X.
Allegretto ma non troppo.
De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt, som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott, hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne. Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna uppmanade henne mera att spela på något af deras "at home". Alla löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. — Hon hade således icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns ord: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."
"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:
"Han var — han var vår vän — och jag har visat bort honom." Hans ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett ställe i en af de sånger hon lärt honom — ett ställe, där han alltid gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som blifvit afbruten genom detta känsloutbrott — nämligen att ordna och lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref — ett bref med en check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er. Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad räkning. Högaktningsfullt o.s.v." — Det var då det slutliga afskedet. Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha funnit situationen lika svår som hon.
Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.
Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne, ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg ännu tarfligare ut. —
Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter. Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro, huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.
"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.
Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.
Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf, för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett helt annat sätt? — Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån. Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen. Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar, Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med sitt lätjefulla lif:
"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."
Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen. — Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.
Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots ansikte, som förföljde honom.
I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross, fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten, att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom. Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"
I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga leende och sade — alldeles som de i går hade skilts som de bästa vänner:
— Nå, hvart är ni på väg?
Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans, medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan den aldrig förut visat sig där.
Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på de starkt trafikerade gatorna.
— Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande leende — hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är alltid så förfärligt rädd.
Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.
— Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans kontor är här i närheten.
— Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid? frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.
— Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar och jag har hittils icke fått några nya i stället.
— Har er syster spelat någonstädes?
Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.
Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.
— Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon offentligt — på en konsert — skapat sig ett namn. Hon längtar att offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre framgångar skulle icke stilla hennes längtan.
Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.
— Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.
Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?
— Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan icke är omtykt i England.
— Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst icke komma och söka upp er?
Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:
— Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.
Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en gång — det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så mycket mera än de själf viste af — som fortfarande bådo: "Var icke ond på mig."
Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra af fruktan för hans misshag.
— Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i Comme à vingt ans. Jag fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten i den rörande sången — jag måste gråta, men icke i den underbara falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.
Han skrattade och Margot skrattade med — men det var ett skratt med återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert trots de gycklande orden.
— Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt, ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?
— Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga en omöjlighet.
— Men om —
— Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende, skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.
— Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?
Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon omöjligt kunde tvifla därpå.
— Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret, fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi träffats.
De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.
XI.
Mezza voce.
Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen. Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående när sir John skulle komma och hälsa på dem.
— Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre, att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din karriär.
— Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet II s' agit bien de cela.
— Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.
— Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt spel.
— Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se henne in i ögonen.
— Ah, je me mogue bien de sir John, utropade Valérie och befriade sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig. Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se en ljuspunkt!
Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta utbrott.
— Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på någonting, som aldrig kommer.
— Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du blott kunde få ett tillfälligt engagement, så —
— Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft, som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter? Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag, men jag är för olycklig.
Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en liten stund sedan varit.
Morgonen därpå kom det ett bref från sir John: "Bästa fröken Margot — jag tror, att jag redan nära nog kan placera min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år, lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet, nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första lektion om måndag."
En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att vidare gifva honom undervisning".
Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade betänkligt smält ihop.
Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.
Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? — Valérie! Hon tänkte på systern — skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge? Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.
Valérie läste det och började skratta.
— Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?
— Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom, ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade, att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!
— Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.
Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon, hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina egna tankar för att lägga märke därtill.
— Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida, röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan lärare och elev förblir detsamma som hittils. Ciel! Hvad du grälat på den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack — med ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln öfver pannan — ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.
— Men m' amie, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen. Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna! Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. — Ser du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval och sådana, som äro väl blandade.
Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:
— Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor, är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta sin krans, icke sant?
— Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?
—Mon Dieu! Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de aflösa hvarandra.
Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck, som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg; hon spelade också piano — "Brillants morceaux de Salon" — och var mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf. Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon kläder åt fattigt folk.
Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om dufvorna på Brackenhurst.
Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna, mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt. Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked, och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata, för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.
När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.
— Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.
— Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till förkläde åt er?
— Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.
Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade, att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.
— Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han halft förtretad, vi ha godt om tid.
— Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.
Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla fall en smula öfverraskad.
— Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt Street.
Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar en grymhet.
— Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och klandersjuk värld vi lefva. — Därmed räkte hon honom handen och sir John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin vandring.
Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton. Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade hedersvakten.
Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om himlen förbarmade sig — nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag, att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.
— Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i vägen för någon.
— Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned, du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?
Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla damen lämnade belåtet förmaket.
Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon.
— Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.
— Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt, eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel. Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går bort, i stället för att hålla er sällskap.
Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den andra lilla dufvan kuttrande därifrån.
Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men sedan tvärtystnade han.
— Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina kusiner gå härifrån.
— Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det, svarade hon, men utan att ännu se upp.
— Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.
— Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola vi taga om från sidans början!
Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i fickorna och svarade dystert:
— Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva vara det.
Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv. Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes elev brydde sig icke därom.
— Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.
Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom vända örat.
— Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt; men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig — jag önskade, att alt skulle förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.
Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned tangenterna, men dessa förblefvo stumma.
— Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag — jag vet icke, huru det kommer sig — men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan bli detsamma som förut.
En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det närvarande mot det förflutna.
— Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen väg ooh sörja för mig själf — ända sedan min mor dog, och det har aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt uppförande.
Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde henne att åter hastigt vända sig bort.
— Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit barn, då er mor dog.
— Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter, men af erfarenheten blir man klok.
— Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John förtrytsamt.
— Han — ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke draga nytta af sin talang. Han — nej, jag ville inte säga någonting om min far; han är ju dessutom nu död.
Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade han:
— Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några planer för hennes framtid?
— Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana Valéries väg skulle komma att falla på mig. — Hon sade detta så allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta besynnerliga yttrande. — Men olyckan är, att jag icke hittils varit i stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.
— Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång säker.
— Tenez! Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon fundersamt.
— Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade Croft. Vet ni — jag skall skaffa mig upplysningar om alt — — får jag det? — och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett vågstycke — men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.
Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i alla fall värdt att göra försöket.
— Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.
— Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte hvilken tonart vi ha.
Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma tillbaka.
XII.
Allegro Agitato.
— Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde, hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt. Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.
Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok; i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.
— Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.
— Hm, hm — jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? — Vi hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag undrar om han är likadan emot alla människor?
Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en viss förtrytelse:
— När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och försökte hjälpa oss. — Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade oss, och han försökte vara vår vän.
— Hå, hå! sade Valérie ironiskt. Tu y vas, ma petite! Vi ha nyligen bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och blef utvisad ur vårt hus.
— Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag, huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.
— Tiens! Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda kinderna. Seså! — nu är du alldeles förfärad, icke sant? C'est égal. Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått, ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot — tänk det! — Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.
Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir John.
Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam, ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.
— Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?
— Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.
Margot betraktade honom fundersamt.
— Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen att göra det?
— Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att skydda dem för all pekuniär förlust.
— Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt: — Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.
— Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt slut. —
Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för de båda systrarna.
Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt, och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af sällskapliga plikter.
Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter, eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin tid.
Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles bragte honom ur konceptena.
— Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken
Kostolitz är?
— Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket ryktbarare efter denna konsert.
Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt lugnt:
— Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?
— Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.
Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.
— Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?
— Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.
— Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes munterhet.
— Nej, så komiskt! sade de.
— När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa år vi varit bekanta med er, utropade den ena.
— Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt; hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville det.
— Och nu får mademoiselle — hvad var det hon hette — Karlowitz — er att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.
— Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John. När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med flere.
— Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut, medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att sir John tyktes ha företaget om hand.
— De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt.
Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.
— Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?
— Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.
— Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till ert förfogande.
— Les amis de nos amis sont nos amis, svarade Croft skämtsamt. Saken är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna konsert, då det är den första — ty ni vet ju, att så mycket beror på en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.
— Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle — hvad hon nu heter — att ha någon till biträde — jag menar någon annan konstnär?
— Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en utmärkt pianist.
Flickorna fnissade åter halfhögt.
— Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af dem.
— Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande, ifall den spelande ej är en artist af allra — allra första rangen. Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna; om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?
Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han afsked och gick.
Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.
— Ni ämnade ju resa till Paris.
— Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut på.
— Javisst!
— Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men —
— Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.
— Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har måhända redan läst annonserna — mademoiselle Kostolitz' konsert i Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken vore det ännu bättre.
— Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz?
Ny import?
— Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år — och en mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni går dit.
Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var mycket angelägen om att "vinna prässen."
— Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.
— Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en väninna till er?
— Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar jag mig för dem, försöker bispringa dem.
— Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten och komma dit, så framt jag kan.
Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen. Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon. Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade konserten med sitt besök.
Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom, Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet. "Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt, men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig. Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.
— Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.
Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser. Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens ankomst.
Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste, huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.
Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.
— Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?
— Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.
Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig ned på en stol bredvid henne.
— Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.
Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på sina näpna skor.
— Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne, anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till dörr — som ett slags musikalisk handelsresande — och ber folk taga emot konsertbiljetter — ja, vet ni, min käre John, så är detta en smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så gros, att människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag — hon blinkade vänligt åt honom — de veta, att ni är en hederlig, godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt? Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.
Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort, full af kritiserande andar."
— Ni är sårad? sade hans väninna.
— Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det jag varit en narr.
Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad, att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.
— Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?
— Kär i Valérie! — Han skrattade så muntert, att hans väninna genast blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem mot förlust.
— Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.
— Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.
— Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå. Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga någon.
— Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han dystert.
— Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er. Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika mycket om musik som ni, käre John — skulle jag ha sagt, innan jag fick höra talas om er förborgade talang.
Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.
Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade bära under egarinnans frånvara.
— Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta, förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något afseende motsvarat mina förhoppningar!
Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett för tillfället passande uttryck af bekymmer.
— Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.
— Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste kaffe — tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra — att klara det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att kaffesatsen gjorde kaffet starkare.
John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen och bedröfvad ut.
— Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den. Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla, aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år. Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?
Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:
— Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd — de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag —
Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade: