ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI
Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var galne Johnsson.
Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.
När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen, satte händerna i sidan och sade:
—Känner I mig, snorungar?
—Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?
Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp.
—Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till?
—Kungen förstås!
—Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska hon vara dotter till?
—Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.
—Å fan! Den tjuvstrykern—Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va' har hon i korgen då?
Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det—just så där lite i skymundan—
Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.
—Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden….
Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd i ansiktet och såg ängslig ut.
Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.
—Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna. Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen—Gud fröjde själen—så fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i fideikommissbrevet.
Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.
—Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!
—Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.
—Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete haken, vem det är—
—Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig—
Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla häcken.
—Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade:
—Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill, det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.
Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa fick en liten hacka.
—Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars, de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut med ögonen—
Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.
Den var så hård i skaftet, så—
—Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare. Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.
—Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?
—Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma blir ledsen.
—Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!
—Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?
Nu rök jordtorvorna, maskrosorna föllo och förgätmigejen. Men Elsa fick tårar i ögonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Där hade de knogat sig fram och arbetat sig upp och fått det bra. Och så skulle de komma och förstöra alltsamman—
Då måste Abraham sätta sig för skratt. Det var då en lustig tusan! Och sicken en pipsill! Men bäst han satt där och skrattade kom herr Vickberg ut på förstubron och hälsade sirligt. Han såg en smula bekymrad ut.
—Förlåt, sade Abraham och reste sig. Det här är kanske inte tillåtet. Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg.
—Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade:
—Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig? Tvärtom, det är angenämt för en gammal man att se två glada, vänliga unga människor. Kanske att jag kunde få bjuda—Men jag kan icke be ungherrskapet stiga in. Det är omöjligt—
Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med två gröna, spröda glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men Elsa var godtemplare. Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång vänligt med handen och trippade in.
Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter. Elsa hackade också så smått, hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så—
—Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i huvudet på honom—om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets. Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke. Elsa satt i knä och så åt' de och så friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmén. Då kastade Abraham henne ifrån sig och rusade upp och slog sig för pannan och deklamerade någonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt körde han huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.
Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden.
—Vad tusan gör du här? frågade Abraham.
Gusten bleknade—han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.
—Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham, vad har ni för er? Pussas?
—Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.
Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.
Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan och sade:
—Nu är hon halv två.
Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett, så den saken var nog klar.
Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig.
Visst såg du honom, Elsa?
Abraham blev förargad:
—Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är det med dig för resten?
—Ingenting.—Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham svarade kort:
—Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat till hustrurna—
—Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot honom, vek han åt sidan och sade:
—Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har skulden, men det är väl i alla fall skit till principal—Och för resten frågar jag bara: vad ska det bli av dem?
—Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra? Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett lakan.
—Varför skulle jag tända eld på Blekängen?
—Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du—
—Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk att mordbränna—
Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.
Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han med ett halvt skratt:
—Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Känner ni inte, att röken slår ned?
De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades, att han snart skulle gå sin väg. Gusten gjorde några slag av och an framför förstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade obeslutsam.
—Känner ni inte att röken slår ned?
Nu släppte Elsa hackan och satte näsan i vädret.
—Ja, nog luktar det alltid. Vådligt.
Abraham kunde icke förstå, varför de pladdrade om röken. Han var ursinnig, grävde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var redan uppgrävd, nu vände han sig om.
Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden.
—Det brinner i stan, sade han.
Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas spirande rågfält.
Tändsticksfabriken brann.
* * * * *
Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan. Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.
Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för närliggande kvarter förefanns icke.
Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män med häradshövding Björner i spetsen.
—Öh-öh, det här blir att reda ut.
—Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet, hur dags det började?
—Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända fram till torget—
—En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt—
—Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks brinnande tändsticksfabrik.
Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.
—Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!
Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog med båda händerna och slöddret gav plats.
Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!
I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.
—Ingenjörn får inte bryta kedjan. Ingenjörn ska vara god och hålla sig i skinnet. Ingenjörn går bara i vägen.
Där stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att ungdomens bragdrika tid skulle vara så ohjälpligt förbi!—
Abraham banade sig fram till honom.
—Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting göra. Var god och giv plats!
Han gav några hårda knuffar och vägen blev fri. Julius Krok tog sin sons arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgränd möttes de av Jublet, som bar på en brun hatt.
—Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strök upp locken och tryckte hatten på ingenjörns huvud.
—Nå, hur ha vi det med brandförsäkringen?
—Jag—jag vet inte—
Elis Eberhard blev blodröd.
—Vet inte! Vet inte! Det var mig en tusan—
—Byggnaderna voro nog försäkrade och maskinerna, men lagret—
Då slog "Jublet" samman sina ullna vantar och skrek:
—Nej, dra nu åt skogen, din lättsinnige spelevinker—
Men plötsligt fick han en eftertrycklig spark på smalbenet. Och som han i detsamma blev varse Abrahams rynkade ögonbryn, och som han i själva verket hade en ganska snabb uppfattning, gjorde han hastigt ett varv på hälen och sade:
—Ja, ser du, på det här sättet så blir det ingen förlust för försäkringsbolaget. Du lurar varken Gud eller människor, du bror.
—Nej, jag gör inte det, sade Julius Krok och suckade.
Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep:
—Jo, en kan ha tur!
Men byggmästar Larsson, som tillika var försäkringsagent, fick papper av sin yngste kontorist. Och när han läst igenom papperen strök han sig ett par gånger över ansiktet och sade:
—Ja, om herrarna tillåter, så tror jag inte att det är någon tur heller. Fabriken är lågt försäkrad och lagret inte alls.
Då gick det en stöt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.
—Öh-öh-öh, pustade häradshövding Björner. Förbaskat synd om min gamle vän—
—Synd! pep Hagelin. Ja, det är synd att fresta Gud. Och nog är det att fresta Gud att inte försäkra efter ordning.
Men ingen ville vara med om att fälla en hård dom. Och alla voro de glada, att de blivit förargelsen kvitt. Och att de icke längre behövde hysa agg och avund mot en stackars medmänniska.
Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter ålder, sympatier och förmögenhet.
APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR
Vid tiden för fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea Rikes städer. Den räknade åtta fabriksskorstenar och fem fyravåningshus och ett femvånings. Reflexionsspeglarna, som också kallas skvallerspeglar, hade försvunnit och samtidigt hade ytterdörrarnas fordom tämligen meningslösa lås ersatts med säkerhetskedjor, patentlås och andra skyddande uppfinningar.
Fabriksbranden endast skärpte stadsbornas redan förut pessimistiskt skarpa blick för den mänskliga naturens och denna världens ondska. Tydligen var det här icke fråga om vådaeld. Branden hade varit anlagd och man behövde icke vara särdeles gissig för att förstå, vilka händers verk den var. De arbetslösa Blekängsborna hade krävt hämnd. Åter hade Blekängen visat, vad den gömde på: tjuvar, mördare, osedlighetsnästen och mordbrännare.
Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlöst. Av tjugotre anhållna måste tjugotvå omedelbart frigivas. Den tjugutredje, som icke var någon annan än Liter-Pelle, grånad i synden, kvarhölls ungefär en veckas tid. Han tillhörde visserligen icke de avskedade arbetarna, men han var allmänt känd som en dålig karaktär, rabulistisk och ilsksint. Och det var ju icke otänkbart, att han mutats och tubbats.
Emellertid lyckades Gusten Sörman, galna Johnsson och några andra bevisa Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det uppvägde likväl de ännu svagare indicier, som förelågo. Och Liter-Pelle återfick sin ställning som ett fritt, gatusopande fattighjon.
Kommissarien Lönrot utvecklade en rastlös verksamhet. Han sörplade kaffegök med alla Blekängens madammer och insamlade sålunda ett oerhört materiel, som dock visade sig vara tämligen värdelöst. Och dag och natt gjorde han sina lovar kring brandstället, ty han visste, att stora brottslingar ofta återvända till platsen för sina ogärningar. Borgmästare, råd och stadsfiskal besökte honom dagligen på valplatsen, uppmuntrande och styrkande.
Aposteln delade kommissariens åsikt beträffande brottslingens sannolika återvändande. Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen, såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en ogärningsman.
Mordbrännaren trotsade emellertid alla ett sjukligt själslivs lagar och återvände icke.
Lönrot drack sin Tre-Remmare-pilsner förgäves. Men tack vare Apostelns upphöjda plats och rikare intressen blev hans vakthållning icke alldeles resultatlös. Han gjorde upptäckter. Han såg Johnssons vandringar från och till "Liter-Pelles besk". Och han såg fattighjonet Liter-Pelle supa och festa, som om han varit en burgen borgare.
Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det obekväma läget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen många obehag.
Och han gjorde än värdefullare upptäckter. En morgon såg han Abraham och Elsa vandra uppför Björkenässkogen. Genast asade han sig ned från stenen och tyst och lättfotad som en indian följde han paret. Men strax bakom Backarna förlorade han dem ur sikte och kom på villospår. Han måste återvända med oförrättat ärende.
Men han förtvivlade icke. Följande dag var han i god tid på sin post. Timme efter timme låg han där i gasset. Sotlukten kvalde honom och huvudet brann. Men Aposteln ägde en martyrs översinnliga ståndaktighet. Då fabrikspiporna tutade till middag låg han där ännu. Han pressade sig tätt intill stenen för att undgå arbetarskarornas blickar. Hans ögon stodo vidöppna, runda, utstående, okänsliga för solen som porslinsögon.
Han stirrade mot en misstänkt figur, som rörde sig av och an framför den brända tomten. Det var icke mordbrännaren och det var icke Abraham. Nu drog en skara fabriksflickor förbi, de snattrade och stojade. Mannen vid brända tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de högt av förtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa, i den andra en påse. Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här försiggick tydligen en byteshandel.
Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan, tog sig en kolossal pris och nös.
Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen.
På halva vägen mötte han Lönrot.
—Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende?
Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade:
—Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan.
Sjukdomarna är på hans sida, så det är ingen anledning att inskrida.
Då Elis Eberhard Roth blev varse sin vän Aposteln, upphörde han att nysa och ropade:
—Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.
Och ehuru flickorna icke voro mäktiga det tyska språket, kände de likväl igen "elementargossarnas" varningsrop, bröto ringen och flydde under skratt och skrän. Aposteln gick rakt fram mot "Jublet" och spände ögonen i honom.
—Att du inte skäms! Gamla människa! Förste stadsläkare!
—Javisst, javisst, suckade "Jublet" och rodnade av blygsel. Det är för besynnerligt. Jag är en gammal man, en lärd man och en förmögen man, och ändå ska jag vara till spektakel för alla flickslinkor.
—Du har en smutsig fantasi, förklarade Aposteln. Han slog snuset från doktorns rockuppslag och tog honom under armen.
—Nu ska du följa mig upp till Backarna. Det späker köttet att gå i värmen. Har bror hört, att svärfar sålt fabrikstomten till Hagelinarna? De ska bygga sig ett bönhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina hjärtan, vore det bättre. De prutade oskäligt och girighet är synd. Emellertid tror Lagerström, att de Krokska affärerna ska kunna redas upp på det här sättet. Det är bedrövligt att sköta det timliga så lättsinnigt. Men det beror på, att deras fantasi sysslar med annat. Och nu håller min unge svåger på att förföra flickan Sörman. Men vad kan man begära av de unga, när ett gammalt svin som bror får gå lös på gatorna och skämma ut sig. Se, nu möter vi Johnsson. Titta på honom, bror. Sådan ser man ut, när man levat ett liv i laster. Ni är lika som ett par bär.
—Som ett par ruttna lingon, suckade "Jublet", som verkligen var ångerfull. Goddagen, Johnsson. Vart ska han gå?
—Till krogen, svarade Aposteln. Alltid till krogen! Men nu ska Johnsson vända om. Jag har tält med krogmadammen, det blir ingenting i dag och ingenting i morgon heller. Ingenting förrän Johnsson kan betala. Och det dröjer, eftersom julikvartalet redan är uppsupet. Nå, nu ska Johnsson säga mig, vem det var som tände.
Johnsson vände och linkade efter de båda herrarna. Han var slak och tom och spak. Han hade icke smakat "besken" på två hela dar. Tre supar hade han fått, det var allt. Och han var tam som en liten duva. Men innerst inne bubblade en gryta över helveteselden. En liten gryta full med etter, och den leda vätskan kokte och steg ända upp i halsen, brännhet.
—Oark, hisch, hasch tvi! Det var väl Liter-Pelle.
Lektorn snurrade runt.—Och alibiet? Johnsson hade ju mött honom i
Björkenässkogen?
—En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson.
—Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig. Han ville icke skrämma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade om, vad han visste.
Johnsson slog ut med handen.
—Tror han, att han ska få Johnsson fast, så suger han allt i galen ände. Ellers vet jag ingenting. Mer än att de ska bygga bönhus och ta hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.
Aposteln gick nu försiktigt till väga. Han lade frågorna oskyldigt, trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog, att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han beredd att med ed förneka inför domstol.
Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.
—Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han få se något rart.
—Vad är det? frågade Aposteln.
—Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång. Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt på ljusa dagen och på mun och på Blekängsgatan! Doktor Roth var icke särdeles mån om sitt goda namn och rykte. Men han avskydde bråk.
Under tiden stod Aposteln inklämd mellan två risiga granar. Han däremot älskade bråk, för så vitt det kunde lända till sedernas förbättrande, brottslingars upptäckande och de ondas näpst.
* * * * *
Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, träffats vid Brända stenen redan innan Aposteln börjat sin vakttjänst. De hade brått. Första augusti skulle Elsa till Björkenäs för att sy linnesöm. Det var ett väl lönat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var i alla fall missnöjd. Apostelns galna Evelin hade fått plats på Björkenäs, det var ett otrevligt grannskap.
Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ändra. Det gällde således att använda tiden väl, om man skulle få någon glädje av Backarnas trädgård. Gångarna voro redan klara, rabatterna klara, kardborrskogen fälld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som Abraham. Hon ordnade och pratade och gav råd och snurrade runt och satte då och då en rova av idel beskäftighet. Hon var en smula fumlig, men det endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått. De små fröna skulle få bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet lockade fram dem.
Den stora sådden tog sin början. Vickberg stack sin smala överkropp ut genom vindsgluggen och vinkade vänligt med handen. Johnsson kom ut på förstubron och gav goda råd. Han var kunnig i allt. Tyvärr hade han sin dåliga dag och det blev mest ovett. Till slut måste Abraham mota in honom, hotande med råttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan för den store råttkungen.
Men det var som förgjort! Knappt hade Johnsson förts in, förrän Elsa lade spaden ifrån sig och började smågräla. Hon var vanligen mild som ett litet lamm, men kom hon någon gång i grältagen, tog det aldrig slut. Nu grälade hon, därför att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och när Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, då blev hon först riktigt ledsen och var nära att ta till lipen. Ty nu var det klart och uppenbart, att Abraham förälskat sig i fru Hyltenius, han som andra karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde förälska sig i en människa, som nästan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett år). Men när denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan, ställde han Elsa framför sig och sade:
—Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i faderns, sonens och andens namn. Topp!
Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst. Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp livstycket. När Aposteln tog plats i granhäcken, fann han sålunda sina offer tämligen lätt klädda. I första ögonkastet kunde han likväl icke upptäcka någonting direkt osedligt. Gossen arbetade på den stora runda rabatten mitt i trädgården, och flickan stack sätthål i myllan nedanför husets stensockel. Aposteln förlorade dock icke modet. Han tecknade åt Johnsson och påbjöd tystnad och tålamod.
Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål, tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd. Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra bröst.
Aposteln såg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rörelse. Även Johnsson såg, och i trots av dagens torka kom det någonting av lycka och glädje i hans sura, kisande ögon. Slutligen är det antagligt nog, att herr Vickberg, när han då och då kastade en blick genom vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.
Men Abraham hade för brått. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, innan han av en händelse kom att vända sig mot flickan. Han såg förvånad ut och en liten smula blyg. Han strök svetten ur pannan och ögon och konstaterade, att vänstra bröstet verkligen var alldeles bart och obetäckt. Då smög han sig på huk bakom Elsa, stack huvudet in under hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den späda frukten.
—Usch då! sade Elsa och hoppade till. Och då hon såg, att hon var naken, ryckte hon till sig livstycket.
Nu insåg Aposteln, att hans stund var kommen. Några ögonblick till och situationen skulle vara förstörd. Det gäller att taga brottslingen i hans synd.
Alltså rev han sig lös ur granarna och störtade fram, blek och lysande, triumferande som domens ängel. Han var emellertid alltför upprörd och glömde ett redan övertänkt strafftal.
—Förförare! skrek han och gick Abraham tätt in på livet. Abraham värjde sig, men Aposteln slog honom två gånger till marken. Andra gången blev han liggande, yr av slaget och av överraskningen. Men när Elsa såg, att Abraham icke rörde sig, antog hon, att han var död. Hon greps av en vettlös förskräckelse. Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.
Abraham satte sig upp.
—Släpp henne, din sate, skrek han.
Men Aposteln hörde icke. Herr Vickberg kom ut på förstubron.
—Herr lektor!
Aposteln hörde icke. Då spindlade herr Vickberg på sina smala ben rakt fram mot den fruktansvärde och skrek i hans öra:
—Lektor Paulus Holmin!
Och lektorn vaknade, stirrade framför sig som en sömngångare, som väckts. Svårmodig och ängslig.
—Vem är ni?
—Jag är värd här på stället—
—Det här stället, avbröt Aposteln, det här stället är en bordell. Då blev herr Vickberg allvarsamt förargad.
—Ja, var ni sätter er fot, herr lektor Holmin, där blir det finaste hus en bordell. Ty ni för ett oanständigt, obildat språk. Och era tankar äro naturligtvis därefter. Men nu ber jag er hövligt men med absolut bestämdhet, att ni genast släpper den unga damen och lämnar vår trädgård. Ni har gjort ett mycket ofördelaktigt intryck på oss alla, det måste jag säga er—
Aposteln släppte verkligen sitt tag och började söka på marken. Herr
Vickberg iakttog honom med förskräckelse och undran. Och då han mötte
Apostelns glödande blick, drog han sig ofrivilligt åt sidan. Genast sade
Aposteln:
—Nu slår samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det kommer ni nog att få ångra. Men nu söker jag min hatt.
Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lämnade han trädgården utan att vidare yttra ett ord.
Elsa grät. Abraham skämdes över att ha tagit stryk. Herr Vickberg hämtade rhenskt och sockerdricka och tillät sig att skåla med sina unga vänner. Och i betraktande av sin höga ålder tillät han sig också att giva den unga damen en liten vink beträffande toaletten. Men då fick den unga damen en ny gråtattack.
I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mössa fram ur granhäcken och sade:
—Du Abraham! Ta och kila hem! Aposteln flyger ner över fälten, och det vore nog bäst, om du kunde komma först. Jag ska ta hand om tösen.
Så försvann Abraham. Herr Vickberg gick efter ett nytt glas. "Jublet" drack och bjöd på snus. Och herr Vickberg snusade ur "Jublets" dosa. Och "Jublet" snusade ur herr Vickbergs dosa. Därpå bjöd "Jublet" den unga damen sin arm. Och herr Vickberg stod på förstubron och viftade vänligt och artigt med handen.
Under tiden kappades Abraham med sin svåger, som fått alltför stort försprång.
Och under tiden satt Johnsson på Tre Remmare och viftade med en Riksbankens femma. Och "Liter-Pelles besk" kom på bordet. Och Johnsson blev så småningom en ganska mäktig, förnäm och godmodig gammal människa.
När Abraham halvspringande nådde Krokens lampor, mötte han sin svåger. Aposteln kom ut ur Bromsens hus och Abraham förstod, att slaget redan var förlorat.
—Vad har du ställt till?
Aposteln gick förbi utan att svara. Långsamt vandrade Abraham uppför trapporna, dröjde på varje steg. Till slut stod han där i alla fall framför dörren och måste ringa. Jungfru Lisen öppnade.
—Vad har Abraham nu ställt till med?
Abraham sköt henne åt sidan och gick rakt mot faderns dörr. Den var stängd, reglad. Han vågade icke knacka.
—Var är mamma?
—Frun är i sängkammarn. Men hon är sjuk åt hjärtat, så det är nog inte värt, han går in—
—Skrek han mycket? frågade Abraham.
—Jo, det var rent hemskt—
Nu kom syster Agnes ut i tamburen. Hon var ovanligt blid och mild.
Abraham frös, så att han skakade.
—Ja, kära du—om det bara kunde lända dig till varning. Lisen, var snäll och gå till doktorn och bed honom titta upp efter middan.
Abraham smög sig ut. Han gick upp till Louise.
—Nu har han ljugit ihjäl mig, sade han och började snyfta.
—Har han ljugit, så ska han ta igen, sade Louise.
Vid fyratiden återvände Aposteln till sitt hem. Det hade varit en stor dag, och han var glad och belåten och hungrig.
Han tog fram den smala lilla nyckel, som passade i patentlåset och öppnade. Men dörren var försedd med ytterligare en av dessa moderna uppfinningar, säkerhetskedjan. Och kedjan låg i lås.
Aposteln ringde. Han ringde två, tre gånger. Då sade Louise, som hela tiden stått bakom dörren:
—Du behöver inte ringa, Paulus. Jag står här. Men jag öppnar inte. Du har ställt till med så mycket elände i dag, Paulus. Du har ljugit på lillebror och på flickan Sörman. Det där får du gå och ta igen, innan jag släpper in dig.
Aposteln betänkte sig en stund.
—Kära Louise, jag förstår, att du skämtar. Men släpp nu in mig. Jag är rasande hungrig.
—Det är inte skämt, sade Louise.
—Ja, men jag är ju hungrig.
—Jag kan räcka dig några smörgåsar genom springan. Eller också får du äta på hotellet.
—Det blir för dyrt. Å, kära lilla Louise, min lilla hustru—
Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rörelse. Louise skakade hand med honom.
—Ja, jag tycker också om dig, Paulus lille. Men då ska du vara snäll. Gå nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen på det. Annars tror jag dig inte.
Aposteln gick. Han gick till Blekängen och hämtade smeden Andersson. På återvägen kom han att tänka på, att det i alla fall var en förfärlig skandal det här. Lektor Paulus Holmin utestängd av sin egen hustru, brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde själv att det var sant eller så gott som sant allt, vad han berättat om den stora förförelsescenen.
När smeden fann patentlåset öppet och kedjan på, visste han icke, vad han skulle göra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han spränga dörren.
—Det blir allt dyrt det, sade Louise.
—Herre jösses, är frun därinne! skrek smeden. Nej, tro om det här är lagligt?
Och då lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln sade:
—Nu har jag vittne på, att du med flit stängt mig ute. Nu kan jag begära skilsmässa, när jag vill.
—Ja, det kan du, svarade Louise och sträckte vänligt fram sin lilla hand. Men hur skulle det sen gå, lille Paulus? Du bleve elak, som en riktig apa. Jag är ditt kors, Paulus. Och du behöver ett kors.
—Kära Louise, det behöva vi alla. Och jag skall göra dig till en bättre människa. Nu går jag ner till svärmor. Och när jag sedan kommer upp, så öppnar du.
—Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.
Aposteln gick till svärmor, som han fann i sängkammarsoffan mitt emellan Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjörn snodde av och an som ett torrt skinn och vred sin öronlock. Men Aposteln sade:
—Svärmor ska inte ta det så hårt. Allsammans beror på att svärmor har en smutsig fantasi—
Och därefter tog han tillbaka sina beskyllningar. På ett ungefär. Fru
Marie ville resonera ytterligare om saken. Men Aposteln kunde icke
stanna. Han var förfärligt hungrig. Han tog Abraham med sig som vittne.
Och Louise tackade sin man och drog ifrån kedjan.
Men Abraham var ängslig för Louises skull. Och senare på kvällen gick han åter dit upp och ringde på. Han ville veta, om Aposteln varit snäll eller elak—
—Han stackare! smålog Louise. Å, han sitter i salen och jämrar sig, därför att han har en så'n elak hustru. Men nu ska jag väl bli riktigt snäll mot honom.—Nå, och hur har lillebror det?
—Jovars. Fast de ska skicka mig till lantbruksskolan redan i höst. Men vet du vad pappa sa'? Jo, sa' han, och under tiden ska vi naturligtvis ta hand om din fästmö—
—Aldrig hörde jag maken, sade Louise och slog sig på knäna. Nå, du lille stolle, är du glad då?
—Väldigt! svarade Abraham.
JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM
Julius Krok var icke någon praktisk människa, och denna allmänt kända omständighet var måhända orsaken till, att han i sin ålders sextiotredje år beslöt att uppträda som praktisk samhällsreformator. I hemlighet hade han länge burit en reformators fröjder och lidanden. Den en gång mjuka, svarta mustaschen hade under långa timmar av socialt tänkande tuggats till styv, brungrå borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om förvåning inför samhällets opraktiska och orättfärdiga organisation. Och de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet.
Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga debatterna.
Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk, fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En förvaltare—Abraham kanske—skulle odla Backarnas och Åstorps hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.
Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.—
Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.
För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört att sluka kapital.
Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start. Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll. Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från Broms' verkstad, Larssons tegelbruk—det var ju fråga om filantropi!—och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades av staden.
—Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.—
Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt, lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte. Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.
När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt mod.
Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var tomt, somnade han definitivt.
Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck.
—Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig. Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade likväl varit det, att de aldrig realiserats.
När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:
—Du är bra snäll, Marie.
Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:
—Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna. Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.—
—Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag, någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat förverkliga allt det där. Med vinst till och med.—
Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått, att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.
Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.
Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd. Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades.
Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.
Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.
—Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod. Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp—
Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och kläder dem—
Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd. Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några.
Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.
För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta arbetet i gång.
Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen, ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.
Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och Åstorp.
Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då emellan med ett uppmuntrande rop.
—Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!
—Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.
—Ja, se det är ju min hustru—
—Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår förespråkare?
—Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus homme d'affaires—Om ingenjörn ville precisera litet—Kanske först bilda bolaget och giva ett anbud?
—Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade och gick.
Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden. Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.
—Nu ska bror hjälpa mig.
—Va' då? Är Marie sämre?
Krok skakade otåligt på huvudet.
—Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat. Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov att hjälpa mig.
Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.
—Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle jag ta till kniven.
—Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.
Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in händerna.
—Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.
—Du kan tala med folk.
—Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när Larsson måste sänka hyrorna.
—Bror är allt bra cynisk.
—Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige Abraham Björner.—Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.—
—Abraham Björner tar inte mutor.
—Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.
Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar. Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade tämligen hörbart:
—Den fan är full.
Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med händerna och sade:
—Marie, jag är trött. Jag är—jag är ledsen.
—Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören gnuggade ansiktet med handflatorna.
—Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.
—Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.
Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit äppelkaka.
Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga efter "projektet Backarna".
Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:
—Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen. Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid. Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning, skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse. Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.
—Mamma då?
—Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.
—Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå.
—Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!
Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.
—Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk efterkurs för dig. Och sen få vi ju se—
—Och Backarna?
—Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla pappa.—Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare. Mycket olycklig.
—Nå, hur går det då?
—Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.—Hur är det med dig själv, min gosse. Du ser—du ser tungsint ut. Har du talat med—med flickan?
—Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det. Jag tror, hon får griller i huvudet.
—Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så förfärligt glömsk nu för tiden.
Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt över pannan.
—Lovar du det, pappa? Är det säkert?
—Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig sak.
Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.
Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.
Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.
När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.
Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning om skuggan och började grymta:
—Öh, öh, öh, öh—
—Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt:
—Den du! Tusan hakar!
—Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm.
—Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa till, va?
—Vem har sagt det?
—Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte ge sig in på såna äventyr, inte.—
—Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag—
—Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe lille, det är skoj—
Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv.
Ska han lära mig hederlighet?
Men högt sade han:
—Jag har talat med brukspatron.—
—Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop—jo bevars. Men som kommunalman och hederlig karl—