XIII.
På väg till Espedalsvattnet.
Med Torvald, fiskargutten, i spetsen, frivilligt bärande en del af vår packning, klefvo vi nu uppföre en stenig, säterstig, hvilken, trogen sitt slägtes natur, jemt och ständigt gömde sig i kärrmark. Men Torvald visste att återfinna den, utan allt sökande, så vi hade ej annat att göra än bara blindt klifva på, såsom det höfves ett parti, hvilket funnit sin förare.
Vi kommo nu till skogsregionerna, och tanken på att vi under vårt återtåg sett några spår efter ett större rofdjur, föranlät mig att spörja Torvald, om här någon gång märktes till björnar.
»Björn!» tog han i, som om jag frågat efter noshörningar. »Naj, inte här, men uppe i fjellen», och han pekade med tummen öfver skuldran i rigtning mot våra gamla bekanta fjelltoppar.
»Nå, ormar då?»
»Orm!» svarade han så föraktligt att jag skämdes.
»Ingen större än stocken din.»
»Jag fattade mod vid detta tillägg, ty min käpp är en meter lång, tjock som en vanlig hederlig vandringsstaf, så att jag helst vill undvika närmare bekantskap med ormar af samma kaliber.»
Då vi hunnit upp till sjelfva bergsåsen och sågo tydlig säterväg nedför sluttningen, sade vi ett ömt far väl, med handtryckning, till ung Torvald, satte oss ned vid en bäck, för att hålla måltid samt närmare beskåda en för oss nu ovanlig syn: En man till häst. Det var en bonde som varit till fjells och hemtat en oskodd fåle, troligen en af dem, som lockat oss, förvillade qvinnor, ännu längre upp i ödemarken. Om det nu var i glädjen öfver att lyckligt ha stökat undan alla karlar, eller det var under inflytande af andra rena känslor, som kandidaten åter fick ett anfall af »bad-dille», skall vara osagdt, men säkert är, att hon begärde orimligheter af den arma bäcken, så att ett par af våra kamrater stälde sig på dess sida och öfveröste den plaskande menniskan med allt det vatten, de kunde göpna upp ur den smala vattenfåran. Jag förhöll mig neutral, ty vid Dockvattnet stod jag på denna vattenmenniskas högra sida, då hon dök ned i sjön för att öfverbevisa sig om sanningen af min uppgift, att der var dy på bottnen.
Det var en härlig väg sedan, genom granskog till bygden, men ansträngande nog nedför de branta backarne, der vi dock stundom råkade i starkare traf, än benen egentligen tyckte om. Men der vägen erbjöd tillfälle till allvarliga samtal, rörde sig dessa om bästa sättet att steka biff och koka råskalad potatis. Vid vägen växte kummin i mängd, och då kandidaten pröfvat växten och funnit den god att äta, lyckades jag intressera alla kamraterna för min idé att laga grönkål af dess späda örtblad, en vanlig skånsk maträtt, för hvars godhet Hertha gick i borgen. Och så beslöts det, att om vi äfven på skjutsstationen, Kvistberg, blefvo bjudna mjölk och fladbröd, skulle vi göra myteri, bemäktiga oss spisen samt tillgripa vårt köttextrakt.
I ofrivillig språngmarsch kommo vi ned på landsvägen i dalbottnen, och ingen må förtänka oss att vi talade mindre berömmande ord om norrmännens påfund att lägga en gästgifvaregård högt uppe på berget vid andra sidan, så att vi måste klättra uppför en väg, brantare än vi då, när vi aldrig pröfvat norsk skjuts, skulle haft lust att åka utföre. Vägvisarne synade på afstånd gården, trodde ej att den kom nedåkande, för att hemta oss, sågo ej heller till någon elevator, det är uttydt hiss, stötte stafvarne i fjellsidan och sträfvade uppåt. Vi andra efter, i vårt anletes svett tänkande på ett dagligt bröd i limpform, men lusten att plocka kumminkål brändes bort i solhettan.
I ett stort rum, som i sig förenade kök och stuga samt representerade forntid och nutid genom den öppna spishällen, som gjorde skäl för sin plats, och den roterande jernspiseln, som stod der för syns skull, hade gästgifvarmor, redan då vi tre anlände, blifvit af vägvisarne förhörd i köksvetenskapen, utan att lemna stort annat svar än: »Eg veit ikke eg.» Nu anstälde vi samfäldt ett skarpt korsförhör med henne och pigan, hvaraf framgick, att der i huset fans ägg, fläsk, potatis, af fjolårets skörd naturligtvis, någonting som kallades »köttkakor», men befans vara hårdt stekta kotletter af oxkött. Der fans äfven »hermetik», och deraf slutade vi, att gästgifvaren var högerman, liksom Svend Opsal, som också svärmade för sådana väl konserverade köttbitar.
Vi begärde att få af allt, utom konserverna, och då begreppet soppa här tycktes vara nästan väl svagt, bestälde vi äfven »multebär» (hjortron) med grädde. Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam—detta skall ej tagas som en tidningsanka—och der fans flere än kandidaten, som med skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg.
Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta måltiden. Men samma märkliga rum, som inneslöt de två ofantliga spisarne, matbordet, bänkarne, hunden, och ibland fick ett flygtigt besök af en utomordentligt humoristisk gris, var äfven barnkammare. Är det sant, att det är menniskans omgifning, som präglar hennes karaktär och utbildar hennes slumrande anlag, så var det väl barnskriket, som i så stor hast förvandlade Ellen till en sjungande barnsköterska, och då var det väl den omgifvande rå potatisen, som i lika stor hast väckte Herthas slumrande kökssnille, så att hon erbjöd sig att skala en del deraf, »bara det gick fort.» Kandidaten, som läst filosofi, påstod, att alla dessa husliga dygder frampressades af hungern; men som hon alltid hade en välsignad frisk matlust, kan hon förklaras jäfvig i detta ännu oanrättade mål.
Tillbakavisad vid potatisskalningen hade äfven Hertha sökt ett ögonblicks hvila, då Ellen störtar in till oss med nedfallen hårfläta, med fasa i anletsdragen och en smutsig barnunge på armen. »Hjelp, menniskor, Ave, Hertha, Heggen! Gästgifvarmor vill värma upp köttkakorna i hett vatten, rädda dem, eljes äro de förlorade!» Ut störtade hon och efter henne Hertha; några ögonblick af tyst, hemsk väntan, och så klingade åter Ellens barnvisa genom köksdepartementet, för oss tre ett tecken på, att Hertha öfvertagit köttkaksafdelningen.
Har man endast ett bra stort förråd af tid och tålamod, så blir en norsk gästgifvaremiddag alltid färdig till slut; här hade vi för litet af den senare varan, derför fingo vi de efterlängtade potatisen halfrå in på bordet, men vi funno dem ändå förträffliga, och de tunna, saftlösa, två gånger stekta, ur vattennöd räddade köttkakorna voro försvunna innan kritiken hann undersöka dess värde. Emellan första och andra rätten var ett längre uppehåll, så att Ellen åter igen fann sig föranlåten att spela rolen af barnsköterska. Och åter igen kom hon med ungen i största hugg och rapporterade, att »menniskan» kräfde tillsyn, ty nu ville hon vispa upp alla de tio ägg, som vi skulle ha »förlorade.» Hertha sade hastigt något, som ej hördes ut i köket, satte af i Ellens spår och kom tillbaka med en blandning af hälft äggröra och hälft förlorade ägg, i vacker förening på ett fat. Pigan kom med stekt fläsk och Ellen efter, nu utan barnet på armen. Tredje rätten, multebären, fjorårets gröda, jagade oss från bordet genom sitt äckliga utseende och ännu äckligare smak.
Oaktadt husets folk tycktes vara mest belåtna med de gäster som foro der förbi, beslöto vi att stanna der öfver hela följande dag för att laga våra kläder samt tillställa stortvätt, och vi afskräcktes ej derifrån genom den stora dosis kanel, som kryddade teet vid vår aftonvard.
Andra aftonen kom en trupp norska och svenska studenter tumlande ned från Jotunheim och nu ned för berget, ofvanför gården, hamnade på förstugubron, stötte med alpstafvarne i marken och ropade så innerligt svenskt matfriskt: »Mat, mat!» samt tillade sedan med svensk omtänksamhet frågan: »Är detta Kvistberg?» Vi hade ej mod att senare spörja dem om köttkakornas tillstånd, men af en norsk lärare, som med sin son ämnade sig till Espedalsvattnet, hörde vi, att kanelen ej tagit slut med det kryddade vatten, som vi blifvit bjudna.
