvudsakligen bestod av sand- eller stenör. Det fanns dock rik växtlighet på sina ställen, och man påstod, att fisket var utmärkt. Ön var sällan besökt, och ingen visste rätt, vem som rådde om den. Både från Dägerö och närmaste grannsocken hade man kommit med anspråk, men ännu var ingenting avgjort.

Rakt ut mot denna ö ledde skridskospåren och gingo nu alltjämt i samma riktning. Gossarna följde dem endast ett kortare stycke och togo så en annan väg. Det var redan långt lidet, och de måste tänka på att komma hem, innan det blev mörkt. Efter en stund satte de på sig skridskorna och styrde kosan tillbaka på andra sidan om Dägerö-landet.

Följande dag måste Inge till pastorn och sköta sin läsning, och på natten blev det en storm med snöglopp, som bröt upp havsisen och gjorde de yttre fjärdarna osäkra. Det var ingen möjlighet att komma till Örnhuvud för en lång tid bortåt.

Och så kom vårbrytningen riktigt på allvar. Dag för dag signalerades från Goborts utkik om öppet vatten på allt närmare håll, och kapten Melby svarade på samma sätt från Dägervikssidan. Flyttande sjöfågel, som först fått hålla till i så kallade brunnar här och där på isen, behövde inte längre trängas om utrymmet. Skara följde efter skara. Somliga, såsom de vackra kniporna, kommo endast på genomfärd till nordligare trakter, andra åter för att stanna över sommaren. Talrikast voro alfåglarna, och där de samlat sig i någon fjärd, fyllde de hela luften med sin klingande sång.

Nu var också rätta tiden att ligga ute med vättar. Halta Kalle klagade över att han ensam fick sköta signaleringen, för det var ingen ordning med gubben Gobort. Till och med Olle slog sig lös en kväll och tog gossarna med sig. Det var bistert kallt i skåren under natten, men Olle svepte in dem i tjocka fällar, och de dåsade till gång på gång trots alla försök att hålla sig vakna. Så snart det första skottet knallat, var det dock förbi med sömnsjukan, och när de fram på dagen rodde hem med elva al-par som byte, viskade Inge till Anders:

»Det här var ändå det roligaste på hela vintern.»

Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter några timmar utan att ha fått ett liv.

»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat på honom.

»Du behöver inte skrika, har jag sagt. — Det ä’ den där ålänska skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»

»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»

»Ser så ut. — Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt till.»

»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter? Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de grova pengar, han bär opp i lön?»

»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt härifrån precis. — Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad vi har reda på.»

Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.

Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare, troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» — det såg mer än misstänkt ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.

Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.

»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte pastorn en pistol.

»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»

»Håken heller! Men låt gå — duger alltid att dänga folk i skallen med.»

Rättarn kom in.

»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till, att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här. Och krut och flintor och — vad di behöver.»

Rättarn såg bekymrad ut.

»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»

»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»

Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta fartyget skulle visa sig.

»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom fyrafotsgrundet — ålänsk rigg, ja.»

Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.

Även på galeasen tycktes de ha märkt den mötande båten. De gingo upp i vind och lågo bi en stund. En liten gigg sattes ut och rodde från fartyget. Därefter fyllde sig åter seglen. Galeasen föll av och länsade undan för god vind.

Kaptenen hade rest sig upp och stod med kikarn för ögat.

»Han sköter sej bra, den där ålänningen, det kan inte nekas. Känner farvattnet som en lots. Men var har jag jollen? Aj, aj! — stuva undan bössorna, gossar, och lägg presenningen över. Det ä’ bara två man, som kommer.»

Den lilla båten hade möda att bärga sig i de stora havssjöarna.

»Raska på, så vi inte kommer för sent», kommenderade kaptenen.

Karlarna togo i av alla krafter, och båtarna voro snart inpå varandra. Kaptenen vände och sackade långsamt akteröver. De båda männen halades ombord, och jollen togs på släp.

Galeasen hade emellertid åter ändrat kurs och styrde nu för halv vind inåt den norra skärgården. De fingo sedan veta, att den varit jagad av en rysk örlogsbrigg, som ännu syntes ute till havs men inte vågade sig längre in på det okända farvattnet.

Främlingarna voro dock högst oroliga och kunde knappt tro, att de voro i säkerhet. Den ene av dem hade ett förnämt utseende och var klädd i dyrbart pälsverk. Han vände sig genast till kaptenen och erbjöd honom på franska en stor summa, om han genast landsatte dem på fastlandet.

»Håll dej till något civiliserat tungomål, om du vill jag ska’ begripa’t», brummade kaptenen, som inte kände andra språk än spanska och engelska.

Pastorn försökte med tyska, som främlingen tycktes förstå, fast han i sin förvirring fortfor att svara på franska.

Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.

»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på Dägerölandet.

Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med själva kungen.

Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ, med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.

»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.

»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag kommit välbehållen undan. — Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min tolk, men han är min vän.»

Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:

»Han kan alla språk, même le suédois.»

Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå, vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga om frukost och såg bekymmersamt på klockan.

»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.

Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast, att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå», vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.

Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste gästgivaregårdar.

Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för deras båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som möjligt.

Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta, som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till fastlandet.

Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.

»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag vara riggad som en rospigg.»

Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.

Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö — han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall meningen — om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.

Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn, som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i enrum med honom.

»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.

Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:

»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan —»

Han tystnade och försjönk i tankar.

Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara. Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman Videstam till hands för att reda ut saken.

Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.

»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»

Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.

»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»

»Men Sten, ä’ det verkligen du?»

»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej, om jag inte ville.»

»Nej, aldrig kunde jag tänka något sådant. Din filur! Nu när du skrattar, kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för din skull. Om vi inte fått ett brev — i februari, vill jag minnas — från en herr Natan Silbermann i Berlin —»

»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till Sverige.»

»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon nöd.»

»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt, må du tro, men ändå — och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på villospår.»

»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna —»

»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när jag kom i hans tjänst.»

»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du narrat i fällan.»

»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’ han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et. Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga förmögenhet, så mycket som di kan komma åt — det mesta har vi skaffat över gränsen genom min vän Silbermann.»

»Men fartyget, som förföljde er?»

»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten, ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men ändå — di kan vara dumma ibland.»

»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så oförmodat i höstas?»

»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen. Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»

»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»

»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»

»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans —»

»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att fara igen. — Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»

»Lurendrejeri?»

»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med tjyvhistorierna, och mycket riktigt — det var så. Du ska’ sedan få höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman — det ä’ den där svartmuskige karln, du minns jag talte om — och några av mina judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt mitt arbete.»

»Men stölderna?»

»Di ä’ bara att betrakta som biförtjänster. Om di hållit sej i skinnet, så hade di kunnat fortsätta med smugglingen, men nu ä’ det slut. Det återstår bara att få tag på, var di har sina varor. Di ska’ ha ett nederlag någonstans, tycktes det på ålänningen en gång, när han fått för många supar. Det ska’ jag ta rätt på i sommar.»

»Då kommer du tillbaka hit? När tror du det blir?»

»Vet inte. Först ska’ jag sköta om furstens affär, efter jag åtagit mej saken, och sedan —»

»Nå-å?»

»Ja — men nu kommer gubben Melby. Låt se, du håller tungan rätt i mun.»

Länsmannen återtog sin stela hållning och ordnade sitt skägg och sitt hår och de buskiga ögonbrynen.

»Har ni inte talat slut än?» hördes kaptenens stämma utanför styrhytten. »Hästarna ä’ framme.»

»Vi måste väl gå då, herr Lewinsky», sade pastorn och öppnade artigt dörren.

»Har den kanaljen lärt sej något svenska än?» frågade kaptenen. »Jag undrar, om vi vågar släppa de där förhärdade spetsbovarna ifrån oss, när allt kommer omkring. Såframt det inte sker med fångskjuts. Hade jag bara länsman Videstam här! Han skulle snart plocka hemligheten ur dem.»

Länsmannen bugade sig.

»Micke ferbunden, micke ferbunden.»

»Tala sakta», viskade pastorn. »Han förstår mera svenska, än det ser ut.»

»Nå, det skadar aldrig, han får höra sanningen», mumlade kaptenen.

Avskedet ägde rum under många försäkringar från furstens sida, att han lämnade sitt halva hjärta kvar på Dägervik; den andra hälften tillhörde hans olyckliga fädernesland.

Kapten Melby följde inte med, som han annars brukade, när det var någon svårare färd att vänta.

»Lars-Johan får ta dem över», sade han för sig själv, »och om han vill dränka dem, inte mej emot.»

Så snart det burit av med skjutsen, kunde pastorn inte hålla tyst längre.

»Vet ni, vem tolken var? Det var ingen annan än Sten Videstam.»

»Omöjligt!»

»Kom in, ska’ ni få höra.»

»Så elakt av honom att inte tala om det för oss!» klagade Isabel.

Kaptenen sökte efter ord.

»Om — om — om vi skulle spänna för Ali — — Nej, skriv opp i almanackan, Märta, att vi säjer opp bekantskapen med honom från den här dagen. Vänta mej» — han knöt näven efter de bortfarande — »när jag en gång får honom mellan skål och vägg, ska’ han allt ha igen’et!»

Isabel M’Neils fader var köpman och numera bosatt i Glasgow. Efter sin första hustrus död hade han gift om sig för att få ett gott hem åt sitt ännu minderåriga barn. Men hans val av styvmor åt den lilla visade sig vara ett stort misstag. Det enda, den svage fadern kunde göra för sin dotter, var att så mycket som möjligt hålla henne hemifrån, dels i skola, dels hos släktingar, som han hade i Göteborg.

När Isabel vuxit upp, önskade hon skaffa sig en självständig verksamhet och antog platsen som lärarinna i engelska för kapten Melbys dotter.

Egentligen var det ett ömsesidigt missförstånd, som gjorde, att hon kom till Dägervik. Kapten Melby hade sitt särskilda sätt att uttrycka sig, och av hans brev om sin »lilla flicka» kunde ingen tro annat, än att Märta var ett barn om sex eller sju år på sin höjd. Och Isabels brev, försäkrade kaptenen, var idel falskhet från början till slut. Det var så utstuderat listigt hopkommet, enkom för att man skulle få den föreställningen, att hon gick med glasögon på näsan och hade en lovande början till mustascher. På sådant sätt hade hon innästlat sig i familjen och genast gjort sig oumbärlig.

Och nu måste hon fara ifrån dem på ett par veckor. Hur skulle de kunna reda sig under tiden?

Det hade kommit ett brev från fadern, att han ämnade sig ut på en affärsresa i början av juni månad och även tänkte göra ett besök i Göteborg i hopp att där kunna träffa sin dotter, som han inte sett på så länge. Brevet hade blivit försenat, och det var nödvändigt för Isabel att ofördröjligen bege sig i väg, om hon skulle hinna fram före faderns ankomst.

Kapten Melby knorrade mera än någonsin över sin svåra lott i livet. Nu måste han, gamle gubben, ut på irrfärder med en ung flicksnärta för att se till, att hon kom ombord på rätt ångbåt och fick sig en första klassens hytt.

Isabel invände, att hon ensam tagit sig fram till Dägervik året förut.

Tacka för det! Då visste man inte annat, än att hon var en förståndig dam av stadgad ålder. Nej, han måste följa med åtminstone till Stockholm, det var en klar sak. Och så skulle han på samma gång titta på en skuta, som var till salu. Så nog hade han ärende, förstås.

Under vägen över ön uppfångades pastorn, som fick följa med i droskan för att ta ordentligt avsked av Isabel. Därtill hade kaptenen en mängd förmaningar att ge honom. Han skulle noga se efter Märta, så hon inte gjorde haveri eller törnade på grund. Och om länsman kom, medan han var borta, så skulle han sättas inom lås och bom på fläcken. Och halta Kalle, den spyflugan, skulle ha sig en riktig duvning, för han hade börjat supa igen och gjort en visa om gubbens signalmaster — »lustig visa för resten», anmärkte han.

