Produced by Tapio Riikonen

UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918

Av

Wilhelm Thesleff

Helsingfors, Holger Schildts Förlagsaktiebolag, 1919.

I.

Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1 augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern avresa.

I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig och ofattlig panik — bankerna stormades, människorna avyttrade allt, som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten, att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas — för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar…!"

Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse — snarare tvärtom.

Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo — en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela "butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59. lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d. kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp erfordrar. Formeringen av brigaden — 10 skvadroner — gick raskt undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman, ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan, vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt gamla regemente — L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält. Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom och hurusom, med undantag av — tror jag — blott mig själv, övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid frihetskrigets utbrott i Finland.

Sic transit gloria mundi!

Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart, och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten. Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder människans öden!

II.

Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel, bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden möter en fortfarande vid varje steg.

Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.

Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant — en mycket obskyr personlighet — utövade genom denne till stadens förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!

Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar — i synnerhet en elakartad tyfus — härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem enkom uppförda barackerna — baracken var av bräder, full med halm samt försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten, relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.

I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget, förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.

Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska regementena — 8 till antalet —, vilka sedermera under bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.

Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.

"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen. Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i Finland, förvaltaren — en tysk — var förvisad till Sibirien, stall, ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker, kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt — om man betänker att vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode" firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista, jag behövde tillbringa på detta sätt!

Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel — deras totala oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete — framträdde i synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general, som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös och utan den minsta aning om något slags organisation eller arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans vansinniga rädsla för tvål och vatten — jag kommet ihåg huru så gott som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av honom det gångna årets samlade smuts. — Här på "Waldenrode" gjorde döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung stabsryttmästare — kårkommendörens personliga adjutant — sköt sig en kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.

Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren och att den knappast mera kunde undvikas — frågan gällde blott i vilken form den komme att söka sig uttryck.

Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop, och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.

III.

Riga — "Östersjöns pärla" — gör med sina moderna, västerländska stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens glansperiod.

Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter, vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. — Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma vandalism.

Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde, vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande arbete en gång pågått i dem — ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej — endast invid järnvägsstationen gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora broanläggningarna över Duna-floden.

Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m. på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag, som under sådana besök fick agera ciceron.

De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar, vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie", men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.

Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib. kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad av bolschevikerna i Kaukasien.

Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll. Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.

Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina. Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt eftersom kriget fortskred — man kan alltså mycket väl tänka sig hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka t.ex. järnvägsbron vid Schavli — "Hindenburg-bron" — obetingat är ett av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.

Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera, då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad fronten Riga-viken — södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället möjliggjorde järnvägen Mitau—Tukkum med sina förgreningar en snabb omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.

Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material — teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del medlemmar av bataljonen m.m. — som de sade sig hava med sig samt så beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen, den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat, då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.

Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig — det antogs allmänt att det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k. finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.

IV.

Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De bägge andra försöken — i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid Aa-floden — företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.

Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas, som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på framstöten samt skaffade österrikarna andrum. — På vår front gjordes ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet skulle ske i riktning mot Kekkau—Baldon för att i händelse av framgång längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43. armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum. Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner — inalles väl en 12-15 bataljoner —; vid Misse-floden befann sig endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12 km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen. Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel division, varit beseglat. Bataljonen var då — och dess f.d. medlemmar äro väl ännu — föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.

Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen räckte närmare 2 dygn — ända till 200,000 skott av grov kaliber avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt — och det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.

Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.

Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets heliga konventioner!

Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så starkt hotade södra fronten.

Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper, först därefter — sedan genombrottet lyckats — skulle starka artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916 bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock. Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef, general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden — närmare 25° R. — blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll. Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett 30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska katedralen, men — o ve! — bland de tagna kanonerna var ej en enda riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett 80-tal sårade och döda.

Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor, kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.

V.

Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle "färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka "fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas. Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet, som hölls av arméprästen — detta tal var nämligen utomordentligt betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa och den sanna kristendomen från barbarerna."

Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och inkvartering. Ingenting skonades — till hästkrubbor användes marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v. Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga stegen för att därifrån hämta bränsle — de föredrogo att helt enkelt hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 — det året tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen. Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid bordet — man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.

VI.

Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit fullkomligt utan alla nyheter — rykten voro blott i omlopp om en utbruten större strejk i Petersburg — erhöll järnvägspersonalen vid samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting stort, vackert och till och med enastående i historien, något som skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred. Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba seger låg — och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta, vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut. — Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades, kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20 kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven, helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a. kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter "Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd flagga i handen.

Det fanns i Riga likväl även kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall väckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland balterna. Ehuru tsaren personligen kanske då mera ej var så populär bland dem, var likväl den monarkiska principen så starkt rotfäst, att jag t.ex. vid några tillfällen blev vittne till hurusom gamla herrar och damer snyftade och gräto, då kejsarporträtten togos ned från väggen för att gömmas eller förstöras. Därtill kom naturligtvis skräcken och rädslan för de revolutionära letterna, som år 1905-06 brände, skövlade och mördade allt tyskt inom landet.

Ifrån att revolutionen i Riga liksom överallt vid fronten hade avlupit så gott som utan svårare excesser, började emellertid den allmänna disciplinlösheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna att göra sig allt mera gällande ju längre tiden led. I spetsen för de bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109. infanteridivisionen, vilka trupper väl voro de allra första av Rysslands fronttrupper, som öppet övergingo till idén om den av Lenin i Petersburg förfäktade "proletariatets diktatur". Under vårens och sommarens lopp anlände till fronten både engelsmän och fransmän, vilka utsänts av ententen för att uppelda den omorganiserade ryska revolutionsarmén till förnyad strid för frihet, jämlikhet och broderskap. Slutligen kom själva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens ledare och gunstling, men trots stora löften uppnåddes på den norra fronten intet. Armén gick här långsamt men säkert mot förfall och upplösning.

I början av sommaren insjuknade jag häftigt i en gammal åkomma, för vilken jag redan tidigare just före krigets utbrott sökt bot vid Porla badort i Sverige, och måste intagas på officerslasarettet i Riga, vilket lasarett upprättats och underhölls av balterna. På detta lasarett kom jag snart i intim beröring med stadens tyska läkare samt dess tyska aristokrati och fick personligen övertyga mig om med vilken stor otålighet "befriarna" voro efterlängtade, hurusom hatet emellan "baronerna" och letterna var outsläckligt samt hurusom så gott som hela den bildade klassen i en inkorporering eller, i sämsta fall, i någon sorts personalunion med Tyskland såg Kurlands och Livlands enda möjliga framtid.

Under juli och augusti månader började bland stadens befolkning och i synnerhet bland dess judiska element allt oftare höras rykten om en förestående tysk frammarsch på den norra fronten med en därmed följande intagning av Riga. Det ryska armébefälet satte till en början tilltro till dessa rykten och vidtog därför en del försiktighetsmått; fronten vid Kemmern förkortades, nya etapplinjer upprättades för att underlätta ett eventuellt återtåg m.m. Emellertid förflöto dagar och veckor utan att någonting hördes av, och då någon omgruppering hos tyskarna ej kunde förmärkas, antogs det allmänt, att detta rykte var likt alla de andra, som tidtals av fienden utspredos för att hålla nervositen hos den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bäst av följande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag på lasarettet besök av en kamrat från kårstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om stabens underrättelseavdelning. På min fråga om någonting nytt avhörts, meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det är sant, i dag hade vi en överlöpare — en soldat från Elsass — som påstod att tyskarna i natt tänka slå broar vid Yxküll över Duna-floden samt taga Riga, men det är ju ej första gången man får höra sådana historier. Värdet av dem känner du ju." Men denna gång skulle överlöparens historier likväl besanna sig. Efter en häftig artilleriförberedelse, vid vilken tyskarna första gången använde en ny sorts gas, som sönderfrätte gasmasker och kanonrören (samma gas användes av dem något senare på italienska fronten vid det stora genombrottet därstädes), rensades inom några timmar den motsatta stranden vid Yxküll och ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 på morgonen den 2 september slogos broarna över floden, och några ögonblick senare satte sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas högra strand ett tiotal km söder om staden Riga. Då vi på lasarettet den 3 på morgonen utan någon aning om det passerade vaknade, var Rigas öde redan avgjort. Försöken att återtaga den förlorade positionen misslyckades och det återstod för armébefälet blott att giva order om omedelbart återtåg, ifall det ej ville riskera att få sin reträtt avskuren. Den 2 och 3, medan striderna om etapplinjerna pågingo, skedde utrymningen av Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga påtryckning försiggick evakueringen till en början i god ordning, ehuru Riga dessa dagar direkt besköts från Yxküll-sidan av tyskarnas långskjutande kanoner. Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka — bl.a. — ett träffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset till vårt lasarett. Av stadens invånare sårades och dödades sammanlagt omkring 200 personer. Någon regelrätt evakuering av staden kunde naturligtvis ej komma i fråga; sålunda blev t.ex. vårt lasarett helt och hållet lämnat åt sitt öde. De som till fots eller häst sökte sig ut ur staden råkade emellertid i tyskarnas händer, ty redan på morgonen den 3 voro både järnvägen och landsvägen Wenden—Petersburg avskurna. Den 3 på morgonen, då arriergardena började draga genom staden, vidtogo såväl trupperna som pöbeln med ett allmänt plundrande. Överallt såg man av ryssarna anstiftade eldsvådor — sålunda kunde jag från mitt fönster samtidigt räkna 24 större brasor. Samtliga butiker och bottenvåningar i hela staden skövlades och luften genljöd av starka explosioner, artilleri-, kulspruts- och gevärseld.

