Produced by Martin Ågren, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders

UTAN ANFÖRARE

Fem svenskors fjellvandring i Norge

SKILDRAD

AF

AVE

PHILIP LINDSTEDTS FÖRLAG, LUND, 1885.

INNEHÅLL:

   I. Förberedelser sid. 5
  II. Om bord på »Zéphyr» 9
 III. Ejdsvold 15
  IV. På Mjösen 17
   V. Lillehammer 22
  VI. På vandring 25
 VII. Till fjells 32
VIII. På sätrarne 36
  IX. På vidder och sätrar 43
   X. Husvilla 61
  XI. På återtåg 70
 XII. I fiskarhyddan 77
XIII. På väg till Espedalsvattnet 83
 XIV. Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen 94
  XV. I Valders med Ambrosius (bihang) 112
 XVI. Far väl Norge! 147

Inledning.

I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han—förf. än vidare utsprider farsoten.

Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det, värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen—nej skälet var det ju—följande form.

Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är omenskligt dyrt att resa i Norge, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så föga kända broderland.

Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att läsa inledningen, och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken: Mjösen.

Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att läsa om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.

Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.

Alla fem reskamraterna

genom

AVE.

Förberedelser.

Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget, eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.

Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne; b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15 skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som icke skyddar mot regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse, buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania; e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres endast för yrkesförare, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets ungdom hjelpa Ave öfver.

Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen på en specialkarta öfver Kristians amt.

Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare, blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas, då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under alla faror och lefnadsbehof.

Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela sällskapet:

Kandidaten (som just håller på att skapa sig ett namn), 29 år, försedd med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning. Så kommer:

Ellen (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet, nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är sällskapets vägvisare, troget understödd af:

Heggen, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:

Hertha, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt under vandringarna hyllande valspråket: Festina lente.

Och så kommer undertecknad, 53 år, om man ej vill räkna mig det till godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar, hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.

II.

Om bord på »Zéphyr.»

Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare, och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än qvinnorna.

Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende, witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.

På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga, åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt, utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont. Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten, och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga, tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.

Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten, gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga utsigten öfver Kristiania.

Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.

Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker, hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»—»Och jag om sex brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»—»Jag vill ha tre brefkort och fyra frimärken»—Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att svensk turistmunterhet kan vara smittosam för norska bokhandlare.

Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek: »Få vi be om insektpulver!»

»Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»

»En?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»

Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.

Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr, der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15 skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.

Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:

Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska, fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.

Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej, men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.

»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.

»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande. Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna qvinnofigurer på ryggen.

Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god, fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.

Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla föreläsare borde bli kaptener, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt lysande frukten af en svensk föreläsning.

Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en älskvärd stockholmare—jag vill samla glödande kol på hans hufvud!—som nu falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse, hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är oss han beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:

»Når du vil på fjældesti og skal nisten snöre, læg så ikke mere i end du last kan före. Drag ej med dig dalens tvang i de grönne lider, skyl dem i en frejdig sang ned ad fjældets sider!»

Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.

Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem händelsvis måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna—hållning, hon ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade, synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få timmar.

Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes—icke slängdes, som hos oss—kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.

III.

Ejdsvold.

Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse under färden på jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och drifvit oss till idel naturbetraktelser.

Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners stora» samt »i sjette delen», sid. 58, af Teoferon Säve, och förvissades om, att en af oss felfritt kunde läsa upp strofen: »Räckande hvarandra händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå de under ropet: Enige och trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.» Detta var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade innerligt, att högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre kunde stå medan vi vandrade i Norge.

Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander en sagahal, som gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att vi kanske der kunde få se ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp att jag glömde hela härligheten för att i kort galopp sätta efter mina reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle föra oss och en framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.

IV.

På Mjösen.

Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven, och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre kunnat skapat något så storartadt.

Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.

Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att fjällen föllo från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket, tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.

Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind. Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd med »amagerkjolar.»

Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn; aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem förbi.

