III.
Molto espressivo.
— Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady
Mary ifrigt morgonen därpå.
— Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?
— Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll, käre John?
— Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.
— Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot honom.
— Åh, jag är alltid le jeune prémier. Vågar jag fråga, hvad det är som så roar er, mademoiselle? — Ty Valérie brast plötsligt ut i ett klingande skratt.
— Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er, att ni kan spela den!
— Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och spela.
— Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig af sig!
— Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet. Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett stycke — nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft — stycket skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller — men de bli nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det är komiskt.
Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin ton:
— Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?
Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.
— Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.
Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få till del.
Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl förberedda krafter för sin representation.
— I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.
Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes munterhet.
Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen, som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.
— Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så stort nöje, sade han, då scenen var förbi.
— Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska mauvaise honte så stela som en konfessionel bordsbön.
— Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.
— Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade Valérie. —
Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i och för en repetition.
— Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.
— Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola repetera för monsieur ensam.
De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot långsammare följde efter.
— Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert! Detta är feernas land!
Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.
Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.
— Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi staka oss — eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig tout en pleurs, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig — är det icke så? Nu skola vi börja — jag gråter, som ni ser. — Ack, ack! Att han kan vara så grym! — — — — Nå, hvarför kommer ni inte?
— Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.
— Célia i tårar — värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta?
— Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. — Och han upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar — han stötte emot ett trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan — är det möjligt — att hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min skull?
Men längre kom han icke.
— Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är inte utrymme därtill.
— Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad, först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en lämplig plats för att falla på knä? — Men — vi skola flytta stolen ut på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!
Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.
— Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren träder in och finner Célia gråtande."
Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet, förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia, som sjönk i sin älskares armar.
— Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så, med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles förtviflad för Célias skull.
Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera eld och glöd i sitt spel.
Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.
— Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé — detta är älfvornas balsal. Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig för att kyssa blommorna i sömn.
Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.
— Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste du sjunga, för att jag skall kunna dansa.
Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny öfverraskning. Själf var hon — en dröm — ett poem. Det låg någonting så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en växlande hälgongloria.
Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott alt för snart med en prydlig, liten nigning.
— Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.
— Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa, sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.
Valérie brast ut i skratt.
— Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon. "Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen komposition."
— Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och fortfor:
— Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som föranledt henne att tillåta sig detta enfantillage.
— Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng du därtill.
— Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.
Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.
— Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig falla mig in att uppträda och dansa offentligt.
— Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt. Jag kom endast fram med förslaget — hvilket jag nu finner högst dåraktigt — emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke skulle få ha samma njutning som jag.
Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud före de andra bort åt byggnaden till.
— Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting annat, sade hon.
— Mais certainement, medgaf Valérie mycket mildt.
Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta. Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle försonas.
Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och öm vaksamhet.
Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar att ernå ett da capo, men flertalet af de närvarande längtade efter programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden", som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda, hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med skorrande röst förkunna, att hans rummy-tum-tum var mycket komisk.
Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef oberörd.
— Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått nog af de här människorna!
— Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger på programmet — min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog uppskatta dig, då de lära känna dig.
— Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.
— Ack, chérie, chérie, tänk om alla våra — tänk om vårt besök slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på dig!
— Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det är slut.
Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.
— Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan — men, Herre Gud, så är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er tant, så att hon ej blir ond — säg, att jag skall spela — sjunga — alt hvad hon önskar.
— Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.
— Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst — här hjälper ingenting. Ack, monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.
Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.
Lady Mary blef mycket bestört.
— Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är kväfvande — och det är den också. Hör på, John, för henne till sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne — jag är öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla människor äro förtjusta!
Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam", att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna — sedan han biktat sin lilla nödlögn för Margot — ut i friska luften och skaffade dem en droska.
— I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.
Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.
— Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det är ingen annan än du, som tror på mig!
IV.
Capriccioso.
På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades upp till henne.
— Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting. Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.
— Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.
— Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som en triumf. Och nu — ack, jag kan knappast uthärda den tanken — nu måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen känner oss, ingen hjälper oss — vi båda måste själfva kämpa oss fram och det år mången gång bra svårt.
I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig enkenåd till bordet.
Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! — den soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade, medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom. Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den vildmark, dit ödet kastat dem? — Och det led likväl intet tvifvel: Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha några vänner — de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.
Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft trädde in i förmaket, var hon redan åter där.
— Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog plats bredvid henne.
— Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.
— Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.
— Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan tillade hon hastigt: — Det gick henne mycket djupt till sinnes.
— Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara klädda i italienska bondflickskostymer — det tycka alla människor så om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.
Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting angenämt, och Margot såg på sir John.
— En framgång! sade hon.
— Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna — bara hon en gång väl blir bekant — blir hon också uppskattad efter förtjänst.
— Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade hon med en lätt suck.
— Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då, som förmådde eder att komma till London?
Margot rätade på sig.
— Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: — Snart kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.
— Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?
Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt allvarsam.
— Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.
Margot brast ut i ett klingande skratt.
— Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för sent.
— Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar er, att jag har röst — en riktigt nätt röst, försäkrar man mig — och jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt allvarsamt egna mig däråt!
— Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att gifva er undervisning.
— Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.
— Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.
— Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana för mig — Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt musiken.
— Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.
— Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu behöfver jag inte arbeta.
— Behöfver inte?
— Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra sig till slaf?
— Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett yrke, draga nytta af mitt lif! — Hvad det är för en tröstlös uppfattning af tillvaron att gå sysslolös — att ingenting göra, emedan ni är rik nog därtill.
— Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt energisk, att jag känner mig helt illa till mods.
— Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!
— Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?
— Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte, en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.
— Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen, och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet rädd för er, ni är så sträng!
— Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så tungt, men jag kan så litet uträtta — och när jag då ser människor, som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag förargad.
I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.
— Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara snäll och spela?
Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt, att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer, hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.
Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:
— Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?
— Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie packar.
— Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?
— Ja genast — så fort frukosten är förbi.
— Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen är i afton. Hon kan inte resa innan dess.
— Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.
— Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna här äro så enfaldiga.
— Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.
Sir John rynkade ögonbrynen.
— Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet, att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.
— Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck — huru skall jag kalla det — och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan redan skedd.
— Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft. Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare — hon är en mästarinna däruti — och hennes vänner komma att göra detsamma och tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna. Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.
— Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en
lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne.
Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne.
Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?
Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.
— Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.
— Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du själf går och hör efter det.
— Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i dag, ock fråga henne när något tåg går.
— C'est bon, c'est bon, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och tala med sir John.
Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet strålande af belåtenhet.
— Vi stanna, förkunnade hon.
Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon blef.
— Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.
— Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är mycket rolig — sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du, jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det är vida lättare.
— Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.
— Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det är mycket mera vördnadsbjudande — patriarken Margot! — Tiens! Det var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min Bon-Papa. Kommer du ihåg, huru det är i Le petit Chose, där hjälten kallar sin bror "La mère Jacques." Jag fann idén så vacker — jag tycker så mycket om boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla dig för farfar Margot. Au revoir, Bon-Papa. Nu går jag ned för att repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana, om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia", i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp koffertarna.
— Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.
— Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två gånger två! Men farväl nu — nej, du behöfver inte följa med; jag tror han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha koffertarna ur vägen.
Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?
Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom och deras strider — hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär, som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem. Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol! Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga sångtimmar — för Valérie — ja, han dref bestämdt gyckel med barnet. Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster — sir John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie skrattande och kommenderande.
Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen, där hon hittils suttit, och klappade händerna.
— Min elev gör framsteg, ropade hon, il avance à grand pas! Ah je t'assure, nous avons bien travaillé — icke sant, sir John? Nu borde du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är någonting helt annat.
Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade henne, att han såg litet besynnerlig ut.
— Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.
Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.
— Det är så vackert här ute, sade hon.
— Generalrepetitionen eger snart rum.
— Bon, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm inte min undervisning, herr elev.
Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.
Hvad hon var för ett barn! — Hon hade icke kunnat vara mera ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?
Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den största ömhet hennes tårar.
Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.
— Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare, sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf. Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung älskare!
Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:
— Stig upp — stig upp — där borta finnes det ännu plats. — Bären in ett par bänkar. — De personer, som befinna sig längst bort, i salen, måste stå.
Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.
Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte hennes hand:
— Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er skadeslös för den missräkning ni nyligen led.
Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.
— Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min musik utgör hela mitt lif.
Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om sig själf som Célia och kallade sir John för sin fiancé. Margot, som satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt som på glödande kol.
Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att ej utmana klandersjukan.
— Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie skrattade och pratade dumheter.
Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:
— Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! Au revoir!
V.
Giocoso.
Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara det minsta.
I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.
— Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.
De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord. Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan deras båda små mottagningsrum med en portière.
— Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.
— Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot; god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.
Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.
— Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar, plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det — 7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.
— Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette — hvad är plyschette?
— Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.
Portièren köptes — i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7 shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr — och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för bred — men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar, kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara. Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät systern att styra och ställa huru hon behagade — det roade och sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.
— Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda hemmet, men jag sköter om din toilette.
Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en alldeles ny energi.
— Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.
Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga, färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.
— Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?
— Ja litet, sade Margot.
— Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.
Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar, och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig, nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk, band Margots tunga.
— Il me faut du joli, sade Valérie och gick med händerna på ryggen af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:
— Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och hälsar på oss?
— Ma mignonne, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls finnas till.
— Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.
Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.
— Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga! Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.
— Nej — bara i butikerna, fröken.
Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af fasanernas långa stjärtfjädrar.
— Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i korgen och föll den inte på vägen.
Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända där.
— Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! Garde a toi — jag skall skalpera dig med min tomahawk.
Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif; men Margots leende var smått förläget.
— Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast skrifva och tacka honom.
Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.
— Pour ça non! Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han skickade villebrådet.
— Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år äldre än du.
— Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att villebrådet är skickadt till mig — du får hjälpa mig att äta det, men jag ämnar tacka honom.
Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:
— Jag skalperar dig — jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne.
— Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns
och sade bedjande: — Se icke så allvarsam ut min patriark Bon-papa
Margot.
Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?
— Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom, ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.
— Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.
— Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt — sir John kommer alt att fägna sig åt mitt bref.
Strax därpå utbrast hon: A la bon heur, nu är det gjordt. Nu skall du få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot sin syster, och började:
"Monsieur mon fatur" —
— Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit!
Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat rycka papperet ur systerns hand.
— Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera passande — Monsieur le chasseur.
Margot höjde ögon och händer mot himmeln.
— Alt värre och värre! sade hon.
— Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det är då väl convenable skulle jag tro? — "Men, my dear sir" —
— På engelska använder man icke "my dear sir" gentemot vänner och bekanta, invände Margot.
— Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu läsa till slut: "my dear sir, ni måste göra er en bra underlig föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert utomordentliga ädelmod — vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola ha banketter af fasaner — vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i pâté de lièvre! Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna — stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem, Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." — Som du ser talar jag om vår kock — för att han skall tro, que nous menons grand train ici. Han vet icke, att Jane icke allenast är chef, utan också maêtre d'hôtel, laquais och femme de chambre.
— Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är till och med ganska troligt — tillade hon bittert — att han just därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha tillräckligt att äta.
— Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en politesse, une amabilité — ett litet souvenir. Tiens, låt mig sluta mitt bref.
— Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det.
— Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer att göra sir John mycken fröjd.
— Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej, värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns.
— Ta, ta, ta, sade Valérie, je me maque bien öfver sir Johns ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då?
— Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie — endast för att meddela att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det är alldeles tillräckligt
Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet.
— Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om. Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin sysselsättning.
— Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton.
— Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?
Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.
— Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad, emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt convenable och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.
— Borta! ropade Margot bestört.
— Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det själf på posten.
Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.
Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.
— Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.
— Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på huvudet.
Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd räkte Margot.
— Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.
— Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i stämning att kunna skratta däråt.
Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.
— Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.
Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen på henne.
— Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med när det är elakt.
— Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.
— Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu göra en sak — en enda — och sedan skall jag aldrig mera vara indian.
Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.
— Hvad gör du? ropade Margot.
— Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.
Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till deras ringa aptit.
Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.
— Tu vois, tu vois, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.
— Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade
Margot.
I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.
Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla glas och skrattade och sjöng därtill.
— Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt, Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?
— Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon annorstädes och har gudomligt roligt.
— Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie