— Ämnar du återigen gifva någon konsert?
Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.
— John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt. Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den lilla flolspelerskan?
— Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert, svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så tungt hvilade på hans själ.
— Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? — Lady Mary började skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.
— Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert, emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande, unga konstnärinnor.
— Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är — hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och lämna flickan åt sitt öde.
John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt lugnt:
— Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse. Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna, fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem. Vill du det?
— Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till fattighuset.
— Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det ju i morgon, icke sant?
— I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning —
— För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina vänner, du blott kan?
Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda ansikte.
— Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger någonting därunder — det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore fallet.
Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:
— Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den där tråkiga konserten — ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.
— Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.
Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"
XIII.
Adagio con Tenerezza.
Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in genom springorna.
Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett — och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd — bördan af det ansvar, han med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser, med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan, att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.
Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo fröknarna Lennox och Margaret Elkin — de snälla varelserna! De sågo mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.
— Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.
— Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och — som det föreföll mig, en smula öfverraskad.
Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.
— Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz skull.
— Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken
Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?
— Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah! Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes inträde med riktig hänförelse.
— Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.
— Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många. Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha lämnat staden och jag var så upptagen i går —
— Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock vände sig hastigt ifrån henne.
Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop släktingar till Margots elever — han tykte sig bland dem upptäcka flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde fram på estraden.
— Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast räknade.
— Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.
— Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga konsert, svarade hon rysande. Hu — hvad det är kallt! Jag tycker det är öfvermåttan godhetsfullt af mig.
— Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till mods. Men har ni ej varit i stånd att —
— Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats — i främsta raden? Jag har värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att stå tomma. — Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.
Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits af en nästan komisk förtviflan — komisk, då man betänker orsaken därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften — icke till en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek; hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne spela så bra — med en sådan styrka och aplomb och tillika med så mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt konstnärlig förtjusning.
Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan; hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket — dölja systerns nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små fingrarna, där de flögo öfver tangenterna — kloka, skickliga små fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret, bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det. Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt. Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek.
Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade. Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus. L'esprit du reveil hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm. Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och ville göra henne till sin hustru!
Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett rus.
Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna. Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse — ett sorl af röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram till henne.
— Nå, var det inte en framgång? utropade han.
Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett ögonblick, innan hon på ungerska svarade:
— Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade icke på långt när det, hon kan prestera.
Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så bra som i dag!
— Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan är oss aldrig bevågen.
Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut. Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula vädret.
— Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er syster?
— Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade:
— Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles entusiastiskt.
Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till flykten.
Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn, han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut; ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det inre af vagnen.
— Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett fullständigt fiasko och det är ni skuld till!
Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig hastigt framåt.
— Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par knotiga fingrar in i vagnen. — Men jag vet då alldeles säkert, att ni ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er, att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla mina bekanta därmed.
— Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. — Drag dig nu undan, bästa tant — annars blir du öfverkörd!
Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot hade förstått alt.
Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna, gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt — därtill var hon för djupt sårad — men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var försiktig.
Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit — visserligen i bästa afsikt — men han hade ändå bedragit dem. Han var god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men — det var i alla fall för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud. Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut — det var outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt, att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom, ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige — och ack! hade de ej gjort en ännu större förlust — huru gick det nu med deras förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick, då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore ur vägen — om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam med honom — hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle att befria sig från denna förödmjukelsens börda?
Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju veta, att hon var ond — nej icke ond — utan sårad ända in i hjärtats innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan full af glad otålighet.
Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke anade, att hon gissat hans hemlighet.
— Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i tillfälle att tala med er.
Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne.
— Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att icke störa oss.
— Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John, jag har gissat någonting.
— Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat!
— Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse.
Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort?
— Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad.
— Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat gentemot Valérie och mig?
— Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande, men likväl småleende.
— Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom?
Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert:
— Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl? Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar oss en gåfva på fyratio eller femtio pund.
— Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni ändå tager mig.
Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin.
— Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och, min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni gör det.
Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga, huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom. Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.
— Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut — det är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er andel, men nu är alt detta förbi.
Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; — han skulle ha kyst henne — men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.
— Ack nej, ropade hon; nej, nej — vi äro tokiga! Det vore alldeles omöjligt!
Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig bredvid henne.
— Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga tillsamman, ni, Margot — ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna göra er lycklig, min älskling?
Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.
— Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.
Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:
— Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.
— Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga om några trivialiteter.
En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder. — Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg. Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra.
Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne.
Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt:
— Och sir John, så har jag ju Valérie.
— Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han leende.
Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en smula bittert:
— Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda.
— Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John.
— Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar, emedan jag vet —
Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck — men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt och bestämdt:
— Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att våra viljor behöfva stöta ihop.
— Ack, ni förstår icke huru våra önskningar — vid minsta anledning — skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt.
Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade; sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket om:
— Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt möjligt för att ernå det de önska, men jag — jag är ju i många afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade offentligt, sedan ni blifvit min hustru.
Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade:
— Jag skulle äfven tillhöra Valérie.
— Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag er, måste jag komma i första rummet. — Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid varit den första!
Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet bakåt med en stolt rörelse och sade:
— Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för innerligt.
Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck förändrades.
— Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi kunde vara så lyckliga med hvarandra?
Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, men hon svarade blott med fasthet:
— Jag vill ej öfvergifva Valérie.
— Lef då väl! stönade sir John.
— Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.
Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare bort mot dörren.
Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.
Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans hustru. Hans hustru — John Crofts hustru — och hon hade gifvit honom afslag!
Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi — alt; hon skulle aldrig mera få återse honom.
XIV.
Andante con variazione.
Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala och hon visade bort alla tröstegrunder.
— Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.
Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon in i elden.
Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.
— Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.
Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.
— Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.
— Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.
— Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt — den kommer ännu att lefva för dig och många andra.
— Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall jag dela dina mödor och försörja mig själf.
— Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.
— Jag har tänkt öfver saken — det finnes icke mycket, som jag kan göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna, när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag skulle börja måla — julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en lämplig tid nu, då påsken står för dörren.
— Men mitt söta barn, började Margot.
Men Valérie afbröt henne:
— Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt. Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore tre shilling om dagen — således aderton shilling i veckan. Är det inte bra uttänkt?
Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut.
Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.
— Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.
Margot kyste henne ömt och svarade:
— Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida, mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din plan?
— Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru skall jag kunna lefva utan att göra någonting?
— Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet, utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara, huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla dessa kort.
— Ja, det tycker jag också — det kan ju hvem som hälst. Du köper mig i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet kalkerpapper och några kort — jag skall börja med de billigare — och i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.
Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid. Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.
Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger, och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra. Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."
— Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt? Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken; jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder. Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva sedan — är den inte söt?
— Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?
— Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit — Jag tykte det var ett så bra påhitt — och hvarför kan inte en dufva sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg. Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?
— Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp i luften — borde man inte då också se den andra?
Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.
— Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.
— Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.
— Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.
Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk. Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort, som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.
— Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort, att det lönar sig att bjuda ut dem.
Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga, men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon fortfor att måla dufvor och kors och blommor — de senare med ett totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå, att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon butikinnehafvare.
Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med butikegaren.
— Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom allesamman för ett pund.
— Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma, föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?
— Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de fyra korten på köpet.
Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg. Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.
— Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver tid på dig, innan du förtjänar ett pund.
Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk bugning.
— De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra kort.
Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet hufvud sin väg.
— Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria. Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat ställe.
— Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra affärer med några andra.
Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.
— Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.
Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga henne.
De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt. Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.
— Tycker du de äro mycket fula — mycket illa utförda? frågade hon sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.
— Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant, som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.
— Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.
Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om hennes hjärta velat brista.
— Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack, Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men ingenting lyckas for mig!
— Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.
— Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om det, ännu komma att taga lifvet af mig!
— Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på en dag sådan som denna.
Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst rycka henne upp ur detta tillstånd.
— Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en konsertannons af en alldeles ny pianist — Paul Waldeneck. Han har åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag, tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås, att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?
— Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig icke ens mera om att höra musik.
Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och uppstruket ur pannan.
— Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt, men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade hon suckande.
Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.
— Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!
Margot betraktade henne medlidsamt.
— Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.
Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som berörde föremålet för hennes tankar.
— Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir
John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!
Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar genast en annan riktning.
Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången, att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.
— Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde fingret varnande.
— Tst! han ämnar börja.
Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor. Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina, silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket, ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad, som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.
Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin syster.
— Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor man, en mästare!
Valérie vinkade åt henne med handen.
— Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma människorna! — hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan få fortsätta.
Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades da capo; då klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare, ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje upprepandet af programmets sista nummer — en fin och förtrollande nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom. Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade, lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.
Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla, känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck; hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.
— Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna dig om —
— Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu — icke så länge han är här.
Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot, då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga befordringsmedel.
Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig plötsligt till sin syster.
— Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer aldrig att älska mig!