VI.
Accelerando.
Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning, att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än patetiskt.
Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min — så elegant i sin londonerdräkt — kände de sig helt skygga och blyga. Men han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.
— Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena ben är sjukligt.
Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.
— John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande, han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.
Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga att ej uppoffra sitt eget nöje — och ingen kunde mera än sir John, njuta af ett sundt nöje — då en väns intresse fordrade det. Han var god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt, emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde henne.
— Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i flanellkostym.
Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.
— Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris.
— Er mor var fransyska — eller huru? frågade Croft intresserad.
— Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne just nätt och jämt — hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så vacker — så vacker, men så blek — och hennes små händer voro så hvita och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde — och sedan en vacker dag — vek hon ihop sitt arbete — jag tror det var en af pappas rockar hon lappade — och knäpte ihop sina händer — så här — minnes du det, Margot?
Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af tårar.
— Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde.
— Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned; den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa linjer voro äfven noga återgifna.
— Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt skall vara convenable — icke sant, Margot? Och hon har ett så prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag kallar henne "Mademoiselle la Marquise".
Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på, att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar.
— Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar? frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och förvånad.
— Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna ville det. Jag år född därtill — jag har zigenarblod — likasom pappa.
— Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt. Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa détails de ménage. Som vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då kunna de förlora sin smidighet.
Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de voro också fina, smala och förnäma — riktiga aristokrathänder. Han tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att evigt hvila.
Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder, som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt bekant — hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries skämtsamma ord — "Mademoiselle la Marquise" och då vaknade minnet hos honom!
— Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han var attaché vid franska legationen i Wien — en markis de Renaissan. — Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om han var en släkting till eder?
— Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?
Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.
— Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt. Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap — hon rymde med min far, som var hennes musiklärare. Monsieur le Marquis de Renaissan och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig förlåta en dylik mesallians.
— Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta om samtalsämne.
— Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?
— Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt. Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för villebrådssändningen.
— Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en allvarlig tanke i hufvudet.
— Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?
— Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är! Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.
Sir John skrattade uppriktigt och gladt.
— Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att börja. Man har icke så mycket förströelser.
— Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga. Hvarför vill ni nu börja därmed?
— Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga — kan ni gifva mig tre lektioner i veckan?
— Javisst, svarade Margot — på för eller eftermiddagen?
— På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.
— Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar lediga.
— Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen, emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever sedan ni var på Brackenhurst?
Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan närgången.
— Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.
— Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte gör annat — morgon, middag och afton — än sysslar med sina välgörenhetsinrättningar. — Får jag veta namnen på dem? bad han högt.
Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.
— Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.
— Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.
— Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.
Margot började skratta.
— Ah, jag skall vara mycket tålig — jag kommer inte att bannas på er.
Sir John reste sig för att gå.
— Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på förmiddagen?
— Ja, om ni så vill, sade Margot.
Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:
— Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.
— En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.
— Är det för mycket? frågade Margot hastigt.
— Nej, för all del — han rodnade — jag trodde, jag väntade, att det skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné i timmen.
I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt sätt.
— Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris är detsamma för alla mina elever.
— Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.
— Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl, att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.
Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt medlidande med deras fattigdom — det var redan i och för sig förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och hållet tillbakavisa hans beskydd — att medels ett par hastiga, tomma ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna, ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och fick samvetskval.
Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert om den gäst, som nyss lämnat dem.
— Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon plötsligt.
— Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.
— Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom, det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.
Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.
— Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka dammet.
— Au fait, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.
— A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller också uppe i vårt sofrum.
Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.
— Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.
Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.
— Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.
— Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. Il s' agit bien de cela!
Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig; hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran från alt hvad ondt var.
Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att behandla.
— Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.
Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans uppmärksamhet, då denna började slappas.
Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra. De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst, förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag. Margot såg på sitt ur.
— Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.
Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.
— Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad.
Försök en gång till och håll takten litet bättre.
Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande. Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt finger.
— Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.
Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende ansikte och sin smidiga gestalt.
— Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma in i rummet och det har jag häller inte gjort — icke sant? Men medgif, sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.
— Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.
— Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.
— Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens suck.
— Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!
Margot satta sig skrattande.
— Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå ett mål.
— Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig för en dylik.
— Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?
— Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i "Comme à vingt ans". Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.
— Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna. Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot i slutet.
Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:
— Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för mig, fröken Valérie?
Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad. Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.
Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse — en person, hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur. Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket; familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor åt sina döttrar.
— Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans teknik är fulländad."
Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.
Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett "at home", vid hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden kunde hoppas att få heder af.
VII
Scherzando.
Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska blommor från sir John och till nyåret antogo hans étrennes formen af bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.
En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.
— Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att människorna i timtal stå och vänta på att komma in.
— Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid, då hon talade om sin konst.
— Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.
— Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?
— Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!
— Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! — Men hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.
Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning, samt rasade uppför trappan.
— Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och begifver eder af. Hvar är er syster?
— Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag bara kunde gå på konserten.
Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.
— Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade han.
Valérie skakade på hufvudet.
— Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! — utbrast hon, gripen af en plötslig tanke — kunde ni ej följa mig dit? Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?
Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det passande.
— Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er syster ej skulle gilla det.
— Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes förebråelser.
— Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga någonting som hon ej anser för convenable.
— Pour ça, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter le convenable jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar någon bort mig. Men jag måste få höra honom! — Ack, jag blir tokig, då jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. — Vi få bestämdt icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?
Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå tillbaka klädd i cape och hatt — en mycket vacker, liten hatt med koketta, rosenröda plymer.
Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.
Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han hann komma fram med någon protest.
Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet. Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida, lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en sorglös glädje.
Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes förklaringar under pauserna sedan — hvad de voro kloka och upplysande, hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!
Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran, det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.
Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla
Valérie från Pitt Street åter upp.
— Hvad vi haft för en dag — vad vi haft för en dag! Hvad det har varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så här långsamt — se här är hela gatan spärrad. — Det är förtjusande, nu kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett sådant konditori! Ser ni det — där — med de härliga bakelserna och konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?
Sir John betraktade ifrågavarande butik — det var ett kändt och ryktbart konditori vid Oxfordstreet.
— Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?
— Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag mera än gärna.
Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon upptäkte det, hon sökte efter.
— Där äro de! — där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra stycken!
Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer, som kommo in i butiken.
— Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon dessutom hufvudet så högt — så högt. Och hon har så långa plymer på hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan — den sticker hon då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett henne förut.
Sir John såg sig om.
— Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!
Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig om och stod midt framför dem.
— Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten? Jag såg er där. — Huru står det till med er? vände hon sig sedan med en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på samma sätt.
— Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor
Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir
John Croft för dig.
Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade äfven sin egen.
— Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda. Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon aning om, att ni alls har röst.
— Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som en oskyldig dufva. Nej allvarsamt — så har jag gjort stora framsteg — icke sant, mademoiselle? — Han vände sig afsiktligt till Valérie, hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.
Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om presentationen.
— Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.
Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot systrarna Kostolitz — en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga konstnärinnorna.
Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och hennes väninna.
Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst plågsamt för honom.
Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade sig mot den lilla, upplysta hallen.
— C'est toi! utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!
— Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?
Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir
John.
— Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen. Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig sedan upp i sin cab.
Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket, fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och betraktade henne dystert.
— Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting dylikt?
— Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit i fråga.
Margots ansikte fick ett annat uttryck.
— Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John Croft — honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?
— Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta alt för dig.
Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket snabt tempo beskrifva dagens händelser — huru sir John kommit öfver biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.
— Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du kunde be honom föra dig in på ett kafé.
— Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där. Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och som vi inte kunde tåla — hon var där i sällskap med en af sina väninnor, en fru Miller — ett fruntimmer med en mycket stor hatt och en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på konserten" — med en sådan min — ja, du borde värkligen ha sett den! Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom, för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för musik.
— Bon, il ne manquait que cela! sade Margot halfhögt. Hon satt med hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att Valérie ej kunde se det:
— Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var helt enkelt.
— Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst. Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i ordning till middagen!
Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.
Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.
VIII.
Molto Furioso.
Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster. Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta honom och alt skulle bli bra igen.
Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord. Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.
— Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er — inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig — jag tillstår att jag förtjänat dem; — men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot mitt straff, men vi måste förbli vänner.
— Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er — har ni begagnat er af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne — ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.
Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta, men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande:
— Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er —
— Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet? — Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har värkligen begått denna förbrytelse. — Och nu, min bästa mademoiselle Margot — fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton — skola vi icke göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!
— Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton, då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet — ehuru jag icke ens kan gilla det — så förhåller saken sig helt annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner, som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort anmärkningar, kommit fram med anspelningar — hon kommer troligtvis att föra det vidare, och människorna komma att tro — komma att inbilla sig —
— Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap med mig. Nå, är det någonting farligt?
— Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver. Hela världen vet, att det blott är en förevändning — att ni helt enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag uppmuntrade er, jag — jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som gjort en helig ed att alltid beskydda henne — vaka öfver henne!
De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:
— Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna —
— Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej, nej, det är bättre att alt är slut — ni får icke mera komma hit.
Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.
Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig förut sett däruti.
— Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar jag också komma hit.
— Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina krafter.
— Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling. Jag har städse försökt vara er vän — och hennes; jag kommer fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig.
— Sir John, sade Margot mycket allvarsamt — nu var hon icke mera ond, men mycket allvarsam — ehuru jag högeligen misstagit mig angående er, tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt — jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta anspråkslösa hem åt min syster — jag har i hela mitt lif haft att kämpa med så stora svårigheter — det var ett Sisyfusarbete. Och nu — nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet, då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på hufvudet — då det till och med visade sig en glimt af trefnad —
Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt.
— Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort — vi måste åter börja från början — —
Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd.
— Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod, det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd — jag skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara.
Margot var öfverraskad — hon hade icke väntat denna plötsliga kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några ord. Men han afbröt henne:
— Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö!
Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han bugade sig och gick mot dörren — ögonblicket därpå var han försvunnen.
Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka. Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret — ett smalt, blekt ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?
IX.
Con tristezza.
Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt; hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning, hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket. En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol. Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie skyndade förvånad fram till henne.
— Hvar är sir John? frågade hon.
— Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än förut.
Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.
— Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion. Là, là voilà une affaire! I morgon kommer han tillbaka och säger, att det gör honom ondt.
— Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig mera tillbaka!
— Ah, pour ça, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl, sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?
— Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på orden.
— Du — du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.
Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.
— Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig, att du ej förstår —
— Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår, att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.
Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa, sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så afskyvärda?
— Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula skämde bort mig såsom du i alla tider gjort — emedan han gjorde det jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom — med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du gjort?
— Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig vänskap. — Det var inte rätt af oss — två unga flickor, som bo helt allena — att taga emot honom, såsom vi gjort — jag borde aldrig ha tillåtit honom att taga dessa lektioner. — Och Valérie, du måste ju till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en förevändning att få tillträde till vårt hus.
— Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss. Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan utöfva någon dragningskraft på honom.
Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.
— Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han kom hit, emedan du roade honom — emedan ditt vackra ansikte behagade honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök — tror du, min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna själfviska nycker.
Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes och stod ett ögonblick mållös.
— Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom — att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå tilltro honom någonting dylikt?
Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen, dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er vän — och hennes."
Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på, huru stor den fara var, som hon förebygt.
— Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte, sade hon efter en kort tystnad — hela hans personlighet är intagande. Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag började tänka — frukta.
Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.
— Hvad menar du? frågade hon slutligen.
— Jag menar — att du kunde lära dig — älska sir John. Och ack — min lilla Valérie, jag känner dig! — Om han icke älskade dig tillbaka på samma sätt — och det vore ju dåraktigt att vänta det — så skulle det krossa ditt hjärta!
Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt — men när hon sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och torkade sina ögon.
— Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är så exalterad — så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir John! — l'aimer d'amour? Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af honom som vän — ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig — han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma — alt är dystert och tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot, Margot, hvad du är ovänlig och grym — nu började hon åter bittert gråta — grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet, enformighet och hopplöshet.
Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.
— Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder till någonting? Jag afskyr detta hus — detta jämmerliga, lilla, tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma elever. Jag hatar alt och allting utom sir John — och nu har du visat bort sir John!
Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på, tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af lidelsefulla tårar.
Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig sett henne gråta på detta sätt — så förtvifladt, så bittert. Hela hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid systerns fötter.
— Min lilla, älskade Margot — nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! —
Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.
— Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och jag alltid varit så lyckliga tillsamman.
Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande konvulsiviskt.
— Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta, så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro, att jag är sorgsen.
Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse; men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt, hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon ännu icke kunde uttala det i ord.
Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade däremellan fram ömma ord.
— Ah, min Bon-papa chéri, du har ju förlåtit mig, icke sant? Je vous adore — je vous adore! Jag skall aldrig mera klaga — alt hvad du gör är rätt!