I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen, ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.

Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet, blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan, att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp, kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.

Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss. Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.

Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss. Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.

Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge, ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla stationer.

Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa dagen förrän solen gått ned.»

»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och akterns—Skidbladners förstås—hvirfvelvindar. Och genast grepos två af våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.

Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie, klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på yttersta spetsen af nordpolen.

Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.

»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.

Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.

»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.

V.

Lillehammer.

Följande turistströmmen, som flöt från sjön Mjösen och Skidbladner, stodo vi fem undrande och spörjande på stranden, ty ingenstädes sågo vi någon stad, och vi skulle kanske betviflat dess tillvaro, om ej flere vagnar med ett förekommande sätt vittnat om, att värdshus med omtänksamma värdar måste finnas här i nejden. Vi stannade vid en vagn, bärande namnet »Victoria», hvilket numera är en gemensam egendom för prinsessor, hotell, varietéteatrar och victoriaullgarn. Här fingo vi plats till våra två handkoffertar, hvilka vi beslutat skicka till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi sjelfve i sinom tid tänkte komma för att hvila ut några dagar och afsluta första delen af våra vandringar.

Till hotellet »Victoria» begåfvo vi oss sjelfve till fots, ty genom att följa efter vagnarne upptäckte vi snart staden. Men detta hotell var så proppfullt af kostymerade manliga turister samt af resande damer, hvars turnyrer till den grad öfverskuggade våra »torn-ur», att vi blygsamt gingo baklänges ut om dörren sedan vi fått veta att betjeningen ej visste om der voro flera rum lediga. Vi kände nemligen ej ännu, att »Eg veit ikke» betydde lika litet som vårt »ödmjuka tjenare».

En reflekterande helsingborgare hade efter vår profvandring i Danmark yttrat, att när Ave anförde ett ressällskap i Danmark, undgick detta ej bekantskapen med de danska folkhögskolorna. Karlen hade till den grad rätt att han gerna kunnat tillagt: Akta er att hon ej i bakhand har en resplan, som för er alla fem i någon af de norska. Sagatun vid Hamar passerade vi dock, utan att jag förmådde mera, än att från Skidbladner sända en suck dit på blåstens vingar; men nu, då vi stodo husvilla utanför Victoria, ryckte jag försigtigt fram med min reservplan.

»Om mina ärade kamrater tillåta, skall jag söka upp en här boende bekant, som säkert skall gifva oss anvisning på en hygglig bostad», föreslog jag listeligen.

Förslaget antogs omisstänksamt och jag kilade af för att söka upp vännen Ole Skar, och af honom fick jag anvisning på Johannesens hotell; »folkhögskolefolk brukar bo der, så ni får det bra», sade han. Och bra fingo vi det i de af renlighet skinande rummen och i våra tre sängar, i hvilka det ej blef kandidatens lott att sofva allena. I Norge tycktes tvåmanssängen vara en högt värderad möbel.

Det skall ju vara så orimligt dyrt att resa i Norge; jag skall samvetsgrant lemna uppgift på alla våra utgifter för kost och logi under hela resan, så kan den ärade läsarinnan sjelf döma.

Te med ett väldigt fat smörgåsar med kött, ost och korf till aftonmåltid, och till kaffet följande morgon en lika stor portion jemte hvetebröd, samt dessutom minst ett dussin smörgåsar till vandringskost. För allt detta, logi inberäknadt, betalte vi per hufvud 1,30 kr., (säger en krona och trettio öre) samt frakt för kofferterna från Lillehammer till Skjäggestad 50 öre.

Man riskerar ej att gå vilse i stadens enda gata, och då vi sågo forsen rusa fram der, dömde vi af dess upprörda tillstånd, vigtiga brådska och skummande vältalighet, att den genomgått diverse fall från höjderna ofvanför det egentliga samhället. Vägledda af dånet, liksom en ärad allmänhet af en rasande rabulistisk »ledare», kommo vi på åtskilliga afvägar, innan vi i den ljusa sommarqvällen kunde med egna ögon se de i reshandboken omtalade vattenfallen. Att vi med en dylik ledning kom på galen sida om saken, var temligen naturligt, och att vi fingo både klättra och krypa innan vi kommo till den rätta synpunkten, låg äfven i sakens natur, d. v. s. i den natur, som omgifver fallen och som utgöres af skog och klippor. Men på alla våra slingrande stigar doftade Linnæa borealis; månen log ett nyglänsande leende öfver skånskornas första försök i högre bergsstigningskonst, stjernorna stötte hvarandra på armbågarne och skälfde af skrattlust öfver vår förtjusning, medan vår egen munterhet smittade fallen så de sprutade oss midt i ansigtet.

Qvällen var så ljus, att vi på god tro tog den för norsk skymning samt blefvo något mera högtidliga då, kandidaten, som var den ene af de två, hvilka innehade ur på färden, förkunnade att klockan närmade sig 11 och erinrade oss, att vi följande dag skulle göra vår första marsch med full packning. Fröjdande oss i medvetandet, att hyggliga helsingborgare sedan kl. 9 haft qvällsskymning och nu lågo midt i deras höstsömn, medan vi gingo vakna på ljusa sommarhöjder, intågade vi åter i vårt trefliga logi.

VI.

På vandring.

Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för att tacka honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal, och efter att i hans trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt mjölk och bakelser, satte vi oss i gång, ledsagade af honom ett stycke på vägen.

Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår första upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande »konstnärssällskap», om vi bara haft en apa med oss. Denna brist hoppades vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att sjelfve »göra gubbar» åt de nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi gingo dock ett bra stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par infödda qvinnor, som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de upplysningar vi begärde af dem. Först då vi kommo på bron, som öfver Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt emellan två hjul, stora som qvarnhjul—något mindre. Vi fingo sedan veta, att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en härledning från begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande galopp på de mest besynnerliga säten. Den varelse, som här kom guppande mot oss, dragen af en liten gul häst, igenkändes redan på afstånd som ett karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre officer. Hvilka grymt allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar, med blå glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra tornistrar—nej torn-ur var det—eller mönstra vår öfriga packning.

Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för eftertruppen, hvilken bestod af henne sjelf, och så—smålog karriolmannen så godt mot första ledet och gjorde honnör med handen för både detta och andra ledet samt eftertruppsbefälet, och hans blick sade så tydligt, som manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:

»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»

Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden midt i solhettan.

En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med alla fyra i vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit ur gräddskålen, kunna ej hysa en renare fröjd eller visa en uppsluppnare glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan af vår packning och den stekande hettan i dalen. Vi voro:

Fria från modeskräp, fria från allt slags släp, stadssnack och bråk. Fjerran från sällskapstvång, nöjenas bing-li-bång, klander och tråk!

Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken, likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig en middagslur i granskogarne.

En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med det medförda matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif—för att torka efter svettbadet—och der lefdes så, att hade någon hygglig menniska kommit der förbi, hade hon stannat och—deltagit i vår måltid och sköljt ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra bägare med det antal droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.

Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade vi vidare; dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid vår väg, och dit vi från Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka mig för att listeligen ha tummat resplanen till förmån för min och ett par af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en ren händelse, att vi funno hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende bekante i den staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref från den förre att aflemna till den senare.

Under de sista kilometerna—i Norge räkna alla menniskor väglängden i kilometer, när de ej räkna den i timmar—sporde vi en ung bondkarl: »Vil de sige os, om vi ere på rette vejen til Vonheim?»

»Ha-ua?—Ja så vägen, jo den går bent frem», svarade han sedan vi öfversatt vår danska på svenska.

»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga barnatron, att hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets universitet utgifver för norska och som städerna kalla modersmålet.

»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da vatten! Är du norska, du?»

För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt kraftigare, klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha ingen talan i målbrytningarna.

De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af allmogeklassen, lärde oss dock inse nödvändigheten af den från högersidan förkättrade nya regeringsåtgärden att gifva statsanslag åt nämde folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade folkskollärare der må kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant det talas och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka i ett folks bildning.

Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena flagga, som vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och snart helsades vi, som gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.

Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett icke ringa besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste gårdarne voro upptagna; i den förra af lärare och lärarinnor (skolans nuvarande elever), de senare af sommargäster från alla tre brödralanden samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i Kristiania, hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges klippor. Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få oss inhysta på två skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna först i ett ångmejeri och vi tre andra lotsades af vår outtröttlige värd en half timmes väg längre bort till en gård, der vi instoppades i ett ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och fötter skyldes af breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde dem med våra korta kjolar. Vi sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7, drucko sedan en försvarlig portion mjölk och fingo så en muntlig räkning, lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.

I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som äfven bevistades af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan rå för sina böjelser eller hjelpa att man träffar nära bekanta till de vänner, man mest värderar? Följderna af dylika oförutsedda omständigheter äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en öfvergående skilsmessa emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på eftermiddagen axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som reglerade torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags eftermiddag.

Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad, Björnstjerne Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på samma egor »Solbakken»; icke Synnöves, utan den norske diktaren Kristoffer Jansons gård. Denne senare är så öde och tom som den pessimistiska verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till Amerika, möbler och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu till det yttre så vackra huset, då grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens det härliga läget, icke solglans och skogsdoft kunde förjaga det sorgliga intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga »Solbakken», som, Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska berättelse.

Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär samma skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade kuriosa och nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare gifvit honom. Åsynen deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen någorlunda stor norrbagge kunde falla på den tanken att stånga i hjel unionen med ett sådant litet leksakshorn.

Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt belägen gård på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade Vonheim—det kan finnas en folkupplysning, som förmår en att glömma både tiden och dess mörker—; vår egentlige värd följde oss ett stycke uppåt »i stigningarne» och sade besked om gården. Men att hålla tankarne fästade vid en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i aftonbelysning, voro vi för högt uppe till att kunna, och så ryckte vi efter en temligen lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren stod öppen, dörrarne till rummen likaså. »Det är här man väntar oss», sade vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»—intet svar. »Gå in i nästa rum, så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig framåt i denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag följde föreskriften och öppnade en dörr—»Är här någon?»—»Nej», svarade nattens tystnad.

Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till ett rum, der jag försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i hvilken två personer, antagligen ett kött, helt lugnt reste sig i sittande ställning och svarade: »God qväll!»

»Är detta gården Berge?»—»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de åter ned sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att utforska hvad det var för folk, som gått in genom deras dörrar. Lycklige gausdalare, det var ej sista gången vi funno eder sofvande i edra boningar utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro, annorstädes i verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!

Berge låg icke »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om tre ypperliga sängar.

Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska sommargäster, bekanta till oss; men jag vill ej derför besvära någon med att döma om vår öfverraskning, när vi om morgonen öppnade dörren till matrummet för att beställa frukost och funno ett bordsällskap af sexton à aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del dagligen afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk, stärkande luft för både kropp och själ.

Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning så mycket kött och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi på sätrarne endast skulle få njuta af lefvande djurs närvaro. Men den grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi kostade oss dock ej mera än 1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann räkenskap.)

Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en bit på vägen af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot oss följer oss ännu.

Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen rask marsch, »på det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle bestiga för att träffa våra kamrater.

VII.

Till fjells!

»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de ej förmådde tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne under den norska sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till »vidderna», om der ej passas väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne», frågade vi en mötande qvinna, just som vi stodo vid foten af fjellet. »Nej da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i öfversättning.

För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och utropen i norska språket ljuder starkt nekande, ja rent af opponerande mot det man anför.—Kanske det bara är denna egenhet man har att tacka för de små missförstånden brödralanden emellan, ty, som bekant, lyder högsvenskan mest jakande, äfven i nekande satser.

