IX.
På vidder och sätrar.
Vår resplan föreskref vandring öfver vidder och fjell från säter till säter upp till Espedalsvattnet, som ligger 2,000 fot öfver hafvet; båtskjuts öfver detta till foten af Rutenfjell, hvilket bestiges, hvarefter vandringen går på andra sätervägar öfver till Ringebo eller rättare Sjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi skickat våra handkoffertar. Från denna hvilopunkt skulle senare delen af vandringsstråten utstakas. Men det är icke hvarje högtgående plan, som förverkligas så som man tänkt sig den.
Nu bar det emellertid af på säterstigen öfver de omätliga vidderna, öfver oräkneliga mer och mindre uttorkade bäckar, öfver gungande myrmark, öfvergrodd med nu blommande hjortronsrankor, med ängdunstofsar och krypande sälg. Våra två vägvisande kamrater i ett starkt framskjutet led och med en fart, så att vattnet sqvatt kring foten.
»Bär det?»
»Spring bara till innan det brister!» ljöd rådet, som följdes till den grad, att mången tufva skälfde eller ock rent kröp ner i dyn. Komna åter på fast mark, spredo sig vägvisarne åt hvar sitt håll, för att söka upp säterstigen, hvilken derefter kontrollerades af karta och kompass mycket noggrannare än bränvinet i vissa svenska brännerier, samvetsgrannare än offentliga räkenskaper före en revisorsmiddag, och så klefvo vi tryggt på igenom en- och dvergbjörksfält, öfver hvilka skogsgeranier och en mängd andra sommarblommor prålade i liflig färgprakt.
Det tjenar ej till något att förklara allas vår oförmåga att med enstaka eller förenade pennor söka beskrifva natursceneriet der ofvan trädgränsen, ty ingen menniska har bedt oss försöka något sådant. Men jag kan svara för oss alla fem, att om vi vågade hoppas att vi dermed kunde meddela vårt bleksotiga slägte en ringa, icke försvinnande, del af lifsluften här uppe, af de frigörande utsigterna och af vår egen jublande lifslust och sommarfröjd, så skulle vi till och med försökt, att blifva realistiska naturpoeter midt på en fäväg med färska spår efter kor. En högre grad af mensklig sjelfförsakelse kan väl ingen begära.
Högre och högre emellan de nakna fjelltopparne gick vandringen, lätt som en dans, och vi voro alla ense derom, att om vi ej haft renslar och annan packning, som hållit oss fast vid jorden, hade vi säkert hoppat värre än månfolket (vi menade de varelser som bo på planeten månen och ej de som ha måne i planeten) innan de lärde försåg detta himlaklot med en nödig luftkrets. Ja, der funnos de bland oss, som, då blicken nu för första gången möttes med toppen af ett af Jotunheims snöfjell; hänrycktes ända till gränsen af den upphöjda tystnadens område. Och detta är visst ännu sällsynt bland qvinnor och otänkbart bland män.
»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet:
»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»
Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi kände oss fasligt stuckna.
Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga turister.
Qvinlig ylleskjorta. (Röster ur hopen: »Den gnager! Tänk på fårfällarne!»)
Rått silke då, eller i brist deraf linne (»Hör, hör!»)
Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske något längre och snäfvare.»)
Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting turkiskt!»)
En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar i kanten.»)
En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben») samt kofta.
Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och plats för tår och liktornar.»)
Kring hals och armar kulörta remsor. (Kandidaten: »I renseln en liten sidenhalsduk samt en maggördel af ylle.»)
Stora hattar. (Enstämmigt: »Som sitta på hufvudet och äfven skydda den blottade nacken.»)
Turistparaply med starkt skaft eller ock en stark käpp med ett godt handtag.
Rensel, som faller väl till ryggen och sitter stadigt. (Allmänna opinionen:
»Inga hemmasydda vaxduksväskor!» Kandidaten: »Med breda bärremmar.»)
Gummikappa och oljeduksdamasker.
En lång mjuk resplaid af mörk färg, hvilken äfven kan begagnas som täcke. (Enhälligare stämmor vid ett stridare vadställe: »Plaiden bör i ena kanten förses med dragskodd, så att den på befolkade orter äfven kan tjenstgöra som längre öfverkjol.»)
Komna på andra sidan bäcken beslöts det, att förslaget, tillika med renslarnes innehåll, skulle framläggas till våra svenska medsystrars benägna påseende i det märkliga verk, som borde blifva frukten af våra gemensamma ansträngningar.
Ytterligare lifvade genom hoppet att kunna göra en dylik insats i kulturarbetet, anlände vi i skymningen till Liumssätern och välkomnades der af en get, som vänligt nickade till oss från fjösets gräsbevuxna tak, medan fåren stampade tunets lera, och grisarne från både höger och venster sökte tränga sig fram genom grinden. En märklig tafla, full af lif med en viss politisk anstrykning.
Budejan, en äldre fetlagd jente, hade nyss mjölkat, så vi kunde välja emellan spenvarm mjölk, dito kall söt med ett häpnadsväckande gräddlager, blåsur dito (som är en nationalförfriskning) samt getmjölk. Vidare valdes emellan mysort (mesost), färsk ost, upplagd med sked likt smör, kokt ost och getost; smör och fladbröd oföränderligt samma oförenliga födoämnen.
Denna säterstuga hade två sängar, stående midtför hvarandra, lika hårdt packade med hö, som tvenne politiska motkandidater med goda föresatser och löften, och på en stilla fråga, om hvar vi fingo ligga, svarade budejan: »Gjätergutten och ni kunna ligga här! jag finner väl en annan plats».
Två sängar och fem personer, sex med gutten! En vemodig stämning bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma. Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande skymningen:
»Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland oss, åtager sig gutten!»
Och så följde en sinnesrörelse, som röjde sig i starka skakningar i våra egna stofthyddor samt i säterns gistna fönsterramar.
Nu inträdde budejan med en bundt hö i ett lakan, och detta försatte oss i allvarlig stämning, ty om än en befjädrad skånk gås deri kunnat ha redt sig ett ensamt näste, så förslog det föga för mig, om jag ville skydda mig från golfvets hårdhet samt undgå närmare bekantskap med en fårfälls lifliga inbyggare.