Vi inackorderade oss nu hos den, lindrigast sagdt, tystlåtna och mörkblickande husmodern för ett pris af 2 kr. per dygn, och sofvo så i tre sängar, öfverfulla af halm- och fjäderbolstrar.
Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt, men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar, kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.»
»Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka lut?»
»Skall du tvätta, du?» Det lät otäckt ringaktande, men jag vek ej för det, utan förmådde dem till att hänga en kittel öfver elden och förse mig med nödigt tillbehör till en stortvätt. Och när jag så, iklädd gästgifvarmors kjortel och tröja, samt en stund omgifven af allt husets folk, utöfvade min tvätterskegerning, ingaf jag så stor aktning, att jag, sedan kläderna blifvit vederbörligen kokta, fick det korta besked: »Vi ska skölja tvätten för dig, du.» Detta skedde också, och skördade jag stor heder och beröm af alla kamraterna för detta hvitglänsande arbete.
Denna middag bortblandades mina gröna kålfunderingar af en rödgrå vattensoppa med ett stackars söndrigt sviskon per mun. Här fans vid gården ett försök till trädgårdsanläggning, men inga andra grönsaker än rofvor, och för min del hade jag ännu i allt för friskt minne den rofva jag satte i elfven, för att längta efter dessa späda stackare.
Tredje dagens morgon bröto vi upp, lemnande största delen af vår packning qvar hos gästgifvarmor, ty nu, då den första planen gått om intet, måste vi, för att sedan komma till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, gå samma väg tillbaka. I det skönaste sommarväder och med den norske läraren och hans gosse till sällskap gingo vi nu på banad väg, men under stark stigning genom den härligaste natur till Dalbacken, der vi legde båtskjuts för att ro oss öfver det vackra, 2,388 fot öfver hafvet belägna, Espedalsvattnet. På norrmännens begäran förskönades färden genom svenska sånger, afsjungna af två våra kamrater, och roddaren tyckte, att vi var »et fornöjeligt selskab». Båtfärden varade ett par tre timmar, och afgiften derför utgjorde 70 öre för hvarje person.
Vi landsattes vid Megrunden, nedanför foten af Rutenfjellet, och ryckte fram i sluten trupp mot de närmaste af de två bondgårdar, som lågo här vid stranden.
En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och »eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära: duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat. Men minst ett halft tjog ägg myste mot oss från den hvita bordduken. Dock, ingen bordsglädje skulle vara fullkomlig för oss; äggen föreföllo mig hafva en antiqvarisk smak, och då kandidaten modigt anföll sin andel af dem, hade det till följd, att hon, med en hotfull blick på den salta forellen, flydde från bordet och hade i någon stilla vrå bland bergen en obevittnad uppgörelse, der utgiften lär ha betydligt öfverstigit den senaste inkomsten. Vi sofvo sedan här i sängar med resortmadrasser och hade framför våra fönster ett fjell, i hvars skrefvor små snöfläckar glänste emellan de låga björkarne.
Följande morgon bestego vi det 4,866 fot höga Rutenfjell. En välvillig munter gris af en fots längd, som hade sin lilla bädd och tråg vid spiseln, envisades att vilja vara vår förare, men husmodern tog honom ömt i famn och gaf oss i stället en man, vår unge hygglige värd, till ledsagare, ty himlen var full af skyar och vi fruktade råka ut för dimma. Dimma och grisar stå, som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar och fjellknaggar. Men så kom »uren», dessa fält af idel skarpa fjellflisor, jettestenar, hopade öfver hvarandra, slängda och vräkta omkring hela fjelltoppen, så man ovilkorligen kom på den tanken, att då de grekisk-romerska titanerne reste sig upp mot unionskungen Zevs-Jupiters absoluta veto, utkämpades deras sista strid här på de norska fjellryggarne. Det vore önskligt, att någon unionsvänlig fornforskare närmare undersökte denna »ur» och så genom urtidens händelser belyste nyare tiders urtima riksdagar.
Då vi sträfvat oss upp till fjellets topp, var Jotunheims snöfjell till största delen höljda i skyar. Troligen spelade de gamle jettarne oss detta spratt till straff för det vi på annan väg, än genom mäns bemedling, sökt närma oss dem; jettar och deras gelikar ha aldrig haft rykte för att främja frihet och framåtskridande. Men härligt var det ändå här uppe, och med nöje lade vi våra visitkort till dem, som vi funno på en af föraren känd plats, och satte oss så för att se upp och ned på verlden omkring oss. Vi bådo vår förare förtälja något.
»Här är en sägen om detta fjell, den är stygg att höra,» svarade han, men oaktadt varningen ville vi höra den. Mannen tvekade, men berättade så om en förare, som dräpt en resande och plundrat liket. Jag vill ej återgifva sägnen, som gjorde ett hemskt intryck på oss alla, ett intryck, som Ellen dock bortjagade med ett par käcka visor.
Och så kraflade vi oss ned genom uren och vidare genom hvitmossa och ljung. På något afstånd syntes en snöfläck; Ellen satte af i rigtning mot den, vi efter, för att möta henne och få del af den snö, vi sågo henne upphemta ur fjellskåran.
»Jag vill slicka!» ropade en anspråkslös röst.
»Jag vill suga!» flämtade en annan.
»Jag vill bita!» pustade en tredje medan kandidaten, matt efter gårdagens strid med de antiqvariska hönsäggen, endast kastade längtande blickar mot snön, som allt mer och mer sammansmälte för våra brinnande blickar. Ändtligen mötte vi Ellen, och stående midt i en grupp gula ranunkler och röda geranier, slickade, sögo och beto vi, hvar efter sin lust, i den arme snöbollen, hvars sista lemningar nedpackades i Ellens nickelbägare för att dermed förfriska vår bleke kandidat.
Längre ned hade vi mer än nog af friskt porlande vatten i fjellbäckarne.
Då vi nu hade en legd förare, skulle han naturligtvis göra fullt gagn, d. v. s. gå före i den rigtning, som vi nu alla kände. Ellen stannade derför hos vår eftertrupp; Heggen fick uppdrag att springa nedåt så fort hon kunde, och hennes lopp var icke ringa, för att rädda forellerna från kokning samt bringa dem på stekpannan.
Jag, som bildade centern, såg henne och föraren inträda genom stugans dörr då jag ännu hade en half timmes vandring ned; jag såg henne komma ut igen, sätta sig på trappan i en vemodig ställning, och jag anade, att hon kommit försent för att utföra sitt uppdrag i köket. Eftertruppen hvarken hördes eller syntes, husen och sjön nedanför fjellet fortskymdes nu och då af framskjutande klippor, och jag genomilades af ensamhetens upphöjda känsla, ljuft blandad med tanken på rosenröd laxöring och ett glas af förarens bärvin, som vi blifvit lofvade.
»Redan kokt!» var Heggens första ord, då vi alla voro samlade på gårdsplanen; kandidaten bleknade vid minnet af förra qvällens orgier, men middagsmåltiden aflopp dock lyckligt för oss alla, fast »skeemaden» bestod af kall mjölk med färska ostsmulor. Men allt var så prydligt anrättadt, och den halfbutelj bränvin, som prydde bordet, fröjdade allas hjertan. I skymningen tillbjöd oss vår vänliga värdinna att ro öfver till deras säter och äta »rommegröd» (gröt kokad af tjock grädde och fint mjöl), men vi hade på sätrarne till den grad left bland tjocka gräddan, ett vi bäfvade för att få den i ett så grötmyndigt tillstånd.
Min första tanke, då jag följande morgon slog upp ögonen i min goda säng, var att någon kokte rommegröd på fjellet midt för, ty en fin hvit ånga steg upp ur en af dess remnor. Men det lilla mjuka molnet bredde sig, förenade sig med andra dylika, som bolmade fram än här, än der, och snart vältrade sig i hvit-grå, ulliga massor nedåt fjellsidorna, medan fjellkammen ännu upplystes af solstrålarne. Detta var vår första bekantskap med den norska dimman; intressant, ja ofta mer än vacker att skåda i alla de ljusbrytningar och färgspel, den kan framtrolla på fjellen, men dock bäst att betrakta på afstånd från en banad väg nere i dalen. Uppåt dagen upplöste sig de böljande massorna i ett fint regn, och vi mindes nu att det äfven regnat sjusofvaredagen. Visserligen kände norrmännen ej till sjusofvarnes väderleksförhållanden, ej heller fäste de någon vigt dervid, och då har saken naturligtvis ingen betydelse för norrmän; dock, hvem kunde veta, om ej vi svenskar kunde, för vår tros skull, blifva förföljda af sjusofvareregn på återstoden af vår vandring? Vi lagade oss derför snart till uppbrott, betalte vår räkning som lemnades muntligen och lydde som följer: Logi och mat för två dagar, 3 kr. per man, vinet gratis. Förarelön 2 kr. (att delas emellan oss fem) båtskjuts tillbaka till Dalbacken eller rättare till Vassänden 70 öre pr man.—Hvem vågar nu säga, att man ej kan resa billigt i Norge?
XIV.
Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen.
Vår förare hissade ett af husets lakan till segel på sin båt, och så gledo vi åter fram på Espedalsvattnet med tillhjelp af roddarens åror, ty seglet visade sig snart vara blott en prydnad för oss alla. Regnet fortfor, det var kyligt i båten, och då kandidaten ej kunde ha hopp om att få ett bål, grep hon ett par åror för att värma sig vid dem. I Vassänden, en gård förstås, träffade vi ett turistsällskap, som ämnade i största hast besöka Jotunfjellen och så jaga tillbaka till Danmark. Damerna sågo nedtyngda ut i deras våta drägter och slokande hattar; under en af dessa igenkände jag en gammal bekant och fick i en hast en kyss, hjertlig, men våt af det norska regnet. Det våta sällskapet steg dock snart i en båt och rodde vidare under himlens strida tårar, men vi stannade qvar ännu en stund, ty Hertha hade ånyo tillträdt sin kokerskebefattning och tillredde mjölvälling vid den flammande elden på spiselhällen. Denna middag på Vassänden, med smör och fladbröd, står i hennes anteckningsbok debiterad med 25 öre personen. Men då jag sedan skulle anteckna något om detta ställes värdinna, som naturligtvis hade sitt namn efter gården, liksom andra norska bönder, skref jag henne för Säfänden. Kamraterna påstodo, att detta, i betraktande af gummans figur, skedde af ädel qvinlig blygsamhet i förening med min tro, att hennes och gårdens namn stafvades med hv.
Under ett fint ihållande regn gingo vi, glada öfver att vi ej voro skapade af socker, den härliga vägen tillbaka ned till Kvistberg, der gästgifvarmor stirrade på oss som om hon hoppats att aldrig återse våra glada anleten. Himlen vete hvad som så förmörkade den unga hustruns blick och nedtyngde hennes sinne! Vi, som trodde att vi lyckats upptöa henne, kände oss betydligt afkylda genom hennes sätt att bemöta oss som fullkomliga främlingar, och drogo oss tillbaka till den stora ödsliga sal, hvilken tjenade oss till arbetsrum, och företogo nya lagningsbestyr på våra kläder, medan vi lyckades uppdrifva en i huset boende skomakare, som åtog sig att bota våra skor.
I solsken hade vi förra gången gästat Kvistberg, åskådat höbergningen på slädar, dragna af de älskvärdaste bland alla ök, den lille gule norrbaggen; vi hade beundrat hundens och grisens lifliga intresse för arbetet, hvilket de bevisade genom att hvarje gång möta hästen i den brante backen och genom glada skall och grymtningar följa honom till ladans bro, och kandidaten och jag kände oss så smittade af denna höbergningspoesi, att vi satte efter hunden och grisen in i ladan för att hjelpa gästgifvarfar att tömma hösläden.
Och nu regnade det, all poesi var försvunnen och blott en otreflig gästgifvaregård återstod. Stämningen förbättrades ej vid tanken på en förnyad bekantskap med den gamla upplagan af köttkakor och mjölk; mina kummintankar, som under vägen från Vassånden, med kamraternas hjelp, tagit gestalt af den finaste grönkål med förlorade ägg och brynt potatis, gick i vatten, ty man hindrade mig från att stanna i regnet och plocka den grönskande örten. Och nu visste jag ej bättre råd att förströ tankarne, än att sköta mitt kall som sällskapets tvätterska, hvilket nu åter igen var nödvändigt sedan vi först hade svettats på vandringarne uppför och sedan blifvit genomregnade på »resan utföre» till Kvistberg. Men vid mitt första ord derom förklarade vägvisarne åter deras missnöje, och det med en kraft, som förrådde deras ömhet om mitt skinn, och Ellen gjorde den förståndiga anmärkningen, att de infödda qvinnorna väl ej kunde berga hö i regnväder och derför nog kunde bevekas till att tvätta åt oss. Hon sammanvek sitt broderi och begaf sig nedför en trappa, hvilken både genom sin lodrätta ställning och trappstegens stora afstånd från hvarandra, lifligt erinrade om »uren» på toppen af Rutenfjell, och återkom efter ett ögonblick med segersäll min.
»Qvinnorna här tvätta åt oss och torka våra kläder i köket, så att allt är färdigt till i morgon. Naturligtvis betala vi dem bra för detta arbete», sade hon.
Vi helsade budskapet med jubel, och vi fyra gingo i en högtidlig rad ned för den omenskliga trappan och öfverlemnade hvar sitt klädbylte till pigan, som mottog dem med en djup tystnad och med en min, som förrådde en viss förvåning, och så återvände vi alla till höganloftsburen, der kandidaten satt och stoppade strumpor, ett arbete som märkvärdigt nog aldrig tröt för denna vår vällärda kamrat.
Några timmar förflöto innan mina tysta tvifvel på gästgifvarmors raskhet klädde sig i ord, och vi hade för länge sedan druckit vårt eftermiddagskaffe, då jag beslöt mig för att göra fjellstigning ner i köket, för att se hur långt det lidit med tvätten. Jag rigtade mina blickar mot taket och såg en tafla af obeskriflig realism. På torkstängerna under takbjelkarne bredde sig alla våra plagg—otvättade med sorgset nedhängande spetsar. Synen var så öfverdådigt lustig, att jag hufvudstupa for ut ur köket och sedan raglade uppför fjelltrappan.
»Ellen, du!—Ner och se på dina tvätterskors gerning!» Jag såg en blixt i hennes öga, skymtade hennes nackfläta i dörren och nedsjönk så redlös i salens händelsevis tomma gungstol. Ellen nedref obarmhertigt de egendomliga draperierna i kökstaket och gjorde ett löfte, som hon sedan troget höll, att aldrig sätta sin lit till en infödd norsk själ förr, än hon hört honom högtidligen efterstafva de löften, hon af honom begärde. Qvinnorna hade ej förstått henne, och för tröga och liknöjda att bråka med frågor, uppfylde de den önskan de förstodo, nemligen att kläderna skulle hängas till torkning i taket.
»Skall jag sitta här inregnad hos dessa idioter, så kan jag lika gerna återvända till hospitalet», tyckte kandidaten, körande sin knutna hand in i en strumpa för att undersöka dess skador, och en grå regnstämning lade sig öfver oss alla vid denna hennes hospitalsjemförelse.
Den väg vi nu ämnade gå till Ringebo eller Skjäggestad bestod af säterstigar uppför ett brant fjell, och sedan vidare från säter till säter in i Gudbrandsdalen. Detta var det billigaste och intressantaste sättet att komma dit. Men regnet gjorde dessa stigar dubbelt svåra, bäckarne svälde och dansade redan ned från fjellstupen, dimman vältrade sig tung ned i dalen; här kunde vi få sitta flere dagar.
Skjutsboken hemtades, kartan utbreddes och en allmän rådplägning följde, hvars utgång blef, att vi följande dag, om det då ej var vackert väder, skulle taga skjuts först till Moe, sedan derifrån till Engeland och så fortsätta den återstående delen af landsvägen till Skjäggestad till fots, så sparade vi in en dag, då vandringen öfver sätrarne hade tagit minst tre dagar. Detta beslut tände solar i hvarje öga innan vi tillslöto dem för aftonen.
Hej! hvad det följande morgon bar af med två kärror och en skjutspojke, flere bestås aldrig för »halfannan skjuts.» Uppåt backe, nedåt backe, kandidaten, var min körsven; muntrare hästar än våra små norrbaggar och gladare folk skulle man få leta efter. Solen bröt fram genom molnen, fjellen antogo de mest underliga former under de böljande dimmorna, hästarne drucko vid vägen när de hade lust. Det var en härlig, en upplifvande färd efter vistelsen på det ödsliga Kvistberg!
Skjutshållet från Moe till Engeland gick lika lustigt, och framför den främsta kärran hade vi en så gladlynt häst, att han stundom stannade midt i backarne och »med munnen fångade flugor på sina framben», som gutten upplyste oss, då vi sporde hvad dessa rörelser skulle betyda. Men för öfrigt trafvade han hurtigt i väg, eldade betande kor och kalfvar till djerfva sidosprång nedför bergens sidor, för att derefter med svansarne, höjda som vimplar, galoppera backe upp, backe ned som förelöpare för vårt festtåg. Större nöt, än dessa, göra ofta tjenst vid festliga triumftåg. (Se korrespondenters beskrifningar för kringresande konstnärer!)
Och skjutsafgiften? Ja så! Jo, den uppgick för hvarje person till 1,58 kr. för första skjutshållet och 1,83 kr. för det andra. Och nu voro vi inne i Östra Gausdal.
I Engeland togo vi åter vår packning och gingo i stark hetta en vacker genväg, öfver ängar och genom en skog, full af de mest förföriska blåbär och smultron, men vi hade ej tid att stanna, ty vi måste vara vid Lågen innan det blef allt för sent på aftonen, och från Engeland och dit hade vi ett par mil att vandra.
På nästa gifvaregård, Sönstevold, höllo vi middag.
Nu behöfde vi ej längre svärma om kumminkål, ty nu voro vi på allmän turiststråt och åto godt, soppa var dock ej brukligt, men ersattes af outtömliga smultronsskålar med kantals grädde. I Herthas anteckningsbok läses: »Präktig middag på Sönstevold, O,80 kr, och jag kan ej antaga att vi andra fått betala mera än hon, ty der var ingen större skilnad i vår friska matlust.»
Det enda som kan kallas dyrt var ölet, 40 öre per helbutelj; men jag har ingen sådan post på min räkning; der står i stället: »En kanna utmärkt kaffe, 0,10 kr.!!»
Vi togo oss här flere timmars hvila, ty vi hade nu blott tretton kilometer (omkring 1-1/4 mil) till Lågen och Holmens gästgifvaregård i Gudbrandsdalen; denna sträcka hoppades vi kunna gå på tre timmar. Klockan var öfver 7, då vi gingo från Sönstevold, och vägen bar ständigt uppför de sex första kilometern, men hvilken väg och hvilken natur! Skogar, fjell och dansande bäckar nedför fjellens sidor, och öfver det en härlig himmel med en luft, uppfriskande som—ja, som Megrundens bärvin efter fjellvandringen. Men nu började vägen stupa nedåt och det tvärbrantare än vi någonsin trott att en mensklig körväg hade lof att göra, och för att ej »råka i drift», måste vi styra kursen i zigzag; dock sprungo vi värre än de störste förfalskare, som veta att ingen förföljer deras slingrande spår öfver vårt hiskligt ojemna jordklot.
Klockan 10 1/2 stodo vi vid sjön Lågen, som var öde och tom, och mörkret var på djupet, så vi ej kunde skymta båtkarlens hydda.
Men erfarenheten hade, innan vi kommo till Norge, lärt oss, att personer, stadda i ett svagt upplysningstillstånd, kunna skrika sig till en snabb befordran; derför satte vi oss i en enda tät klunga, föreställande den allmanna meningen, och gåfvo upp de aldra fasligaste skrän, börjande som späda ungtuppar och öfvergingo till de mera imponerande toner, som i nödfall kunna gälla för manliga väckarerop:
»Båt öfver! Ro hit med båten!»
Efter en stunds gastande kom der en Karon roende, för att bringa oss öfver till andra sidan stranden. Detta nöje kostade oss hvardera hela 7 öre, men då vi öfvertygat oss om, att karlen tagit oss för sina gelikar, erlade vi 10 öre i frivilliga böter för ett allt för naturtroget nattskrål.
Holmens gästgifvaregård ligger invid Lågen; dörrarne stodo äfven i denna hederliga nejd vidöppna, så att vi klefvo utan vidare in i en stor stuga, der husets tjensteandar hörbart slumrade. Det heter ju, att en sak ej kan göras både fort och väl; derför måste vi, som voro allt för trötta att fördrifva tiden med ätande, finna oss i att vänta en timmes tid innan alla våra sängar blefvo bäddade. Vägvisarne fingo dock genast ett färdigt sofrum, men vi andra drefvos ut i skilda byggnader, ty pigan upplyste, att hon lagt en norsk turist i ett rum med två sängar.
Räkningen på Holmen hade för hvar och en af oss följande utseende: Nattlogi 0,80 kr., frukost O,50 kr.
Och det var en frukost med ägg, kallt kött, ansjovis, fin ost, kaffe och mjölk.
Våra tappra vägvisare mötte oss denna morgon med nedslagna miner; deras skor och fötter voro i lika bedröfligt skick, och då vi försäkrat dess egarinnor, att det ingalunda vore hvarken feghet eller annan ogudaktighet att ej vilja gå på kantrade skovrak med sårade fötter, tryckte de rörda våra händer, togo skjuts och foro i två skjutshåll de återstående 30 kilometerna till Skjäggestad.
Vi andra fortsatte vandringen i sakta mak, ty snart kunde Hertha ej längre dölja, att äfven hon hade en akilleshäl. Men vi hade ju vår egen med. kandidat, och hon hade sin rensel, i hvars outgrundliga djup der fans lindring för smärtorna.
Nästa »station» (norskt namn på gästgifvaregård) heter Kirkestuen, här åto vi en middag med två kötträtter, smultron med grädde samt ett utmärkt kaffe, pris 1,10 kr.
Både på matpris, elegans och komplimenter märkte vi, liksom mannen när han såg galgen, att vi kommit inom civilisationens bredare strömfåra. Svend Opsal tog en af kamraterna vid pannluggen och sade: »Du likner ju en julebuk, du!» Men vid Lågens strand, der mina kamrater voro inne i ett hus för att köpa mjölk, sade mannen. »Naj se da! de ha ju pene frökner i Sverge.» Kamraterna påstodo, att der låg en gapande förvåning i tonfallet, men då der lär varit mörkt i stugan, blir det hela något tvifvelaktigt.
En norsk turist hade klifvit förbi oss på vägen till Kirkestuen; der satt han sedan bredvid mig vid bordet, och att döma efter hans längd, antog jag att det var han, som legat i de två sängarne på Holmen. Han påstod sig visserligen blott ha legat i en, men då måste han, haft sina ben inrättade på samma sätt, som engelsmännen sina metspön, så de kunde förkortas efter behag, ty till och med i skjutsböckerna få de norska sängarne hålla till godo med den anmärkningen, att de äro för korta.
Vi afbidade på nämde station de svalare eftermiddagstimmarne innan vi fortsatte vår väg, eller som kandidaten anmärkte på »ren» norska: »gingo 30 kilometer benväg för att kvile lidt på Skjäggestad.»
Hur vacker naturen i Gudbrandsdalen än är, blef det nemligen snart klart för oss tre, som ej kunde få nog af den mera storslagna fjellnaturen, att här blott finnes välklädda berg, leende bygder, gröna sädesfält på bergsluttningar samt en blågrön flod eller smal sjö och en utmärkt landsväg i dalbottnen hela vägen fram till våra koffertar. Våra två vägvisande kamrater hade af bekanta blifvit anbefalda Skjäggestad, som ett lämpligt ställe för sommargäster, hvilka ej gingo ut för att idka sällskapslif bland nervsvaga personer, alpstafvar från Kristiania och klädkistor från Stockholm samt hela Norden för resten.
Då vi närmade oss vårt utsedda hviloställe, sågo vi våra två kamrater, åtföljda af en hvit mössa, under hvilken vi anade ett studenthufvud, och vår harm gaf sig luft i knotande beskyllningar för svaghet och brist på trohet mot gjorda öfverenskommelser, samt i det enhälliga beslutet, att de skulle få ha karlen för deras egen räkning. Man torde härvid hafva godheten lägga märke till den stora olikheten emellan vårt högt uttalade beslut och de tysta föresatser, som före likställighetstiden plägade fattas af qvinnor, när de sågo sina likar i ungkarlssällskap. Kandidaten satte fötterna i marken, så fast och säkert som en liten norrbagge, Hertha styrkte sin hållning genom att slå upp sitt halft förolyckade paraply, och jag började just bli liksom rädd för den okände manlige gestaltens öde, när han sprang fram och utan vidare slöt mig i famnen, med fältflaska och min höjda björkkäpp, och utropet: »Kære, söde, gamle Ave!» röjde på en gång sin danska börd, sina känslor och på hvems syndaregister hans närvaro här skulle skrifvas.
Vi kände honom alla, men trodde honom vara med sin familj på besök i
Stockholm, och nu stod han här i aftonsolens glans vid Skjäggestad.
På denna gästgifvaregård hade han i två dagar hållit flugorna, myggen och våra koffertar sällskap; dessa senare hade han egnat en så öm uppmärksamhet, att gästgifvarefolket, honom oåtspord, trolofvat ynglingen med en af dess egarinnor och nu voro ifrigt på spår för att bland oss fem finna den rätta. Ett fint nationaldrag och dertill ett så äkta menskligt, att vi till och med kunna spåra det i den svenska folkkarakteren. Forskningarne på egen hand gingo dock så klent för vårt välvilliga värdfolk—frun åtog sig att blifva vår värdinna mot en ersättning af 2 kr. per man dagligen—att det syntes vara nödvändigt att vi sjelfve förhördes. Men icke våra gemensamma bestämda förnekanden af alla giftasgriller, eller den arme studentens gröna tjuguåriga ungdom kunde rubba det erotiska parets en gång fattade, öfvertygelse.
Ynglingen—vi kunna ju kalla honom Ambrosius—hade begifvit sig från Stockholm till denna något aflägsna mötesplats, klädd i lätt sommarkostym, hvilken han gjort ännu lättare genom att lemna sin öfverrock qvar i Kristiania. Hans öfriga utrustning bestod af en liten rensel, en bror till kandidatens, men mycket mindre innehållsrik, en tobakspung med tillhörande pipa, en liten resväska, ett par grå linneskor och en fruntimmersregnkappa—en svart gummisyster till kandidatens—en burk vasilin och en alpstaf.
»Nu måste jag naturligtvis till fjells?» sporde Ambrosius sedan återseendets fröjd blifvit afkyld af qvällsdaggen. »Men jag vill ej gå allena, som Adam i paradiset», tillade han med något bönfallande i stämman.
Han var nästan naken nog i sin åtsittande drägt för att kunna göra det, men fast vi ej hade någon Eva att skänka honom, beslöt jag att förse honom med ens hjelp på färden. Ute på verandan satt samme långe norske turist, som omöjligt kunde ha legat rak i någon norsk stationssäng, och för honom förestälde jag vår Ambrosius till benäget medtagande upp till sätrarne, och så ombonade vi studenten med en röd sjal, som jag för femton år sedan fått af en svensk republikanska, för att ge mig mera färg, 1/2 kaka chokolad och 5 kubiktum konjak samt hans lånta fruntimmerskappa, lätt och tunn som de såpbubblor, hvilka lyckan påstås roa sig med att blåsa åt folk, men kappan var dock enfärgad svart.
Ynglingarne gingo i den tidiga morgonstunden den 7 augusti »bent» till fjells och säters, och om denna, vår Ambrosii vandring skall blott förtäljas, att han och norrmannen en morgon i soluppgången lågo på fjellet, troligen för att iakttaga detta skådespel under ett fint duggregn. Gummikappan låg utbredd under dem, och den tunna republikanska sjalen höljde vår ungersvens breda axlar.
»Her er forbandet koldt!» sade dansken huttrande.
»Vi er över trægrændsen», upplyste norrmannen i en ton af innerligt välbefinnande.
Denne härdade ungdom gick sedan till Jotunfjellen, lemnande Ambrosius att söka sig ned i samma vägrigtning, han kommit uppför fjellen. Detta lyckades honom också förträffligt, när man ej räknar hans irrvandringar och många bekymmer innan han lyckades få en båt för att komma öfver Lågen till den strand der vi väntade honom utan all oro.
»Jag lemnar er aldrig mera!» försäkrade han innerligt, då han åter befann sig bland oss vid matbordet i Sjäggestad.
Under hans frånvaro hade vi användt tiden på bästa sätt. Hertha hade fått sträng befallning att vara läkt på hälen till måndagen den 10, då vi tre kamrater, med bihang af Ambrosius, ämnade bryta upp till ny vandring; hvarthän hade vi ännu ej klart för oss Våra två kamrater hade slagit sig i ro med virkning och broderi. Kandidaten stoppade strumpor, med sinnet uppfyldt af nit mot husflugor och åtskilliga myggarter med intressant benbyggnad och utmärkta sugapparater. Hon hade med äkta qvinligt tålamod funnit sig i, att de på viddernes kärrmarker, deras fädernesland kringsvärmat oss värre än friare kring en rik arftagerska och varit efterhängsna som handelsexpediter, näsvisa som pensionsflickor och snarstickna som unga literatörer, men att de—myggorna—här fortsatte samma lefnadssätt och idkade samma födkrok, det bringade kandidatens blod i kokning. Och när så husflugorna klefvo ner sig i gräddskålen, trampade sockret under sina fötter, gjorde en konst i bordduken då de anstälde flygöfningar kring steken och hade simmuppvisning i soppterrinen, då sprang kandidaten upp från sitt säte och anstälde, med servetens tillhjelp, en jagt så det hven om öronen på både flugor och menniskor. Häraf kom det sig att hon ej i skjutsboken ville, i likhet med oss andra, skrifva ett par erkännande ord om gästers behandling på Skjäggestad.
Vår första upptäcktsfärd från nämde ställe gälde en skomakare, och redan samma qväll, som vi anlände dit, gingo vi fyra kamrater 3 kilometers landsväg för att träffa en sådan karl, men fingo så höra, att han gått till fjells för att skörda hö. Folk samlades kring oss, och vi pressade hvarje vuxen mansperson för att söka väcka möjligen slumrande becksömsanlag, men förgäfves. Ja, det vill säga, att vi funno flere, som vidkändes dylika anlag, men de voro ännu så outvecklade att de bäfvade tillbaka för svenska fruntimmersskor af så bedröfligt utseende som våra. Vi hade jagat en dylik slumrande skomakaresjäl in i en loge, men han räddade sig genom att ropa: »Der kommer ju skomakaren!» Der blef nu en jagt, fången före, två af oss efter, och så kringrändes den andre karlen, drefs in i en närbelägen handelsbod och befans vara »en galen gut», det vill säga en, som aldrig i sitt lif tänkt på att bli skomakare.
»Åh!» ropade nu vår för detta fånge. »Skomakaren är ju uppe hos Jon Höjen och syr, det minnes jag nu. Gån bara dit upp, så låter nog Jon honom laga edra skor.» Och så pekade minst fem personer, ifriga att blifva oss qvitt, upp på en bondgård, som låg högt uppflugen på bergsryggen, der dess byggnader svagt skymtades i qvällens skymning.
»Skola vi först krafla oss dit upp och så tillbaka hit, för att slutligen gå 3 kilometer landsväg till gästgifvaregården?» sporde jag, som började tycka att det hela artade sig till en liten vandring på 8 á 10 kilometer på aftonqvisten.
»Naj da! Der går en ben väg från Jons gård ned till stationen», ljöd det enstämmiga svaret.
»Sätt i väg då!»
Till all lycka hade vi våra käppar med oss, ty nu bar det af, som om vi gått på takstegar uppföre genom hal slagen ängsmark, genom frodiga kornåkrar och så öfver steniga boskapsvägar upp till Jon Höjen. Hur han bodde och såg ut, skall jag ej kunna säga, ty der var nermörkt i den stora stugan, men en vänlig man var han och tillät villigt den eftersökte och medgörlige skomakaren att utöfva ett förbättringsverk på våra fem par vandringsskor.
Derpå bjöd en qvinna oss söt mjölk, och jag pröfvade på att sätta mig in i norska landtbruksförhållanden, ett försök som ökade min lilla kunskapsskatt med den upplysningen, att de norske bönderna måste lägga sina gårdar—»hvar de kunde bäst.»
Det var så mörkt det kunde blifva vid den ljusa årstiden, när vi till far väl skakade hand med Jon Hojen och hans husfolk samt sporde efter den bena vägen.
»Den gån I icke i qväll!» sade husbonden med en ton, som ej tillät qvinnor någon invändning. »Den är så brant att knappt vi kunna stå på den, vet ja.»
Vi hade ej annat att göra, än gå tillbaka samma väg vi kommit.—Det var nära midnatt då vi uppträdde på gästgifvaregårdens trappa; värden, som tycktes antaga att vi hade uteliggarevanor, höll just på att stänga dörrarne—man gifve akt på dessa drag af stigande civilisation!—och förklarade, att han antagit att vi ej ämnade komma hem under natten.
Då det redan följande förmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i fred med Skjäggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut på en vetenskaplig expedition för att uppsöka en klyfta, som tycktes vara vår värdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort till en pligt att visa för alla »bättre resande». Hon gaf oss så många anvisningar, att de trillade ur vårt minne vid åsynen af en trädgård, full med röda vinbär.