»Undrer os just hvad vi få at se över de höje fjelde!» tänkte vi och klefvo tappert uppåt på sätervägen, som här var bred och tydlig, men brant, så att vi snart flämtade, som efter den vildaste galoppad; dock kände vi oss betydligt höjda öfver dylika flacka ansträngningar, ty då vi sågo oss tillbaka, reste der sig en ny fjelldekoration öfver den som vi beundrat nere i dalen. Kandidaten förhörde sig om vår hjertverksamhet, fann den vara efter omständigheterna god, och så klefvo vi åter på en stund emellan gran och björk, doftande Linnæa, pyrolaarter och en hel mängd skogs- och ängsblommor, som redan före midsommar ha utblommat i Skåne. Detta var ju för oss en ny vår. Varma voro vi både för oss sjelfva och för fjellnaturen, men vi törstade blott efter att nå upp, ty i detta välsignade land dansa bäckar ned från fjellens remnor, skära gångstigar, störta ned vid landsvägen i rännor och hoar, breda sig som fina slöjor ut öfver stupande afsatser, så att om man i Norge dricker spritvaror är det ej vattnets skull, det veta vi af fyra veckors erfarenhet.

Då vi arbetat oss uppåt en timmes tid och af rent psykologiska orsaker lifligt beklagat våra föregångne kamraters ansträngningar, i stället för att tala om våra egna, mötte vi två flickor. »Ha vi långt ännu upp till sätrarne?»

»Nej da! Tre timmar. Ä' ni långt borta ifrån?»

Kandidaten har tagit så pass många examina, att hon ej nu tyckte om närgångna frågor, och vi två andra ha ingen förkärlek för ett utbildadt examensväsen, så svaret blef först ett flämtande ja; men en blick in i de oskyldiga barnens vidöppna ögon bevekte ett par läppar till att utsläppa den upplysningen, att vi voro svenskor.

»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga på Karlstadssätern midt emot.»

Lofvad vare den skånska, som der spred en gnista svensk kunskap bland två norska barn och en tom »matnist», ty utan den kunskapen hade säkert de norska jenterne ej gifvit oss någon sådan i utbyte. Vi beslöto trestämmigt att aldrig förhålla landets infödda barn någon kunskapssmula och att aldrig bli dem svaret skyldig, äfven om de sporde efter vår ålder eller om vi voro förlofvade.

Och så knekade vi ånyo uppåt, sågo grantoppar efter grantoppar dyka upp framför oss likt allvarliga uppgifter på lefnadsvägen; och sågo vi oss tillbaka, låg der nya, allt mer och mer aflägsna fjell likt gamla minnen, nu omgifna af en ny glans. Tre timmar hade vi nu sträfvat, och ännu hade skogen nästan samma utseende, alltså ännu långt, långt upp till fjellvidderna!

Vi badade ej i svett, ty det är nog temligen sällsynt att man får dylika bad, men öfver den del af ryggen, der renseln hvilade, voro våra klädningslif i ett tillstånd, som väl får kallas genomvått, och våra respektive varelser stodo i ett förhållande till våra närmaste kläder, hvilket kan betecknas som efterhängsenhet från dessa senares sida, fast solen ej mera var synlig eller känbar i aftonstunden. Träden blefvo småningom glesare, vresigare och lägre. Vi hade under hela vårt uppåtsträfvande stannat vid hvarje ört, hvarje blomma, som föreföll oss obekant; här mötte oss för första gången en krypande seg buske, med små mörkgröna, blanka och skarptaggiga blad: »Dvergbjörk!» ljöd den stora upptäckten, och små qvistar deraf förvarades; vi anade icke då hur nära vi senare skulle göra bekantskap med hans vidt utgrenade syskonskara.