Detta trevliga spektakel räckte till inemot kl. 4 på e.m. Då inträdde plötsligt dödstystnad. Men några minuter senare bröt ett jubelskri löst: "De ha kommit!" Från källare och andra gömslen strömmade folk fram, välkomnande de från alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande tyska trupperna med blommor, mat, glada hälsningar, ja, till och med kyssar. Ordningen upprättades i ett ögonblick, och det var ett verkligt nöje att bevittna med vilken disciplin och färdighet tyskarna besatte Riga. Redan följande dag spelade militära musikorkestrar överallt i stadens parker, och vitklädda flickor och damer kurtiserade efter bästa förmåga de blomsterprydda krigarna. På en dag återtog Riga sitt fredliga utseende, och man glömde nästan bort att det egentligen ej var de egna utan fienden som nu tagit hand om samhället och att fronten blott förskjutits några tiotal km österut.

Rigas intagning lämnar det bästa beviset på skillnaden mellan en välorganiserad, väldisciplinerad och utmärkt armé och en mer eller mindre milisartad sådan — vilket ju den ryska då redan var. Ehuru ryssarna några veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal, högtidligt svurit på att, fastän de själva ogärna ginge till anfall, dock försvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen, kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i döda och sårade, medan ryssarnas förluster räknades i tiotal tusen. — Ett memento för dem som i skyddskårer och allmän milis se sitt lands självständighet gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!

Den 6 september anlände till Riga kejsar Wilhelm och avhöll där stor kejsarparad. Vid paraden närvoro bl.a. överbefälhavaren för den tyska norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjälte general Huitier, vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besöket skänkte kejsaren 100,000 Rmk åt stadens fattiga.

Några dagar efter Rigas intagning överflyttades jag jämte de övriga officerarna från vårt sjukhus till ett tyskt fältlasarett, varifrån vi så småningom efter tillfrisknandet skulle sändas till Tyskland. Emellertid anlände från det stora högkvarteret, vilket beträffande Östersjöprovinserna och balterna beslutat sig för en politik, som åsyftade dessas vinnande för den tyska saken, befallning om att samtliga balter skulle på hedersord befrias från fångenskapen, och efter några dagars extra väntan samt förfrågningar inneslöts även min värda person i denna grupp. I stället för ett fruktat fångläger skulle nu det återuppståndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brödet mitt enda bekymmer. På tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket betecknande: "Den myckna musiken tjänar till att överrösta magens kurrande." Och väl var det, ty med provianteringen stod det allt annat än väl till. De små förråd, som ännu funnos under den ryska tiden, blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrända, och tyskarnas proviant räckte knappt ens åt dem själva. Huru befolkningen ändå kunde reda sig och slå sig ut, är för mig en gåta, vilken emellertid sannolikt hade sin lösning blott i tyskarnas stora organisationsförmåga och i den stora massan judiska affärsmän, som trots alla ryska utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.

För juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omöjliga varit möjligt, så mycket mera då i krigs- och revolutionstider.

VII.

Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer, som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs den nya banan Riga—Mitau—Schavli—Königsberg—Berlin, som tyskarna byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via Reval med Berlin. Resan Riga—Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse, vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen, som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska, militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.

Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände "direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.

Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.

Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique", kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda. Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.

Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9 september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet — frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma, såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret. Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.

Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique" och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade, intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt skvaller och alla misstankar — ty även i Berlin härskade bland allmänheten en viss spionskräck — omdöptes jag officiellt till herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.

Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland, skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och Frankrike beträffar.

Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga först efter det en del av den i Stockholm startade "finska delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag. K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet. Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna militära läget.

För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande, mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici, politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k. finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.

Handhavandet av den finländska saken och överledningen av jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens "Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för "Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v. Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.

Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig, så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo våra intressen först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen på general Ludendorffs personliga föranstaltande.

Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.

Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917 till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.

Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret, general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort, hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen, om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte. Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v. Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna. Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade hoppats.

Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig), under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes, naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej, såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak, detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k. baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera oväntade och svårlösta uppgifter. —