Valda Berättelser / With Notes and Vocabulary

Allt gick nu åter väl en tid.

Ranieros svärfar, Jacopo, var linvävare. Han hade en stor verkstad, där det utfördes mycket arbete. Raniero trodde sig ha funnit, att det blandades hampa i linet på Jacopos verkstad, och han höll inte inne med detta,[246] utan talade om saken här och där i staden. Äntligen fick också Jacopo höra detta prat, och han sökte genast få slut på[247] det. Han lät flera andra linvävare undersöka hans garn och vävnader, och de funno, att allt var det finaste linne. Endast i en packe, som var bestämd att säljas utom Florens, funno de någon blandning. Jacopo sade då, att bedrägeriet hade blivit begånget utan hans vetskap och vilja av någon bland hans gesäller. Han förstod dock genast, att han skulle få svårt att förmå folk att tro detta. Han hade alltid haft stort[248] rykte för ärlighet, och han kände det tungt,[249] att hans heder hade blivit fläckad.

Raniero däremot bröstade sig över att han hade lyckats avslöja ett svek, och han skröt härmed, även då Franceska hörde det.

Hon kände stor sorg och på samma gång likadan förvåning, som då han sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,[250] tyckte hon plötsligen, att hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Hon kunde se hur stor den var och hur skimrande. Men ur ena hörnet var en flik bortklippt, så att den inte var så stor och härlig, som den hade varit från början.[251]

Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: “Nog kommer den att[252] räcka så länge, som jag lever. Den är så stor, att den aldrig kan taga slut.”

Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro lika lyckliga som från första början.

Franceska hade en broder, som hette Taddeo. Denne hade varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig kläder av silke och sammet. Då han kom hem, gick han och prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av honom.

En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna. Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som var uppsatt i en kålgård.

Då Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke efter stycke.

Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men Franceska var inte mer[253] så lycklig som förr, därför att hon alltid väntade, att Raniero skulle begå någon handling, som kunde skada hennes kärlek.

Detta lät inte heller länge vänta på sig,[254] ty Raniero kunde aldrig hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid skulle tala om honom och berömma hans mod och oförvägenhet.

På den domkyrkan, som då för tiden[255] fanns i Florens, och som var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst uppe på ena tornet en stor, tung sköld, och den hade blivit uppsatt där av en bland Franceskas förfäder. Det lär[256] ha varit den tyngsta sköld, som någon man i Florens hade förmått föra, och alla inom Ubertis släkt voro stolta över att det var en av dem, som hade förmått klättra upp i tornet och hänga den där.

Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den på ryggen och kom ned med den.

Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången med Raniero om det, som plågade henne, och bad honom, att han inte skulle på detta sätt söka att förödmjuka den ätt, som hon tillhörde. Raniero, som hade väntat sig, att hon skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket ond. Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde sig åt hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt. — “Det är något annat jag tänker på”, sade Franceska, “och det är min kärlek. Jag vet inte hur det skall gå med den,[257] om du fortsätter på detta sätt.”

Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero råkade nästan alltid att företaga sig just det, som Franceska minst av allt kunde tåla.

Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes giftermål. Raniero, som visste om[258] detta, företog sig att driva gyckel med honom, framförallt då de sutto till bords.[259] Det gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och hängde sig.

Då detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var knappast hälften så stort, som det hade varit från början.

Hon blev mycket förskräckt, då hon såg detta, och hon tänkte: “Stannar jag[260] hos Raniero ännu ett år, kommer han att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som jag hittills har varit rik.”

Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma, då hon hatade Raniero lika mycket som hon nu älskade honom.

Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller arbetande omkring sig, då han såg henne komma. Han sade, att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra med arbetet och befallde dem att beväpna sig och stänga huset.

Sedan gick Jacopo bort till[261] Raniero. Han träffade honom på verkstaden. “Min dotter har i dag kommit tillbaka till mig och bett, att hon åter skall få leva under mitt tak”, sade han till sin måg. “Och nu väntar jag mig,[262] att du inte tvingar henne att vända tillbaka till dig efter det löfte, som du har givit mig.”

Raniero tycktes inte taga detta mycket allvarsamt, utan svarade helt lugnt: “Även om jag intet löfte hade givit dig, så skulle jag inte ha fordrat att få tillbaka en kvinna, som inte vill tillhöra mig.”

Han visste hur mycket Franceska älskade honom, och han sade till sig själv: “Hon är här åter hos mig innan kvällen.”

Hon syntes dock inte till varken den dagen eller den nästa.

Den tredje dagen gick Raniero ut och förföljde ett par rövare, som länge hade oroat de florentinska köpmännen. Han lyckades övervinna dem och förde dem fångna till Florens.

Han höll sig stilla ett par dagar, ända tills han kunde vara viss om att denna bragd skulle vara känd över hela[263] staden. Det gick dock inte,[264] som han hade väntat, att den förde Franceska tillbaka till honom.

Raniero hade nu haft den största lust att med lag och rätt tvinga henne[265] att komma tillbaka till honom, men han tyckte sig inte kunna göra detta för sitt löftes skull. Det föreföll honom dock omöjligt att leva i samma stad med en hustru, som hade övergivit honom, utan han drog bort från Florens.

Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och tjänade många herrar.

Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och räknades som en storman.

Innan han drog från Florens, hade han givit ett löfte vid en helig madonnabild i domkyrkan att skänka till den heliga jungfrun det förnämsta och yppersta, som han vann i varje strid. Framför den där bilden såg man ständigt dyrbara gåvor, som voro givna av Raniero.

Raniero visste alltså, att alla hans bragder voro kända i hans födelsestad. Han undrade mycket på att inte Franceska degli Uberti kom åter till honom, då hon kände till all hans framgång.

På den tiden predikades det till korståg för att befria den heliga graven, och Raniero tog korset och drog ut till österlandet. Dels väntade han, att han därute skulle vinna slott och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle vara i stånd att utföra så glänsande bragder, att hans hustru åter skulle få honom kär[266] och vända tillbaka till honom.

II.

Natten efter den dagen, då Jerusalem hade blivit erövrat, var det mycken glädje i korsfararlägret utanför staden. Nästan i vartenda tält firades dryckeslag, och stoj och larm hördes vida omkring.

Raniero di Raniero satt också och drack med några stridskamrater, och hos honom[267] gick det nästan vildare till än annorstädes. Tjänarna hunno knappast att fylla på[268] bägarna, innan de voro tömda på nytt.

Men Raniero hade det största skäl[269] att fira ett stort gille, därför att han under dagen hade vunnit större ära än någonsin förr. På morgonen, då staden stormades, hade han varit den förste, som hade bestigit murarna, näst efter Gottfrid av Bouillon, och på kvällen hade han blivit hedrad för sin tapperhet inför hela hären.

Då plundring och mord hade tagit slut och korsfararna i botgörarkåpor och med otända vaxljus i händerna hade dragit in i den heliga gravens kyrka, hade det nämligen blivit honom förkunnat av Gottfrid, att han skulle få vara den förste, som fick tända sitt ljus vid de heliga lågor, som brinna framför Kristi grav. Det tycktes Raniero, att Gottfrid på detta sätt ville visa, att han ansåg honom som den tappraste i hela hären, och han var mycket glad åt det sätt, varpå han hade blivit lönad för sina bragder.

Frampå natten, då Raniero och hans gäster voro i det bästa lynne,[270] kom en narr och ett par spelmän, som hade vandrat omkring överallt i lägret och roat folk med sina upptåg, in i Ranieros tält, och narren bad om tillåtelse att få berätta ett löjligt äventyr.

Raniero visste, att den narren stod högt i rop[271] för lustighet, och han lovade att lyssna till hans berättelse.

“Det var en gång så”, sade narren, “att Vår Herre och Sankte Per hade suttit en hel dag i det högsta tornet på paradisets borg och sett ned på jorden. De hade haft så mycket att titta på, att de knappast hade haft tid att byta ett ord. Vår Herre hade hållit sig stilla hela tiden, men Sankte Per hade än klappat i händerna[272] av[273] glädje och än vänt bort huvudet med avsky. Än hade han jublat och lett, och än hade han gråtit och ömkat sig. Äntligen, då det led mot slutet av dagen,[274] och kvällsskymningen sänkte sig över paradiset, vände sig vår Herre till Sankte Per och sade, att nu måtte han väl vara nöjd och belåten. ‘Vad är det jag skulle vara belåten med?’ frågade då Sankte Per i häftig ton. — ‘Jo’, sade Vår Herre saktmodigt, ‘jag trodde, att du skulle vara nöjd med det du har sett i dag.’ Men Sankte Per ville inte låta blidka sig. — ‘Det är sant’, sade han, ‘att jag i många år har klagat över att Jerusalem skulle vara i de otrognas våld, men efter allt det, som har hänt i dag, tycker jag, att det lika så gärna hade kunnat få vara, som det var.’

Raniero förstod nu, att narren talade om detta, som hade hänt under dagens lopp. Både han och de andra riddarna började lyssna med större intresse än i början.

“Då Sankte Per hade sagt detta”, fortfor narren, i det han kastade en illfundig blick bort till riddarna, “lutade han sig ut över tornets tinnar och pekade ned mot jorden. Han visade Vår Herre en stad, som låg på en stor, ensam klippa, som sköt upp ur en bergdal. ‘Ser du de där likhögarna?’ sade han, ‘och ser du blodet, som svallar på gatorna, och ser du de nakna, eländiga fångarna, som jämra sig i nattkölden, och ser du alla de rykande brandtomterna?’ Vår Herre tycktes ingenting vilja svara honom, utan Sankte Per fortsatte med sin jämmer. Han sade, att nog hade han många gånger varit vred på den där staden, men inte hade han velat den så illa, som att där skulle komma att se ut på detta sätt. Då svarade äntligen Vår Herre och försökte göra en invändning. — ‘Du kan dock inte neka till att de kristna riddarna ha vågat sina liv med den största oförskräckthet’, sade han.”

Här blev narren avbruten av bifallsrop, men han skyndade sig att fortsätta.

“Nej, stör mig inte!” sade han. “Nu minns jag inte var det var jag slutade. Jo, det var sant,[275] jag skulle just säga, att Sankte Per torkade bort ett par tårar,[276] som trängde fram i[277] hans ögon och hindrade honom från att se. ‘Jag kunde aldrig tro, att de skulle vara sådana vilddjur’, sade han. ‘De ha ju mördat och plundrat hela dagen. Jag förstår rakt inte,[278] att du brydde dig om att låta korsfästa dig för att skaffa dig sådana bekännare.’”

Riddarna upptogo skämtet väl.[279] De började skratta högt och muntert. “Vad, narr, är Sankte Per så vred på oss?” ropade en av dem.

“Var tyst nu och låt oss höra om inte Vår Herre tog vårt försvar”,[280] inföll en annan.

“Nej, Vår Herre teg stilla för det första”,[281] sade narren. “Han visste väl[282] av gammalt, att då Sankte Per hade kommit riktigt i farten,[283] så var det inte lönt att motsäga honom. Han gick på med sitt[284] och sade, att Vår Herre inte skulle bry sig om att säga honom, att de till sist kommo ihåg till vilken stad de voro komna och gingo till kyrkan på bara fötter i botgörardräkt. Den där andakten hade ju inte varat så länge, att det var lönt att tala om den. Och därpå böjde han sig än en gång ut över tornet och visade nedåt mot Jerusalem. Han visade på de kristnas läger därutanför.

‘Ser du hur dina riddare fira sin seger?’ frågade han. Och Vår Herre såg, att det var dryckeslag överallt i lägret. Riddare och knektar sutto och sågo på syriska danserskor. Fyllda bägare gingo runt,[285] med tärningar rafflade man om krigsbytet och ——”

“Man hörde på narrar, som berättade dåliga sagor”, inföll Raniero. “Var inte detta också en stor synd?”

Narren skrattade och nickade åt Raniero, liksom ville han säga: “Vänta, jag skall allt betala dig.”

“Nej, avbryt mig inte!” bad han på nytt. “En fattig narr glömmer så lätt vad han skulle säga. Jo, det var ju detta, att Sankte Per frågade Vår Herre med den strängaste röst om han tyckte, att han hade mycken heder av det där folket.[286] Härtill måste vår Herre förstås svara, att det tyckte han inte att han hade. ‘De voro rövare och mördare, innan de drogo från hemmet’, sade Sankte Per, ‘och mördare och rövare äro de ännu i dag. Det här företaget kunde du lika gärna ha låtit vara ogjort. Det kommer intet gott ut av det.’”

“Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst.

Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt han kunde gå, utan att någon rusade upp och kastade ut honom, och han fortfor oförfärat:

“Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som erkänner, att han blir rättvisligen bestraffad. Men nästan i samma ögonblick lutade han sig ivrigt framåt och såg ned med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per tittade då ned, också han. ‘Vad är det du ser efter?’[287] undrade han.”

Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla riddarna sågo för sina ögon både Vår Herre och Sankte Per, och de undrade vad det var, som Vår Herre hade fått syn på.[288]

“Vår Herre svarade, att det var just ingenting”,[289] sade narren, “men han fortfor i alla fall att se nedåt. Sankte Per följde riktningen av Vår Herres blickar, och han kunde inte finna annat, än att Vår Herre satt och såg ned i ett stort tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden voro uppsatta på långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene bordkärl och dyrbara vapen, som voro tagna inne i den heliga staden, voro uppstaplade. I det där tältet gick det till[290] på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå varför Vår Herre blev så nöjd, då han såg dit ned, att glädjen riktigt tindrade ur hans ögon.[291] Så många stränga och förfärliga ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd vid gästabudet och satt högst uppe vid[292] bordet, var den förfärligaste av dem alla.

Det var en trettiofem års karl, förfärligt stor och grov, med ett rödbrusigt ansikte, som var överkorsat av ärr och skråmor, med hårda nävar och stark, bullrande röst.”

Här höll narren inne ett ögonblick, liksom om han fruktade att gå vidare, men både Raniero och de andra tyckte om att höra honom tala om dem själva och bara skrattade åt hans närgångenhet. “Du är en djärv karl”, sade Raniero, “låt nu se vart du vill komma!”[293]

“Äntligen sade Vår Herre ett par ord”, fortfor narren, “som gjorde, att Sankte Per förstod vad han gladde sig åt. Han frågade Sankte Per om han såg fel[294] eller om det verkligen förhöll sig så, att en av riddarna hade ett brinnande ljus bredvid sig.”

Raniero ryckte till vid dessa ord. Han blev nu vred på narren och sträckte ut handen efter en tung dryckeskanna för att kasta den i ansiktet på honom,[295] men han betvang sig för att få höra om karlen ville tala honom till heder eller vanheder.

“Sankte Per såg nu”, berättade narren, “att ehuru tältet för övrigt var upplyst av facklor, hade verkligen en av riddarna ett brinnande vaxljus bredvid sig. Det var ett stort, tjockt ljus, ett sådant, som var avsett att brinna ett helt dygn. Riddaren, som inte hade någon stake att sätta ner det i, hade plockat ihop en hel mängd stenar och lagt omkring det för att få det att stå.”

