XV.
Apassionata subito.
Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.
— Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej viste, att han var min herre och mästare — någon, som stod öfver mig. I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då jag hörde honom spela — ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet, huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom — fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar — att han åtminstone skulle få höra mitt namn — att vi en dag kunde mötas som jämlikar. — Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif — som kommer att lefva och dö obekant.
Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.
— Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att du egnar honom en tanke.
— Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon, Margot! — Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: — Dålig eller icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att älska någon annan.
— Tyst, barn — tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig — du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker det är förskräckligt att yppa dylika känslor — då det absolut icke finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone, förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig själf.
— Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig; jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa honom hvart han än tager vägen.
Margot suckade och vred händerna:
— Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende; om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men, min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig, försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om du finge höra, att Waldeneck är gift?
— Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.
— Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.
— Om han vore det — om han vore det! Han är det inte, säger jag och hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! — min trogne vän, du skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.
Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.
— Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.
— Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu någonting — han behöfver mig.
— Valérie, du blir galen! snyftade Margot.
— Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det. Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman — om vi alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver. Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?
Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet. Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.
Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att hennes tankar voro på helt annat håll.
I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den, trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt och plikten åter kallade henne.
Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem, som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. — Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne till del.
Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga, ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade Valérie sig till sängs.
Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande ögonen.
Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö; Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med orubblig säkerhet.
— Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna dö, om inte du funnes, Margot.
Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.
— Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån. Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte — med en hastig blick omkring rummet — inte för dyr. Vore det möjligt att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?
— Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt, svarade Margot.
— Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu början af maj — stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara mycket ute i friska luften.
Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.
— Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till himmelen.
— Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten för dig.
Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och den långvariga vistelsen på en främmande ort.
— Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.
— Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon utväg, bara vi väl äro där.
Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle. Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början, i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel, som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns tillhörighet.
Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta, att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke likaledes vara ädelmodig?
— Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän! Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.
Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.
"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni — huru skall jag säga — hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet — men jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med, att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig. Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom. Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag förblir, bäste sir John, er tillgifna
Margot Kostolitz."
Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne, det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.
XVI.
Pastorale.
Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten, som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade omkring fönsterbrädet.
I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern, stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.
Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig kärlek.
Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig. Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar, som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick, men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat henne — ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru, likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan och tvekan svara honom — tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända, att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas att finna lugn för sitt oroliga hjärta.
I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.
— Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.
Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert därstädes.
Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen. Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras hufvuden.
— Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda, prinsen väntar!
Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande konsertpubliken.
Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London, tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.
— Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot, han småler! Om han ändå ville småle emot mig!
— Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.
— Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror, att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han kanske förbi oss.
Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre. Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.
Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot, som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden — eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf — tyktes vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.
Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning; hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig, ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. — Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet af steg — af en mans fasta och afmätta steg.
Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte; hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare, kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till — hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne — nog af, ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans silkeslena, snöhvita hår.
Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.
Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet, öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg, men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning, som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden, men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.
Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe, där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.
Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.
Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker, och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma, doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik — sin egen musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning — icke för att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet — hans eget tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt — berusade honom nu nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion, lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille, som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva det rätta uttrycket.
Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det ställe, från hvilket musiken hörts.
En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan, hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen. Du milde himmel! Nej — det var en kvinna!
— Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?
— Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.
Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet, af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på, sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen — om hvad då?
Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken, sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande leende gled öfver hennes ansikte.
— Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!
* * * * *
Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom. Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie, som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och likasom fången i en dröm gick den store konstnären.
— Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.
Men Valérie var för berusad för att märka det.
— Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot! quel bonheur! quel délire!
Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka, att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin skatt.
Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.
— Detta är således farfar Margot, sade han.
Han viste således alt — deras lifs hemligheter, deras små dårskaper och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende. Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon icke redan med honom?
— Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot! Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker likasom jag, att min konst fulländar hans.
Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst, ty Valérie hade glidit henne ur händerna.
Huru hade alt detta gått till?
Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med middagståget och man måste således begagna sig af den korta mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! — Själf hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de. Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade, att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda händer, sett henne in i ögonen och sagt:
— Vi återse hvarandra i London!
Och Valérie hade med darrande röst utropat:
— Au revoir.
Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:
— Är det en dröm? Är det en dröm?
XVII.
Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula, försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det ensamma mötet på Nerobärget.
— Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
— Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
— Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade genom världen — om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga känsla af svartsjuka.
— Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
— Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie. Men han påstod, att jag var ett geni — du må tro han var förtjust i mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag — och där hade han stått utanför en butik — ett pianomagasin och tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå ensam.
— Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.
— Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela — spela", och jag spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi timtal samtalat med hvarandra.
Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:
— Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.
— Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till sin syster tilläggande: — Jag önskar, att du icke sade någonting dylikt, ens på skämt.
— Det är intet skämt — det är sanning, en välsignad och härlig sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det — jag hoppas åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? — Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen, blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.
— Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han likaledes vet det.
— Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.
— Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik — men att han skulle älska mig? — Ack du är grym, som ens kan antyda någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej, jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle älska mig.
— Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.
— Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie lidelsefullt. Han är en konung bland män — och jag — hvad är jag? Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.
Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street, hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till denna förändring.
— Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot — om hon också påstod motsatsen — så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London. Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma, förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna, sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista raden.
— Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.
— Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
— Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta. Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne! utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte, tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något, som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser — likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt, oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan. Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder. Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! — Till den älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig; musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade blott en gång:
— Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det är jag!"
Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde, sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna, tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin. Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck. Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje. Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande allvarligt på Valérie.
— Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det sjunga?
XVIII.
Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne sägande:
— Bon-papa Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte genljöd öfver hela Europa — han bad att få hennes lilla Valérie till hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.
Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan. Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det efterlängtade ögonblicket var inne — men huru annorlunda än hon någonsin väntat det.
— Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna kärlekslycka. —
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte. De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke vara olycklig.
— Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
— Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
— Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes halft bortvända ansikte.
— Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid finnas ett rum åt vår Bon-papa.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
— Nej, nej, Bon-papa måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
— Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag, hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål. Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom, så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva, ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling, en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta, utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda. Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot var öfverflödig.
Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig — det föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna glädtighet var konstlad.
Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen, hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes utan att någonsin behärska det.
Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in för att tåga emot publikens stormande applåder.
Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne bärande en jättestor bukett i handen.
— Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta kan man kalla framgång!
Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp, strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot, som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka, hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som endast genom sitt snilles kraft eröfrade — världen genom sin blifvande makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön, hennes uppoffring hade varit onyttig.
Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek — då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt: Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne, och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den — alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat, John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju vänta sig — hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas kval.
Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat. Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt, och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif, Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en känsla af sårad stolthet henne tillbaka.
Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar, hon ålade sig själf.
Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan — en önskan, hvilken de båda systrarna helt och hållet delade — firades bröllopet i den allra trängsta krets.
— Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin fästmö.
— Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva bort henne.
— Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.
— Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som alltid försonade Margot. Det fans stunder — när han steg ned ur molnen — då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.
— Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla allmänheten på afstånd. Vår stora dag — måste tillhöra oss allena.
Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." —
Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans vision i skogen", sade han.
Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".