Och så höll han på, tills de kommo till Norrudden. Där låg Lars-Johan tillreds med båten.

»Hör du, Lasse», ropade kaptenen till honom från kuskbocken, »kan du segla?»

»Segla? Ska’ det vara någon konst? Det kan väl var människa, som inte ä’ rädd.»

»Säj inte det, du. Det finns folk på fastlandet, som tror, att lä och babord a samma sak. Ser du, det ä’ så, att gamle Öman vill sälja sin skuta. Hon ligger vid kvarn, och jag funderar på att köpa’na, så han slipper slumpa bort’na. Och du ska’ bli skeppare, har jag tänkt. Du seglar med vedlast härifrån, och på återresan tar du vad frakt du kommer över. Vi får talas vid om villkoren sedan. Bäst ä’, att du övertar skutan med detsamma och löser dej fri, när du kan. Det blir go’a tider för skeppsfarten i år.»

Lars-Johan hade avslutat dikningen under våren och hade ingen utsikt att få arbete under den närmaste tiden. Han steg upp ur båten utan att säga ett ord och sökte få tag i gubben Melbys hand.

»Jaså — du vill hjälpa mej ur vagnen. Men en gammal sjöman reder sej nog. Hjälp flickorna i stället.»

»Min väska», bad Isabel. »Den ligger i sufletten.»

Pastorn gick efter den och såg till sin ytterliga häpnad, att det var samma väska, som han funnit utanför sin förstudörr den stora ovädersdagen.

»Pastorn ser på den, som om den vore en märkvärdighet. Och det ä’ den också. Skinnet ä’ av en alligator, som min far sköt i Magdalenafloden. Det finns inte en likadan väska i världen, inbillar jag mej.»

Hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle säga något, men det var inte någon tid till frågor. Kaptenen stod redan i båten, och pastorn måste låta dem resa, utan att han fick någon förklaring.

När han kom hem, tog han fram fingerborgen och den lilla silkesvanten, som han hade i förvar. Det var ännu en smula doft om vanten — ja, det var bestämt samma parfym, som Isabel brukade begagna. Vad skulle det betyda? Att tänka sig den älskvärda flickan i förbindelse med tjuvarna — omöjligt! Och det lömska överfallet! Det var ju så galet som möjligt. Han fick ge sig till tåls och vänta, tills hon kom tillbaka.

Och det hade han bestämt: han skulle ingenting säga åt länsman Videstam om saken. Den hedersmannen hade en olycklig benägenhet att se allt i svart. Han kunde rent av ge sig till att spionera på Isabel.

Men ingen länsman hördes av. Kapten Melby kom tillbaka från sin resa och berättade, att han sökt få underrättelse om honom i Stockholm. Han hade fortfarande tjänstledighet, hade man sagt, och var antagligen inte i Sverige.

Slutligen kom ett brev, som var avstämplat i Malmö. Länsmannen hade lyckligt och väl fått sin polske furste ur landet, skrev han, och var glad över att äntligen vara honom kvitt. Meyer Levysohn var spårlöst försvunnen liksom även Lewinsky, och de hade lämnat efter sig åtskilligt, som behövde utredas. Det var därför svårt att säga, hur snart han kunde väntas till Dägerö.

Emellertid tycktes han ha god reda på vad som hände. Han visste, att Isabel var i Göteborg, och funderade smått på att fara dit på hemvägen och söka upp henne. Och Inges mor — han mindes inte, vad hon hette — hade bosatt sig för sommaren i Nedergården, hade han hört.

»Men vad som oroar mig», slutade han, »det är, att en annan person slagit sig ned någonstans på ön. Det lär vara en rätt tvetydig karl. Kapten Melby kunde gärna kosta på sig att hålla utkik efter honom — för inte duger du, Gustav, till sådant?»