Bordssällskapet brast i högljutt skratt vid dessa ord. Alla pekade på ett ljus, som stod på bordet bredvid Raniero och som var alldeles sådant, som det narren hade beskrivit. Men på Raniero sköt blodet uppåt huvudet,[296] ty detta var det ljuset, som han för ett par timmar sedan hade fått tända vid den heliga graven. Han hade inte kunnat förmå sig att låta det slockna.

“Då Sankte Per såg det där ljuset”, sade narren, “fick han ju klart för sig vad Vår Herre hade blivit glad åt, men på samma gång kunde han inte låta bli att en smula ömka sig över honom. ‘Jaså’, sade han, ‘det var den där riddaren, som i morse sprang upp på muren närmast efter herren av Bouillon och som i kväll fick tända sitt ljus före alla andra vid den heliga graven.’ — ‘Ja, så är det’, sade Vår Herre, ‘och som du ser, har han sitt ljus ännu brinnande.’”

Narren talade nu mycket fort, allt under det[297] han emellanåt kastade en lurande blick på Raniero. “Sankte Per kunde alltjämt inte låta bli att ömka sig en smula över Vår Herre. ‘Kan du inte förstå varför han har det där ljuset brinnande?’ sade han. ‘Du tror visst, att han tänker på din pina och död, då han ser det. Men han tänker inte på något annat än den ära, som han vann, då han blev erkänd som den tappraste i hären näst efter Gottfrid.’”

Vid dessa ord skrattade alla Ranieros gäster.

Raniero var mycket ond, men han tvang sig att skratta, han också. Han visste, att alla skulle ha funnit det löjligt, om han inte hade kunnat tåla en smula skämt.

“Men Vår Herre motsade Sankte Per”, sade narren. “‘Ser du inte hur rädd han är om ljuset?’ frågade han. ‘Han sätter upp handen för lågan, så snart någon lyfter upp tältluckan, av fruktan[298] för att draget skall blåsa ut det. Och han har beständigt arbete[299] med att jaga undan nattfjärilarna, som flyga omkring det och hota att släcka det.’”

Det skrattades allt livligare, ty detta, som narren sade, var rena sanningen. Raniero hade allt svårare att styra sig. Han tyckte, att han inte kunde fördraga, att någon skämtade med den heliga ljuslågan.

“Sankte Per var ändå misstrogen”, fortsatte narren. “Han frågade Vår Herre om han kände den där riddaren. ‘Han är just inte den, som ofta går i mässan eller nöter bönpallen’, sade han. Men Vår Herre kunde inte rubbas från sin mening. ‘Sankte Per, Sankte Per!’ sade han högtidligt. ‘Kom ihåg, att efter detta skall den där riddaren bli frommare än Gottfrid! Varifrån utgå mildhet och fromhet om inte från min grav? Du skall få se Raniero di Raniero hjälpa änkor och nödställda fångar. Du skall få se honom taga vård om sjuka och bedrövade, såsom han nu tar vård om den heliga ljuslågan.’”

Åt detta skrattades ohejdat. Det föreföll mycket löjligt för alla, som kände Ranieros lynne och levnadssätt. Men han själv fann både skämtet och skrattet olidliga. Han störtade upp och ville tillrättavisa narren. Han stötte härvid[300] så häftigt mot bordet, som inte var något annat än en dörr, upplagd på lösa bockar, att det vacklade, och ljuset föll omkull. Det visade sig[301] nu hur mån Raniero var om att behålla ljuset brinnande. Han dämpade sin vrede, så att han gav sig tid[302] att taga upp det och liva upp lågan, innan han rusade på narren. Men då han var färdig med ljuset, hade narren redan skyndat bort ur tältet. Raniero förstod, att det inte skulle löna mödan[303] att förfölja honom i nattmörkret. “Jag råkar honom väl en annan gång”, tänkte han och satte sig ned.