Kandidaten bedöfvade dock dessa med en dosis af Tjäders, och så redde jag mig en bädd vid spiseln. De fyra andra kamraterna intogo de två sängarne; budejan lade ett nytt bål på spiseln och gick; lågan slog upp klar och flammande, och vid dess sken sågo vi gutten inträda i stugan. Fem par qvinnoblickar hvilade undrande och spörjande på honom, brasans knastrande döfvade enstaka fnissningar och belyste med ett fladdrande osäkert sken hvita tänder, som beto vildt i mjuka ressjälar. Gutten satte sig på långbänken, spejade med flyktig blick bort öfver bäddarne; de upphängda klädningarna fångade hans uppmärksamhet, och han tycktes grubbla starkt öfver meningen med dess draperier, dock utan att kunna lösa gåtan. Flyttade han så blicken till våra öppet gapande renslar, och hans ställning liknade en kycklings, som djupsinnigt betraktar det äggskal, som varit hans vagga. Tänkte pojken möjligen tillreda sig ett hufvudgärd af dem? Våra tankar slöto ring kring chokoladen. Kanske fick han bud derom på tankeläsningens väg, ty han slängde hastigt af sig västen och ullstrumporna, kaflade upp benkläderna, som om han skulle vada, grep sin gule halmhatt och tryckte den fast på hufvudet, tog golfvet tvärs öfver stugan »i ett byx», och hoppade upp på sängkanten, der våra två vägvisande kamrater lågo. Vi sågo dem slå armarne kring hvarandra—flickorna förstås—vridande sig i tyst skratt, sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.
I daggryningen ljöd budejans röst genom dörren: »Tobias! Tobias!» och mina ögon, som allena voro vakna, var det förunnadt att se denne vår rumskamrat äntra ned från sitt upphöjda läger; hatten hade han på, benkläderna voro ännu uppkaflade. Kanske han alltid plägade att gjäte eller vada i drömmen.
Sedan budejan mjölkat och släppt ut boskapen ur fjöset, kom hon in och sporde, om vi ville ha kaffe.—Jo, jag skulle lemna bönor. Nog tyckte jag mig taga till en bra portion, men hon såg på den med samma min som en stor konstnär betraktar fuskarens försök.
»Skall det här bli kaffe?»
»Ja-a.»
»Sådant kaffe bruka vi ej i Norge.»
Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.
Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne, en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och—sälla hopp!—potatis.
Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.
Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska fiskestänger i vårt sällskap så—långt vägen räckte. Denna, en vanlig säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter bredvid dem.
»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet.
»Någon af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.
Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.
Efter en längre väntan hissade de framryckningssignal; vi klättrade öfver diverse gärden, vadade genom det höga, redan daggiga gräset och följde efter till sätern. Här lemnade våra ynglingar oss, sedan de först öfvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur vår rätta kosa genom att följa dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade sålunda oss ett obehagligt arbete inom det psykologiska området.
Sätern hette Aulstad och sades tillhöra Björnson, fast han, som säterguten upplyste, aldrig hade besökt den under de år han, gutten, skött den. Här var nemligen ingen budeja, utan karlen skötte, med gjäterguttens hjelp, hela mjölkhushållningen. Ehuru vi nyss haft olägenhet af manligt sällskap, skulle vi dock gerna velat stanna här till följande dag, ty kartan visade, att vi hade långt till Lidsätrarne, men gutten tycktes vara mindre hågad för en sådan inqvartering och erbjöd oss en vägvisare. Hans vetgirighet förledde honom dock till att göra lika många frågor om oss, som vi gjorde om nejden, och då han hörde att vi voro svenskor—detta hör dock ej den norska allmogen på språket—bad han oss skrifva våra namn på förstuguväggens ljusa timmerstockar, »så att Björnson kunde se dem, om han kom dit».
Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med. kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är han då?»
»Här står hon», svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina mjuka mejerinäfvar så det sade klask! och med utropet: »Nej da!» tycktes han vilja på det häftigaste bestrida sanningen af min uppgift. Nu var han dock ej längre ovillig mot tanken att hysa oss; troligen tyckte han, att han funnit ett slags förkläde i kandidaten. Men han ville ej säga det första afgörande ordet; vi ej heller, och så skildes vi samt togo en annan följeslagare på vår stig.—Så går det ofta till i denna verlden, till föga nytta för färden.
Värre mensklig varelse till att skala öfver alla hinder, än denne gjätergut, såg jag aldrig. Och efter honom rände, vadade, plumsade och kraflade vi i spridd ordning, uppför och nedför, utan rast, utan ro. Här utbreder sig en starkt sluttande kärraktig mark, bevuxen med fjellbjörk, ett tjockt lager mossa och krypväxter. En murken gren brister under foten, jag lägger mig med ofrivillig hast, stiger upp—ingen har sett missödet—, sätter af igen ned för branten, beröfvas åter fotfästet, åker nedför på egen sommarsläde, förmår ej styra rätt emellan trädrötterna, stjelper åt sidan och faller öfver mitt paraply, hvilket begagnades som styrpinne. Detta var slutet på den första af de fem paraplyer, som vi egde då vi lemnade Kristiania. Skymningen sänkte sig emellan fjellen, gutten försvann deri, och då vi hunno upp honom, sade han oss far väl, menande att nu kunde vi hjelpa oss lika bra utan honom. Till tecken på mitt erkännande af hans fullkomliga gagnlöshet som vägvisare, skänkte jag honom båda styckena af mitt förolyckade paraply, sedan han emottagit den egenliga betalningen för sina ärliga bemödanden, att ömsom få vårt skodon väl fyldt af dy och ömsom af klart rinnande vatten.
Förrädiskt lemnade i ödemarken af detta falska ynglings-ämne, gälde det att hålla oss i fäspåren, om vi skulle hoppas att här, på en stig, som ej var upptagen på kartan, finna Lidsätrarne. Kompassen visade oss, hvilken rigtning vi skulle gå, och under tillrop: »Säterväg!—Otydligt spår! God säterväg!» delgåfvo vi hvarandra våra upptäckter och kommo ändtligen efter mycket letande samt under tilltagande regn fram till målet.
Det var sent på aftonen, den närmaste sätern var stängd, och icke ens en gris, dessa eljes så förekommande varelser, mötte oss här vid grinden. Under rop: »Budeja! budeja!» gjorde vi anstalter till att storma stugan. Vår energi väckte lif der inne, dörren gled upp, en lång karl visade sitt hufvud och tillkännagaf, att här ej var någon budeja; han förestod sjelf sin säter.—Det var alltså om honom en gumma talat, då vi på förmiddagen rastade i hennes säter och drucko mjölk. Han stälde sig nemligen till att granska hvar och en af oss, pekade så på Heggen och sade: »Du skall ha sätergutten du, för du är den minsta». Denna dag var det vårt öde att råka ut för medlemmar af ett kön, som vi beslutat att undvika så länge vi voro på vandring. Det fans dock ej nu något val, utom från han sida, ty han kunde för tillfället ej hysa mer än två af oss, då han hade två »småjenter» till hjelp. Vi tre fösade in vår förtrupp och gingo till nästa säter.
Äfven här var stängdt, och en fähund skälde rent radikalt på oss, utan taga skäl och reson. Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»
Hvem som öppnade för oss kunde vi ej se i mörkret, men i stugan lågo alla till sängs, då vi kommo in. Vi friskade upp elden på härden och sågo oss omkring. I en säng vid ena sidan om spiseln skymtade en ny upplaga af Tobias; utanför honom låg en gråskäggig gubbe, af ärevördigt utseende, och i den andra sängen hvilade budejan hos en liten flicka. Ingen tycktes ha lust att stiga upp.
»Få vi stanna här i natt?»
»Stanna!» kom det i nekande ton. »Ja da.»
»Hvar få vi ligga?»
»Eg veit ikke eg», tröstade oss budejan gäspande.
Nu grepo vi till det vanliga medlet för att upptina obekant värdfolk: Vi redogjorde för våra personer, vår vandring och vårt mål. Och när jag så på försök närmade mig gubbens säng, reste han sig och sade välvilligt:
»Du kan få ligga hos guten här, du; han har hvarken lopper eller laus.»
Jag besvarade dock anbudet med det förslag, att budejan borde flytta sig med sitt barn bort till Tobias n:r 2, så kunde vi tre kamrater ligga i hennes säng, ett förslag som af alla godkändes och antogos. Derefter satte budejan fram den vanliga sätermåltiden, vi hängde upp våra våta kläder samt drogo på oss torra strumpor, och jag tog fram mina reservskor, der jag satt på sängkanten.
Hittills hade budejan med tyst undran tittat på våra toilettsbestyr, men skorna gjorde henne ängslig: »Skall du ligga med skorna, du?» utbrast hon, och jag hade kunnat haft lust att dansa »hallingen» med henne, så rolig såg hon ut i sin häpna ställning.
Gubben tände sin pipa och vardt språksam, medan tekitteln kokade öfver elden; i det sömndruckna grinande barnets hand stack Hertha ett stycke kakes, något som tvärt gjorde lillan stum af fasa; men grensle på en stol vid spiseln, med armarne på stolkarmen och ryggen vänd mot elden, satt Tobias den andre med orörlig trygghet och iakttog alla våra förehafvanden. Då vi alla druckit te, gick budejan med sin flicka till sängs, gubben lade sig på en fäll på långbänken och vi väntade endast på att gutten skulle skänka oss någon mindre uppmärksamhet, så ville vi tre ställa oss på kant i budejans säng, men först då elden slocknade försvann han för våra blickar. Då vi en stund förestält packad sill, och Hertha höll på att glida in i ljufva drömmar och jag ut öfver den skarpa sängkanten, återfördes vi till den hårda verklighet af kandidaten, som nu låg på knä midt emellan oss, rörande i sin rensel.
»Tyst bara!» hviskade hon, som om hon velat varna oss för att väcka sofvande fiender, »insektpulvret behöfs.» Och så pudrade hon in både oss och sängen, som om hon varit i färd att nedlägga kryddsill, innan hon åter stälde sig sjelf på kant emellan oss.
Våra nysningar med åtföljande fnissningar väckte den på bänken snarkande gråhårsmannen; han reste sig, skakade på sig, tände sin pipa och lade sig ner igen för att med filosofiskt lugn röka in oss och den gryende dagen.
Så snart gubben, budejan och gutten lemnat deras bäddar samt stugan, ansåg jag mig ej längre ha någon moralisk skyldighet att hålla mig fast på sängens träkant, utan förflyttade jag mig ned på golfvet, lyckligtvis med fötterna före, så att sängkamraterna ej gåfvo annat tecken till att de märkte sveket, än en djup suck af lättnad och välbehag, samt trillade så ett halft hvarf omkring på höets »kompakte majoritet» och kastade mig rakt i sömnens armar.
Morgonen var våt och grå och liknade vårt skodon, som i nedslagen ställning tiggde värme vid brasan; kandidaten var, liksom jag, försedd med reservskor, men vår tredje sängkamrat hade blott en ask fin skosmörja med sig. När hon nu slog upp sitt öga mot den ångande kaffekitteln, hörde hon kandidatens stränga föreskrift: »Du blir liggande hela dagen!»
»Det är hårdt!» suckade den dömda, ruskande i hufvudgärdens hårdvallshö.
»Jag känner mig så frisk, att jag ej gerna kan vara sjuk».
»Dina känger äro dyvåta och du understår dig ej till att gå på i ullsockorna!»
»Jag har ju endast bomullsstrumpor,» invände den treskande, men tystades ögonblickligen med en kopp kaffe, två kakes samt med hotelse om en fladbrödssmörgås med mesost. Detta gjorde henne undergifven.
Men då jag, efter att en stund ha varit ute för att studera väderleken samt sätergrisarnes sällskapsvana, hvilken ej tillät dem att låta en gäst och främling gå allena, återvände till stugan, hade kandidaten redan, med tillhjelp af en yllemaggördel och två »Stockholms Dagblad» förvandlat Herthas ena fot till ett oformligt bylte, och en grof handduk jemte ett par, mig tillhörande nummer af en Helsingborgstidning, tillgrepos för att vanskapa den andra foten medan offrets ögon uttryckte en nästan vild triumf.
»Jag tyckte det var synd om henne; dessutom måste hon ut ur röken här», ursäktade sig kandidaten. Och så gick Hertha ut för att taga sig en förmiddagspromenad, åtföljd af sin läkare, som dels höll vaksamt öga med byltena på hennes fötter, dels med grisarne, hvilka hon dessutom »konverserade» med tillhjelp af en större käpp. Dessa dagars brist på köttmat hade hos oss alla väckt vissa sväfvande anslag mot sätergrisar i allmänhet, och det fans mer än en bland oss som undrade, om der aldrig—skedde någon »olyckshändelse med dödlig utgång», bland dem, och nu angreps Hertha af en rent oemotståndlig lust att sparka i hjel ett af dessa sällskapsdjur; hon påstod, att denna köttsliga lust härrörde sig från hennes märkliga fotbeklädnad.
För att ej gripas af samma lust, bad jag budejan om lof att få besigtiga hennes kött, det insaltade naturligtvis, och då kom hon in med en stor träbunke, innehållande några stycken »blegfedt» fläsk, en afgnagad stor, torr oxskank och en bit af en mörk knagglig käpp, som uppgafs vara »fårpölse». All lust till nästans kött försvann ögonblickligen vid den synen; det beslöts att säterkosten skulle upphjelpas med maccaroni och chokolad. Emellertid beträdde vi säterfolket ätande något ur en stekpanna, och detta hade en betänklig likhet med färskt, uppstekt kalfkött. Herthas forskningsifver ledde till det resultat, att hon efter en stunds hemlighetsfullt sysslande vid spiseln öfverraskade oss med att framsätta en tallrik stek, hvilkens åsyn jagade blodet från kandidatens friska kinder, och det var omöjligt att få henne till att förtära något af den väl anrättade köttmaten. Hon hade nemligen—kanske med latinets tillhjelp—förstått en för oss obegriplig antydan, att två genom benbrott förolyckade elgkalfvar blifvit funna, slagtade och delade emellan de närmast belägne sätrarne. Vi började frukta att få återse vår andel af elgkalfven som »Gjengangere».
Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan—vi hade hjelpt oss med våra handdukar och sjalar—samt äfven lemnat kamraterna med småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego misstankarne till full visshet.
Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den gästvänlige säterguttens hem.
Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade »norrbaggar»
Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen, och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten »stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden; hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning, förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.
Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i stugan, och der stod nu kandidaten i blå—låt mig säga, gymnastikdrägt, omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag storskrattande vid statyens fötter.
Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen, att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe, oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.
Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga »anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli hushållare, och den synen var rigtigt vacker.
Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas en bebodd fiskarhydda.
X.
Husvilla.
Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss; lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor, troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.
Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.
Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en kikare, och jag tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik nödvändighetsartikel.
Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt; skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.
Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!
Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår! Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.
Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne, hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell, sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust, närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton visat sig på sätern.
Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält, genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan: »Hvar befinna vi oss egentligen?»
I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom öfvertygade vi oss alla, men hvar fans då Nordboden? Hade vi gått förbi den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som måste finnas här i närheten?
När jag nu nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som då var fjerran från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften der uppe—ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.
Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!» Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!
Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af denna elffåra.
Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha sitt på det torra.
Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans menniskotungor.
Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten (icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och ligga—valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i vattnet.
Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och, enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att om någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från vår sida.
En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor, och jag begaf mig ut, kom öfver en sten, raglade fram öfver två, spände tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.
Vid denna röst, den välbekanta, jag vände om bland klippblock branta och gick tillbaka tum för tum.— Ja, kärlek, du gör menskan dum!
Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.
»Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves ett sätt att komma öfver om det gäller.»
Ja, jag visste detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd' ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde af henne sjelf dragas upp på det torra.
Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»
Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall komma, men narra mig ej till att skratta!»
I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma som nybakade studenter.
Nu måste väl sätervägen finnas! Ännu var det ljust nog till att urskilja spåren, och så ljödo åter ropen: »Väg! Skodd häst! Många hästar!» emellan oss; men åsynen af manliga fotspår satte oss i en hänryckning, som framkallade ett slags bildadt indiantjut: »Mansklack!» öfver hela linien. Ett par gånger tyckte vi oss, i den tilltagande skymningen, se rörliga föremål på aflägsna bergssluttningar, och vi inbillade oss att det var boskap, som gick till Nordboden, hvilken vi trodde vara en säter, och vi styrktes i denna tro, dels af de trampade stigar, vi funno här och der, dels af ljudet från pinglande skällor. Men ingen menniskoboning syntes, ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med sin svängstång.
Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop. Det var de, som buro skällorna, och den förmenta sätern var ett väldigt klippstycke. Vi letade oss tillbaka till den senast funne säterstigen och beslöto nu att hålla oss i dess närhet tills det blef dager, ty nu var klockan 11 och vi fruktade att gå ned oss i någon kärrmark, då månljuset ej tillät oss att skilja sälgens grå buskar från ängsullens hvita vippor.
»Sade jag inte, att vi kommo att stanna på fjellen i natt!» utbrast kandidaten i en ton, som förrådde att hon för tillfället ej önskade sig något bättre. »Nu gå vi fram och åter på sätervägen—»
»Och filosofera», föreslog en annan stämma.
Vi studerade ljusbrytningarne på snöfjellen, skuggorna i dälderna, skyarne på himlen, funno allt ganska godt, men tänkte att en bit mat skulle varit ännu bättre; dock derom talade ingen. Ett stort fält, bevuxet med enris, låg i vår väg, och här kröpo vi ned, för att hvila en stund i enrum med paraplyerna, som skydd mot den iskalla blåsten.
»Billigt berberge, härliga utsigter!» anmärkte Hertha, öppnade så renseln och dök upp, prydd i en handduk på hufvudet under hatten. Heggen tyckte att det klädde och förekom snart sjelf med en handdukssnibb på hvardera skuldran. Kandidaten ordinerade för mitt oskyldiga hufvud samma maggördel, som på sätern tjent Hertha till fotbeklädnad, men hon upplyste mig om, att den sedan var tvättad. Kandidatens yttre undergick ingen förändring, men det inre af hennes rensel vittnade dock om åtskilliga omstörtningar till förmån för hennes beklädnad. Ellen sysslade länge bakom en större enruska, men då hon åter visade sig, imponerade hon starkt på oss andre genom en större hvit halsduk, hvars knut hade en omisskännelig likhet med de allra som näpnaste spetskantade lintygsärmar. Glädjen öfver vår beundran gjorde henne så varm, att hon åt mig afstod sin gummikappa.
Nattoaletten var slutad, men sofva vågade vi ej i en sådan kyla, derför upp, upp alle man innan Jon Blund kommer!
»Nej, nu tända vi upp ett bål!» det var naturligtvis den profetiska kandidaten, som nödvändigt ville bli sannspådd, och förslaget antogs af brist på något bättre. Fastän det var omöjligt att vålla skogseld, der inga träd funnos så långt ögat nådde, släpade vi först tillhopa en del stenar, byggde så en rigtig huslig härd, och då vi äfven ryckt upp en del en, sälg och dvergbjörk, tände Ellen en bit stearinljus och satte det midt på härden; snart flammade ett präktigt bål högt mot den ljusrandiga sommarhimlen. Detta väckte åter våra domnande lifsandar och det till den grad, att jag förledde Ellen till att åtfölja mig på ett nattligt ströftåg, för att på andra sidan om en bäck söka en säterväg, som förlorat sig deri. Vi funno den ej, men Ellen föll vid sitt ifriga sökande derefter på näsan öfver en af bäckens tusende, sinom tusende rullstenar och bröt sitt paraply; det var det andra, som gick förloradt.
Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl. Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och glöder på bålet. Min tennbägare tjente som tekopp och Ellens nickelbägare, som blott behöfde en lindrig påtryckning för att blifva otät, uppböjdes till tesil. Hon hade äfven ett bra stycke socker i renseln, men allmänna meningen försmådde slik förfining. I stället dök—jag misstänker ur Heggens gömmor—en liten flaska ren sprit, ämnad, som det uppgafs, åt ömma fötter, men som nu blandades med det kokheta teet, för att utan vidare först—på försök—köras i Hertha, som ifrigt bestred rättigheten af en sådan behandling, då hon ej gjort någon menniska för när. De tre andra drucko blandningen tyst och med från elden bortvända anleten; jag fritogs på grund af min ålder och bestämda protester, men lofvade att i stället dricka oblandadt te ur bägare, som den värste ryss, hela natten, om det kunde bidraga till sällskapstrefnaden. Jag höll ord, drack en bägare ur hvarje »kok», försötmade drycken med pepparmyntepastiller—en gåfva af Zéphyrs kapten—bjöd desslikes mina kamrater, och de åto deraf. Så tillbringade vi under muntert glam nattens timmar, gående och stående kring bålet, hvilket jemt kräfde näring och vård. Månen, som ej var alldeles full, satte upp ett godlynt ansigte, höll oss sällskap till långt fram på morgonen och tyckte visst att vi voro ena glada nattsvärmare.
XI
På återtåg.
Klockan 4 släckte vi omsorgsfullt elden genom att öfver bålet uppstapla en stor hög våt grästorf och mull. Denna hög jemte Ellens paraply, utkastad i två delar, samt några bitar stanniolpapper skola kanske i en aflägsen framtid för en fornforskare vittna om en högt uppdrifven kultur hos ett då spårlöst försvunnet fjellfolk.
Klockan 5 började vi åter vårt sökande efter vägen till Nordboden, nu genom att gå något tillbaka; vi funno spår, som ledde öfver en ängsmark till en bäck, sågo bred säterväg, hårdt tilltrampad, på en fjellsluttning på andra sidan om vadet, och gingo raskt på. Kölden var ganska skarp, våra kläder fuktiga af dagg, men hoppet om att nu snart komma till en menniskoboning värmde allas sinnen, och solen steg strålande öfver fjellkammarne. Muntert trafvade vi öfver vadet och uppför den breda säterstigen på fjellsluttningen, och nu flögo ropen: »Mansklack!» med öfverdådigt gäckande tonfall emellan oss. Högre och högre stego vi, blåsten hven kring oss, hvass, med helsning från isbergen; vi sträfvade upp till en fjellplatå, sågo en af kreatur tillstampad plats, en oslagen äng och en liten hydda——.
Ellen, främst i spetsen, ref upp dörren, försvann der inne, Heggen efter. Men intet jubelrop, ingen glädtig viftning i dörren märktes; eftertruppen tystnade tvärt och ilade efter med blandade känslor. Hyddan, synbarligen endast en fäbod, var till största delen uppförd af samma slags rå bergsskiffer, som vi så ofta sett använd till tak och fötter eller pelare till de kistlika uthusen, samt af några timmerstockar. En spishäll till höger om dörren, ett par stensäten till venster, i bakgrunden ett slags sängställe, fyldt med gammal sönderskuren säf; det var allt. Hvad skulle vi icke nu känt för en fröjd, om en Tobias n:r 3 suttit här och stirrat på oss! En flygtig granskning visade oss, att man för flere dagar sedan drifvit boskapen från denna trakt, men vi kände för litet till säterlifvet, att vi deraf vågade draga några vidare slutsatser.
Tysta nedsjönko vi alla på stensätena i den mörka boden, genom hvars väggar blåsten for med ett argt pipande ljud. På en gång stod det för mig, att jag under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle vi nu plikta för detta? Skulle kanske i fem hem—Nej, jag vågade ej följa denna tanke till slut——
»Ave är uttröttad, hon har ej förtärt en bit sedan i går middag; vi ha ätit chokolad och kakes, hon måste hvila», hörde jag hviskas der jag i en slags bedöfning satt i mörkret med en hjerteångest, som förbjöd mig att tala eller svara. Villigt lydde jag uppmaningen att lägga mig på gjäterguttens forna läger, gjorde ej något motstånd då Hertha öste öfver mig den smutsiga säfven, med energisk förklaring att det gjorde detsamma hvad för slags varelser den för öfrigt innehöll; kände hur renslarne lades bakom min rygg, för att i någon mån utestänga blåsten; märkte att någon låg på mina fötter och att en eller två kamrater kröpo upp i andra ändan af båset. Sedan försvann allt i en oredig, qvalfull dröm, i hvilken jag jemt vadade bland glidande stenar i strida elfvar, medan rök och eld från brinnande enris ville qväfva mig. Jag väcktes ur sömnen genom Hertha, som tog bort sjalen från mitt ansigte och uttalade sitt hopp om, att jag väl ej låg och blef ihjelrökad. Kandidaten, hade nemligen med sin vådliga förkärlek för bål—utan pluralis—tändt upp eld på spiseln, och röken slog rakt mot väggen i stället för att vackert hvirfla upp genom skorstenen.
Åter bröt sig humorn fram då kandidaten med tårade ögon måste kasta ut sina kära bränder genom dörren; men hvad som sedan försiggick i våra sinnen, der vi tre sutto i mörkret väntande på våra outtröttliga vägvisare, egnar sig ej för skämt. Ingen af oss sade ett ord, ingen fälde en tår, men nog sökte vi annan hjelp än den, karta och kompass kunde lemna.
Efter en stund återkommo våra kamrater, och redan deras fasta tag i dörren medförde hopp om goda underrättelser. De hade varit uppe på det höga, kala fjellet vid sidan af hyddan—Ellen ända uppe på toppen—hade derifrån öfverskådat nejden och sett den väg från hvilken vi kommit.
»Jag kan med säkerhet hitta tillbaka till Räfsjöarne och derifrån till Lidsätrarne, om vi ej finna fiskarhyddan», sade hon. »Jag tror mig också kunna finna, väg till Espedalsvattnet, men vill ej ikläda mig ansvaret för en sådan vandring, om ni ej alla vilja det.»—
Vi öfverlade och funno, att det var ett för stort vågspel att, utan mat och utan bestämd säkerhet om att den punkt, på hvilken vi befunno oss, var den som på kartan utvisades, företaga en vandring, som förde oss närmare snöfjellen vid Jotunheim. Alltså tillbaka mot söder, mot Räfsjöarne och till menniskor! Vi hvilade en stund i fäboden, och kamraterna stärkte sig med den vanliga kosten, som jag under hela vandringen ej förmådde smaka; så togo vi åter vår packning och trädde ut i klara solskenet. Först här delgaf oss Ellen det budskap, att vi måste börja vår vandring med att vada öfver »en temligt strid bäck.»
»Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden. Då detta var öfverståndet, öfverfölls jag af alla kamraterna, tvangs att förtära en kakes, som förevändning för det konjaksblandade elfvatten, som de samtidigt dermed hade mig att nedsvälja. De tycktes ha fått för sig, att det ej stod rätt till med mig, då jag, utan att begära hjelp, tyst och vackert vadade öfver elfven.
För att undvika kärrmarkerna drogo vi oss åt höger upp åt en ås. Här sågo vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim; vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder.
Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket fina damers golfmattor. De skulle, desse diktare, bara varit med här, och de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt; jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.
Ungdomen hade en synnerlig lust att hvarje halftimme hvila på denna mossmatta, »för att sola oss», uppgaf kandidaten; »för att göra ett öfverslag af kostnaderna för nattherberget», försäkrade Hertha, och skref till yttermera visso i anteckningsboken:
»Nattlogi vid lägerelden på vidderna 0,00 kr.»
»Vi skulle så gerna vilja sofva en stund», tillstodo våra ärliga vägvisare.
Men jag hade gjort ett tyst löfte att ej hålla rast förrän vi återsågo den vackra fjellsjön, der vi först förlorat spåret, ty då visste jag, att vi alla skulle känna igen vägen. Med de fjellen voro vi så bekanta, att vi nästan voro du med dem. Ungdomen tog dock fortfarande min tystnad för plötslig påkommen ålderdomssvaghet. Ellen grep min rensel; under ett par timmars tid skiftades kamraterna till att bära den, och först när jag gjorde dem uppmärksamma på, att vi alla efter en så lång fasta behöfde något som höll oss fast vid marken i denna lätta luft, återfick jag min börda.
Fjellsjön blinkade mot oss, och vid åsynen af den återkom allt vårt mod; oförvägna, som tre dagar gamla torndyflar, började vi på stående fot utstaka en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, en plan, som skulle sättas i verket så snart vi »fått mat och en natts hvila.»
Det blåste fortfarande dugtigt, men himlen var klar och solig, så vi ej behöfde frukta fjellvandrares farligaste fiende, dimman. Någon gång flög väl en och annan tanke till—»nallar»; men ingen af oss trodde rigtigt på, att norska björnar skulle förfölja skuldlösa svenska qvinnor. Klockan 1 nådde vi öfre delen af Räfsjöarne, och nu började vi undra, om der fans mat i fiskarhyddan. Vi visste, att mannen fick sin mjölk från Lidsätern och att han var nog god norrman att föredraga den i blåsurt tillstånd samt att hans kaffegrädde äfven torde vara mindre söt, men vi tröstade oss vid tanken på vår köttextrakt, vår maccaroni och goda Neiiendamskaffe.
Ändtligen skymtade vi det smala näset, emellan sjöarne, med sitt slagna hö. Denna syn var till den grad stärkande, att våra vägvisare råkade rakt af i skenande galopp, ropande till oss att vi kunde hvila på en backe tills de genom flaggning på hel paraplystång tillkännagåfvo, att de funnit en bebodd stuga. Men en sådan väntan skulle blifvit »det unga blod till slut för lång», ty »der var långt fram, sa' käringen, såg tillbaka», fastän den klara luften sökte inbilla oss, att vi om några ögonblick måste vara vid målet. Vi kände nu den norska himlens genomskinliga skalkaktighet, hvadan vi tre trafvade efter våra kamrater så godt vi kunde. Men vägvisarne försvunno, döko upp, blefvo åter borta bakom någon backe innan, vi på en aflägsen höjd sågo ett par andra varelser röra sig.
»Kor!» ropade mina två kamrater blygsamt.
»Karlar!» skrek undertecknad oförbehållsamt, och alla tre uppförde vi en vild segerdans bland ljung och kråkris.