»Tackar för artigheten», sade pastorn, när han läst brevet. »Besynnerligt! En främling på ön, det ä’ mer än jag vet om.»

Men det var verkligen så. Mor Brita hade sett honom. Det var en underlig karl, vanskapt och rädd för folk. Han gick omkring och plockade ogräs, sa’ gumman, så nog var han konstig, om någon var. Men han betalte ordentligt för sig i Sunnansund, för där hade han tagit in.

Pastorn hörde närmare efter. Den främmande var en medelålders man med ett virrigt utseende. Han hade haft anställning på något apotek, påstods det, och tycktes vara en ivrig botanist. Pastorn träffade på honom en gång, då han låg framstupa i ett dike.

»Hur ä’ det fatt?» frågade han bekymrad.

Å, det var ingenting, kom det otydligt till svar. Han letade bara efter växter.

Pastorn försökte få honom i samspråk, men han visade på allt sätt, att han ville vara i fred.

»Ja, inte ska’ jag störa honom», tänkte pastorn. »Det ä’ en oförarglig människa, som har sin lilla vurm som andra.»

Kaptenen åter tog sitt uppdrag på fulla allvaret.

»Länsman tror mej, förstås, inte om’et, fast han bad mej hålla utkik. Men jag ska’ låta honom se, att jag kan sköta saken så bra som någon länsman.»

Och han skötte den så samvetsgrant, att den arme botanisten nästan blev skrämd från vettet. Han sprang långa vägar, bara han fick syn på kaptenen, och måste till sist ta sin tillflykt till den yttre skärgårdens öar och holmar.

Inge och Anders, som höllo till på sjön all sin lediga tid, sågo ibland en skymt av den människoskygga enstöringen, där han rodde fram mellan kobbarna i en eländig ökstock och ängsligt vek undan, så snart han mötte någon båt. En gång märkte de, att han varit ute vid själva Örnhuvud, vilket nog var ett vågspel med en så tarvlig farkost.

»Du ska’ få se», sade Anders, när de på långt håll fingo se honom komma, »att det ä’ samma en, som åkte skridsko till Örnhuvud i vintras.»

»Och nu ä’ han här för att kunskapa åt tjyvarna», fortsatte Inge.

»Han har fel på vänstra foten, såg jag i söndags, när han klev ur båten.»

»Ja, men spåret, som vi följde, hade fel på högra skäret», menade Inge.

»Nej, vänstra skäret var det», påstod Anders.

Och så blev det tvist om vem som hade rätt, och ingen ville ge efter.

Men en sak kunde de komma överens om: mannen var en av tjuvarna, och nu, när inte länsman var på platsen, måste de ta på sin lott att vaka över vad han tog sig för.

»Om vi skulle leka, att du ä’ Svartöga och jag Barfot», föreslog Anders. »Och så ska’ han vara en farlig indian.»

Inge tänkte efter.

»Jag vet inte. Det kunde gå an förra sommarn, när vi var mindre. Men du ä’ dräng nu, och jag — Anders, jag tror bestämt det var han, som skrämde mor.»

»Du ä’ tokig. Den här linkar ju, som han vore halt. Och moster Ingrid mötte honom här om dagen, såg jag, på Frönäsvägen. Och inte vart hon rädd, inte.»

»Jag måste i alla fall ta reda på honom snart, för det har jag lovat. — Nej, nu vet jag. Vi ska’ leka, att jag ä’ länsman och du fjärsman. Och vi ska’ gå på jakt efter tjyvarna — för det ä’ det vi gör.»

Ja, det var Anders med om, men han ville helst vara länsman själv.

»Vi kan tura om», tyckte Inge.

Och även med spejartjänsten skulle de tura om, så att den ene höll sig i trakten av Frönäs, medan den andre lurade på ap’tekarn, som han kallades.

Den besynnerliga främlingen märkte inte i början, att de följde efter honom. Men när han efter hand kom underfund med deras avsikter, blev han lika förskräckt för dem som för kapten Melby. Det var ständiga försök att överlista varandra, och lyckades han narra någon av gossarna på villospår, såg han liksom smått belåten ut, när de nästa gång träffades.