Utom jenterne och en maklig turist, med förare och klöfsadlad häst, hade vi ej mött någon menniska på fjellstigen; nu hörde vi steg samt hjulrassel bakom oss, och snart sträfvade en liten gul häst och en blåklädd »gut» förbi oss med en packkärra, på hvilken senare vi fingo lägga våra renslar. Och nu kunde vi också taga lektioner i bergstigning. Vi hade hittills gått fort, så långt andedrägt och knä tilläto, och så stannat en stund; hästen var klokare. Han gick vid pass tio minuter eller snarare vissa steg, stannade så ett par minuter och flämtade; gutten följde efter kärran med långa steg, hvilade när hästen hvilade, gick när han satte sig i gång, och så gjorde nu äfven vi, till stor besparing af både tid och krafter. Men vi hade dock slösat så starkt med den förra, att när vi nu kommo upp på de oändliga vidderna med blommande ängar, myrmarker, med oöfverskådliga fält, bevuxna med den krypande enen, sälgen och dvergbjörken, låg allt insvept i en ljus sommarnatts blånande skymning, och de grå säterhusen sågo ut som klippblock.

»Der till höger bo två svenska jenter, till venster ska ni bo», sade gutten, som hade hemma på en annan säter der uppe.

Hvar hade vår trötthet tagit vägen? Den var som bortblåst här uppe i den lätta luften. Vi kunde ej tänka oss möjligheten af att söka nå vår bostad förrän vi helsat på våra två kamrater. De voro uppe och väntade oss, omtalade att de sträfvat hiskligt vid sin fjellstigning under solhettan, men de hade också stärkt sitt mod att beklaga oss, som skulle komma efter. Hvilken skön samklang i fem qvinnosjälar! Kom nu någon och säg, att här blott finnes den rena oblandade sjelfviskheten till på jordens runda klot!

VIII.

På sätrarne.

Våra kamrater tycktes ha ställt det hemtrefligt för sig i säterstugan. Renslarne voro upphängda, kaffedosan skymtades i fönsterkarmen, drägterna sågo helt lediga ut i mörkret, och lynnena strålade af invärtes ljus. »Kom i håg, att der skall finnas en tältsäng gömd på er säter, kläm fram den bara!» ljöd deras sista förmaning, ledsagad af ett klingande skratt från »budejans» ungdomliga bröst, och så vadade vi genom en daggdrypande äng, klängde öfver två höga stafgärden och klefvo ändtligen in i vår säterstuga.

»Vi få ju ligga här?»

»Eg veit ikke eg!»

Om vi ej redan kommit till den andliga mognad, då man känner att de mest allmänna talesätt äro lika tomma som de nötter en ekorre gnagat, så skulle vi ha trott, att våra två unga budejor samma qväll från skyarne dumpit ned i sätern, ty på alla våra frågor fingo vi samma svar: »Eg veit ikke eg.» Men oaktadt de sade sig ej veta, om de hade söt mjölk, smör och bröd, så kommo dessa ting ändå i sinom tid på bordet. Bålet tändes på spiseln, tvättvatten anvisades och sängen afstods åt oss; dock måste vi begagna en förskräcklig hop förbistradt tal innan den förrådde tältsängen drogs ur sin dolda tillvaro.

Kandidaten hade fattat ett energiskt beslut att sofva allena denna natt, undersökte derför noga tältsängen, fann att den led af betänklig slapphet i hela stommen jemte stor svaghet i sjelfva fötterna, ordinerade trästockar till utvärtes stöd och gaf den dessutom en del massage på underredet, öfver hvilket hon sedan bredde en fårskinnsfäll, väl beströdd med insektpulver, samt lade derpå ett omslag af ressjalar. Den andre sängen, fyld med hö upp till brädden, erbjöd en lika fast och pålitlig hvilopunkt som ett klippblock. Medan vi sysslade med bäddarne tog bålet på spisen sig till att flamma allt mer och mer lustigt, så der blef en betydlig harmoni emellan dess knastrande och våra undertryckta skratt öfver budejornas rent handfallna förvåning. De hade nog aldrig förr emottagit besök af resande qvinnor. Och då vi började tvätta oss, flyttade de sig närmare och iakttogo oss så noga, som om deras själars eviga välfärd berott på en rätt kännedom om en sådan förrättning. Med en tyst vältalig kritik öfver allt fjesk, slängde de sig slutligen båda utan alla förberedelser på den hårde träbänken, men väcktes till ny förvåning af mig, som egnade dem några moderliga omsorger i form af en kappa och ett par kjolar, och så gingo vi alla till hvila, om icke just till ro, i sömnens mycket omskrifne armar. Snart drogo budejorna timmerstockar, så dessas fränder i väggen gapade af skräck och släppte långa månstrålar samt små vindpustar in i stugan, som dessutom klart upplystes af bålet på spiseln.

Då jag endast skrifver för dem, som ej känna mera af det norska säterlifvet än »Säterjentens söndagsmorgen» för fiol eller piano, samt Björnsons enstämmigt berömde bondhistorier, vill jag närmare beskrifva en säter, ty jag antydde ju i inledningen, att detta verk gör anspråk på att räknas bland nyare tidens filantropiska skrifter.

En säter består af två eller tre trähus, stuga och »fjös» (kostall) i form af en skånsk pigkista, på kistfot, med sluttande lock. Enda skilnaden är, att säterns hus äro en del större, att dess väggar äro fjellgrå, då kistans vanligen äro blå eller gröna, men locket eller taket är gräsgrönt samt stundom prydt med en eller två getter, som der beta naturliga blommor. Kistan och säterns stuga skilja sig äfven deri, att den senare har fönster och att man ej behöfver lyfta af taket för att komma i beröring med innehållet, ty der finnes två halfdörrar, som kunna öppnas; eljes är likheten så i ögonfallande som den kan vara emellan två sådana föremål, då man betänker den ofantliga sträcka af tilltagande kultur som ligger emellan en norsk fjellsäter och en skånsk blåmålad pigkista.

Träder man från »tunet» (gårdsplanen) in i säterns förstuga, mötes ögat der af en del tomma mjölkkärl af trä; till venster är mjölkrummet inhöljdt i ett egyptiskt mörker, men med stillastående sjöar af mjölk och en grädde, hvartill inget land har maken, om man också jemförde den med grädden på de största samhällshöjder, och så berg af ost i alla former, och förträfflig är den, om man eljes kan lära sig att äta ost i denna dess lyckliga, unga och färska ålder.

Till höger finnes stugan (och för tillfället vi), till höger i denna ett golffast bord och bänkar, som i en vanlig fornnordisk ryggåsstuga; längre uppe en säng och under gafvelfönstret en bänk. Vid andra långväggen har den store låge spishällen en framstående plats under skorstenspipan, i hvilken vinden blåser på lur, så att rök och gnistor dansa utåt golfvet. Vid hällens sidor äro rörliga stolpar med väldiga jernkrokar, på hvilka de stora ystkittlarne hänga, nu kalla och likgiltiga vända från elden, medan en jernkrok midt öfver bålet nyss befriades från en mindre gryta, det enda kokkärl med hushållsmin som kan upptäckas, om man undantager kaffekitteln på hyllan öfver dörren. Träskedar och fällknifvar sitta instuckna emellan väggarnes timmerstockar; några kaffekoppar och tallrikar sällskapa kaffeqvarnen på en sidohylla. I större sätrar finnes sängställen på båda sidor om spishällen, och på en af dessa sängars tak är det vanligen gjätergutens (vallgossens) ljufva lott att hvila. Här fans inga dylika pauluner och ingen gut heller.

Vi hade ej legat länge förrän den säng i hvilken kandidaten tältade betedde sig som om han varit stupfull eller vådligt sällhetsdrucken.

»Är Tjäderska pulvret magtlöst, kamrat?»—

»Nej, det är hela sängen, som kraflar af med mig, oaktadt de usla benen hans».

Och så blef der en lång brottning emellan den och kandidaten; brasan tillät nu oss andra två ej att se klart i saken, så det blef aldrig bevisadt, att kandidaten slogs i backen, men visst är, att sängen först fick sig en »rundhjuling» och sedan slängdes bort mot dörren medan kandidaten behöll hans fäll och innandöme som ett segerbyte, hvilket hon sedan rufvade öfver på bara golfvet tills dag blef ljus.

Under allt detta sofvo budejorna som det mest förhärdade samvete, men mindre tyst än ett sådant; sofvo så, att väckarurets skrän kl. 6 icke framkallade den ringaste rörelse under det lager af veckadt ylletyg, som jag bredt ut öfver jenternes lätt draperade gestalter. Nu bjöd mig mitt vakna samvete att ruska lif i dem, ty korna råmade otåligt i fjöset och getterna instämde i frihetsropen med de sistnämde talarne.

Vi sporde kandidaten, om hon af nattens erfarenhet, för egen räkning, kunde sluta till, att det är de mjuka sängarne som göra det nuvarande kulturslägtet, särdeles männen, så sömnlösa af sig, att många af dem hellre föredraga hårda krogbänkar och dito golf framför att ligga t. ex. i tältsängar, men fingo ej annat svar än ett sakta qvidande, hvilket vi uttydde som en nyvunnen ömhetskänsla för alla dem som söka hvila på hårda plankor.

Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade frukost af hvad huset förmådde.

Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost, du gråhvita, papperstunna kaka, på läppen du föll som på ros faller frost; vi tvingades att låta oss det smaka! Du tronar i husen från urminnes dar och ärad du är i hela landet, för norrmän, du är och förblifver hvad du var, men skåningen sig önskar »Noget andet.»

Men annat bröd stod ej att få hvarken här eller på de andra sätrar vi besökte, ej heller i bondgårdarne, om vi undantager ett blåsurt oting af limpa, kallad ugnsbröd, samt en variation af fladbrödet, bakadt af ärtmjöl eller en blandning af korn och potatis. När vi så till detta bröd, så skört och tunnt, att jag ej kan beskrifva det utan att det faller i sönder, fingo smör skålpundsvis och fet grädde skålvis, tyckte vi att det var liksom ett mustigt hån mot tre varelser, hvilka aldrig ätit smörgås utan att åtminstone ha ett underlag af tunt svenskt knäckbröd, hvilket, i jemförelse med det norska fladbrödet, förhåller sig som en kontraktsprost till en ambulerande folkskolelärare. Jag bjöd ädelmodigt på kakes (uttalas käx, men bör ej förvexlas med moralkaka), ty jag önskade få min rensel något lättad; derför sträckte sig min gifmildhet äfven till de stumt blickande budejorna.

Det var söndag, och kanske det var derföre de sutto så nära hvarandra orörliga på tvärbänken och åskådade mitt arbete. Behofvet af att bland oss utnämna en tvätterska hade nemligen redan gjort sig gällande, och då jag var den ifrigaste bland de fyra sökanden och dessutom hade kandidatens förord, hvilket föll tungt i valurnan, då hon sjelf var egarinna af en ask grön såpa, samt lofvade att biträda mig vid sköljningen borta vid bäcken. Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla »långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta »stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.

Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis. Vid dessa budskap samlade vi i hop renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade:

»Eg veit ikke eg».

Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi åtnjutit. Vi skramlade i hop summan i så många silfvermynt öresystemet tillåter, ty det var ju ett klingande pris, och som ett sådant blef det äfven framburet. Och så flyttade vi alla tre bort till våra två kamrater; delade med dem potatisen och fårköttsstrimlorna samt afslutade middagen med heta gräddvofflor och eget kaffe. Vår älskvärda värdinna behandlade oss som kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss.

Då vi på eftermiddagen lemnade hennes säter, vexlade vi visitkort, och vi medförde sålunda ett synligt minne af en rigtigt älsklig säterjente.