Aldrig tyckte vi tre oss ha sett fagrare syn, än dessa menniskor, som aftecknade sig mot de kala bergen, och aldrig ha qvinnohjertan klappat lifligare vid åsynen af manliga varelser, än våra. Det förstås, att vi kanske kunnat bli gladare, om de mötande varit qvinnor, men vi voro ej orimliga i våra fordringar.
En fiskebod låg på näset utmed vår väg, vi kröpo in der för att söka en stunds skydd mot blåsten, men då jag såg spiseln der och elden i kandidatens ögon, fruktade jag ett nytt bål och flydde ut i det fria, der Hertha stod och så godt hon kunde, spelade förkläde för våra två yngre kamrater, hvilka just nu hade ett möte med de två karlarne ungefär en kilometers väg ifrån oss.
»Signal till framryckning!» rapporterade hon, fast det sedan visade sig, att hon blott sett männens höjda liar och att vägvisarne vid det gripande mötet glömde att hissa flagg. Vi tumlade vidare, framdrifna af vinden, mötte de rare, välsignade karlarne, hvilka smålogo mot oss och, utan att stanna, sade: »Vägen bent fram, fiskaren hemma. Natten på fjellen, ni?», »benade» så af på sitt håll och vi på vårt, nådde fiskarhyddan och funno båda våra kamrater ligga flämtande af förtjusning i en säng med två lakan.
XII.
I fiskarhyddan.
Hyddan bestod af två rum och två sängar; i det inre hade kamraterna blifvit inhysta, och i det yttre, som naturligtvis hade en stor spis, träffade vi vår förre värd, gutten från Lidsätern, i samtal med fiskaren, vår gamle präktige, oförgätlige Svend Opsal. Gutten hade haft ett ärende hit, hade så sport efter de fem svenskorna, hvilka ämnade taga nattlogi här förra natten, och båda männen hade fruktat det värsta, då de antogo att vi saknade alla slags födoämnen. Fiskaren visste nemligen, att Nordbodens fiske- och fäbod voro obebodda för tillfället, så att vi troligen irrade husvilla omkring i ödemarken. Han hade förra dagen på långt afstånd sett oss gå förbi, »men så muntra, att de ingenting ændsede»; nu sågo de båda karlarne helt lyckliga ut vid vår åsyn. Men Svend Opsal sade, att djerfvare qvinnor hade han aldrig sett och ej heller upplefvat, att några sådana varelser gifvit sig så högt upp mot norr utan manlig förare.
»Det skall vara svenskor, som våga slikt», menade han, och vi hoppas att genom detta mod ha ingifvit detta vårt broderfolk en helsosam aktning för Sverges—män, ty »när detta kan ske på det färska trädet», o.s.v.—Ja, hvem kan veta, om ej vår fjellvandring får ett stort inflytande på norrmännens politiska tänkesätt.
Kandidaten och Hertha försvunno genast i det inre rummet, hvars fönster de förmörkade medelst regnkappor, för att i en nattlig skymning drömma om en mjuk bädd på det hårda golfvet.
Svend Opsal tillbjöd mig vänligt sin egen snygga säng i det yttre rummet, men mitt sinne var så upptaget af kökstankar, att jag ej kunde hvila, fast det nu var 24 timmar sedan vi begåfvo oss från Lidsätrarne.
»Är väl för hungrig till att sofva», menade Svend och satte fram en stor träskål med kokt kall »fjeldörret». »Det dröjer ju en stund innan jag fått koka ny fisk», tillade han då han såg att jag ej anföll skålen.
Vi kommo nu öfverens om, att han först skulle koka kaffe, och då det blef färdigt, fröjdade han mitt hjerta med åsynen af skäligt söt grädde, så att jag med stolthet kunde bjuda mina kamrater »en god kopp på sängen». När så måltiden, kokta foreller, smör, fladbröd och, för första gången, godt mjukt bröd samt ckokolad, var färdig, sutto vi åter alla vid odukadt bord och åto med tälg-fällknifvar och skedskaft, glada och lyckliga som—ja, som räddade menniskor.
Då Svend Opsal förmodade, att vi nu hade krafter nog till att emottaga ett varnande exempel, förtäljde han oss, att—jag hoppas det var på 1600-talet—två norska studenter kommit hit till Räfsjöarne för att fiska. De hade rott öfver till andra stranden, stormen hade ryckt båten från dem; simma kunde de ej, och så voro de prisgifna åt en nästan säker undergång i denna vildmark, dit då sällan någon menniska kom. Studenterna hade också insett detta samt inrättat sig derefter, ty då man tretton dagar senare sökte dem här, funnos de liggande i hvar sin graf, bygd af stenar, men lifvet hade de ännu i behåll.—Hela räddningshistorien stod för öfrigt beskrifven i tryck på ena väggen till Opsals inre kammare, men ingen af oss kände någon lust att läsa den.
När det led emot aftonen rustade Svend Opsal sig att med sin fiskargut ro ut på fiske. »Du och en af jenterne kunna ligga i min säng i natt, gutten och jag komma sent hem, och då lägga vi oss på golfvet, förstår du», sade den präktige gubben samt lemnade oss nu i besittning af hela huset, och det var ej långt lidet på qvällen förrän vi alla gingo till hvila i de två sängarne samt i en bädd på kammargolfvet. Heggen låg på denna och Hertha och jag försökte sofva i stugusängen. För oss två blef det dock föga sömn, ty förra nattens tilldragelser jemte Opsals starka kaffe hade en underlig verkan att bortjaga den. Vid midnattstid hörde vi hofslag och lifligt prat utanför vår ostängda dörr; det bekymrade oss ej, ty den norska allmogens hela väsen ingifver främlingen en sådan trygghet, att der är verklig själsbot deri, när man kommer från de ängsligt stängda dörrarne i våra städer och byar.