Inge tog helst vägen åt Frönäs till, när han var ute på sin bevakningstjänst. Han inbillade sig, att han där lättast skulle få spaning på den man, som han framför allt ville åt. Vedbackarn började misstänka, att det var på honom de spejade, och hävde ur sig det grövsta ovett, var gång han fick syn på dem.

»Ska’ inte Inge ha rätt att gå på sin egen mark?» frågade Anders en gång, när de voro där i sällskap.

»Det ä’ inte hans mark, säjer jag.»

»Men det ska’ bli hans», vidhöll Anders.

Vedbackarn blev alldeles ettersprängd av ilska.

»Det ska’ aldrig bli hans», väste han fram. »Jag kan ta gården, vad dag jag vill, för allt jag lagt ner på den och för allt vad fadern ä’ skyldig.»

»Det var förfärligt, vad han såg ut», sa’ Anders, när de kommo för sig själva. »Han ä’ i stånd att ta livet av oss, tror jag, om han kommer åt.»

»Säj ingenting åt mor om det här», varnade Inge.

Gossarna voro vana att tala om allting hemma. Men sina planer på tjuvarna höllo de strängt hemliga; annars, visste de, skulle folk skratta åt dem.

De hade fått för sig, att de skulle göra någon upptäckt, bara de kunde komma ut till Örnhuvud. Anders’ jolle var, förstås, för liten för sådant vatten, men så snart Olle fått sin nya stävökstock färdig, skulle de få låna den för en riktig långfärd, hade han sagt. Den var byggd för att kunna vaka i sjö och lovade att bli mycket lättrodd. Och då skulle de fara ditut, det var en given sak. Ibland hade de tyckt sig se båtar åt det hållet, och den hemlighetsfulle främlingen i Sunnansund hade säkerligen varit där mer än en gång. Men ännu så länge fingo de nöja sig med sina alltjämt fruktlösa efterforskningar i hemtrakterna.

Moderns närvaro upptog även Inges tid. Det var verkligen så, som länsman Videstam antytt i sitt brev. Ingrid hade låtit övertala sig att flytta ut — för en månad åtminstone — till Nedergården, där Olle under vintern rustat upp lilla kammaren för hennes räkning. Det var också hög tid. Hon var sjuk till både kropp och själ, när hon kom. Hennes ständiga sorgsenhet hade tärt på hennes krafter, men den jämna omvårdnad, som utan allt bråk och fjäsk ägnades henne, gjorde, att hon hastigt tillfrisknade. Inge hade aldrig sett henne glad förr. Nu var det endast sällan, som hon kunde visa sig nedslagen. Men det var dock något dämpat över hennes glättighet liksom förut över hennes sorg.

Kapten Melby, som var nyfiken som en tordmule — det var halta Kalles ord — tog snart reda på hennes omständigheter. Han fick höra av Maja, att hon gärna ville ha arbete med sömnad. Visserligen hade hon med sig från Stockholm åtskilligt, som skulle göras färdigt, men det förslog inte långt.

»Det var bra», sade kaptenen, som var välvilligt stämd för tillfället. »Då kan hon hjälpa mej, så slipper jag resa till sta’n igen.»

Och så gjorde han genast så stora beställningar, att det var nödvändigt för Ingrid att ta hjälp av Ekskärs Elin, som också behövde få förtjänst.

Annars var kaptenen mestadels vid ohjälpligt lynne, och Märta påstod, att det berodde på Isabels frånvaro, som kom att räcka längre, än meningen var från början.

»Prat, flicka! Det har sina randiga skäl», förklarade kaptenen. »Folk börjar bli så förhärdat hyggliga härute. Halta Kalle sa’ nej till en sup, som jag bjöd honom på till kaffet, och gubben Gobort går i körkan var eviga söndag. Det blir till sist ingenting att göra på ön för en verksam man.»