Gårdens piga svarade på vår fråga, om vi fingo köpa några bär. »Eg veit ikke eg.» Hvar husbondfolket fans? »Eg veit ikke eg.» Om hon kunde skynda sig? »Eg veit ikke eg»; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom att lägga armarne i kors öfver bröstet medan hon gled hän öfver tunet, för att någonstädes i ett fjös anmäla vår ankomst. Enahanda svar erhöllo vi af husets omyndiga dotter, både när hon i stor välmening plockade de största, mest—gröna bär hon kunde finna och när hon tillfrågades om priset för dem. Handeln afslöts dock till hennes fullkomliga belåtenhet, och hon lofvade oss en lika stor portion mogna bär till samma pris, då vi kommo tillbaka.
De mest meddelsamma varelser vi mötte på denna vandring voro grisarne, ty de följde oss långa stycken under lifligt samspråk. Men som vi ej förstodo hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna kände gummans klyfta, så kraflade vi förgäfves i bergen för att finna den. Jag tröttnade först vid expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver stäfjades hvarken af trädrötter eller stenblock. Icke ens då en gran strök hatten af mitt hufvud och förpassade den ned i en mindre klyfta, och hon måste ned för att hemta den kunde förmå henne lemna gummans naturskönheter att sköta sig sjelfve. Först när kandidaten föll på näsan på en säterväg, som hon en minut förut förklarat för att vara både god och—hård, biföll hon till återtåget, utan att medföra annan vinst af expeditionen, än en murkla, som hon på stående fot sjelf förtärde. Vår enda tröst var, att vi gjort färden på egen bekostnad, utan att hvarken ha anlitat statens eller mecenaters offervillighet.
Följande dag var en söndag, och då vi efter åtskilliga: »Eg veit ikke eg» lyckades få veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, något som blott derstädes egde rum hvarannan söndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde länge, att vi skulle bli de enda åhörarne, och voro i så fall villiga att bespara både prest och klockare allt besvär med vår uppbyggelse, hvadan vi gingo ut och solade oss. Men så kom vår skomakare, som tillika var orgelnist, klockare och esskornettblåsare, det senare i Ringebo musikkår, och han sökte nu att fördrifva tiden för sig sjelf och oss, genom att spela orgel. Ändtligen kom der dock så många åhörare, deribland tre odöpta spenabarn, att de kyrkliga ceremonierna kunde börja. Men då presten, sedan han beträdt predikstolen, med en långsamhet och slapphet, som skarpt afstack mot energien hos Titus, sysslade med Jerusalems jemmerliga förstöring, lemnade tre af oss i all tysthet templet, men våra tappra vägvisare höllo ut till slut, utan att en enda gång ha dukat under för sömnens lömska angrepp.
På eftermiddagen, då vi återfått vår Ambrosius, företogo kandidaten och jag en ny klättringsfärd, denna gång till ortens rikaste bonde, som bodde öfverst på bergsåsen i rigtning åt kyrkan. Med tillhjelp af händer och fötter kommo vi »benvägen», som kandidaten vanligtvis uttryckte sig, upp till den stora hvitmålade gården. Vi mottogos vänligt af den unga husmodern, bjödos på söt mjölk och bakelser och fingo tillåtelse att bese »staburen» med dess ofantliga staplar af fladbröd och stora lårar med torkadt och rökadt fläsk, inpackadt i groft, torrt salt. Näst de stora bylten af osmält ister, hvilket här blott begagnades till seldonssmörja och dylikt, väckte korfvarne vårt medlidande, ty likt arma förbrytare hängde de i taket, ett rof för sol och vind, och så förtorkade, att ingen korp ens skulle vågat sitt näbb för att bita i dem. I staburens andra afdelning fans sängkläder, snöhvita fårfällar inberäknade, nog för att fröjda själen på en mor med tio giftasvuxna döttrar, och här fans icke ens en sådan ännu.
Under vår synförrättning i staburen kom husbonden hem, och vi fingo af honom en del upplysningar om landtbruksförhållandena här uppe. Vi hade under våra vandringar flerestädes sett stora stenblock, på hvilka ordet Flom jemte ett par årtal och en hand voro inhuggna. Nu lärde vi dock fullt förstå hvad skada en dylik vårflod kan anställa; mannen pekade på den blågröna Lågen nere i dalbottnen och sade: »Der lägger flommen våra åkertegar.» Det vill säga, den rifver med sig matjorden från den branta bergshällen.
Bonden hade sin säter en mil från gården, hustrun visade oss den sadel, hon begagnade, när hon red dit upp, och vi tänkte båda, att det måtte vara en vacker syn att se henne på detta sätt färdas på den ensliga sätervägen.
Skjäggestad besöktes under dessa dagar ofta af resande, alla åkande, och bland dessa var en sportman på »bicycle», en yngling, som körde rent för lifvet i hopp att vinna en—medalj. Han kom störtande in, »som en fem år gammel hanmyre og drak lemonade værre end den gløende enden af den bådshage», som vår Ambrosius uttryckte sig, störtade ut och körde—bicycl'n i sönder, men räddade kanske derigenom sitt unga lif.
Vid denna tidpunkt voro vi fyra ännu utan någon bestämd resplan för den återstående ferietiden. Men så satt der en middag till bords med oss en ung man, som tagit sig en liten promenad uppe i Jotunfjellens snöfält, och han utstakade åt oss en väg, på en gång vacker och beqväm att vandra, då vi hade en manlig varelse att taga vara på. Innan denne menniskovänlige norrman kuskade af i en karriol, hade vi tre vågsamma qvinnor ingått aftal med honom om, att en dag emellan den 18 och 20 augusti kl. 2 1/4 efterm. mötas på ett hörn af Karl Johansgade i Kristiania, för att säga honom hur denna vandring genom Valders behagat oss.
Våra två kamrater, som trodde sig kunna fritt förfoga öfver hela september, funderade på att taga hemvägen genom Romsdalen öfver Trondhjem o.s.v. Vi togo nu d. 10 augusti far väl af våra tappra, rådiga vägvisare, hvilka dock följde oss ett stycke på vägen, Heggen med kompassen fäst i hatten, till tecken att hon ej var i officiel tjenstgöring. Afskedet lättades genom himlens sinnesnärvaro, hvilken visade sig i ett fint regn, som gjorde våra tårar öfverflödiga. Men i denna stund tror jag att vi fem liksom samlade minnena af all den tillitsfullhet, ärlighet och vänlighet, som mött oss på våra vandringar på fjell och i dal i det gamla präktiga Norge.
XV.
I Valders med Ambrosius (bihang).
Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, så att vi nu för första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt tobakspipa. Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker. Vårt förråd af paraplyer, var nu förminskadt till ett oskadadt samt ett, tillhörande Hertha, hvilket skyddsmedel var så uttröttadt af att stå i spändt förhållande till henne, att det vid hvarje vindflägt med en vänligt smekande åtbörd föll ned för hennes ansigte. Alla försök af Ambrosius att vänja paraplyet af med sådana erotiska känsloutbrott, visade sig vara fruktlösa; men hur än nämda unga qvinna behandlade det veka skydd, hon valt sig, tvangs det att fortfarande hjelpa henne med att representera elegansen.
»Nå det er godt at paraply-eselet ikke er et mandfolk!» tyckte Ambrosius, när han såg hur ömt, men tillika handfast hon behandlade detsamma.
I Kirkestuen åto vi åter en förträfflig middag, och våra samveten buro oss det glada vittnesbördet, att vi tagit in näring för mer än en kronas värde, så att vi med fröjd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick nu på, som om det arbetade på beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i hopp att nästa dag kunna gå de återstående 22 kilometerna till Lillehammer.
Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det må dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten. Så till exempel hände det oss vid en gästgifvaregård, dit vi under det fortfarande regnet kommo med skjuts, men nu fortsatte vägen till fots, att vi bokstafligen blefvo utskrattade, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resväskan bildad turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga regnkappan. Kandidaten anade ej oråd, utan gick före, så kom han, men då hejdades vår gåsrad utanför gårdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi skådade tillbaka och sågo genom en öppen dörr en flock rent vikna menniskokroppar, och från dem utgingo rigtiga ångestrop, illustrerande satsen: »Den största fröjd, som menniskor känna, är blott en salig smärta». Och vi, vi stodo i en liknande ställning utanför grinden.
Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas häl och Ambrosii, en gång i förflutna tider, vrickade fot kräfde med lika rätt kandidatens läkarevård. Båda patienterna fördrogo ock sina smärtor med lika hjeltemod.
Det är dock möjligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha så vek, att hon fordrade det jag skulle midt på landsvägen predika omvändelse och förnuft för ett af de största norska nöt vi påträffat under våra vandringar. Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den påträngande varelsen ju längre den följde oss.
»Men kan du då inte allvarsamt föreställa kräket, att vi ej förmå göra något för dess framtid?» frågade hon, ängsligt blickande tillbaka öfver sin skuldra.
»Framtiden rör mig ej en smula så länge vi äro i Norge. Den nye kamraten är, som du ser, prydd med sådana tecken, hvilka utvisa vissa farliga egenskaper, men som på samma gång antyder en högre förtroendepost hos sina likar. Du bör titta närmare på kamraten och vara vänlig!» förmanade jag så moderligt som det anstår en äldre fru, när en flicka tror sig vara i fara.
»Så kan nötet hålla sig till sina likar och värdigheter och ej trafva efter oss!» utbrast hon, slående upp sitt paraply med en energi, som skaffade detta ett af sina anfall, då det alltid regelbundet föll slappt ned öfver hennes rodnande anlete.
»Efter oss! Vet du då ej att vi lefva i en tid, då alla mera framstående nöt sträfva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt förfölja? Det här kräket har inga allvarliga afsigter i afseende på dig eller kandidaten, men vill sannolikt vid lämpligt tillfälle för sin krets omtala, att det har framstående svenska bekantskaper.—Jag har sett svenska nöt, som handlat så i afseende på framstående norrmän», förklarade jag lugnande.
»Du är oefterrättlig!» påstod Hertha, men det är ovisst, om detta påstående gälde mig eller paraplyet, som hon sökte stålsätta med tillhjelp af en hårnål. »Kandidat, kan inte du bota kräket för efterhängsenhet?»
»Jag har ej närmare studerat den åkomman», log kandidaten och satte sina gulklädda fötter, vanligen af Ambrosius benämda »de små gule», i raskare takt och gjorde sig blind för alla de blåbär, smultron och hallon, som lockade vid vägkanterna.
Då nedkämpade Hertha sin qvinliga stolthet och vände sig vädjande till den manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, åthäfvor och ord:
»Käre, snälle Ambrosius, kan icke du, som är en man, skilja oss af med odjuret! Vi ha gått en kilometer, vi ha gått två i detta sällskap, och ännu tåla vi det! Tänk bara hvilken oro det skall väcka i nötets hem, när en så framstående medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du få se att vi i detta sällskap komma intågande i Lillehammer, och der kan till yttermera spektakel hända oss, att vi bli beskylda för att ha lockat besten med oss.»
Ambrosius stannade, såg sig förstulet tillbaka, fann att den objudne reskamraten, som en stund stått tvekande, nu åter satte sig i gång och började lunka efter oss, nu och då utstötande höga rop. Han stoppade hastigt sin pipa, bad kandidaten »stå för», medan han tände den, drog så några kraftiga drag, vände sig om mot den objudne kamraten och ropade med en stark manlig välljudande stämma:
»Hold kjæft, ko, du kjeder mig!» svängde sig så på klacken, räckte sin gummiklädda arm inbjudande åt den i systerkappan klädda kandidaten och skred framåt med lugna steg.
Detta manliga uppträdande hade en märkvärdig verkan på nötet, en ko med messingsknappar på hornen, till tecken att karakteren var »tvivlsom», och med en klingande bjellra kring halsen, en symbol af hennes rang, heder och värdighet som fäledare i den krets hon tillhörde. Kanske var det just denna hennes ställning i samhället, som gjorde henne otillgänglig för en annan behandling, än den som Ambrosius bestod henne; kanske var det blott språket, kort, kraftfullt som från en man, hvilken en gång möjligen kan komma att utfärda provisoriska lagar för menskliga varelser, som fått knappar på de hotande hornen; kanske var det också vårt skratt, som i förening med Ambrosii djupa allvar talade så starkt till kossans sinnen, ty hon gjorde helt om och viftade med svansen.
Sedan sågo vi henne stanna hos en flock af sina likar, och på deras häftiga råmande och i det hela naturalistiska beteende kunde vi sluta, att der hölls ett slags politiskt möte med tal om allt det öfvermod, öfverförfining och öfverflöd, som öfversvämmar den öfverklass som kallas menniskor.
Händelsen anföres i detta filantropiska verk till vägledning för andra vandrare, hvilka på sin stig bli utsatta för efterhängsenhet af mindre utvecklade individer, hvilka hafva den fixa idé, att ett intelligent sällskap kan låna dem en smula glans, för hvilken senare de så ofta glömma sina pligter som bjellernöt.
Prisande vår manlige kamrats stora politiska förstånd och hans mod, då det gälde att i kapp med kandidaten klänga öfver höga stafgärden, för att komma åt det öfverflöd af hallon, som jag upptäckt, intågade vi i Lillehammer.
Här styrde vi genast våra steg till Johannesens hotell, fingo vårt förra trefliga rum, nästan en sal, sedan »den unge fyr»—norskornas vanliga benämning på Ambrosius—fått sig ett qvarter anvisadt i ett trefligt rum intill matsalen.
»Ave, du, vi må ha noget at skrue i os!» voro hans första ord då han såg det dukade bordet. Om det var af missnöje med benämningen »den unge fyr», hvilken han fann något opassande för sin svarta skäggbotten, eller det blott var en välsignad god matlust, som allestädes kom honom att anställa fruktansvärda förödelser »på norsk föde», kan ej nu afgöras; men säkert är, att äfven Johannesen borde få ett godt begrepp om hvad dödliga turister kunna förtära efter en cirka sexton kilometers vandring. Ty det är till att märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten vid de dukade borden.
Det blef temligen sent på aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter regnet borde te sig ännu ståtligare. Hertha stannade qvar på hotellet, ty dels hade uppträdet med det efterhängsna nötet—hon är mindre van vid sådant—tagit hårdt på hennes krafter, dels hade kandidaten ett par gånger under dagens vandring fått förbinda hennes strejkande häl. Nu beslöt hon att egna aftonen åt literära sysselsättningar, ty det var henne förbehållet att föra de anteckningar, hvilka skulle utgöra källskriften till detta stora verk. Med den anmärkningen, att när en menniska lider af någon skavank, griper hon till författarskapet, tog hon nu fatt på sitt arbete.
Efter åtskilliga fåfänga försök att nu komma på rätt sida om de dånande vattenfallen, nådde vi dem slutligen, och Ambrosius, som nu för första gången såg en sådan företeelse i den oskyldiga naturen, menade att fallen voro »henrivende» om man kom i deras omedelbara närhet.
Tiggerier mötte vi ingenstädes i Norge, hvarken i en eller annan form; men här vid vattenfallen omsvärmades vi af ett par små flickor, som på det grymmaste koketterade för oss med en gammal gräddkanna, ur hvilken de drucko det skummande elfvattnet. Vi voro förfärligt törstiga, men ingen af oss egde småmynt, och att bedja de små norskorna om att gratis få låna kannan, der till voro vi två qvinnor allt för svenska och Ambrosius allt för praktisk dansk. Han höll sin för detta hvita studentmössa under en närbelägen qvarnränna, och drack sig så otörstig. Kandidaten talade något om gagnet af måttliga försakelser, men öfverröstades af elfvens och fallens dån, och jag gick till en stillsammare bäck och drack der, likt den hjelten Gideons utvalde kämpar, ur handen.
Dessa vattenhaltiga omsorger förde Ambrosius in i tvättersketankar, och han sporde mig afsides, om det vore för sent att lemna fram till tvätt på hotellet, när han icke hade mer än ett plagg att räkna till tvätterskan.
»Är du vild! Klockan är ju öfver tio på qvällen, och vi resa vid sjutiden.»
»Så må jeg vadske den i vandfadet da.»
»Men den kan ju ej hinna torka öfver natten, kamrat.»
»Den kan vel ej blive vådere end mine strömper; som jeg hver aften pent vadsker i vandfadet; jeg kan vel også törre den på mig.»
Kandidaten vände sig om, och då vi ej ville att hon skulle höra, att Ambrosius på detta sätt frestades att offra sitt unga lif, för att synas ren i våra ögon, talade vi ej mera om saken den aftonen. I stället sjöng han ett par af Ambrosius Stubbs sånger ur den bekanta komedien af samma namn, och för att sätta kandidaten in i den rätta stämningen, spelade han och jag hufvudrollerna och de flesta birollerna med allt det allvar som en upphöjd dramatisk konst kräfver. Sådana småsaker lär man lätt på landsortsteatrar.
Detta tog naturligtvis tid, så att vi ej kommo i säng före midnatt, och då vi följande morgon voro klädda och färdiga att dricka kaffe, sof Ambrosius ännu den oskyldiges sömn, och hans ullstrumpor hängde med klara tårar i tåspetsarne då jag häftigt slog larm på hans dörr.
När han hörde att det var fråga om mat, kom han snart i kläderna, och då vi möttes vid bordet, sade han på förebrående danska: »Ave, du har skrämt mig förskräckligt; jag trodde du blifvit åndssvag, då du kallade mig menniska. Och så berättade han, att näst intill honom bott ett svenskt äkta par.
»Hur vet du att det var ett svenskt par?» frågade kandidaten.
»Jo, jag hörde dem ju först gräla, och sedan sade frun: God natt, älskade man», förklarade sig Ambrosius.
Försedda med ett väldigt paket smörgåsar, hvilket förtroendefullt lemnades åt Ambrosius, blefvo vi af vår hygglige värd skjutsade till ångbåten, och vår koffert, som vi mot en afgift af 50 öre fått afsänd från Skäggestad till Lillehammer, skickades nu af herr Johannesen direkte till Kristiania och Zéphyr mot en mycket ringa afgift, och så gingo vi om bord på vår gamle bekante Skidbladner för att medfölja till Gjövik.
Under de sista kilometerna till Lillehammer sågo vi ofta en skymt af de många sommargäster, som flockvis inackordera sig i dessa vackra nejder. Befolkningen i Gausdalarne och i Gudbrandsdalen prisade hvar på sin dialekt, men med samma värme, deras luft framför den angränsande dalens, och vår åsigt är, att all den luft, som i Norge finnes under bar himmel, måste vara i stånd till att helbregda en menniska till både kropp och själ, om hon ej lider allt för illa af sjelfviskhet, bosättningsqval, kassafeber och andra svåra synder och laster. De svärmar af kaffedrickande damer och konverserande herrar, hvilka vi här och der skymtade på husens verandor, bekräftade genom deras munterhet helt omedvetet denna vår åsigt.
I närheten af Lillehammer hade vi till och med mött en ung svensk, som nu såg betydligt yngre ut än för tre veckor sedan. Det var en nära bekant till våra i Gudbrandsdalen hvilande kamrater; hans min sade, att han igenkände oss, och vårt förnuft inbillade oss, att han måste förundra sig öfver att de två unga damerna blifvit antingen förbytta eller förvandlade till en dansk student. Men om vi nu också burit våra kamrater i plaidremmar, kunde han ju omöjligt ha stannat och sport efter deras befinnande, ty han var icke presenterad för oss, och vi göra anspråk på att behandlas som bildade medlemmar af det hyfsade svenska folket.
Mjösen med omgifningar var sig lik, Skidbladner likaså och blåsten äfven, så att vi höllo oss stilla i matsalongen och blefvo föremål för en med visitkort, högre titel och dito ålder begåfvad ungherres, i den mest smickrande uppmärksamhet förklädda, nyfikenhet. Genom en stilla öfverenskommelse. öfverlemnades han åt kandidaten till lämplig behandling, och han fick all den underrättelse, som hennes och mitt visitkort förmådde gifva honom, under det Hertha och Ambrosius ingingo ett högtidligt förbund, att aldrig spela unga snobbroller när de blefvo gamla ungkarlar.
Kandidaten och jag blixtrade af harm, när vi af denne betitlade norrman beklagades, att vi ej föregående afton varit vid ett visst sanatorium och sett »folket, dansa hallingen för herrskapet mot betalning.» Vi samlade i tankarne de medlemmar af norska folket, som vi lärt känna, och tyckte det skulle vara omöjligt att i detta allvarliga land finna slika hallingdansare, men nu sågo vi ju med egna ögon och hörde med egna öron att äfven i Norge finnes en pöbel, som förnedrar och låter sig förnedra.—Alldeles som hos oss!
Från Gjövik, hvarest der tyckes vara daglig »dyrskue» då Skidbladners passagerare der gå i land, trafvade vi nu raskt i rigtning mot det härliga Valders med dess brant stupande fjellsidor och vildt brusande forsar.
Smörgåsarne befunno sig ännu i ograveradt tillstånd i plaidremmen, men nu blef vår första omsorg att finna något lämpligt ställe med bänkar, en ko, och en menniska som sålde oskummad mjölk, ty vi voro ännu så pass långt från vårt hemland, att vi ej blygdes för en nödvändig sparsamhet med kassan. Här är nemligen en lifligt trafikerad stråkväg för utländska turister, så vi anade att priset på gästgifvarmat och dito husrum måste vara högre än till exempel i Vestra Gausdal.
En oss tillmötesgående okänd qvinna förrådde åt oss sin grannhustrus hus och ko, och så ryckte vi in i en stuga, hvarest vi höllo en grundlig matsäcksmiddag under allvarliga ansträngningar att få se bottnen på ett ofantligt mjölkfat. Kamraterna dröjde så länge vid denna lofliga förrättning, att jag hann vid vägens stenrös plocka mig en efterrätt af smultron innan vi begåfvo oss vidare.
De första ögonblicken efter en styf måltid var Ambrosius vanligen stämd för allvarliga betraktelser vid sin evinnerliga tobakspipa; nu slöt han sig till min sida och sade med en viss hemlighetsfull ton:
»Hör, Ave, jeg ved at du er et förnuftigt menneske, hvor gal du end ser ud! Jeg vil spörge dig, om nogen af jer vil låne mig—? Du ved jeg glemde at få vadsket. Det gjör ej noget om ærmerne er lidt korte, eller om den er udskåren ved halsen—gjör det vel, hva, Ave? Le nu ikke som en åndssvag, ugift skade, når jeg taler som et alvorligt menneske!—Jeg tror ej jeg er bredere över skuldrene end—»
Resten af hans funderingar nådde ej mina öron, ty då låg jag med ansigtet nere bland vägkantens prålande blommor och bär.
Kamraterna hade så pass ofta besökt teatrar, att de kände de medspelandes skyldighet att vara sten döfva för hviskningar, som höras öfver ett helt »hus;» men hvarken kandidaten eller Hertha kunde hindra ett starkt anfall af svaghet i fötterna, hvilket försatte dem båda i ett tillstånd af tyst hemlighetsfullt raglande.
»Kuppelsköre hjernedyr!» mumlade Ambrosius, klifvande öfver en starrbligande padda, och med sublimt förakt för kamrater, som borde vara besjälade af nordens ande, hvilken ej tager hänsyn till klädesplagg och kön, uppstämde han en italiensk aria, så fjellens eko kommo fram från alla sidor och sökte täfla med sångaren.
»Käre Ambrosius, skona din stämma i detta kalla, fuktiga väder, så skall jag låna dig ett——!»
»Käre, söde, grimme, kloge, kuppelsköre kandidat, hvad vil du låne mig?» afbröt han henne häftigt.
»Ett—insektpulver.»
Han afslog detta surrogat med förakt, men emottog lydigt ett par nystoppade ullstrumpor, som uppdök ur kandidatens rensel, då jag trolöst förrådde hans »daglige aftenvadsk i vandfadet». Hans för detta ljusgrå eleganta linneskor (hvilka, endast då han skulle »ge grefvens roll», utbyttes mot ett par skinnpjexor) hade, enligt hans egen försäkran, »en umådelig lyst til at drikke myrvand», och det är antagligt, att strumporna fingo deras andel af denna förfriskning.
Det ihållande strida regnet tvingade oss flere gånger att taga skjuts, och då Ambrosius och Hertha ej kunde draga jemt i den främsta kärran, emedan hon vägrade att hålla hans tobakspipa hvarje gång han skulle smacka på hästen, och dessutom ej orkade skratta oupphörligt, men ändå grymt tvingades dertill, beslöts det, att han nästa skjutshåll skulle köra för kandidaten, och gutten för oss två andra.
Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog Ambrosius mig afsides och bad att få köra för mig, ty kandidaten skötte sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken, synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.
Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i en trång, väl tilltäppt—lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.
Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att han aldrig, aldrig ville »æde mere».
Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för full.
»Full! Jag? Nej det är du som är full!» förklarade då den manlige hälften af detta kött, som ju var ett, äfven om det ej kunde blifva ense om hvilken del deraf som fått ruset.
Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave, nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter, for jeg ser det; du er åndssvag af sult.—Bare ti stille, du er sulten som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl—jo du er, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?
En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga, och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla om tillståndet i kjærringens visthus.
»Ha ni någon mat här?»
»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.
»Potäter?»
»Naj du, ej vid denna tid!»