Efter en stunds förlopp inträdde fiskargutten, gjorde upp eld och hängde kaffekitteln deröfver, så kom vännen Opsal och derefter tre för mig okända karlar, af hvilka den ene bar ett slags herredrägt. Denne man visade sig genast vara fullt hemmastadd i stugan, hoppade upp på bänken, tog ned från hyllan all den mat som fans; lät bära in sin packning, ref omslaget af ett skålpund stearinljus, tände ett och satte det på bordet samt betedde sig i det hela som husbonde på stället. Med äkta qvinlig uppmärksamhet öfvervakade jag tyst den hängande kaffekitteln, rädd att den skulle koka öfver, och jag kände mig befriad från en stor omsorg, när en af karlarne satte sig emellan sängen och elden, så nära mitt hufvudgärd han kunde komma på den korta bänken. Jag har aldrig till den grad förstått att uppskatta värdet af ståtliga eldskärmar som nu, och det var med en suck jag hörde honom kallas bort från mig och jag åter fick det starka eldskenet och hettan rakt i ansigtet.
Som dessa fem karlar kunde äta fladbröd! Det hördes under en timmes tid som om tio man galopperat på ett tre alnars djupt lager af tomma ägg, och man skall ej tro att de spilde tiden med onödigt snack.
»Du har främmande, Svend Opsal», sade den som vi sedan lärde känna som innehafvare af fiskerättigheten i Räfsjöarne och som husbonde i hyddan.
»Fyra svenska jenter och en käring. Gått vilse i fjellen, varit ute förra natten i den starka kölden», svarade Opsal stilla. Männen svarade ej med något utrop, utan sände blott en flygtig blick bort till oss, nämde något om, att det kunde ha blifvit farligt samt krasade åter på sitt fladbröd. Det var oändligt välgörande för känslan att slippa vara föremål för det slags uppmärksamhet, som männen kalla käringsladder, märk väl, när ej de sjelfve göra deras nästa till föremål för detsamma.
Hittills hade jag med fullkomligt lugn betraktat det nattliga laget, men i det ögonblick värden tog upp en lång svart butelj, blef jag hetare om öronen, än elden förmått göra mig. Med stort besvär drog han upp korken, fattade en kopp och slog i—tjock hvit grädde. Jag nöp mig sjelf i armen till straff för det jag bringat vissa svenska föreställningar med hit upp, och hade jag varit bättre klädd, skulle jag stält mig på knä i sängen och gjort afbön för en så skamlig misstanke mot de hederlige männen.
Följande morgon fann jag en butelj bränvin på Svend Opsals hylla, då jag der sökte efter tändstickor, ett ytterligare skäl till blygsel för mig, när jag såg att hvarken den kalla natten eller den blifvande bädden på golfvet ansågos vara anledningar nog för att »styrka sig»——
Med tillhjelp af klöfsadeln redde husets egare sig ett läger på golfvet; de andre männen lade sig helt enkelt i sina kläder; elden slocknade så småningom, och det sista jag hörde var Svend Opsals röst: »Jag får upp tidigt och bränna bönor!» Hertha hade under hela föregående scen med stor framgång spelat rolen af »den sofvande sköna hos röfvarena», men jag såg nogsamt, att det blott var höjden af dramatisk föreställning.
Svend Opsal sof ej öfver sig, ty redan vid fyratiden ersattes den nu bortdragna röken från männens tobakspipor med oset af brända kaffebönor, och så snart kaffet var färdigt, blef det åter lif i de andre männen. De reste på sig, sökte reda på hvar sitt par ben i den orediga hop af dylika, som upptog golfvet; sträckte på armarne och anmärkte något om kalla nätter; derpå följde allmän kaffedrickning med fladbrödskrasande, och så lemnade tre af dem stugan.
Opsal och gutten sysslade ännu en stund der inne; den förre kokte en ny portion kaffe, och då han märkte att jag ej längre blundade, sade han: »Du har nog ej sofvit godt, jag såg du var orolig; nu har jag kokt kaffe åt er, ni må dricka när ni ha lust, ty nu fara vi alla på fiske.»
Men då jag ett par timmar senare steg upp och tittade genom fönstret, lågo alla fem karlarne på backen utanför; de hade ej haft god vind till fiske, men ville ej mera störa sina objudna gäster inne i stugan. Vi två sängkamrater klädde oss så fort vi kunde, för att kunna komma ut och skaka hand med desse hedersmän.
Vi tillbringade hela förmiddagen hos Svend Opsal, som stannade hemma, när de andre drogo ut, jag vet ej hvart, och nu granskade han vår karta, bekräftade att fjellsjön var en af Risas källor, något som vi trott, och att vi från den punkt, der vi tändt vårt nattliga bål, hade endast ungefär en mil till Espedalsvattnet. Orsaken till vår förirring, förklarade han, låg i ett par tryckfel på (den icke nya) kartan, så att vi gått förbi Nordboden—de två fiskhyddorna; den fäbod vi legat i på morgonen var Nordbodens fäbod. Med den erfarne gubbens tillhjelp lades nu en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, men denna väg gick nedåt bygden, då ingen af oss för tredje gången ville söka säterstig på andra sidan Risas källor. Vi tyckte oss ha gjort nog, för att förtjena efterverldens aktning, då vi på vårt återtåg staplat nya stenar ofvanpå de, som vi här och der funno upplagda för att beteckna rigtningen af vägen.
Vår värd sade sig vara afgjord högerman, talade med sakkännedom om hermetiskt tillslutna köttdosor (om detta var en följd af hans politiska ståndpunkt kan jag ej afgöra) samt läste tidningar och, som jag tror, hyllade åsigten om männens herravälde öfver djuren, qvinnan deri inberäknad.
Men detta oaktadt smålog han med välbehag mot de näfvertofflor, jag förfärdigat åt Hertha och med hvilka hon nu stoltserade. Då Ellen omtalade, att hennes sjelfgjorda näfverskor (läs hoar!) gått förlorade i det första, kärr vi plumsat igenom, skar han henne och Hedvig hvar sitt par näpna näfversulor till att lägga i skorna, i stället för bindsulorna, hvilka blifvit rent af vridna under nattens äfventyr ute på fjellen. Han gaf dessutom Ellen en stödjestaf för egen enskild räkning, men gutten fingo vi låna till gemensam ledning öfver fjellryggarne, dock med vilkor, att vi drogo vidare strax efter middag, ty gutten skulle följa med gubben ut på fiske.
Gamle präktige Svend Opsal, vi sända dig alla ännu mången tacksam tanke!